Ett annorlunda Mallorca

Serra de Tramuntana och i fjärran den högsta toppen Puig Major.

Är det en exotisk vildmark i tjotaheiti som visar sig? Vi ser ett starkt kuperat landskap med skogstäckta branter och höga bergväggar. Som betingad reflex bubblar de upp, de vanliga orden om allt storslaget och vackert. Något annat kan man inte säga, men miljön är också annorlunda. Genom att vrida huvudet ett halvt varv framträder Medelhavets väldiga vidd med dess ljuvliga färgskala. Och när vi gått vidare till Cami de S` Axiduc, ”ärkehertigens panoramaväg”, fram till en bergskant där man kan glutta ned i hiskeliga djup rakt under fötterna, ser vi också en befolkad bygd med byn som heter Deia, och spridda hus insprängda i skogen på den smala remsan av något plattare land mellan berget och kustklinten.

Flygvy mot Deia.

På väg mot Deia.

Mallorca, semesterparadiset, playornas förlovade rike, skakar om våra föreställningar på flera plan. Naturen är mäktigare, terrängen tuffare och vädret kallare än man kan tro. Det senare gäller åtminstone denna dag i början av november, när vi är här för att följa GR 221 (GR betyder Grand Recorregut), en berömd vandringsled som genomkorsar den nio mil långa bergskedjan, Serra de Tramuntana på öns nordvästra del. Området är inskrivet som världsarv. Idag blåser styv kuling och Medelhavet fradgar med sina bränningar. Vi har valt denna årstid för att slippa högsäsongen då horder med folk drar ut på stigarna och hotellen är överbefolkade. Mallorca har gjort sig ett namn som vandrarparadis – också. Varför förstår vi redan, men äventyret började lite märkligt.  

Solnedgång bakom massivet Mala de Son Pacs.

Valldemossa.

I morse startade vi i staden Valldemossa. Hela leden tar ungefär 8 dagar om man utgår från Port dÁndratx, längre västerut. Vi behöver fem till ändpunkten i Pollenca. Inklämd mellan bergen är Valldemossa en gemytlig ort. Vi letade upp stället där leden fortsätter österut, vilket inte var lätt. Kanske fick vi en förklaring i stadens turistkontor. Informatören pekade på en karta och sa att man måste följa den sträckning av leden som ligger på allmän mark. Det finns nämligen två alternativ upp till ”ärkehertigens panoramaväg”, men där vi vill gå är ägorna privata. Man måste begära tillstånd fem dagar i förväg. Det finns en vakt vid entrén, tillade han. Om detta hade vi ingen aning och lämnade turistinformationen överraskade och molokna. 

Olivträd i Valldemossa.

Eftersom vårt önskade vägval var intressantast gick vi upp till vaktkuren där situationen klarnade. Vakten berättade att marken ägs av en organisation, Muntanya del Voltor, som vill förvalta naturen på ett skonsamt sätt och samtidigt erbjuda fina naturupplevelser. Slitaget har blivit stort, sa han, därför kontrollerar vi antalet besökare. 1872 köptes marken av österrikiska ärkehertigen Ludwig Salvador som var sann naturvårdspionjär; han stoppade bland annat den massiva skogsavverkningen som pågick. Mannen i kuren fortsatte: det är få vandrare anmälda idag. Vi gör ett undantag för er. Tack och lov tänkte vi och stegade uppför den allt brantare stigen, gick in i skogen med aleppotall, stenek och spridda olivträd. Vi skulle stiga 400 meter till den övre och skogsfria delen av berget Puig Caragoli, genom en parkliknande natur med god genomsikt mellan träden, enormt stenig mark och obetydlig undervegetation. En ansträngande sträcka, enligt guideboken.

Den branta nedstigningen från ”ärkehetertigens panoramaväg”.

Sa Forada.

