Märkliga ställen i Dalafjällen

Vandring på Hovden med Hågåvålen i bakgrunden.

Det är ett säreget stycke Sverige, Dalafjällen. Läget på Skandinaviska halvön, längst bort från närmsta hav, gör klimatet krävande och kontinentalt med kalla vintrar och torra somrar, och berggrunden är mycket näringsfattig. Sammantaget märks dessa förutsättningar i naturen; skogarna är överlag karga, och fjällen bildar avrundade höjder som kallas vålar. I dessa trakter förekommer ett par nationalparker, och en ny är planerad. Av de befintliga två har Fulufjället blivit mest omtalad, främst tack vare det läckra vattenfallet Njupeskär. 

Lägret på Hovden med Nipfjället långt borta vid horisonten.

I denna blogg berättar jag om några minnesvärda skogsvandringar genom denna ”nationalparksnatur” tillsammans med Anders Eriksson, en vecka i mitten av juni 2018. Vi började i Töfsingdalens nationalpark som är en avkrok med så pass råbarkad natur att man vid närkontakt undrar om det är ”landet Gud gav Kain”. Parken bildades 1930, men inte alls på grund av den märkliga miljön som består av enormt blockrik terräng. Nej, några naturvänner från trakten ville enkom skydda en häckningsplats för kungsörn som de kände till i området! Ett futtigt skäl för lagens strängaste skyddsform kan tyckas, men uppenbarligen tillräckligt vid den tiden och fridlysningen gav dessbättre till resultat att ett av Sveriges oländigaste områden tidigt fick en värdig status som faktiskt motsvarar dagens förväntningar och syn på nationalparker. Avgränsningen blev visserligen rätt godtycklig, men arealen är hyfsat stor 1615 hektar. Framöver planeras Töfsingdalen att bli införlivad i den föreslagna och avsevärt mycket större nationalparken som ska få namnet Rogen – Juttulslätten. Om denna blir verklighet berikas landets system med en riktigt stor pärla, 100 000 hektar till ytan.

Skog i Töfsingdalens nationalpark med Storvätteshågna i bakgrunden.

Vår vandring mot Töfsingdalen börjar vid Siljanskojan. Vi kör dit på en skumpig skogsbilväg cirka tre mil norr om Idre. Efter att ha traskat sex kilometer på gemytliga stigar når vi i kvällningen fjället Hovden och reser tältet på en öppen hed strax utanför parkgränsen. Av någon svårförståelig anledning har klåfingriga myndigheter bestämt att ingen får tälta inne i denna nationalpark! Även naturvården kan medföra begränsningar av allemansrätten. Och ja, det finns ibland skäl att stoppa vår sedvana där naturen är störningskänslig, men att förbjuda tältning i den ödsliga Töfsingdalen är inget annat än ett ”overkill”.

Töfsingdalens nationalpark.

Sämre väder drar in när jag nästa dag vill fotografera de grova tallarna, både levande och döda, som är en klar sevärdhet i nationalparken. Ryckig dimma glider fram över skog och mark. Vi strövar mellan de glest växande träden på Hovdens västra sluttning och spanar förgäves efter en stolt torraka som jag avbildade på 1990-talet. Den formade ett kors och var ett praktfullt motiv som jag har publicerat flera gånger, men kanske har en storm eller blixt fällt det blästrade trädet. Efter ett tag ger vi upp, och diset får oss att lämna parken tidigare än tänkt, för att fortsätta till Juttulslätten, inom den planerade nya nationalparken med detta namn. 

I Spångkojan på väg tillbaka, träffar vi en intressant fransman, gissningsvis plus 70. Han torkar sina kläder efter några dagars tur i nejden. Han ser ut som ett minnesmärke från flower power, har levt sitt vuxna liv i Jaipur i Rajastan, undervisat i yoga och förälskat sig i den indiska livshållningen. Vi hamnar i ett kort men givande samtal om indiernas och européernas syn på tillvaron. Några svenska elever hade tipsat honom om norra Sverige. Fem månader ska han kuska runt.  – Fantastiskt vackert här, säger han på engelska med rullande fransk accent. Och så rent det är. Indien kommer dränkas i sopor!

”John Bauer-skogen” vid Hågåån.

Med detta samtal i bakhuvet funderar jag på skogens andliga väsen när vi nästa dag följer Hågåån, som mer är en friskt strömmande skogsälv, än en å. Den rudimentära stigen vi går på är det bästa vägvalet från söder till den svåråtkomliga Juttulslätten. Inledningsvis kommer vi in i en mossrik granskog av ”John Bauer-typ”. Den naturen om någon, är rotad i svenska folksjälen. Man känner sig hemma här. Mellan dessa storvuxna träd och naturligt fallna stammar kanske man kan ”skogsbada”, tänker jag. Ett svenskt nyord som härstammar från Japan där ”shinrin-yoku” – skogsbad – utvecklats till en modern psykoterapi för urbana och stressade människor. Terapin har spridit sig i världen och tanken är att man i grupp och mållöst ska vandra omkring i en skog utan att anstränga sig. Syftet är att komma in i ett tillstånd av fridfull sinnesnärvaro.

