Väster om Tarradalen

Bloggen handlar om en härlig fjälltur i augusti 2017. Jag går med Jill och vår hund Nijak. Vädret växlar och naturen varierar. Några ord blir det om glädjen att vandra med hund, och om naturens frodiga grönska längs stigen genom Lapplands Amazonas. Så kan man kalla Tarradalen. Vi följer svenska fjällens äldsta vandringsled, mellan Kvikkjokk och norska Sulitelma, en färdväg från sent 1800-tal. Halvvägs viker vi av och går tillbaka mot startpunkten genom ett av de minst besökta och mystiska områdena i fjällen. Rutten ritar en ögla på kartan. Några tankar om utrustningen och fotografering slinker också med i denna cocktail av upplevelser som också har en oväntad smolk.

Skymning i Kvikkjokk med den anslående profilen på Gasskajvo. Klassisk fjällvy.

KVIKKJOKK. Vem känner inte stark sympati för denna romantiska plats vid civilisationens utkant. Som gränspost mot fjällen blev byn tidigt berömd tack vare Linné. Den unge blomsterkungen drog förbi här 1732. Han gick upp ur skogen och visste inte om han var ”uti Asien eller Afrika.” Långt före honom hade karolinernas bergmästare anlagt en smälthytta vid Kamajokkens brus, med gott om ved att elda. Stormaktstidens Sverige ville ta vara på den torftiga silvermalmen i de små fyndigheterna på Alkavare och Silbbatjåhkkå. Linné kände förstås till den nedlagda hyttan och styrde kosan vidare norrut från byn, genom Padjelanta till en norsk fjord. 

”Bäcken” är ett gammalt fjällhemman nedanför Gasskajvo. Huset byggdes i början av 1900-talet av de originella bröderna Holmbom. Svante Lundgren fotograferade dem 1954, en tankeväckande bild publicerad i boken ”Kungsleden”. 

Vi följer dock inte Linné i spåren. Vi siktar istället västerut, till trakterna väster om Tarradalen, mot Sulitelma. Startpunkten är just Kvikkjokk och här har vi alltid känt oss hemma, men nu har något drastiskt hänt. En ny samling hus växer upp, som bungalows à la Åre. Missfoster på denna plats tycker vi och menar att husen eroderar byns atmosfär. De förstör det uråldriga skimmer som Kvikkjokk utstrålat i alla tider. En ny era nalkas. Vad ska man göra? Vi vill slippa se, vi vill snabbt ut i vildmarken.

Guravagge mot väster.

Björn Sarstad.

Fjällegenden Björn Sarstad är inte glad åt utvecklingen. Han har bott i Kvikkjokk i hela sitt liv och är spränglärd om naturen och kulturen i dessa trakter. För alla som vandrar Padjelantaleden är han en känd profil. Björn kör båten genom Kvikkjokksdeltat. Alla behöver hans tjänst för att komma ut på leden som börjar på andra sidan vattnet. Han har följt utvecklingen länge, länge. 

Padjelantaleden är kanske fjällens vackraste vandringsled, men har av någon anledning mindre dragningskraft än Kungsleden, Kebnekaise och Sarek. Nytända vandrare vill hellre klättra upp på Sveriges högsta topp, eller ta sig ut i vårt vildaste fjällområde. Naturligt kan man tycka. Padjelanta med dess mjuka framtoning ger nog mindre prestige åt de som är trendkänsliga. Många kontinentaleuropéer har däremot fattat vad saken handlar om. Troligen är de fler än svenskarna på Padjelantaleden.

Skogen blir allt frodigare i Tarradalen.
Viddernas land väster om Tarra.

Vi vet av erfarenhet vad man kan vänta sig. Fjällen upp mot norska gränsen, i Padjelanta och de sammanhängande trakterna söder om nationalparken, är viddernas förlovade land med avlägsna horisonter, böljande fjällryggar och glittrande sjöar av stort format. ”Den synen är så överväldigande skön, att hjärtat vill stanna i bröstet”, för att citera poeten Sten Selander. Liknande landskap hittar man inte på kontinenten, eller ens i övriga Lappland.

Kanalen till Mierdikjavrre.

