Vårtur i Sarek

 I Sareks hjärta, Rapadalen. Här passerade en björn när vi sussade i tälten.. 

Under en majnatt i Rapadalen passerar en björn utanför våra tält. Hundra meter från lägret har nallen traskat, troligen med ganska tom mage efter sin vintersömn. Tur att det inte är en grizzly, säger vi när de färska spåren visar sig i den nyfallna snön på morgonen. Att den lämnat oss ifred är både fascinerande och tacknämligt. Vetskapen att en björn finns i faggorna ger oss faktiskt mer glädje än frossa. Inte minst är trampspåren ett vårtecken. Fast Sarekfjällen står snövita har våren kommit till de åtta årstidernas rike. Renskötarna kallar perioden gidda, kalvningstiden. Man delar in året efter renarnas livscykel, naturens växlingar har förstås också sin betydelse. I juni infaller giddegeassi, försommaren. Då flyttar man djuren till kalfjällets betesmarker. Det mesta av hedarnas snö har försvunnit då.

Massivet Ähpar med Knivtoppen till vänster och Ähpartjåhkkå till höger.

Gidda är en hektisk tid i fjällen. Flyttfåglarna kommer tillbaka, riporna kacklar högljutt, björnen lämnar sitt ide och klövdjur som ren och älg tar sig åter upp på höjderna. Fjällens sidor blir allt skäckigare, vattendragen tränger igenom sina ispansar och rännilar sipprar fram både här och där i snön, medan fläckar av barmark breder ut sig. En skidtur under denna period bjuder på starka intryck av naturens skiftningar, men är också ett utmanande äventyr. Man behöver gardera sig mot snabba kast; kyla och värme, snöfall och regn, skare och lössnö, storm och stiltje, älvar som flödar. Ibland kan man behöva vandra långa sträckor på barmark, rentav vada över en del vattendrag. Utrustningen måste därför vara genomtänkt och utprovad.

Sjöfallsdalen har en av landets mest orörda tallskogar.
Vi stannar för ett läger i tallskogen.

Färden börjar den 27 april 2018. Det är vår i luften. Vi andas gidda och lämnar vägen nedanför Suorvadammen med sikte mot Sarek. Först väntar skidåkning över sjöisen och därefter tar vi oss upp genom tallskogen mot kalfjället. Temperaturen håller sig kring nollan. Även de kommande dagarna visar sig bli milda och vindstilla, men nätterna är kalla. När vi når Sarvesvagge inträffar ett väderskifte med hård vind och dålig sikt, senare med allt varmare luft. Efter åtta dagar rör vi oss nere i Tarradalen, och giddegeassi tycks göra entré. Under den sista etappen från Njunjesstugan till Kvikkjokk, strömmar Tarraälven öppen längs hela sin längd. Temperaturen stiger till plus tio, och snön blir mosig och blöt. Kanske är det försommaren som har anlänt. 

Med pulka genom tallskogen i Stora Sjöfallets nationalpark.
Claes kämpar uppför backarna på hård skare.

Någon månad innan avfärd hade vi bestämt oss, Claes Fransson, Per Lind och jag. Pulkor ska användas. Fördelen med dessa ”släpvagnar” är att man får plats med mycket utrustning. En skidtur genom Sarek kräver medhavda prylar som inte behövs när man övernattar i stugor eller vandrar på sommaren. Packningen blir voluminös eftersom man måste tälta på snö eller gräva en bivack. Sovsäcken och dunjackan bör helst vara pösig och varm, och det krävs både liggunderlag och luftmadrass staplade på varandra för att isolera bra mot snön. Tältet behöver var stadigt och möjligt att resa på ett instabilt underlag. Kupol- eller tunnelmodellerna är bäst. Spade och speciella tältpinnar för snön tar sin plats i packningen. Kraftiga vantar, tjock mössa och vindplagg är nödvändiga attribut, även om man med lite tur kan skida i en tunn skjorta så här års. Stighudar till skidorna är oundgängliga, om skidåkningen ska vara effektiv i uppförsbackarna. Jag har valt vallningsfria skidor, medan kamraterna tar med valla till sina. Extra mycket bränsle behövs till campingköket så att man kan smälta snö när det blir nödvändigt. Utrustningslistan är lång, och att pressa ned allt i en ryggsäck gör denna tung, om allt ens får plats. Bättre att fördela prylarna, tycker vi. Det mesta får ligga i våra pulkor, medan vi på ryggen har en liten och lätt tursäck med bland annat termos och proviant för rasterna. 