Efter uppförsbacken går vi ensamma på ”ärkehertigens panoramaväg”, över öppen fjällterräng längs bergets stup med magnifika vyer mot både berg och hav. Öns högsta topp Puig Major 1447 meter, tronar långt bort som en hög pyramid man vill komma nära. Kustklinten har dramatiska klippor och vyerna tar andan ur oss, men den hårda blåsten känns kall. Kanske är det därför vi missar en tvär kurva där GR 221 mot all förmodan leder ned i det hissnande stupet. Förvillande många småstigar har trampats upp mellan de knähöga buskagen och i gräsvegetationen. Längre fram tvingar stupet oss att vända tillbaka en kort bit för att återfinna leden och sedan fortsätta nedför den pulshöjande stigen. Inledningsvis går vi på en ytterst smal och ändå trädbevuxen klipphylla nedanför bergväggens översta kant, med det sugande djup nära inpå. Mellan träden blänker Medelhavet och i flygperspektiv syns den klippiga udden Sa Forada som har ett hål genom berget. Serpentinsvängar leder oss sedan vidare nedåt, från hylla till hylla och dessa blir allt bredare och får allt tätare skog och därefter, nedanför det värsta stupet, fortsätter stigen på brant sluttande skogsmark som till slut lugnar ned sig vid stensatta terrasser med urgamla olivträd. Wow, vilken uvertyr.

Tät skog före Deia.

Framme i Deia.

I Deia checkar vi in på ett redan bokat hotell. Efter varje etapp väntar en förbeställd inkvartering vilket visar sig vara onödigt så här års. Lediga rum finns det gott om. Nu börjar vi fatta att det här är en ovanlig långvandring. Under dagarna går man upp till den krävande bergsmiljön, och på kvällen lever man vanligt turistliv i det klimat på lägre höjdnivå som hör Mallorca till. Man duschar, äter gott och frotterar sig med andra människor som älskar ön. Med sådant upplägg blir ryggsäcken lätt. Deia klänger i sluttningen som en alpby en bit innanför kusten. Vi får veta att platsen är en favorit för många artister och konstnärer. Förmodligen för att byborna inte vill ha hit den stora massturismen och därför bevarat byns vackra och orörda karaktär, ett faktum som ger oss ännu en intressant aspekt på turen. Längs GR 221 växlar man mellan det genuina Mallorca, och det turistiska.

Vi letar efter leden i Deia.

Semesterminnen.

”Dry Stone Route”.

Nästa etapp bjuder på vänligare förhållanden. Men först ska vi hitta platsen där leden lämnar Deia. Kartan är inte tydlig, skyltningen ojämn. Vi följer ett par beslutsamma vandrare som dock inte vet mer än vi. Efter lite hattande hit och dit hittar vi den undangömda skylten som pekar vartåt man ska gå. Längre fram passerar stigen tjusiga olivlundar och man häpnar över trädens groteska stammar. De kan vara gamla, uppåt 1500 år. Olivträdet uppfattas som en symbol för fred och odödlighet. I mina ögon är de bildsköna på det sätt som bara ärrade gamla varelser kan vara. Jag fotograferar som en tok, det ena säregna trädet efter det andra. Det finns tio tusentals olivlundar på Mallorca!

De älskvärda olivträden.

Blåsten har mojnat, vi är närmare havet nu, går i shorts och möter många vandrare. Terrängen sluttar på bergens fot där stigen följer stenlagda terrasser som anlagts sedan årtusenden. Dessa kallmurade stensättningar utan bindande murbruk finns det myriader av i dessa berg. Det har gett GR 221 dess internationella namn, ”Dry Stone Route”. Bergskedjan består av kalksten som gör klipporna ljusa som snö. Ur denna berggrund har man knackat blocken till murarna. För cirka 20 miljoner år sedan lyftes Serra de Tramuntana upp som väldiga landsjok, horstar. Kalkstenen utsätts för kemisk vittring av regnvatten vilket skapar karstfenomen som grottor och droppstenar.

En hund kikar på vandrarna.

Men katter är vanligare än hundar.

Åsnor är packdjur man använt i alla tider.

Port de Soller.

Spårvagnen till Soller.

Port de Soller ligger vackert vid en inskuren vik omringad av höga berg; en turistpärla med sin playa kantad av hotell. Där stannar vi för natten. Eftermiddagssolen skiner starkt men temperaturen är sval och playalivet ganska lojt. Ingen badar. Nästa etapp börjar med en åktur på gamla spårvagnen till huvudorten Soller, där vi vandrar som bergsluffare genom stadens gränder. Skyltningen är bra nu. Förbi apelsinodlingar i Sollers utkant tar vi oss upp till den häftiga klippravinen Barranc de Biniaraix där leden, kantad av skyhöga bergväggar, följer en stensatt gammal färdväg som ännu högre upp smalnar till en stig omgiven av toppiga klippor. Åtta hundra meters stigning blir det upp till passet, från Soller räknat. Utsikten är nog fenomenal, men vi fångas av molnen. Har vi valt fel årstid eller är det bara oflyt? Veckan innan visade rapporterna 25 graders värme på Mallorca. Tur att man är nordbo, tänker vi och travar på, ned i den breda dalen på andra sidan passet där solen dessbättre bryter igenom. 

