Som pilgrimer runt Helags

Mot Helags, Predikstolen till vänster och högsta toppen till höger.

En vårvintertur i svenska fjällen. Få äventyr känns mer uppfriskande. Särskilt om man som vi, sover i tält och håller sig vid sidan av uppkörda spår. Den här gången väljer vi Härjedalens fjällvärld, Per Lind, Claes Fransson och jag. Vi siktar på en tur runt Helags, det högsta fjället i Sverige söder om polcirkeln, eller mer precist söder om Tarrekaise. Höjden på Helags, eller Maajåeikie som toppen kallas på sydsamiska, är 1797 meter över havet och massivet reser sig i ensamt majestät med branta sidor och en djupt inskuren glaciärnisch. Helags är som gjort för ”orbiteering”, ett slags bergsdyrkan som ”uppfanns” i USA och som innebär att man går runt ett massiv istället för att bestiga det. Idén hämtades från religiösa traditioner med pilgrimer som cirklar kring heliga berg. Parikrama kallar buddister och hinduer sin rituella rundvandring kring Kailas, världsalltets pelare, deras axis mundi, en isolerad topp på tibetanska högplatån som anses vara världens mest dyrkade berg. 

I skymningen når vi Gröndörren

Björkdunge och skare i Gröndörren.

Helags har såvitt vi känner till aldrig betraktats som heligt, men man kan ju undra med tanke på namnet. Dessutom heter en av topparna i massivet Predikstolen och till yttermera visso passerar en gammal pilgrimsled söder om Helags på väg mot norska Nidaros. För skandinaviska vikingar var dock axis mundi en ask som kallades Yggdrasil. 

Jag vill inte påstå att vi tre som denna påsk anno 2019 skidar runt Helags ser på fjället som en religiös förbindelse mellan himmel och jord eller genomför en parikrama, men det känns faktiskt högtidligt och emotionellt laddat att kunna betrakta ett och samma berg i alla väderstreck under en och samma tur. Helags är nog det mest lyckade fjället i Sverige för orbiteering, ensamt som det står på vidden. Vi liksom kastar ett lasso om topografin och känner oss allt mer hemmastadda med naturen för varje ny vinkel mot massivet som visar sig. Och har man dessutom tur med vädret som vi har, blir det faktiskt något av en andlig upplevelse. Kanske kan man säga att vi är moderna eller snarare profana pilgrimer.

Skymning vid andra lägerplatsen.

En mer värdslig sak behöver också nämnas. Helags är nämligen det närmaste högfjället inom Stockholms horisont och ligger cirka 70 mil bort. Det passar bra när man har en snålt utmätt tid till sitt förfogande. Åtta timmar tar det oss med bil till Ljungdalen och vidare upp till Kläppen, där vi parkerar för att sedan staka iväg på skidorna, först genom björkskogen. Efter bara en halvtimme glider vi galant på kalfjället med våra pulkor på släp. Luften är krispigt klar och himlen molnfri. Gud vad ljuvligt det är att få andas denna luft, eller som det står i visan ”…det är så hälsosamt och stärkande i fjällen..”.

Första lägerplatsen ligger i en tydligt markerad dalgång som vi aldrig hört talas om, Gröndörren. Genom den gick nämnda pilgrimsled. För mig är geografin inledningsvis ganska grumlig eftersom jag inte varit i dessa trakter sedan våren 1970. Största överraskningen är Helags självt, och dess imposanta resning. Hade glömt. Eftersom massivet omges av böljande vidder känns det högre och mäktigare än man kan döma av kartan och höjdsiffrorna. Några ripor kacklar nära oss när tälten förankras på hård snö. I sydost dyker en nästan full måne upp, allt medan temperaturen kryper ned under minus 10 grader.

Undertecknad fotograferad av Claes Fransson.

Stort med dessa skidfärder vid sidan av kryssleder och turiststugor är det ultimata friluftsliv som det innebär att dygnet runt leva på och i snön. Aldrig är man så nära naturen, och aldrig kan man smita undan genom en dörr till värme och trygghet. Ur denna förutsättning uppstår tror jag, en ödmjuk relation till omgivningen, men okunskap och slarv kan stå en dyrt. Vinterfjället är inte att leka med om gudarna djävlas. Rätt utrustning och relevanta erfarenheter krävs om man ska tälta på snövidden, men denna kväll när stillheten dånar och luften är berusande blir sceneriet njutbart på ett kravlöst sätt. Tillåt mig vara ärlig. Eftersom jag kommit upp i åren är turer av det här slaget också ett hälsotest. Om det går bra får jag ett friskintyg av fjället. Det är för övrigt en obeskrivlig njutning att krypa in i tältet och ned i den gosiga dunsovsäcken, förpacka sig i denna som en mumie och ordna ett litet andningshål som släpper in den isande kristalluften till lungorna, och på samma gång känna hur värmen som alstras av kroppen stannar kvar tack vare all isolering i säcken och luftmadrassen. Jag somnar som en prins. Behöver jag nämna att vi innan dess intagit en liten jamare.

