Paddlarnas heliga dröm – Sankta Anna skärgård

_DSC3214

Kravskärsklabbarna

Några dagar i juli 2016 var jag ute på paddeltur med Björn Esping. Eftersom han bor nära Söderköping valde vi Sankta Anna skärgård och började vid Vrånö i områdets inre del. Därifrån siktade vi mot norra udden av den stora ön Aspöja där det finns en intressant bergformation i Alnholms naturreservat. På udden lyste klipporna vita av urkalksten, som kvarbliven snö. Bergarten bildades för 2 miljarder år sedan när kalk fälldes ut långt ner under jordytan. Mineraltyngda vätskor trängde in i den svarta lavans sprickor, kalken förstenades och omvandlades med tiden till marmor som efter årmiljarder hamnat i dagen och blivit gropig av frätande regnvatten, likt en bikaka.

Google Maps

Geologin eggade oss, och mönstren på hällarna var stiliga motiv för kameran. På Aspöjafjärdens vida vattenyta syntes bara något enstaka segel och längre norrut reste sig några höga holmar. Solen värmde och vi började känna oss ensamma i paradiset, rundade udden och girade söderut till Marö där det snopet fanns en naturhamn, fullbelamrad som en infartsparkering. Mastskogen svajade lojt i den svaga dyningen, när vi snabbt svischade förbi. Längre ut och närmare horisonten blev skärgården åter ödslig och en perfekt skyddad lägerplats hittade vi på den behändiga holmen Kravskärklabbarna, bakom en låglänt och utstickande udde.

_DSF2811

Praktlav på marmor

_DSF2826

Alnholms natureservat

_DSF2810

 

_DSC3178

Men vi var inte ensamma. Tre burriga getter höll till på holmen. De var nyfikna och vi samlade därför ihop alla prylar och matpåsar för att ha kontroll över läget, getter äter ju nästan allt. Trevligt inslag i alla fall, och historiskt korrekt. Under århundraden har skärgårdsborna låtit sina tamdjur beta fritt på öarna. De tre bockarna Bruse klapprade över hällen medan havet suckade behagligt i aftonrodnaden.

_DSC3209

 

_DSF2852

 

_DSF2837

Namnet Sankta Anna skärgård kommer från en gammal kyrka med samma namn, som var katolsk när den byggdes och blev helgad åt sjöfararnas skyddshelgon Sankta Anna. För oss som paddlar är det naturen häromkring som är helig. Östgötakustens skärgårdar består av mängder med öar, kobbar och skär. Gyttret bildar labyrinter som lockar till slingerbultar när man sitter i kajaken. Vegetationen är mustig och de större öarna har högväxta lövträd som växlar med tall. På Djursö i innerskärgården, står vad som anses vara Sveriges största ask, en imponerande pjäs som fotograferades innan vi satte kajakerna i vattnet. Däremot saknar dessa trakter ett yttre ö-bälte med tät och buskliknande björkskog, liknande det som växer ytterst i Stockholms betydligt bredare skärgård. I Sankta Anna råder antingen större öar med högrest skog eller mindre holmar som huvudsakligen är kala, de senare längst ut mot havsranden.

DSC_4294

 

DSC_4234

 

DSC_4233

Framförallt är det extremt lite hus längs stränderna i Sankta Anna. Och fast Ostkustens E4 för båtar skär rakt igenom övärlden ser man anmärkningsvärt få flytetyg på böljorna. Det svärmar inte ens av kajaker, vi fick bara kontakt med tio danskar som paddlade sina egna farkoster trots att kajakuthyrning förekommer på flera platser.

DSC_4211

Sveriges största ek , en verklig Yggdrasil, vikingarnas axel till himlen (som alltid var en ask).

Färden fortsatte över skvalpigt vatten som den tidvis friska nordvästvinden rev upp, vi paddlade förbi Dromhals och vidare söderut över Hafjärden till en annan härlig holme med namnet Gräsdänningsskär. Den erbjöd flat terräng att tälta på. Som ett pekfinger mot norr stack en udde ut och gav lä. Inspirerande och tillplattade hällar på holmens mitt omringades av en bård med lövträd. Åter övergick dagen i skön skymning.

_DSC3244

_DSC3237

_DSC3218

Det var mer moln nästa morgon då vi snirklade oss västerut, genom de inre delarna av skärgården, tillbaka mot utgångspunkten. Nu blev alla öarna täckta av sammanhållen skog, oftast dominerad av barrträd som med sina slutna led ned mot obebyggda stränder, gav intrycket av en boreal vildmark. Med lite fantasi kunde man tänka sig att vi paddlade på en stor och flikig sjö i Norrland, långt från allfarvägar och folk. Ostördhet är en kvalitet att dyrka. Detta var inte min första tur i Sankta Anna och avgjort inte den sista.

DSC_4337

No comments yet.

Lämna ett svar