I solsken passar det bra med svartvitt som omväxling. Vi passerade detta block vid trädgränsen.

Backen från Sjöfallsdalen upp till kalfjället känns kraftprövande med pulkan på släp. Snön ger vika och vi stannar tidigare än beräknat för att slå läger. Klockan 04 nästa morgon fortsätter vi på skaren som bär. Med stighudar under skidorna går det lättare att ta sig uppåt. Ovanför skogsgränsen ser vi en eggande vy mot Sarek. I färdriktningen ståtar massivet Ähpar med ovanligt taggiga och högresta toppar, ett av Lapplands mest imponerande blickfång. Senare hittar vi en lyckad lägerplats närmare Ähpar, på en barsmält kulle. Våra två tält ställs på den nakna marken som låter oss sitta ned lika bekvämt som under sommaren. Vi njuter av utsikten och spanar. Häromkring gjorde Sareklegenden Edvin Nilsson flera fina björnobservationer för länge sen.

Lägerplatsen framför massivet Ähpar. Härligt med barmark!
Sveriges läckraste fjälltopp Bierikbakte, sedd från lägerplatsen. Fotograferad med långt teleobjektiv.
Claes framför sitt tält.
Den klassiska profilen av heliga fjället Sluggá.

Nästa dag täcker höga moln himlavalvet och ett soldis belägrar landskapet medan luftens stillhet består. Tystnaden dånar innan ett par sångsvanar flyger sjungande förbi lägret. När vi fortsätter ut på den vattniga isen över sjön Lietjitjaure ser vi svanparet simma i en vak mot fonden av högresta och grafiskt sköna toppar. Den karga fjällmiljön förvandlar de vita fåglarna till gudsliknande väsen. En otroligt vacker syn.

Genom den mäktiga och märkligt nog namnlösa dalen mellan massiven Ähpar och Sarektjåhkkå når vi den stora islagda sjön Bierikjaure och slätten Bielavallda. Här är vi definitivt inne i Sareks fjällvärld, omgiven av branter i alla väderstreck. Några skidåkare med stora ryggsäckar passerar oss, de enda vi ser under hela turen. De är på väg ned i övre Rapadalen, och vi följer efter i deras spår. Nedfarten kanske var lättsam för dem, en fördel med att ha all utrustning i ryggsäcken. Med pulkorna blir backen en fajt. Utförsåkning är inte njutbart när man har skaklar bakom ryggen och ett släp som skjuter på. Någon elegant uppvisning gör vi knappast, men ner kommer vi utan missöden. Man får ta det onda med det goda, axlarna är i alla fall inte nedtyngda.

Vallning. Jag har vallningsfria skidor och slipper besväret.
En befrielse på vårturerna; att lätt kunna släcka törsten.
Bireikbakte tronar över Vuojnesluobbala som med svämmande vatten ger färg åt landskapet.
Claes på Bielavallda.
Per på Bielavallda.
Morgon med nysnö i Rapadalen.

Vid lägret intill Låddebakte ser vi de färska björnspåren. Nästa etapp är kort och för oss till ”rovdjurstorget”, där Rapadalen och Sarvesvagge sammanstrålar. Det var där Edvin Nilsson och två andra spårare en vårdag i mitten av 1960-talet såg stämplarna efter alla fyra stora rovdjur: björn, varg, järv och lo. Därav namnet. En heligare plats i den svenska naturen finns knappast. Så uppseendeväckande därför, att man här uppfört en modern bevakarstuga, med grandios utsikt genom Rapadalen. Respektlöst tycker vi. Kunde inte nationalparkens förvaltare hitta ett mer diskret ställe för sitt ”arbetspörte”, än Sareks hjärtpunkt?

Finns det något tungt vägande skäl varför en bevakarstuga måste ligga i ”rovdjurstorget”, Sveriges heligaste natur och både nationalpark och världsarv.
Vi skålar för Sarek.
Bielloriehppe reser sig högt över Rapadalen.
Även en sten är ett inspirerande motiv. Rapadalen.
Bielloriehppe är en massiv klippfästning.
Lägret vid ”rovdjurstorget”. Låddebakte 