Solen gassar och Björn tar oss med på upptäcktsfärd i det mustiga deltat. Längs en slingrande kanal som bildar vattengata genom tät vegetation når båten en lagun, eller rättare sagt sjön Mierdikjavrre. – Hit kommer aldrig myggen, dom flyger inte längre ut än hundra meter från stranden, säger Björn. Vid Bobäcken kliver vi av tillsammans med några dagsturister. Efter en kort sträcka travar vi ensamma på Padjelantaleden, till att börja med genom den gamla barrurskogen nedanför fjälltopparna.

En hjortronmyr i början av Tarradalen med Gasskajvo i bakgrunden.

För Nijak är naturen ännu så länge hemtam. Skog och träd är han van vid. Fjällens hängbroar är däremot något nytt. Den första över Vallebäcken blir ett prov. Jag trippar upp på brofästets brädor, men när Nijak kommer efter blir han aggressivt attackerad av en svärm getingar som håller till under plankorna. Han kastar sig bakåt. Vi tvingas dra upp honom på bron och samtidigt vifta undan flygfäna med en tröja. Ute på de gungande metallgallren går han dessbättre galant.

Med hund på fjällturen har man en kär vän att dela sina upplevelser med, men det innebär också mer ansvar. Mygg och knott kan vara besvärande för djuren, och man måste ha bra koll så de inte ränner iväg efter renar. Glädjen med Nijak är hans tofasthet och uppenbara njutningsförmåga. Han får röra på bena hela dagarna och andas frisk luft. Svansen viftar ofta som en vindmölla. På fjällheden är han i sitt esse. Han är en belgisk vallhund, en tervuren, en ras som avlats fram för att valla i öppna landskap. Hans två packväskor innehåller hundmaten, cirka 6 kilo till att börja med.

 

En vallhund måste ha koll på husse och matte.

Första natten blir krävande. Vi stannar i björkskogen efter Njunjesstugan. Sätter upp ett nytt tunneltält som vi aldrig prövat förr, ett Fjällräven Abisko Endurance 2, med stor absid och jämförelsevis lätt vikt 2,5 kilo. Nijak får ligga mellan Jill och mig i innertältet, men det är eländigt trångt, dålig sömn. Nästa natt ligger han i den väldiga absiden och det blir en utmärkt lösning. Flygfäna därinne är inte det problem som vi först trodde; innan sovdags tar vi kål på dem. Tältet funkar sålunda utmärkt för vandrare med hund, men innertältet är ganska trångt för två personer. Man får ta det onda med det goda.

Padjelantaleden är knappt skönjbar under växterna!

Stigen leder oss till fjällens Amazonas. Skogen i Tarradalen är den frodigaste i snart sagt hela Sverige. Att denna vegetation växer norr om polcirkeln verkar osannolikt. En rimligare gissning är tropiska breddgrader. Förklaringen till dalens bördiga utsvävning är relativt låg höjd över havet, mycket nederbörd, näringsrika älvsediment och ett värmealstrande läge som vetter mot söder. Örter som torta, nordisk stormhatt, vändrot och kvanne blir manshöga, man nästan drunknar i deras klorofyll. Träden är förstås inga jättar men sluter sig till en djungel av vita björkstammar som är krokiga på ett vilt vis. I sin helhet måste Tarradalen räknas som en pärla och en av fjällens vackraste dalgångar. Den är sex mil lång och djupt nedskuren nedanför de tvära branterna på Tarrekaise. Djurlivet är artrikt, både björn och lo ynglar, och man kan se våra båda örnarter. Bitvis blir stigen mycket stening, här och där lerig och långa sträckor ansträngande. Efter hand väcker den vår längtan till kalfjället och just detta är stort med turerna på Padjelantaleden; man nalkas de öppna hedarna successivt under ett par inledande dagar i skogens famn. Upplägget blir perfekt för naturälskare. Vandrare som föredrar snabba puckar torde däremot bli rastlösa.

Tarrekaisestugan.

 

 

Tarraälvshyddan.
Tarraälvshyddans insida.

Vi når Tarrälvshyddan som är en pytteliten och faluröd kloss insmugen i skogens grönska. Den byggdes 1889 när Turistföreningen röjde stigen för fjällens första vandringsled. Att den finns kvar är ett unikum, och den är fortfarande möjlig att sova i men vi föredrar att tälta intill. När leden etablerades för nästan 130 år sedan, hade man roddbåtar över Tarraälven, nu finns en lång hängbro. En kille från Stuttgart dyker upp och tänker övernatta i det kyffiga pörtet. Han är 19 år och är ute sju veckor i sträck, packningen hans väger 40 kilo! Våra ryggsäckar är bara en bråkdel så tunga, 14 respektive 12 kilo för åtta dagar. Med ålderns och erfarenheternas rätt pressar vi vikten så långt det går. Man ska inte bära mer än man behöver. 