Hågåån.

Terapeuterna har tydligen börjat inse det som landsbygdens människor och friluftsfolk känt till av egen erfarenhet sedan långliga tider, att vistelser i naturen ger god hälsa i både kropp och själ. Orörd natur är den livsmiljö som Homo Sapiens uppstod i och levt längst med. Det vore mot evolutionens drivkrafter om inte detta ursprung har satt sina spår i vår genetik och biologi. 

Hågååns ravin nedanför Hängberget.

Särskilt lövskogar ger oss bra återhämtning, enligt senare rön. Om barrskogarna i norra Dalarnas fjällvärld har samma effekt kan man undra, men jag mår riktigt bra här. Den iIakttagelsen är intressant i mitt eget självsökeri. Sedan tonåren har jag varit mest frälst på dramatisk bergsnatur, även om kärleken till naturen uppstod i de fridfulla hemmaskogarna. Numera och med mognadens insikter, uppskattar jag mycket den lågmälda och kontemplativa skogens helande kraft på sinnet. Behovet av utmanande äventyr minskar med åren, även om jag aldrig kommer tröttna på skönheten hos vassa bergstoppar. Dalafjällen med sina lugna landformer och vidsträckta ödemarksskogar har ett annat tilltal som gör starkt intryck på mig.

Övergiven forsbåt intill Hågåån.

Vi kommer fram till en ganska djup ravin nedanför Hängberget. Den porlande älven är omgiven av resliga granar som smälter samman med den trånga topografin till en ikon för vildmarken. Fast naturen är jungfrulig och otillgänglig har människor levt och verkat i dessa trakter förvånansvärt länge. Samer förstås, men också svenska nybyggare som slog sig ned här i början av 1800-talet. Begreppet vildmark kan därför provocera. Men det finns å andra sidan inget annat ord för ett landskap av den här karaktären. I dessa nejder har storskogsbruket alltid varit frånvarande, inga stora gruvor har anlagts, inga vältrafikerade vägar som bryter upp den geografiska sammanhållningen har röjts, naturen har aldrig danats av människan. Vildmark är helt enkelt det enda ordet som fångar miljöns oförstörda karaktär, även om människor levt och verkat i en småskalig omfattning under lång tid häromkring. Ett kulturlandskap är trakten definitivt inte.

Stigen längs Hågåån var det mest beprövade av vägvalen till Övre Hågådalens, den ensligaste fjällgården av alla och etablerad 1815. I sin intressanta bok ”Ödebygdsminnen” från 2004, skriver författaren Tomas Ljung att den äldsta klövjestigen dit gick väster om ån, alltså där vi går. Femton kilometer blir det allt som allt om man ska nå fram till gården. Vilket otroligt isolerat läge detta måste ha varit för nybyggarna. Längre uppströms snuddar denna stig vid Juttulslätten. 

Hängberget från norr när vi går på den andra stigen mot Juttulslätten. Därbakom ligger ravinen.

Vi vänder efter ravinen. Går tillbaka till bilen och far till en annan stig som också leder mot den avlägsna fjällgården vid Övre Hågådalen och även passerar vårt mål Juttulslätten. Stigen har markerats på nya kartan och utgår från bosättningen Grundöjan, längre österut, där vägen från Idre passerar. Av stigen ser vi inget men ett uppkört spår från terränghjulingar leder oss ut på öppen myr som breder ut sig norrut. Detta följer vi och med gung i stegen traskar vi över tungvandrade myrmarker, passerar flera små gölar och stiliga torrakor, och ser tallarna växa ömsom solitärt som parkträd, och ömsom sammanslutna i holmar. En känsla av genuin ödemark belägrar sinnet.

Vandring över de mjuka myrarna.
Överallt finns fallna torrakor.
Ibland är de mycket figurativa.
Anders vilar ut i lägret vid Juttulslätten.
Även undertecknad tar en paus.
Skogens ande?
En hungrig björn har rivit ur myrstacken.

Juttulslätten är ett unikum i den svenska naturen. Vi slår läger vid en av sjöarna och gör en utflykt på dess öppna yta. Småspov och grönbena ropar ivrigt, några sångsvanar ljuder på håll. Vi befinner oss mitt på en platå som i randen omges av lågfjällens höjdryggar. Siktvidden är enastående. Juttulslätten består av ljunghed på magert jordtäcke, och dess utseende liknar en savann med ensamstående tallar. Klimatet och marken hindrar tallarna att bilda skog. Landskapet är därför fascinerande otypiskt för det svenska fjällområdet.

Svensk savann. Juttulslätten.
Juttulslätten med med Fjätsjöriet i bakgrunden.
Juttulslättens akacior, det vill säga tall.
Juttulslätten med Näsfjället i bakgrunden.
Jag gick upp i gryningen för att fånga morgonljuset över Juttulslätten. Tuvdun blommar.
Ett par sångsvanar har landat i en av Juttulslättens sjöar.
Sångsvan.
Renar som betar på ljungheden.
Svealands högsta fjäll Storvätteshågna syns bra från Juttulslätten.