Trots att stugan ger oss negativa vibrationer stannar vi en natt i omgivningen för att insupa den magnifika naturen i Rapadalen. I strålande väder äter vi frystorkat och skålar med en färdknäpp för Sareks nationalpark. Mathållningen består av två paket frystorkat per person och dag, en till lunch och en till middag. Man behöver många extrakalorier på färder av det här slaget. I Sarvesvagge blåser det upp nästa dag. Nära dalens vattendelare stannar vi för ett nytt läger där älven rinner öppen en kort sträcka och vattenförsörjningen därmed är säkrad. Vinden tilltar och vi måste bygga skyddsmurar av snöblock. Tursamt nog blåser det från öster vilket ger oss medvind genom resten av Sarvesvagge. På grund av vädret och den dåliga sikten ändrar vi rutten. Helst hade vi velat skida genom Njoatsosvagge, men ställer istället kosan mot Padjelantaleden och stugorna vid Tarraluoppal, som vi når efter den längsta etappen hittills. Känns gott att stänga vädret ute när vi är framme.

In i Sarvesvagge. Nåite i bakgrunden.
Hård vind i lägret i Sarvesvagge.
På väg mot Tarraluoppal.

Resten av färden blir inte alls som vi hade önskat. Vinden fortsätter, molnen hänger lågt och värmen gör att snön mjuknar. Dessbättre kan vi följa gamla skoterspår som är ganska hårda, och lä får vi där Tarraälven rinner genom en långsträckt ravin, innan vi kommer fram till backarna ned mot Såmmarlappa. Därnere går älven mestadels öppen, och vi letar idogt efter snöbryggor för att korsa vattendraget av och till för att hitta den mest vägvinnande spårningen. Trötta når vi stugan i Såmmarlappa, och dagen efter fortsätter vi längs den öppna älven som blir allt bredare. På några ställen tvingar den oss att vada med skidor och pulka, vilket går förbluffande enkelt eftersom vattenståndet är extremt lågt. En natt stannar vi i Tarrekaisestugan, och i bättre väder kommer vi sedan till Njunjesstugan för färdens sista övernattning. Därifrån har vi räknat med skoterspår hela vägen till Kvikkjokk. Vi följer detta på södra sidan av Tarraälven dit vi kommer via bron utanför stugan. Dock slutar skoterspåret vid en brusande fors några kilometer nedströms. Spåret syns på andra, norra, sidan om älven. 

Första vadet.
Sjön Tarraure med Tarrekaise i skyn.

Vi är med andra ord lurade av skoterspåret, men bestämmer oss för att fortsätta på den sida där vi är. Förhoppningsvis ligger Kvikkjokksdeltat med is som tillåter en överfart. Vidare framåt får vi spåra i grötliknande och knädjup snö, snirkla genom snårig skog och korsa små raviner med biflöden till den stora älven. Hur det känns med pulkan på släp, säger sig självt. Genom tungt slit kommer vi sakta in i ett ingenmansland där få människor brukar röra sig. Tarraälven rinner i denna del genom en utdragen och klippig kanjon. Trots ansträngningen och svetten, tillåter jag mig njuta av den vilda naturen, med älvklyftan och den maffiga toppen Gasskajvo som bakgrund. Tiden går och vi förflyttar oss bara en kilometer i timmen. Senare upptäcker vi förfärat att älven är öppen även i Kvikkjokksdeltat. Inget alternativ. Utmattade och med dyngsura pjäxor tvingas vi mala på nedanför berget Nammasj och ut på sjön Sakkat som till all lycka ligger med tjock och bärig is. Efter 14 timmar är vi framme i Kvikkjokk. Snötäcket i byn är obefintligt och vi lämnar pulkorna vid älven för att stappla upp till fjällstationen, där man genom ett mobilsamtal förberett vår ankomst med öl på rummet. Så slutar detta drama med välförtjänt sömn. 

Vad över Tarraälven.
En av skogssjöarna söder om Tarrälven.
Kämpig terräng.
Vildmarksnatur med Tarraälven, urskog och fjället Gasskajvo. 

Turens erfarenheter kan nu summeras och vi konstaterar med tillfredsställelse att vi lyckades ta oss genom Sarek och Tarradalen under vårens oberäknelig brytningstid. Både lugna dagar och krävande strapatser har vi varit med om. Att gå i klinch med den nyckfulla fjällnaturen under gidda kan vara en kamp, men är också en alldeles underbar och unik naturupplevelse.

