Åter till Tatrabergen

Från passet Ostrvou mot dalen Mengusovska Dolina och sjön Popradske pleso, på slovakiska sidan.

Samma otur med vädret som förra gången, undrar vi. Idag har det regnat mest hela tiden, men himlen spricker upp till kvällningen. Hoppet växer när Jill och jag ska tillbringa andra natten i den slovakiska bergsstationen ”Chata Popradske pleso”. Vi vill bestiga Rysy 2499 meter över havet, klättra upp 1000 meter och sedan gå ned lika mycket i Polen. Gå över en brant bergstopp som grenslar två länder. En vacker tanke.

Chata Popradske pleso.

I oktober 2016 vistades vi en vecka på den polska sidan och försökte vandra i Tatrabergen, men ett vedervärdigt snöoväder lade sordin. En kväll gick vi upp till den utsökta bergssjön Morskie Oko. Och den följande förmiddagen gav mig några godkända bilder (https://claesgrundsten.se/2016/10/hoga-tatra-eller-krakow/), men det var allt. Jag visste redan då, att vi måste tillbaka.

Uppåt genom granskogen i Mengusovska Dolina.
Bäck i Mengusovska Dolina.

Klockan 06 torsdagen 14 juli 2017 äter vi frukost ensamma i bergsstationens matsal. En halvtimme senare börjar vi gå, först genom den täta granskogen. Efter ännu en halvtimme öppnar sig landskapet, de hyperbranta bergen stormar mot oss, gryningsljuset rinner som vaniljsås nedför stupen, inte ett moln finns i skyn. Nu börjar den verkliga kraftansträngningen. Vi skråar i serpentinslag uppför en brant och hög sluttning, fortfarande ensamma och alltjämt omgivna av vegetation. Stigen letar sig upp genom blommande högörtsängar och vidsträckta snår med krypande bergstall. Vi går som i en naturens egen trädgård. Ovanför bergströskeln förändras i ett slag naturen till en väldig gryta med sterila blockhav och ett par eleganta, närmast kyska kristallsjöar. I färdriktningen reser sig de alpina topparna majestätiskt. Stigen ger oss trygghet, den är lätt att följa och tydligt markerad. Lutningen ökar när vi når den första djärva passagen där en stadigt förankrad kätting leder över kittlande stup som man inte passerar frivilligt utan något bergfast att hålla i – eller en repsäkring. 

I bakgrunden syns massivet Hlinska veza. En reflektion: flertalet geografiska namn i Tatrabergen är svåra att uttala för oss främlingar och därför också svåra att memorera. På grund av det blir man tyvärr inte så familjär med geografin som man vill. Att prata om bergen med deras namn är viktigt!
På väg upp från Zabia Dolina.

Från skuggan kommer vi äntligen ut i solen, det värmer. Andra och mer snabbfotade bestigare har hunnit ikapp oss nu; de har mindre packning och ska troligen tillbaka samma väg. Vi har gjort äventyret lite tuffare, tagit med allt pick och pack mot toppen för att kunna fortsätta ned i Polen. Konceptet är tjusigt och ovanligt, det ger bestigningen en karaktär av en resa, från ett land till ett annat. Tatrabergen är verkligen en hög barriär mellan två kulturer, två språk och två valutor. Det kommer vi snart att märka.

Den brutala topografin i Höga Tatra konkretiseras när vi kommit upp på höjderna, här ser vi massivet från passet Kapa nad Vahou ca 2300 möh. Till höger toppen Vysoka 2503 möh, till vänster Tatrabergens högsta topp Gerlach 2654 möh.