Uppför stortoppens östra rygg på Helags, i bakgrunden Härjångsfjällen.

Av med skidorna, bortom vidderna Bunnerfjällen till vänster och Härjångsfjällen till höger.

Ihållande solsken som stundtals gassar råder nästa dag, men luften i högtrycksvädret är kall, vilket känns när man pustar ut. Färden går vidare mot Predikstolen och vid Vitvattnet stannar vi efter bara en dryg halvmil. Helags ska bestigas under rådande förhållanden, har vi bestämt. Man måste passa på i detta sagolika väder. Utan pulkor och med bara en liten tursäck på ryggen siktar vi mot fjällets sydsluttning. Under våra skidor sitter stighudarna; de är förresten påsatta under hela denna färd vilket gör pulkadraget effektivare. När vi närmar oss Helags ökar terrängens lutning gradvis. Snön är en aning motsträvig med bitvis hårda skarfläckar. På andra ställen är den grynig av solvärmen och där sjunker skidorna ned. Fjällets högsta punkt ligger oavbrutet inom synhåll. Ett anmärkningsvärt högt röse tycks stå däruppe och peka mot himlen som en skorsten. Väl uppe på fjällryggen kan vi se ned i den väldiga grytan mot den numera dimunitiva Helagsglaciären som inramas av en extremt lång och palissadliknande bergvägg. Jag undrar om inte detta är Sveriges längsta tvärstup. Värt att undersöka för tabellnördar. 

Vi vänder knappt tre hundra meter nedanför toppen. Observera det höga röset högst upp.

Uppe på ryggen upptäcker vi att snötäcket är tunt och glaserat av is. Och en isande vind har börjat blåsa. Vi tar av skidorna för att hellre stega oss uppåt, men lutningen blir allt brantare och därmed riskerna vid ett fall. Stegjärn behövs, men saknas. När vi kommit upp till en liten platå på höjden cirka 1500 meter och ser att lutningen blir ännu brantare, samtidigt som vinden friskar i riktigt ordentligt, avbryter vi toppförsöket. Därefter söker sig dessa tre vise män tillbaka till skidorna och den väntande utförslöpan. Snopet kan vi tycka, men ändå belönande. Vi skådar över ett storartat och väglöst land på gränsen mellan Härjedalen och Jämtland.

I det lilla speglas fjällandskapets storhet. Solnedgång bakom Helags.

Kartan inspirerar, men kan faktiskt också vara svårtolkad.

Hela denna fjälltrakt är ett skoterförbudsområde, men i sedvanlig kompromissanda också genomskuret av skoterleder där fordonen tillåts fara fram. Vi korsar den tillplattade snöautostradan mellan Helags fjällstation och Fältjägarstugan och känner hur det sticker i näsan av kvarblivet os. Först hör vi och sedan syns några fartdårar swisha förbi. Fort ska det gå nästan jämt och vi undrar stillsamt varför ingen talar om skoterskam i dessa miljömedvetna tider. På andra sidan och längre västerut råder dessbättre frid. Några skotrar syns långt bort på den för dem tillåtna Sylsjöns is, men de stör oss inte. Sylsjön är för övrigt ett intressant fenomen. Det är en konstgjord sjö som dämts för norska kraftintressenter. Ingreppet genomfördes i början på 1950-talet och man undrar osökt varför myndigheterna medgav detta mycket stora ingrepp i den svenska naturen till nytta för norsk elproduktion. 17 kvadratkilometer fjällhed lades under vatten. Ett ämne att gräva i.

Kvällsutflykt nedanför Helags västtopp.

