Vilda Wales

I gryningen, på väg uppför berget Y Lliwedd ser vi ned mot sjön Llyn Llydaw medan molnen dansar över toppen av Snowdon.

”Det är inte fel att kalla dessa berg för de Brittiska Alperna, eftersom de är de väldigaste i hela Brittanien …. alla tornar upp sig i luften och omfamnar ett massiv som är högre än alla andra och lustigt nog kallas Snowdon-Hill… eftersom det hela året är täckt av en mantel av hård snökrusta.” 

John Speed var en tidig brittisk kartograf. Hans observation år 1610 beskriver topografin i norra Wales och ger även en hint om klimatet. På 1600-talet berördes norra Europa av lilla istiden. Snön smälte aldrig på höjderna. Idag är Snowdon sällan vitpudrat under lång tid, men namnet är befäst och förstås, berget är alltjämnt det högsta i Wales. Med sina 1085 meter ganska nära havet finns förutsättningar för en imponerande resning. Som Lofoten ungefär, fast inte lika tvärbrant.


Massivet Snowdon ståtar i skymningen när jag fotograferar från dalen Dyffryn Mymbyr.

Det första intrycket är just detta, ojdå de här bergen är inga mesiga kullar om man nu trodde det. Topparna häver sig utmanande från dalen Dyffryn Mymbyr dit vi kommit. Vi ser dem högt i skyn utanför dalens legendariska hotell Pen-YGwryd som dock inte lockar till övernattning trots nostalgiska bilder på Edmund Hillary och George Mallory i sällskapsrummen. Istället letar vi upp ett betydligt billigare B&B nära pittoreska turistorten Betws-y-Coed, lite längre bort från Snowdon. Värdinnan pratar bara kymriska med sitt minderåriga barnbarn som inte förstår ett ord engelska. Hoppsan, vi är i ett annat land. Ett keltiskt territorium. Redan ortsnamnen är avslöjande.

RESANS UPPLÄGG

Med vett och vilja är vi skralt förberedda. På senare år har det blivit roligare att resa så. Man storknar ju av information nuförtiden. Hemligheterna dör och därmed upptäckarglädjen. Denna gång skaffar vi bara en lämplig översiktskarta, köper ett par flygstolar till Manchester, bokar hyrbil för åtta dar, packar och drar. Wales ska utforskas från scratch tänker vi, Jill och jag. Men såklart, vi hade hört talas om Snowdon och tidpunkten för resan är väl överlagd. Trots blacka färger i naturen reser vi hit sista veckan i mars 2019. Helt renons på kunskap är vi inte. Under högsäsongen kan Wales förföra vem som helst med sina pastorala kulturlandskap, gröna lövskogar och mäktiga kuster. Det visste vi. Då har ”lonly wolfs” inget här att göra. I turistreklamen kan man läsa att ”Snowdon is the busiest mountain in the world”. Inte osannolikt, men vem vill trängas med horderna under högsäsongen? Trevligare att ha terrängen för sig själv under en udda årstid, tänker vi. Det har blivit vår tumregel numera. Dessutom, det är lättare att hitta spontan inkvartering off season.


Första närkontakten av toppen Y Garn 947 möh (3106 fot) gör ett imposant intryck. I Wales finns 15 bergstoppar över 3000 fot, vilket är en ikonisk höjdsiffra i Storbrittanien. I Skottland kallas dessa toppar för Munro´s.

Några frigående ponnies nära sjön Llyn Idwal.

Först några ord om Wales och Storbrittanien. När romarna behärskade örriket för ett par tusen år sedan levde ett flertal keltiska stammar väster om det låglänta och anglosaxiska England. Under medeltiden började engelska kungar göra anspråk på detta angränsande bergsland med alla sina stamfolk. Edward II blev den förste prinsen av Wales. 1536 fastställdes nationsgränsen, som i stora drag följer systemet av gamla engelska försvarsvallar från 700-talet, kallat Offas Dyke. En vandringsled går numera längs detta byggnadsverk. 1542 förenades Wales och England under gemensamma lagar och engelsk administration. Sedan dess är länderna siamesiska tvillingar, även om det i Wales, liksom i andra delar av Storbrittanien, finns nationalistiska rörelser. 1997 ville majoriteten i en folkomröstning ha ett slags självstyre. Därefter fick Wales en nationalförsamling och landet är officiellt tvåspråkigt. Alla skyltar och officiella texter skrivs på både kymriska och engelska. På många subtila sätt märker man att walesarna distanserat sig från sina grannar i öst. Genom brexit vill de flesta lämna EU utom i trakten kring Snowdon där en stor majoritet hellre blir kvar. 

Vandrare framför klipporna hos Glyder Fawr. Bergen i Snowdonia består ofta av vulkaniska bergarter från ordovicium penetrerade av granitiska smältor och allt har sedan veckats och lyfts i samband med den Kaledoniska bergskedjebildningen när Skottlands högländer och Skandinaviska fjällen uppstod.

Vi får höra en del röster om kalabaliken i brexit, men det är en annan historia. Åtta timmar från Arlanda är vi välgörande långt borta från det digitala nyhetsflödet och vandrar runt sjön Llyn Idwal som omges av förvånansvärt högresta branter. På väg dit stannar vi i lilla byn Capel Curig och köper en storskalig karta och får några tips i Joe Browns sportaffär som plötsligt dyker upp; att Joe Brown är en klätterlegend visste jag. Till slut går vi ute i terrängen efter en lika kort restid hemifrån räknat, som vore vi på tur i svenska fjällen! Några ponnies betar på den torra gräsmarken. Två omedelbara iakttagelser slår mig. Marken täcks främst av gräshed och har inte så mycket risvegetation som i våra fjäll. Och bergen är oväntat klippiga med hårda bergarter vilket stärker det alpina intrycket. Imponerande svaberg syns i ” Upper Cliff of Glyder Fawr”, en 400 meter hög klippvägg ovanför sjön. Det är en vanlig måndag efter lunch och ändå går många flanörer på stigen. Britterna är ett vandrande folk! Hur ser det ut här i juli, undrar vi osökt. 