”Chata pod Rysmi” heter den högst belägna hyttan i Tatra, placerad bara 250 meter nedanför toppen på Rysy. Vi ser en fet och aningen krum byggnad med ursprung från 1932. Lavinerna har tvingat fram flera ombyggnationer. Dags för paus och lite skaffning. Ett par vandrare kommer in och en ung kvinna sätter sig vid matsalens piano och börjar spela proffsigt på det ostämda instrumentet. Klingar vackert hursomhelst. Nu återstår sista branten och hela den hissnande nedstigningen till Polen. Vår engelska guidebok varnar för denna övergång om man som vi, kommer från Slovakien. Branta passager känns ofta svårare i nedstigning och Rysy är brantare på polska sidan än på den slovakiska. Så är det generellt i Höga Tatra, lutningen är skarpast mot norr. Vi har funderat över guidebokens innebörd, vilka referenser och erfarenheter har författaren? För vår logistik är det i alla fall bättre att gå i den här riktningen. Därför har det blivit så. Nu finns ingen återvändo.

 

Från toppen på Rysy ser vi ned mot sjöarna Morskie Oko och Czarny Staw, 1000 meter ned i djupet.

Hela turens upplägg blev enklare än vi först kunde tro. Vi flög från Skavsta via Warsawa till slovakiska staden Kosice. Därifrån 12 mil tåg upp till Tatrabergen. Från den Åreliknande turistorten Tatranska Lomnice vandrade vi ut på leden Tatranska Magistrale, den slovakiska höga färdvägen som bland annat leder förbi bergsstationen ”Chata Popradske pleso”. Det tog oss två dagar att komma dit på en jobbigt stenig men ihållande vacker stig, med vida utsikter ned mot slovakiska slättlandet i söder och avlägsna bergsåsar i Låga Tatra. Nu är vi som sagt på väg upp till Rysy och sedan ned till Morskie Oko, sjön som vi besökte förra gången i polska Tatra. Vandringen ska avslutas i Zakopane, och därifrån med tåg till Krakow och flyg tillbaka till Skavsta, en logisk rundtur om man säger. Men hur tuff är nedstigningen från Rysy?

Från turistorten Tatranska Lomnica kan man åka linbana upp på den näst högsta toppen i Tatrabergen, Lomnicky stit 2634 möh.
Lomnicky stit sedd från söder, man kan ana människor däruppe.
Vandring på leden Tatranska Magistrale.
Mattor av bergtall gör sluttningarna på slovakiska sidan oframkomliga utan en stig.
Det finns olika sätt att ta sig fram på Tatranska Magistrale.
Dalen Batizovska Dolina.
Gemsrot växer vid stigen.
Vandring på Tatranska Magistrale nedanför toppen Vyzoka 2547 möh.

Ett tjugotal personer trängs på toppen vi har uppnått. Den svävar som en molnspets i himlen. Rysy är Polens högsta berg, landets tak, och från detta ska vi klättra ned till de lägre och mänskligare etagerna. Några bestigare kommer upp därifrån. De materialiseras ur tomma intet och bakom dem finns bara luft. Svindlande långt ned i djupet syns marken. Efter sedvanlig posering framför kameran är det dags. Jag försöker assimilera den mäktiga naturen, letar i tanken efter liknelser som kan beskriva skalan. 

En klättrare på väg upp på Rysy från polska sidan.
Jill på väg ned från Rysy.

Tatrabergen är Europas minsta av de alpina bergskedjorna. Som en högrest ö omgiven av slättland ingår den i Karpaterna som är Östeuropas långsträckta båge med mestadels rundkulliga bergskedjor. Mer precist är Höga Tatra ett drygt fem mil långt, två mil brett och djärvt kuperat system av ryggar med öst-västlig riktning. Inga glaciärer förekommer, men vintern är snörik och många skidorter finns på flankerna. Över dessa berg går gränsen mellan Polen och Slovakien. Rysy är Polens högsta punkt 2499 meter, men närbelägna Gerlach i Slovakien är högst av alla 2654 meter, och dessutom den högsta europeiska toppen norr om Alperna. Större delen av Höga Tatra tillhör Slovakien. I flera dalgångar förekommer läckert nedbäddade kittelsjöar som fyller ut gamla glaciärnischer från istiden. 