Underbara Tarradalen.
Ängsbjörkskog eller arktisk djungel, det är en smaksak vad man vill kalla skogen.

 

Fjällkvanne blommar bara en gång sen dör den. Därför behöver den locka till sig många pollinerare. De eteriska oljorna i blomman smaksätter Grön Chartreuse. Bilden är en test med kameraobjektivets makrofunktion.
Ännu en test med kamerans makro. Humla på brudborst.

Förra sommaren gick jag med ankelhöga trailskor genom Sarek (se https://claesgrundsten.se/2016/11/latt-vandring-i-sarek-functiond-s-id-var-js-fjs-d-getelementsbytagnames0-if-d-getelementbyidid-return-js-d-createelements-js-id-id-js-src-connect-facebook-net/). Nu har jag en inflammerad hälsena och väljer därför en annan typ av känga för denna tur. Den består av enbart läder, är ganska hög men inte lika vattentät som de flesta moderna kängor med höga skaft och goretex, men är lättare och andas bättre. Mina exemplar är väl ingångna och känns överraskande bra, hälsenan tar inget stryk. Fotsvetten blir mindre och vid långvariga tramp i vatten blir de inte störande blöta. På det hela taget är kängorna svala och sköna för fötterna eftersom lädret blivit mjukt, och de torkar snabbt. Modellen heter Haglöfs Barken och kan rekommenderas.

Isranunkel.
Staika.

Guravagge är en utdragen backe. Stigen börjar brant och går rakt upp ur Tarradalens skog, därefter stiger terrängen långsluttande längs det formsköna fjället Staika. Vi korsar en kalkrik orkidéäng med brudsporre, grönyxne och andra rara arter. Tystnaden djupnar i detta väglösa land, bara ett svagt brummande forsbrus hörs i bakgrunden. Inga flyg passerar över oss, inga vandrare syns på stigen utom ett par som vi möter; här går ännu färre än på Padjelantaleden, som vi lämnade före bron över Tarraälven. Den öppna terrängen framhäver vår känsla av frihet i det ljusa vädret, och marken är den som pionjärerna trampade på i slutet av 1800-talet. När man tänker på det får vandringen också en kulturhistorisk inramning. Vid den kristallklara sjön Vajmok faller regn och vi bestämmer oss för att gå till turiststugan vid sjöns västra del. 

Det här vill vi inte se mera av. Guravagge.
Vajmokstugan.

Ombonade nätter under tak innebär en påtaglig komfort i vildmarken, men när dörren stängs förlorar man sin närhet till landskapet och blir slapp på ett märkligt sätt. Stugor är ingen lyckad inkvartering för naturfotografer som vill ta vara på ljuset och vädrets växlingar i fjällen. Vi har Vajmokstugan för oss själva, och av gästboken framgår att bara drygt 60 personer övernattat i sommar fram tills nu. Stugan måste vara en av de minst frekventerade i Lappland. Senare läser jag att 55 personer gick förbi denna plats sommaren 1891 – inte mycket till utveckling sen dess, om man säger. Dagen därpå drar vi vidare för att tälta där vi tycker att det passar oss bäst. Den friheten är fjällvärldens gåva till vagabonder.

Lägret efter Vajmokstugan. Fjället Tsähkkok i bakgrunden.
Samma läger mot öster och Staika.

Backen från stugan leder upp på fjället Vajmokbakte. Framåt syns Sulitelma för första gången längs leden och jag tänker på att det var i det här perspektivet pionjärerna såg Sveriges högsta fjäll. Fram till 1879 hade Sulitelma denna rang, men detta år bestegs Sarektjåhkkå som är betydligt högre och året efter fann man att Kebnekaise är Sveriges tak. Men då var färdvägen till Sulitelma etablerad och Keb låg avigt till. Turistpionjärer och även finnar som ville arbeta i den nyöppnade Sulitelmagruvan på norska sidan, tog sig fram här. 

Från Vajmokbakte mot Sulitelma, svenska stortoppen längst t h, vänster om den norska Suliskongen, den högsta toppen i massivet.

