Danmarks bergiga sida

Gryning på Møns klint.

Man kan ha fördomar om natur också. Ta den danska som exempel. Många tror att hela landet är platt som en pannkaka, eller är ett hål som den norska gutten sa enligt sägnerna. Men han hade inte varit på Møn, en ö söder om Köpenhamn. Där reser sig kusten till imponerande formationer. Møns klint är vida känd. Snövita klippor störtar ned i havet. Den högsta fallet är 128 meter, ingen majestätisk höjd globalt sett, men tillräcklig för att ge svindel om man har den läggningen. Naturen är bergig, jag skulle nästan säga spektakulär, och landskapet är mycket vackert. 

Brunhuvud kallas denna västligaste klint längs kusten.

Strandängar på ön Nyord.

Skuggad vandring går genom bokskogen.

Runt ön ringlar en ny vandringsled. Man följer strandlinjen och tar sig bitvis genom välvuxna bokskogar och över kultiverade odlingslandskap. Leden invigdes 2016 och kallas Camøno, en anspelning på den berömda pilgrimsleden till Camino de Compostela i Spanien. Förstås är det skillnader, men syftet med Camøno är gott, man vill få till ett modernt pilgrimsstråk som för oss närmare den danska naturen och kulturen. Mycket energi och många slantar är nedplöjt i projektet, och snart blir den nog internationellt berömd också. 

Camøno vid klintens västra del.

Egentligen är Camøno en del av den långa Själlandsleden. Man har helt enkelt skapat ett nytt varumärke för den sträcka som finns på Møn. Samtidigt har man märkt ut stigen, tagit fram information och bitvis etablerat flera alternativa vägval. På dessa platser är Camøno ett antal förslag till var man kan gå. För oss som kommer utifrån känns upplägget bra eftersom Danmark inte har någon allemansrätt av skandinavisk modell. Tälta får man bara göra på anvisade platser, de flesta är kommersiella campingställen. Hotell och vandrarhem finns förstås som alternativ inkvartering, och måltider inmundigas med fördel i matställen här och där, om man inte vill koka själv på ett friluftskök. Hela Camøno är 17,5 mil och tar sig runt huvudön Møn och de två satellit-öarna Bogø och Nyord.

Man följer småvägar ned mot kusten.

Stenstranden på norra Møn.

Lövträden ger blänk i strandsvallet.

Rast i lä av strandvegetationen.

Försommaren är perfekt för vandringsturer i denna frodiga bergsnatur. Björn Esping och jag bilar till idylliska Stege och hämtar diverse information på stans museum, bland annat en specialkarta över leden. Första dagen blåser vinden hårt när vi kör till Nyord där vidsträckta strandängar med rikt fågelliv sätter an tonen. Från ett vindpinat utsiktstorn intill leden blickar vi ut över gräsvidderna som i fjärran sammansmälter med havet och molnen till en väldig rymd, raka motsatsen till ett bergslandskap. Vyn verkar både ändlös och rastlös på något sätt, vilket kulingvinden accentuerar. Gäss och svanar har samlats i den vattensjuka strandlinjen långt ut, och en del boskap betar på torrare ställen närmare oss. Vi traskar också på en annan del av Camøno, går genom skyddande bokskog där bladverket bildar täta jalusier mot solen. Skogens ljuvliga försommargrönska omfamnar oss moderligt.

 

 

 

De följande dagarna rundar vi Møns östliga och bergiga halvö till fots. Bilen står parkerad i byn Hjertebjerg och därifrån följer vi leden till nordkusten som höjer sig markant. Vi går på obetydligt trafikerade och trivsamt smala vägar som skär mellan åkerfälten där säden gror, terrängen böljar mjukt. Snart är vi granne med havet och lämnar odlingsmarkerna för att återse fälten där klinten tar slut i andra änden. Den ljusa stenstranden sträcker sig kilometer efter kilometer åt båda hållen. En bård med träd och buskage stänger vår sikt mot de spridda gårdarna och husen som kännetecknar Møns inre. Inga vandrare syns till, inga byggnader, inga bilar, bara havet och ren natur, ja faktiskt fascineras vi av stranden som är oväntat lite nedskräpad (likadant hela vägen). Varför undrar vi, en världens mest trafikerade farleder passerar ju i havet. Positivt är det hursomhelst. Och vattnet suckar med svaga dyningar, vinden har bedarrat. En grumlig soppa av uppvispade strandsediment, tång och lösryckta alger sköljer över de närmaste stenblocken, en bit ut ser vi Östersjöns mörkgröna vattenmassa som har bra genomsikt.

Gryning vid klintens västra del.

Liselott slott från slutet av 1700-talet omges av en vacker trädgård.

Dronningestolen.

Vandrare nedanför Dronningestolen.

Blommande hagtornsträd.

Lukten av hav och tång driver in, från landsidan fläktar hägg och syren, naturen blandar odörer med väldoft. Det är vackert att traska här, solen skiner, men stranden är tröttsam, de lösa stenarna tär på krafterna. Flertalet är avrundade som sig bör på havsstränder, men det finns också spruckna exemplar av flinta som ibland har vassa kanter. Successivt blir kusten mer brant och den naturliga sargen av jord som avgränsar strandremsan stiger i höjd för att till slut övergå i stupande klippor bestående av krita. Där börjar klinten.