Kazainica.
Velky Zabi stit.

Kärnan i Höga Tatra är ett brutalt bergslandskap som med sina tvära stup och vassa toppar får mig att tänka på Dolomiterna, fast klippan är mörk och mest består av granit, inte ljus kalksten som i ”Dollan”. Dessa toppiga berg är inget för duvungar. Bara några få berg är tillåtna att bestiga i egen regi, Rysy är ett av dem. De flesta kräver assistans av en bergsguide, enligt reglerna. På polska och slovakiska sidan finns var sin nationalpark med stränga bestämmelser. Man får bara gå på markerade stigar, och det är förbjudet att tälta. Djurlivet är rikt med björn, varg, lo, vildsvin och kronhjort för att nämna några storvilt.

En bestigare på den höga bergsryggen som leder upp till Rysy från polska sidan.
Nu har vi kommit närmare sjöarna.

Molnen har börjat belägra himlen. Bergens spiror bäddas in i vadd. Första passagen med kätting strax nedanför toppen är pirrig, men inte svår. Hundratals meter fritt fall under fötterna när man gör en sidleds förflyttning fem meter till en bredare klipphylla. Fokusera, inte titta nedåt. Gör man så går det geschwint. Vi kommer ut på en smal klippkam med magknipande stup år båda hållen. Mer kätting att hålla i. Från kammen leder en klipprygg rakt ned i fallriktningen mot sjöarna Morskio Oko och Czarny Staw, två himmelsblåa juveler långt nere i avgrunden. Den topografiska reliefen är grym, bergskammarna som omger ryggen är taggiga som kugghjul. Klippryggen lutar ungefär 45 grader i genomsnitt och ett band av kättingar leder oss nedför dessa klippor. Om man slarvar kan man glida långt, men klättringen är inte alls så svår som guideboken ger sken av. Snarare får vi en inspirerande fysisk kontakt med berget och landskapet. En lång karavan av vandrare är på väg upp till Rysy, vi får turas om att hålla i kättingen. Klippryggen sänker oss effektivt nedåt ungefär 300 meter och när vi kommit nedanför den väntar en tvär rasbrant som leder fortsatt nedåt till den första sjön, allt som allt en nedstigning på tusen meter i ett svep. Ansträngningen börjar med ett understatement, bli tröttsam. Vi stannar vid stranden av Czarny Staw och kokar en soppa på det medtagna köket för metatabletter. Sen spatserar vi längs sjön och går brant ned till den andra, Morskie Oko som ligger på en lägre nivå. Slutligen kommer vi fram till bergsstationen Schronisko där vi övernattade förra gången häromkring. Överväldigande mycket folk är i farten, himlen har blivit molnigare. Rena festivalyran råder utanför byggnaden. Polackerna älskar sina berg. En stabbig middag med lokalt stuk och gott öl betalas med zloty, här gäller inte euro längre. Efter en dag som denna borde man sova gott, men vi hamnar i ett rum där en korpulent herre drar timmerstockar hela natten. Bergshyttorna i Tatra erbjuder för det mesta bara logiment. Jag längtar efter tältet, en frälsning bland bergen.

Nötkråka.
På stigen ned mot Zakopane.
Brudborst växer på de frodiga ängarna Waksmundska.

Nästa dag fortsätter vi genom barrskogarna till Zakopane. Det blir den längsta etappen i kilometer räknat, men här mäts avstånd med tidsåtgången. Likväl, dagens knallande tar också många timmar, först på den asfalterade vägen från Schronisko där en folkvandring pågår. Sedan viker vi in på en folktom stig som tar sig upp och ned över några bergsryggar, hela tiden i skogens rike. Naturen påminner om svensk storskog, med tätvuxna granar och blåbärsris som växlar med frodig örtvegetation. Gula knallhattar till kantareller dyker också upp. Floran rymmer fler arter än vi är vana vid. Vandringen avslutas vid en vältrafikerad bilväg i utkanten av Zakopane, och lägligt vid stigens slut står en minibuss och väntar på vandrare, en svarttaxi som snabbt för oss ned till stans centrala gågata där myriader av flanörer spankulerar medan vi letar upp ett lågmält och billigt hotell mitt i smeten.