Vi stannar vid en liten tjärn norr om Vajmokbakte och slår läger där. På eftermiddagen går jag själv iväg på en kort utflykt och bestiger höjden 1183 för att få en överblick och får på köpet se ett par kungsörnar på nära håll. Runt omkring böljar folktomma ödemarker och för den som är svag för sådan natur är vyn inspirerande. Jag tycker om lågfjällens behärskade topografi, ett avrundat bergslandskap som vilar i sig själv och tar plats. Senare och efter en regnskur, materialiseras ett färgsprakande spektra, ingen fulländad regnbåge men ett så starkt optiskt fenomen att man sällan sett på maken. Jag tar några bilder utanför tältet och rusar sedan upp på Vajmokbakte för att få en bättre vinkel, men då börjar färgerna mattas.

Staika och sjön Vajmok.

På denna tur testar jag för första gången min nya kamera Olympus E-M 1 Mark II i fjällmiljön. Har bara tagit med ett objektiv för att spara vikt och storlek; den mycket användbara zoomen 12-100 mm /f4. Den täcker in landskapsfotografens alla behov i ett bergslandskap, från vidvinkel till medellångt tele. Att vandra med endast en kamera och ett objektiv är befriande för kreativiteten. Därutöver har jag med mitt minsta och lättaste stativ av märket Sirui. Detta är dock bräckligt och vindkänsligt, och när man fotograferar med en lång slutartid finns risken för skakningsoskärpa. Den olägenheten står jag ut med; ett kraftigare stativ adderar ett par kilo extra vikt till packningen. Jag trycker istället ned stativet mot marken och hoppas på det bästa. Min strategi för färder i väglöst land innebär, att man utan att sänka kvalitetskraven på bildresultatet minimerar kamerautrustningens vikt och volym så långt det går. Jag är övertygad om att tunga prylar får en fotograf på vandrade fot att missa många viktiga motiv. I bergslandskapen måste man veta var man ska ställa sig, och kunna ta sig dit. 

Tarraälven och Tarrekaise fotograferade med kameran i högupplösande funktion på stativet. Filen är 240 mB på 8 bitar, utan interpolering. 1/25 sek, f/8, iso 64.
Kungsörn. Det är klart att jag vid ett tillfälle som detta hade önskat mig ett långt teleobjektiv, men jag är ändå rätt nöjd med vad zoomobjektivet klarar för djurbilder i teleläget 100 mm.

På väg tillbaka mot Kvikkjokk föredrar vi att gå en obanad färdväg. Kartan visar en avkrok mellan fjällen Tjievrak och Juovvabuollda. Där vill vi ta oss fram. Området ligger norr om den gamla färdvägen mot Sulitelma, i ett undantagsland som få känner till. Jag har fäbless för dessa ställen vid sidan av. Ett kapitel i min nya bok ”Bergtagen” handlar om detta, om topofili. Topofiler älskar att leta reda på udda platser. Välkända dragplåster i naturen dräneras tyvärr på sin mystiska aura genom sin populäritet. Vårt intresse riktas idag mot ett gåtfullt ställe som väcker samma slags nyfikenhet som jag tror pionjärerna en gång kände. På håll verkar terrängen vara blockrik, men framkomligheten visar sig vara bättre än väntat. Landskapet blir allt kargare med bara jord och sten och magert renbete. Inga renspår syns på snöfälten, inga renlortar ligger på marken, här har renskötarna ingen anledning att gå, hit tar sig inga fjällvandrare, djurlivet är extremt fattigt. Det finns egentligen inget riktigt lockande här utom just detta geografiska läge och som det överraskande visar sig, en naturskön formation vid den namnlösa sjön 1168. Jag ryser av välbehag när vi i gott väder stryker längs stranden och betraktar den väldiga kitteln med svaberg som jämnar ut nordsidan på Juovvabuollda. Fjället är en elegant skapelse och jag inser att vi har upptäckt en sevärd hemlighet där tystnaden blir till ett eko av naturens innersta väsen. Längre österut öppnar sig dalstråket med långtgående siktvidder mot Sarekfjällen, samtidigt som marken åter blir väl bevuxen, nu med vidsträckta gräshedar där ett par renflockar visar sig. Det känns som att vi återvänder till livets marker.

Den hemlighetsfulla och namnlösa sjön 1168 med kitteln på Juovvabuollda.
Landet öppnar sig mot Tarrekaise.