Några ord om fotoutrustningen

Som ambassadör för Olympus valde jag förstås att ta med deras premiumkamera O-M1 Mark II med mitt favoritobjektiv 12-100 mm/f4. Dessutom hade jag med det långa teleobjektivet 300 mm/f4 med telekonverter 1,4X ifall en björn eller järv dök upp. Plus ett litet stativ, Sirui T-025X. För att känna mig trygg med elförsörjningen i ett kallt klimat hade jag med fyra extrabatterier plus en Powerbank. Prylarna låg i vattentäta fodral. Genom att vara noggrann med att stänga av kameran efter varje fotografering blev förbrukningen dessbättre mindre än jag trodde, och jag klarade faktiskt hela turen på bara ett batteri. Till den saken hör att vinterfjället, hårddraget sagt, inte erbjuder lika många motiv som sommarfjällen, och därför blir antalet exponeringar inom genren landskap färre än normalt på fjällturer.

För mina snapshots hade jag Olympus läckra och stryktåliga undervattenskamera TG-5. Den hade jag ständig i byxfickan vilken var en stor fördel och jag kunde därför fånga situationer som man annars missar. Huvudkameran låg nämligen i pulkan under skidåkningen. Jag är mycket nöjd med lilla TG-5, som levererar fantastiskt bra bildfiler.

Jag och min pulka.

Friluftsutrustningen

Jag hade en kanadensisk Parispulka modell Expedition (gjord för Nordpolenfarare). De andra hade norska Fjellpulkan. Min är lång men tillverkad av plast som en barnpulka och därför mycket lätt, ca 2,5 kg, att jämföra med Fjellpulkan i glasfiber drygt 7 kg. Dock saknar min ett kapell (som Fjellpulkan har), och även ett fäste för för skaklarna (när den köps). Jag har limmat och skruvat fast två aluminiumklossar som har spännband för skakeln och detta fungerade utmärkt. På pulkan och fastspänt med elastiska spindelremmar, lade jag en utrangerad ryggsäck modell större, Klättermusen Granit (120 liter). I den stoppades de voluminösa sakerna som tält, sovsäck, dunjacka och extrakläder. Dessutom hade jag två stora bagpåsar på pulkan, en Sea to Summit för provianten och en IKEA-påse med dragkedja för diverse stryktåliga ting som tältpinnarna för snö, hopfällbar spade av aluminium, stighudar, köket plus bränsleflaskor, sked och kåsa, vattenflaskor (Sea to Summit 6 liter) mm. 

Om pulka är att föredra framför en tung tung ryggsäck med all utrustning, tål att diskuteras. Jag har under åren växlat uppfattning. Nästa gång ska jag pröva hur lätt packningen kan bli med allt i en ryggsäck under en Sarektur på skidor. De krävande förhållandena och säkerhetsaspekten måste avvägas vid valet av utrustning.

Vi hade två kök, ett bensin (Primus Omnifuel) och ett Primus gaskök till vilket vi tog med de nya köldtåliga gasbehållarna. Turen visade att bensinköket ger snabbast uppkok (knappt 1,5 liter bensin gick åt), men det har sina risker om man ska koka inne i tältets absider. Förvärmningen av brännaren sänder ut flammor som kan fånga tältväven vilket vore en katastrof. De nya gasbehållarna gjorde inget imponerande intryck. Man kan lika gärna inledningsvis placera en normal gasbehållare i kastrullen man värmer vattnet i, för att få upp effekten. 

Vi hade två tält: ett Hillebergs Saivon som är ett stort, stormsäkert och tungt kupoltält med gott om plats för två personer. Det andra var ett Fjällräven tunneltält Abisko Shape med stor absid. I detta låg en av oss. Min sovsäck var en amerikansk Feathered Friends med 2,5 kg dun och under den hade jag ett ThermaRest Ridge liggunderlag plus en lätt lutmadrass av märket Sea to Summit (utan isolerande fyllning, borde dock haft en sådan modell för bättre sovkomfort). Dunjackan var en gammal Haglöfsmodell utan huva.

Mina skidor var norska Åsnes modell Roald Amundsen, med ett fjälligt parti på glidytan under trampet. Jag tycker ändå man behöver valla för klabbföre, t ex Silver Swix, som jag hade glömt! För övrigt lossnade stålkanten på ena skidan under våra vad. Pjäxorna var Crispi Stetind som är avsedd för Rottefellabindningen. Utmärkta trotjänare. Ovanpå dem stadiga damasker av märket Sea to Summit. Stavarna var hopskjutbara Black Diamond med extra stor och löstagbar truga.