Stadsparken i Zakopane med Polens nationalberg Giewont i bakgrunden.
Slovakiens nationalberg Krivan 2495 möh, sedd från norr, dvs polska sidan.

Om övergången på Rysy inte kunnat genomföras hade vi varit tvungna att ta oss in i Polen med buss från Kosice, först efter en vandring tillbaka ned till turistorterna på slovakiska sidan. Det hela skulle krävt två dagar. Vår chansning gick hem, turen var med oss. Som bonus fick vi en dags sightseeing i Zakopane, den febrila turistorten med det vackra namnet. Vi åkte linbanan upp till Kasprowy Wierch där branterna är skidpister på vintern. Linbanan slutar vid nationsgränsen och uppe på en bergsrygg 1987 meter över havet ser man milsvida vyer över Höga Tatra. Däruppe kunde jag även urskilja Krivan 2495 m, det slovakiska nationalberget som sen länge är en symbol för slovakisk nationalism och kultur, numera också präglat på landets euro-mynt. Turismen och bergsporten har en långvarig tradition i Tatra. Redan 1683 gavs en bok ut om äventyr bland dessa vilda berg. För polacker och slovaker är bergskedjan naturens klimax. Därför är bergen bitvis överbefolkade i skandinaviska ögon, men det gäller ju de flesta bergstrakter på kontinenten. För övrigt är bergskedjan tämligen okänd här hemma, trots att den ligger geografiskt ganska nära. En intressant koppling är Göran Wahlenberg, uppsalabotanisten som i början av 1800-talet karterade floran i Sulitelma. Han var en efterföljare till Linné och 1813 gjorde han en undersökning i Höga Tatra. Två små bergssjöar öster om Krivan är uppkallade efter honom, Vyšné och Nižné Wahlenbergovo pleso.

Under denna tur hade jag med kameran Olympus E-M1 Mark II med objektivet M.Zuiko Digital 12-100 mm 1:4, plus ett lätt stativ Sirui T-025X. Denna kamera med detta objektiv är den mest användbara fotoutrustning jag haft med på en bergstur. Man täcker in alla behov från vidvinkel till lämplig tele, plus makro för blommor. En stor fördel är den effektiva skakningsstabilisatorn som gör det möjligt att ta bilder med lång slutartid utan att använda stativ. På en vandringstur känner man som fotograf ofta en motsättning mellan lusten att komma framåt och inspirationen att fotografera. Ju enklare fotografin är att genomföra desto fler bilder blir det, både snapshots för reportaget och mer noggrant komponerade motiv för ”fine art photography”. 

Jag utnyttjar gärna personer som skalfigurer i bergslandskapen. Ibland dyker de upp helt oväntat och då måste man vara snabb. I detta fall befann jag mig på berget Lilliowe dit jag gått från linbanan på Kasprowy Wierch söder om Zakopane. Plötsligt ställde sig två figurer i siluett nedanför toppen Swinica. Eftersom objektivet ger en bra teleeffekt kunna jag snabbt zooma in en komposition med det dramatiska vädret över toppen. Erfarenheter säger mig att för att åstadkomma talande, intressanta och vackra bilder i naturen måste man ha kameran framme så mycket som möjligt, och ju mindre en kamera är till sitt format samtidigt som den kan leverera potenta bilder, desto mer utdelning får man som fotograf.

3 tankar på “Åter till Tatrabergen”

  1. Toppenbilder och toppenreportage som vanligt! Alltid kul att följa dina äventyr. Tack för att du delar med dig.

    Så en fråga: Även bilden på dig Claes är ju mycket bra. Vilken kamera och objektiv är denna tagen med?

    Svara

Lämna en kommentar