Bergsida med droppstenar i Barranc de Biniaraix.

Dalen med flodfåran Torrent de Binimorat.

Penya des Migdla, 961 meter över havet.

Efter en ganska jobbig promenad står vi vid sjön, eller rättare sagt vattenmagasinet Cuber mitt i bergvärlden och kollar tidtabellen för bussen som ska ta oss till Caimari. Landsvägen passerar här, ett populärt stråk för cyklister som det verkar. Två timmar har vi ingen lust att vänta även om ett par grågamar seglar förbi.  Vi ringer efter taxi som tar oss över till andra sidan bergskedjan, till ett förbokat bed and breakfast. Inkvarteringen känns först felvald, men visar sig bjuda på det mest genuina Mallorcalivet vi får uppleva. I stan hittar vi en bar där några lokala män är enda gästerna. Några turister ser vi inte alls. 

Stenekar i de ljusa klipporna. 

Tall mot berg.

En taxi återför oss nästa dag till sjön Cuber där vandringen fortsätter, först längs en lång vattenkanal byggd av betong. Längre fram slingrar stigen genom ödslig ekskog som med stigande höjd ersätts av tallar och slutligen öppen mark. Etappen når ledens högsta punkt, passet Coll des Prat, 1205 meter, placerat nedanför öns näst högsta berg Puig Massanella, 1382 meter. Åter otur, dimman lägger sig, men på andra sidan öppnas sikten när vi passerar en lämning efter Mallorcas maffigaste snöhus. Förr samlade så kallade nevaters (snömän) bergens vintersnö i stensatta och djupa markgropar som hade en överbyggnad. Snön sparades till sommaren då den bars ned till byarna och blev till kylskåp. Efter denna märkliga stengrop återstår en oerhört brant nedstigning till klostret Lluc. 

Ett ödsligt område mitt i ekskogen.

I bakgrunden Puig Tossals.

Vy mot slättlandet i den låglänta dominerande delen av Mallorca.

Lämningen efter ett snöhus.

Klostret i Lluc.

Den pampiga klosterbyggnaden innehåller även ett hotell. Nästa dag, den sista, går vi vidare upp genom ekskogarna, över en bergsrygg för att sedan fortsätta på långsträckta nedförslut mot Pollenca. Leden kommer in i en bred skogstäckt dalsänka alltjämnt omgiven av bergsryggarna, och längre fram vandrar vi genom mer befolkade trakter fram till staden där vi tar bussen till turisthålan Puerto Pollenca, vår sista inkvartering. I hamnen med alla dess lyxbåtar kan jag inte undgå en reflektion. Mallis har aldrig funnits på min bucketlist. Men fördomar ska övervinnas. Nu vet jag bättre och återvänder hellre än gärna. Serra de Tramuntana är en alldeles egen bergvärld, med ovanligt ljusa klippväggar som är mörkprickade av små bergsekar i sprickor och skrevor; en landskapsbild jag aldrig tidigare sett. De många spåren efter människors liv i bergen har också gett ett stort mervärde. Och dessutom, jag har njutit av den växling mellan strapatser och komfort som GR 221 erbjuder vandraren.

Sista dagen nedanför El Maleto.

Puig Massot.

Pollenca.

MIN UTRUSTNING

På fötterna låga trailskor Haglöfs. Lätt ryggsäck Haglöfs Strive 50 l. Termos som fylls varje morgon. Liten låda för mackor. Extra underkläder. Extra gympadojor (onödigt). Delbara trekkingbyxor Fjällräven, kan bli shorts. Badbyxor (kom aldrig till användning, tyvärr). Regnplagg. Lätt dunjacka Haglöfs. Vindjacka Haglöfs. Dagbok, guidebok och kartor. Batteriladdare. Pannlampa Black Diamond. Mobilen Samsung Galaxy. Kikare Swarovski Pocket Mountain 8×25. Kamera Olympus E-M1 Mark II med zoom 12-100 mm, plus vidvinkelzoom 7-14 mm. Tre extrabatterier. Litet stativ Sirui T-025X. Allt som allt ca 10 kg.

 Lite från Palma.

 

No comments yet.

Kommentera