Mestadels åkte jag skidor i en gammal tunn och lätt tröja från Haglöfs. Under den hade jag en skjorta och en undertröja av laminoull. Skidbyxorna var av märket Haglöfs, med två fickor med dragkedja på varje ben (stängda slipper man få in i snö i fickan ifall man vurpar, en liten viktig detalj), och dessutom finns dragkedjor utefter låren för ventilation samt en slags inre damask vid fotänden som sluter till om pjäxan – för att hålla undan snön. Långkalsingarna var från norska Aclima och gjorda av nätvirkad ull. Utmärkt, både varmt och ventilerande. Till jacka föredrar jag en utgången poplinmodell från Haglöfs (goretexjackor är för svettiga under skidåkning) men hade också med mig Haglöfs lätta regnställ LIM i GoreTex, utifall att…

Mathållningen bestod av Weetebix med mjölk och honung till frukost, en frystorkad rätt till lunch (flera olika sorter, norska Real blev vår favorit), och ännu en frystorkad till middag. Därutöver hårt bröd plus pålägg, några Varma Koppen-soppor i reserv samt te och kaffe och kex. Min färdknäpp bestod av Nikka From the Barrel (51 %, rationellt och synnerligen smakrikt).

15 tankar på “Vårtur i Sarek”

  1. Underhållande text och jättebra bilder som alltid. Maj är en spännande tid i fjällen och kan ju ge en utmaning att komma tillbaka till civilisationen. För mej har det mest inneburit skidåkning nattetid.
    Utrustning är ju väldigt personlig tycke och smak och själv föredrar jag skidor med stighudar under steget speciellt på våren med blöt grovkornig snö och tunga pulkor.
    Har haft fyra månaders konvalescens efter ett axelbrott i Jokkmokk av alla ställen så nya äventyr har fått vänta. Fantastisk sjukvård där och i Gällivare…
    Brodern Bosse hälsar!
    Ha det…Sune

    Svara
    • Tack Sune och krya på dig.För egen del använder jag stighedar mest i backar. Jag vet inte om du menar att stighudarna sitter på hela tiden i grovkornig snö.Jo, det kan vara ett alternativ, har gjort det någon gång, vill jag minnas.

      Svara
  2. Fantastiskt fina bilder och sångsvansbilden är ju en riktig pärla. Var väl den du pratade om på Ingarö? Imponerad av att du tog dig igenom det slit det måste ha varit på slutet. Gör ont i kroppen bara jag läser om det. Strongt!
    Trevlig läsning i tältet här uppe i ett isande kallt Svaipa. Håller med om Aclimas nätunderställ. Kör tröjan nu. Likaså Real frystorkat.

    Svara
  3. Intressant läsning, tack! Känner igen väl från mina egna vinterturer.

    Jag noterade med viss förvåning din kommentar att du packar undan huvudkameran i pulkan. Jag har själv valt att ha systemkameran i en mindre kameraväska (Lowepro Nova 2 AW, många år på nacken nu) som jag fäster med karbinhakar på axelremmarna. För att väskan inte ska hänga och slänga har jag en gummichord fäst vid midjebältet. Denna lösning kör jag både på sommar- och vinterfjäll (då med liten ryggsäck samt pulka) och tycker det funkar utmärkt. Den stör minimalt och jag har kameran med 17-70 samt 70-300 enkelt tillgänglig. Väskan har inbyggt regnskydd som aldrig svikit mig.

    Har du funderat på liknande lösning och varför har du i så fall valt bort det?

    Svara
    • Hej Martin, här är ett sent svar, men jag har inte kollat hemsidan på länge. Hur man förvarar sin kamera tycks vara högst personligt. När jag färdas i vildmarkerna vill jag att den inte besvärar mig men ändå är lätt tillgänglig. Ett första steg är att välja små kameror som levererar stort, och där har jag funnit Olympus O-M1 Mark II med zoomen 12-100 mm som det optimala valet för min typ av fotografi. På vinterturerna föredrar jag att ha den i pulkan, placerad lätt tillgänglig. Skidåkning med en kamera på bröstet besvärar mig. Stundtals har jag kameran utan skydd runt nacken men det är tungt i det långa loppet. Att ha den nedpackad i en väska på magen passar mig inte, men som sagt detta är personligt, och jag har full förståelse för din lösning. Har själv haft liknande förr. I byxfickan har jag alltid en liten bra kompaktkamera, numera mest Olympus TG-5, men jag har också en Sony RX 100.

      Svara

Lämna en kommentar