Efter en natt på Juttulslätten återvänder vi till bilen och far vidare till Klutsjön för att titta på en fin tallurskog som vi blivit tipsade om. Tallen dominerar i Dalafjällen, björkskogsbältet är obetydligt och granskog förekommer nästan bara längs vattendragen där marken är fuktig. Senare avslutas vår sejour på Nipfjället, också det ett ovanligt stycke svensk natur. Ovanför skogsgränsen påminner landskapet och vyn om skotska högländerna, och när vi gått stigen upp till utsiktspunkten för att titta på Städjan får jag ännu en andlig association under denna resa. Härifrån norr ser Städjan ut som en vulkankägla. Många symmetriska och konformade berg världen runt, har betraktats som heliga gudsriken. Om Städjan någonsin uppfattats på detta sätt, känner jag inte till. Men att titta på den egenartade fjälltoppen känns både spirituellt och helande.

Städjan sett från Nipfjället.
En maffig tall i urskogen söder om Klutsjön.
Den giftiga varglaven syns här och var på torrakorna.

24 tankar på “Märkliga ställen i Dalafjällen”

  1. Mycket fina bilder Du har en bra blick för detta. Kul att titta på bilderna,Städjan har jag varit vid på skidor. Jag såg en älgko med kalv igår det är härligt.

    Svara
  2. Härligt reportage med fina bilder Claes. Juttulslätten är verkligen ett unikum som tallmark och som ”snäll” vildmark i fjällkanten. Mycket att se och upptäcka men nästan obesökt. Ihop med Rogen – Långfjället ett högklassigt nationalparksobjekt.

    Svara
    • Tack Rolf, du om någon vet hur unik Juttulslätten är. Vi får hoppas att nationalparken kan genomföras framöver.

      Svara
      • Tänker tvärtom faktiskt, Juttulslätten är så unik och relativt okänd. Blir det nationalpark så kommer det att tryckas broschyrer och kartor. Leder kommer att dras och eventuellt blir det vindskydd byggda. Området skulle snabbt bli förstört av obetänksamma människor som kastar skräp, bygger eldstäder och hugger i träd och torrfuror. Bättre att Juttulslätten får vara som den är, vild, otillgänlig och bevarad.

        Svara
        • Hej Erik, jag förstår din synpunkt. Risken är stor att det blir så om inte naturvårdsmyndigheterna inte är försiktiga. Nationalpark är dock rätt status för dessa områden, och ger det bästa skyddet mot exploatering. Vad vet vi om vad som finns i marken som lockar till gruvbrytning, till exempel. Man måste ha långa tidsperspektiv i naturvården. .

          Svara
  3. Alltid lika roligt att få ta del av din blogg med bild och text som trollbinder. Själv skall jag upp till ”Heden” i augusti och kommer säkert att ta mig ut till Juttulslätten och gå i dina fotspår.

    Svara
    • Tack för kommentaren Janne. Satsa på Juttulslätten, du kommer garanterat bli fascinerad.

      Svara
  4. Härligt att läsa om de vildmarker som man själv håller till i. Fina ord och inspirerande bilder.
    Ju fler som upptäcker naturen med själ och hjärta desto större chans att vi som människor kanske kan vända trenden som pågår med naturförstörelse i alla världsdelar. Tack för ett fint reportage!

    Svara
    • Tack Reimer, ja alla bilder är tagna med Olympus, både O-M1 Mark ll med zoom 12-100 mm och några är med TG5. Lycka till på din solovandring i Kvikkjokksfjällen.

      Svara
  5. Hej Claes, tyvarr kann jag bara prata liten svenska. Im am always so inspired by your work an fotos to go out, thank you for that! two week ago i visited Juttuslättan and Hagaan and now i just returned from a fantastic trip in the tarradalen area that was also inspiered by your post :) unfortunately i could not climb guratjahkka because i got stuck in heavy clouds and fog when i was at the lake…but it was very beautiful anyway :) so i just want to say thank you! Ha det bra!

    hälsningar fran Växjö

    Hannes

    Svara
    • Hi Hannes and many thanks for your comments. I haven’t been into my homepage for a while, thats why this answer is late. Bad luck on Guratjåhkkå, but it seems you was more fortunate in Juttulslätten. I wish you all the best. Claes

      Svara
  6. Kanon Claes! Rör mig själv ofta i detta område och kan bara instämma. Väldigt bra porträtterat och beskrivet!

    Svara
  7. Hej Claes. Fint att du lyfter detta bortglömda land. Ljuvliga porträtt av landskapet. Tack för att du också nämner min bok om trakten (som heter Ödebygdsminnen och inte Ödemarksminnen om man ska vara petig).

    Svara
    • Hej Tomas och stort tack för kommentaren. Vilken miss av mig när det gäller namnet på din fina bok. Så kan det går när man plockar ur minnet. Ska genast ändra.

      Svara
  8. Intressanta bilder och text. Saxvalls gamla folkabuss. Rekomenderar T.Ljungs bok Ödebyggdsminnen samt Landet bortom tiden. Även ”Byn som flyttade” Bo Lundmark.

    Svara

Lämna en kommentar