Återigen blir skymningen strålande och ikväll är gubben definitivt full, där han hänger som ett himmelsöga ovanför Predikstolens skarpa profil. Nästa dag bjuder på ett färskt järvspår, och en av oss lyckas faktiskt se detta hemlighetsfulla djur skutta över en ås. Mest fascinerande på dagens etapp från Njåemelejabpe till Ekorrdörren är topografin men kartan är bedräglig, säger jag som alltid älskat dessa fantasieggande avbilder av landskapet. Inte minst är administrativa gränser sällan lika synliga i verkligheten som de framträder i kartor. Sålunda, när vi här rör oss här bara en knapp mil från riksgränsen, är de norska fjällen mycket närvarande som en visuell del av det rymliga landskapet. Vi ser Skardsfjella som bildar en pucklig ridå i väster, och hittar med blicken det svenska Skarsfjället i söder som också det förstärker intrycket av ett kuperat fjällandskap. Sen dyker Storsola upp i norr, den sydliga utlöparen av Sylarnas massiv, och den knallen är närmast en alpin topp. Och österut ser vi oavbrutet Helags mäktiga gestalt. Alltså är vi inringade av markanta högfjäll i alla riktningar, men det krävs rätt mycket fantasi för att kunna läsa in detta faktum i kartan innan man har varit här. Så mycket roligare därför, att detta storartade område framstår som en överraskning för oss. Vi upplever helt enkelt en bortglömd rest i svenska fjällen som få verkar ha upptäckt – inte ett enda skidspår visar sig på vår väg norrut till Ekorrdörren. Ödsligheten är suverän i det vindstilla solgasset. 

Lägerglädje, Per till vänster och Claes till höger.

Helags västra sida i skymningen.

Mångubben över Predikstolen.

När vi kommer till Ekorrdörren kan vi för första gången hittills följa en skidled med uppkörda spår. Helags försvinner utom synhåll men dyker åter upp när vi kommit igenom detta vackra dalpass vars symmetri kan mäta sig med Lapporten. Ännu en vacker skymning sänker sig över landskapet medan vi stannar vid en barsmält markfläck för att etablera det fjärde lägret. I detta perspektiv har Helags kontur blivit mer långsträckt än tidigare, och vidden fram till fjällbranten lyser skäckig som en leopardpäls; det märks att solen de senaste dagarna arbetat sig ned i snötäcket. 

Vy mot Skarddøra på norska sidan.

Fjällripa med Ekorrhammaren i bakgrunden.

Mot Storsola och Ekorrdörren.

Åter kontakt med Helags på andra sidan Ekorrdörren.

Ekorrdörren mot väster.

Barmarksfläckar underlättar lägerlivet. I bakgrunden Helags norra sida.

Femte dagen sluter vi nästan cirkeln. Det börjar med en härlig utförslöpa ned till vindskyddet Miesehketjahke på kryssleden från Sylarna. Där vikar vi av mot sydost och ser efter hand en del skidåkare i spåren, men de är oväntat få. Vid Helags fjällstation inträffar däremot den stora förvandlingen. Runt husen i den lilla stugsamlingen kryllar det av folk som njuter av det extremt goa vädret, skidåkare, skoterkörare, tältare och stuggäster. På Helags branter syns utförsåkare och framför stationens reception har man anlagt en snöbar med alla rättigheter. Vi är inte sämre än andra, köper oss var sin stor stark och intar ett ledigt bord. Stämningen är med ett ord kontinental. Som gamla rävar diskuterar vi plus och minus. Den nostalgiska STF-andan är som bortblåst, här fläktar nya tidens vindar. Vi förstår läget och sörjer lite grand, men efter två bira är vi med på noterna och tycker att det trots allt är trevligt med detta folkliv, trygga i vissheten att vi alltid kan leta upp ödsliga platser som bara de förfarna hittar till.  

Ekorrdörren från leden mellan Sylarna och Helags.

Helagsbaren.

Sista lägerplatsen, skyar drar in.

Nöjda skidar vi i sommarvärmen mot Kesudalen och stannar halvvägs för sista tältnatten. Och följande dag, lagom till ett väderskifte fortsätter vi ett par timmar ned till Kläppens parkering. Det är mulet, grått och en del försiktigt regn faller. Perfekt när man ska lämna härligheten.

Nu är glada vintern slut, slut, slut.

OM UTRUSTNINGEN

Vi använder pulkor. Om detta koncept är smidigare än att bära allt i en ryggsäck må det tvistas. I pulkan kan man i alla fall få med tyngre och volyminösare utrustning och jag använder den superlätta Parispulkan Expedition ihop med Fjellpulkans ihopfällbara skakel och dragbälte. Parispulkan saknar kapell och utrustningen lägger jag därför i en stor duffelbag från Osprey och en IKEA-påse med dragkedja. På ryggen har jag en lätt Haglöfs LIM-säck 50 liter och i den min varmaste dunjacka, extrakläder och en kameraväska. Tältet är ett Hilleberg Saivon, alltid stabilt och pålitligt men tungt och förutsätter enligt min mening en pulka. Till matlagning Primus Omnifuel som drivs med bensin, det pålitligaste bränslet vintertid. Obs pålitlig är ett nyckelord för utrustningen till vinterfärder. Mathållningen består av Wetebix med torrmjölk och flytande honung till frukost och ett paket frystorkad middag till lunch och ytterligare ett paket till middag, två om dagen sonika. Därutöver hårda mackor med pålägg, te/kaffe, smarrkex och slutligen maltwhisky som färdknäpp. 