 

En ovanlig bild. När jag fotograferar renhjorden lyfter en havsörn som suttit på pass i stenmoraset. Kalvarna är fullt möjliga byten, men hjorden sluter sig för att skydda dem.

 

Sista lägret på kalfjället, Tarrekaise i bakgrunden.
Tarradalen och Tarrekaise.

Dagens lägerplats ligger vid sjön 1022 norr om Guratjåhkkå. Den blir färdens klimax. Bakom tältet finns en smal och låg bergrygg som formar en mur mellan vattensamlingen och de hissnande stupen mot Tarradalen. Uppe på ryggen kan man med en blick sammanfatta Lapplands särart. De mullbruna och knubbiga bergsmassiven i Tarrekaise kontrasterar bjärt mot dalbottnens krulliga grönska. Jag fortsätter upp på Guratjåhkkå ensam i skymningen för att fotografera och reflektera. Som ett panoramafoto ligger hela Tarradalen utlagd nästan bort till Kvikkjokk. Och jag tänker att därnere ska vi fortsätta gå i ytterligare två dagar innan färden tar slut. Det blir en återkomst till tropisk djungel från de arktiska vidderna. Otroligt egentligen, vilken innehållsrik meny Lapplandsnaturen bjuder på…

Selfie på Guratjåhkkå med Tarradalen österut.
De läckra ravinerna på Tarrekaise.

 

Nedre Tarradalen med Njunjesstugan. Här passerade vi två gånger.

 

10 tankar på “Väster om Tarradalen”

  1. Hej!
    Tack för trevliga reportage med många jättefina bilder. Jag gillar själv att gå i fjällen, men Olympusen är väl ganska ”törstig”. Hur många extrabatterier har du med under en veckas frånvaro från civilisationen?
    /Uffe

    Svara
    • Det är sant Uffe, batterierna är den svaga länken för alla spegelfria kameror. Jag hade med mig 5 batterier och en Powerbank för att kunna ladda. Jag förbrukade alla fem fulladdade kamerabatterier och behövde ladde ett för att klara behoven under dessa 8 dagar. Förhoppningsvis komne batterierna bli allt mer långlivade.

      Svara
      • Hej!
        Väldigt inspirerande! Jag traskar också med hund. Får han följa med på alla delar? Har förstått det som att hundar är förbjudna på Padjelanteleden och i Sarek.
        Hälsar Anna

        Svara
        • Tack Anna. Ja tyvärr är det förbud sommartid med hundar i nationalparkerna. I övrigt får vår hund vara med på många turer.

          Svara
          • Hej! Fantastiskt fin berättelse och otroligt fina bilder. Tack för det.

            I Padjelanta får kopplad hund medfölja under perioden 1/1 – 30/4. Resterande del av året är hund förbjuden.

          • Tack för uppskattningen Micke. Att Padjelanta är stängt för kopplad hund under barmarkstiden är trist och känns onödigt.

  2. Åhh, tack snälla Du för att Du delar med Dig av dessa delar av detta landskap.
    Gick själv runt Sulitelma och kom från Pieskehaure den 25/8.
    Hade en formidabel vandring från Vaimok mot Tarrekaise den 26.
    Bilderna Du visar stämmer precis med mina minnen fast Staika hade litet
    mer nysnö då jag passerade.
    Vyn över Tarradalen är magisk!
    Håller med, trist utveckling i Kvikkjokk.
    Där borde det gå att göra något för att få snurr på turismen.
    Man blir ledsen.
    Kamajokk sett från sällskapsrummet i gamla huset, den bilden finns på min näthinna resten av vintern.
    Jättefin bild på Björn Sarstad!
    Än en gång, stort tack!
    Yvonne.

    Svara
    • Hej Yvonne, tack för din vänliga kommentar. Roligt att du gick nästan samma väg i somras. Och bra att du håller med om utvecklingen i Kvikkjokk. Vyn genom panoramafönstret i sällskapsrummet glömmer man aldrig när man sett den. Lycka till på framtida turer./Claes

      Svara
  3. Så fina bilder! Den sträckan ni gått, där är det alltså tillåtet med hund? Och har du någon rutt ritad?

    Svara
    • Tack Lisa. Ja, man kan gå med hund för att den ligger utanför nationalparkerna. Rutten vi följde är lätt att hitta på kartan, från Kvikkjokk norrut på Padjelantaleden och sedan in på leden mot Vaimok. Du ser det enkelt på kartan.

      Svara

Lämna en kommentar