Stillhet i Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

 

Sången om Koppången berör. Vi skidar över myren och huvet fylls av nostalgiska spelmanstoner. Det är en vacker melodi som Per-Erik Moraeus skapat, den hör ihop med landskapet. På förmiddagen bär skaren men sikten är begränsad. Dimbankarna försöker skyla de många martallar som är viddens vaktposter. Området vi färdas i ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det beskrivs av länsstyrelsen som savannliknande, en bra metafor. Naturen liknar verkligen en slags savann med spridda skurar av solitära träd som ibland påminner om paraplyakacior. Men denna vidd är vit på vintern, inte grön som de tropiska grässlätterna. I Koppången ligger snön extremt länge. Vårvintern är den bästa tiden för ett besök, ifall man vill ta sig ut på myrarna.

0,5 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 12 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, stativ

 

1/13 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 12 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, stativ

 

1/20 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 73 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, frihand

Landskapet formar ett vidsträckt högland med myr och gammelskog. Man ser vågiga höjdsträckningar i alla riktningar men inga dramatiska utbrott i topografin. Landskapet är storslaget på ett rofyllt sätt, tillhör den gränstrakt där byborna från Orsa förr hade sina fäbodar nära finnmarken. Myrarna slogs för att ge foder åt boskapen. Koppången betyder köpvik. För länge sedan hade man regelbundna marknader ute på de öppna ytorna. Folk kom på snön från norr och söder. Man ville handla med varandra, några var kanske pilgrimer på väg till eller från Nidaros i Norge. 

Tyvärr tränger sig det omfattande skogsbruket inpå Koppångens reservat, vy mot Gäddsjöberget. 1/125 sek f/8 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 40-150/2,8 med konverter 1,4x brännvidd 210 mm, frihand.

 

1/40 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 23 mm, frihand.

Jill och jag bilade hit söndagen 2 april från Stockholm, knappt fyrtio mil till foten av Stora Tunturiberget, det högsta i området, 652 meter över havet. Med packningen på en pulka och i svettdrivande solsken skidade vi uppför bergets sluttning till ett vindskydd att övernatta i. Gärna ville vi ha ensamhet och stillhet, men det finns begränsningar. Vägen E 45 skär igenom området och är mer trafikerad än man kan tro. Timmerbilarnas dån bryter igenom tystnaden. Koppången är dessutom populärt för skidåkare och hundspannsekipage. Under helgerna är man knappast allena. 

Vindskyddet vid Stora Tunturiberget. 1/6 sek f/11 ISO 200, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 16 mm, stativ.

 

Det finns flera leder som genomkorsar Koppången. 1/60 sek f/9 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 17 mm, frihand.

 

1/20 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 34 mm, frihand.

Dessbättre blir denna söndagkväll överväldigande fridfull. Jag gör en runda på myran nedanför vindskyddet och grips av medlidande med alla dessa kämpande dvärgtallar. Livet på myren måste vara hårt på grund av det kalla höjdläget, den näringsfattiga berggrunden och det nederbördsrika klimatet. Man ser inte en enda riktig grov fura, knappt en torraka. Granarna som växer på sluttningarnas fastmark har bättre förhållanden. På Tunturiberget står 300-åriga bestånd.

Naturen fascinerar mig mest för att den är påver och vildmarksartad. Djurlivet är återhållet, här finns några av norrlandsmyrens och storskogens karaktärsarter, trana och storspov, en del orre, tjäder och mård, älgar förstås och mesflockar, men det är ingen imponerande biologisk mångfald. Vegetationen och naturgeografin är det som gör störst intryck. Våtmarkerna synes säregna när snön smälter bort. På sluttningarna skär branta backkärr som gator genom skogen, och i svackornas öppna vidder finns labyrintiska flarkmyrar med strängar av ris och gräs mellan gyttjemörka ytor. 

1/20 sek f/20 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 66 mm, frihand.

 

1/25 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 50 mm, frihand.

 

Varglav förekommer i området. 1/25 sek f/22 ISO 400, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 25 mm, frihand.

Framförallt är det martallarna som präglar naturen. De står övergivna eller i klungor, som små miniatyrer av ståtliga träd. Jag har nog aldrig sett ett mer fragmenterat trädlandskap. Plättarna av sammanhållen risvegetation med rotfasta krymplingar till träd bildar öar, som i sin tur bildar en arkipelag i myrarnas fjärdar av gräs. Av skäl som är svåra att förklara tycker jag dessa ödsliga myrvidder med martallar är en ikon för boreal vildmark, en prototyp för den nordlig natur man älskar som friluftsmänniska. Och ändå är detta område historiskt sett ett påverkat landskap, av slåtter och plockhuggningar, fäbodar och bete, även landsväg och järnväg. Men arealen är stor och den mest ursprungliga delen har blivit Koppångens naturreservat, som naturvårdsverket framöver vill förvandla till nationalpark.

1/200 sek f/16 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 25 mm, frihand.

 

1/125 sek f/20 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 17 mm, frihand.

Vi färdas på myrarna i nordväst, i kilen mellan Inlandsbanan och E 45. Utblickarna är verkligen natursköna men dimman tar på sig god tid för att lätta. När solen omsider tränger igenom förändras karaktären i landskapet. Den melankoliska myrvidden skiner upp och tycks vara lika glad och inbjudande som en vitlagd golfbana kan vara för en glidhungrig skidåkare i snöfattiga nejder. Ungefär till lunch börjar dock skaren bryta igenom, och skidåkningen är därefter inte direkt någon större njutning. 

 

Vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

(ur Koppången med text av Py Bäckman)

No comments yet.

Kommentera