Överhängande trädrötter med hål och sikt mot Dronningestolen.

Genom hålet ser man vandrare på stranden.

Ravinen Gukkene Hule.

Hela Møns klint är sju km lång och man kan vandra längs stranden nedanför de mjuka klipporna mest hela vägen, men ras inträffar ibland. Helt riskfritt är det inte. 2007 skapade ett skred en tre hundra meter lång halvö som havet nu har slukat. Kritan är en form av kalksten som bildades för cirka 75 miljoner år sedan i ett grunt hav med mycket flagellater som är planktondjur med kalkskal. På havsbottnen samlades skalen i sediment och dessa pressades långt senare uppåt av istidernas inlandsisar. När den sista isen smultit ned kom en kullrig terräng i dagen, och genom vittringen formades kritan till en klintkust. Och medan kalkslammet förstenades bildades körtlar av smält kvarts som blev till flinta och bakades in som stenar i kritan. Även stora mängder fossil av små havsdjur samlades i Møns klint. Paleontologerna har mycket att hämta här.

Vid Lilleskov finns en camping där vi tältar mitt i bokskogen. Nästa dag river vi lägret grymt tidigt och går i gryningens första dunkel genom skogen förbi slottet Liselund och sedan ned till stranden nedanför klinten. Solen lyser rakt på kritan, men klintens höjd har inte kulminerat än. Vi klättrar upp på en stig från stranden och tar oss genom det backiga inre landskapet där öppna beteshagar växlar med täta skogspartier. Några små sjöar ligger inbäddade i terrängen och där möter vi turismens infrastruktur, en myllrande campingplats och en vältrafikerad väg som leder till det naturskyddade områdets Geocenter med dess utställning och restaurang alldeles innanför klintens högsta punkt Dronningestolen. Dags för lunch och efter det lullar vi vidare på klintens stig. Håller oss kort och tittar ned i djupet mot havet och stenstranden. De flesta som kommer hit får sin första glimt av klinten så här från ovan. Upplevelsen är, hur otroligt det än låter, lite släkt med Grand Canyon; jag tänker på den där åfanismen som tar oss med häpnad när man går fram till ett stup och landskapet snabbt förändras från trygg mark att gå på, till ett djupt hål man ryggar från. Å fan, att det är så här hissnande!   

Slutet av Danmarks längsta trappa.

Skymning nedanför Dronningestolen.

Strandved

På kvällen stegar vi nedför Danmarks längsta trappa till stranden vid Dronningstolen. Ljuset är svagare nu, kritan har fått skuggans blåstick. Backsvalorna susar i luften och klippan höjer sig imponerande högt. Stenstranden vi följer är som en trång gränd mellan havets mörka svall och klintens ljusa bergvägg. Nästa morgon går jag åter upp tidigt. Møns klint är ett soluppgångsland med klippor exponerade mot öster, men fan ta alla dessa flygrutter som korsar här och gör grafitti på himlen.

Utsiktsplats mot havet.

Odlingslandskapet på södra Møn. 

Stigen lugnar ned sig.

Backafallen på södra Møn.

Avslutningsvis ägnar vi ytterligare en dag åt Camøno och klinten. Följer stigen genom bokskogen uppe vid stupets kant och fortsätter söderut. På sina ställen öppnas raviner som störtar ned till stranden och samtidigt ger fri sikt mot havshorisonten. När vi kommit ut ur skogens famn passerar vi beteshagar där vyerna öppnas mot Møns hemtrevliga odlingslandskap. Åkerfälten är gröna, och blomsterfägringen närmast oss är stor, Møns berggrund gödslar. Backlandskapet häromkring är Danmarks främsta lokal för orkidéer. 18 arter är funna. Inte dåligt.

Vid Møns fyr tillkommer en del bebyggelse intill leden. Vi vill tillbaka till stranden som har fina backafall längs öns sydsida. Genvägen vi tar över en äng blir ett hemfridsbrott. En medelålders dam kommer fram och säger fel, fel, fel. Vi måste tillbaka till grusvägen och gå den framåt till en korsning där man tar till vänster ned mot havet. Hon är vänlig men bestämd, hon känner till Camøno. Man har etablerat vandringsleden i samråd med lokalbefolkningen. Det är nog nödvändigt i ett land utan allemansrätt. På öns södra strand kan vi dessbättre strosa på utan att korsa privat mark. Vi går en halvmil till byn Klinteholm Havn och tar bussen tillbaka till bilen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klintholm Havn.

2 Responses to Danmarks bergiga sida

  1. Ulla Arnberg 2017-06-13 at 01:47 #

    Inspirerande! Och som alltid makalöst vackra bildet och välskrivet! Varma hälsningar Ulla A

    • Claes Grundsten 2017-06-13 at 03:00 #

      Tack Ulla, vad glad jag blir att du hittade till den. Allt gott/Claes

Kommentera