Sovsäcken min är en supervarm Haglöfs som inte tillverkas längre. Under den ett Ridge Rest liggunderlag och på detta en luftmadrass. Till nätterna prövade jag att ha Exped Camp Booty tofflor i sovsäcken och det var lyckat. De höll fötterna kokande varma och tack vare deras gummisula kunde jag lätt gå ut ur tältet på snön vid behov. Rekommenderas. Mina skidor är Åsnes turmodell Roald Amundsen och till dem skräddarsydda stighudar av samma fabrikat. Skidkängan är min gamla Crispi som jag haft i femton år vid det här laget. Under åkningen bär jag antingen en lätt tröja eller en tunn poplinjack som vindskydd.

Kamerautrustningen innebär alltid avvägningar. Jag bedömde sannolikheten att se djur som liten och lämnade långa teleobjektivet hemma. Sedan i vintras använder jag Olympus E-M1X, den nya revolutionerande kameran och till den endast zoom-objektivet 12-100 mm för denna tur. Fem fulladade batterier hade jag med, men bara två förbrukades. Kameran är ett professionellt verktyg för alla situationer och under skidåkningen hängde den i en rem om nacken utan att besvära eftersom den höga baksidan på kamerahuset vilar bra mot höften utan att kameran vippar. När det är dags för ”fineart photography” använder jag den högupplösta funktionen på frihand eftersom skakningsstabiliseringen är så effektiv. Mitt lilla Manfretto-stativ kom därför aldrig till användning. Ett graduerat gråfilter 9D från Haifa använde jag i svåra kontrastlägen. 

8 tankar på “Som pilgrimer runt Helags”

  1. Ett trevligt och målande reportage kring ” mina” högre hemmafjäll.(bosatt i Funäsdalen).

    Gjorde likartad tur, dock ett par veckor tidigare, just med tanke på att undvika folkanstormningen kring påsk.

    Jag följer med stort utbyte Dina reportage och bilder.

    Med vänlig hälsning,. Lelle

    Svara
  2. long time…..
    Fantastisk beskrivning av en Helagstur. Har gått i området många gånger men du ger nya spännande tankelinjer. Du beskriver såväl fjället som upplevelsen bättre än nån annan! Och att dina bilder är bättre än de flestas överraskar inte.
    Dina skildringar ger fjället och upplevelsen en dimension som man normalt inte hittar i guidböcker och ”lockande” fjällreportage.
    Håller med om att ordet skoterskam borde etableras!
    Hälsa Jill!
    PelleA

    Svara
    • Tack för kommentaren och uppskattningen Pelle. Vi får nöta in ordet gemensamt. Härjedalsfjällen är verkligen en pärla. Ha det gott och hälsa Lotta. /Claes

      Svara
  3. Tack för intressant och inspirerande artikel och fina bilder från ett fjällområde som jag sedan några år försökt att lära mig mer om. Tidigare bott i norra Sverige men numera i södra delen och då blir Härjedals- och Jämtlands-fjällen mer naturliga. Den tur du beskriver har jag funderat på men då som en vandringstur på barmark, därför extra kul att få den beskriven som vintertur.
    Jag tillhör numera inte heller de yngre och gillar din skrivning, samt noterar också för egen del, att fjället och naturen hittills gett ett slags friskintyg.
    Håll ut att vandra, fota och skriva – jag ser fram mot många spännande bloggar och bilder samt uppskattar i dessa klimatångesttider särskilt de som finns inom ”närområdet”
    Med vänliga hälsningar
    Ulf Edmansson

    Svara
    • Tack för kommentaren Ulf. Det verkar som om vi har lite av samma syn och förutsättningar på fjällivet.Och dessutom uppskattar vi Helagstrakten. Trevligt. Allt gott önskar jag dig.

      Svara
  4. Magiska bilder Claes! Helags är min Nemesis då jag haft lite otur där 3 ggr. Senast blev det orkanstyrka på natten och tältet blåste bort. Fick efter 3 timmars krypande skydd i fjällstationen. Det är många år sen nu men ditt inlägg gav inspiration på ett återbesök. Tack :)

    Svara
    • Tack Christer, jag förstår din dragning. Vi blev också blåsta på toppbestigningen, men området är värt många besök som du säger.

      Svara

Lämna en kommentar