FÖRSTA FÖRSÖKET PÅ SNOWDON

Nästa dag bekräftas de första intrycken. Vi vaknar i ottan för en tilltänkt bestigning på Snowdon. Startpunkten är klassiska Pen-Y-pass, bergspasset öster om Yr Wydffa som Snowdon heter lokalt, troligen i betydelsen ”gravhög” efter legenden om ett röse som anlades på hög höjd när jätten Rhitta Gawr hade blivit halshuggen av Kung Arthur. Det finns många ortnamn att hålla reda på. Snowdon / Yr Wadffa avser massivets högsta topp medan Snowdonia blev namnet på den första nationalparken i Wales 1951. Detta namn betecknar också hela trakten. På kymriska kallas Snowdonia för Eryri vilket betyder ”örnarnas boning”. Alla dessa tungvrickande namn förstärker landskapets magi.

Brittiska klättrare på Y Lliwedd ovanför sjön Llyn Llydaw. Kring högsta toppen av Snowdon driver molnen.

Andra klättrare som man se högt upp i bergen.

Toppen av Snowdon bildar ett nav omgivet av branta bergsprofiler i öster, men har flackare lutning mot väster. Fem bergsryggar strålar ut som en sjöstjärna. Det förekommer många vägar upp men den mest spännande är en hästskotur över bergsryggarna som pekar österut. Hästskon omringar Cwn Dyli. Ordet Cwn uttalas ”coven” vilket betyder glaciärskapad dal, tänk på Western Cwn nedanför Everest. Snowdons djupt nedskurna kittel rymmer två bergssjöar, Llyn Llydaw som är reglerad, och den mindre pärlan Glaslyn, som ligger högre upp rakt nedanför toppens mäktiga öststup. 

Ryggen av Y Lliwedd har två toppar och bergryggen leder till Snowdon / Yr Wadffa längst bort. I den framträdande bergväggen fick legendariske George Mallory sin första erfarenheter av bergsklättring i början av 1900-talet.

Uppe på västra toppen hos Y Lliwedd tittar vi ned mot sjön Llyn Llydaw och berget Glyder Fawr i fonden. Däremellan ligger Pen-Y-pass.

Bilen parkeras i Pen-Y-pass varifrån vi följer Miners Track när gryningsljuset strålar in och tänder några bloss på bergens sidor. En del moln hänger över krönen. Från sjön Llyn Llydaw sneddar vi brant upp mot hajfenan Y Lliwedd, en topp som leder bergsryggen vidare till Snowdons kägel. Högre upp möter vi tre brittiska bergsbestigare varav en vill hoppa fallskärm nedför nordstupet. Det finns många sätt att umgås med bergsnaturen hinner jag tänka, medan vi fortsätter småklättrandes upp på Y Lliwedd. För mig är det tillräckligt inspirerande att ta sig fram i dessa fotspår efter George Mallory, legenden som försvann i dimmorna på Everest 1924 och vars kvarlevor hittades på världens högsta berg 1999, en världssensation. En mer fascinerande person i den internationella alpina historien vet jag icke. Vid början av förra seklet gjorde han sina första seriöse bergsturer just här på Y Lliwedd. Man samlades då kring påsk i Pen-Y-pass, en trogen skara av de främsta brittiska klättrarna. Det var ett återkommande evenemang som initierades av klätterprofilen Geoffrey Winthrop Young.

Västra toppen av Y Lliwedd är klippig. Observera klättrarna däruppe.

Scrambling på västra toppen av Y Lliwedd.

På väg ned från Y Lliwedd väntar ännu mer scrambling för oss. Jag älskar den aktiviteten och detta ord. Ingen bra svensk motsvarighet finns men den engelska termen betyder att man går upp i bergen och använder ibland sina händer till stöd när detta krävs, men man släpar inte med sig en massa byngliga klätterprylar som väger sitt och komplicerar bestigningen när de ska användas. Scrambling passar mig utmärkt. Det är bergens skönhet och frihet som ger mig de stora mervärdena på en tur. Jag är absolut en klättrare i själ och hjärta, men att pula med rep, kilar och hammare är inte min metod. Hellre väljer jag en enklare väg som gärna får medföra scrambling. Bergen ska vara en plats för naturupplevelse och insikt mer än en prestationsarena. När jag var ung kändes det annorlunda!

På väg ned i dalen Nantgwynant går vi in Wales kulturlandskap.

Vandringen ändrar karaktär nere i dalen.

Vi står under slutbranten upp till Snowdon och tvekar. Molnen rusar av och till, och vad är meningen med att gå upp i dimman? Det får bli nedstigning till dalen Nantgwynant, nästan 800 meter längre ned. Där kommer vi in i ett betagande kulturlandskap med betesmarker och skog och turen tar en annan och väldigt trevlig vändning, men hela sträckan blir lång och trötta når vi Pen-Y-pass efter 22 kilometers vandring. I det anrika värdshuset avrundar vi med dryck. Stället heter förstås numera Mallory och är tapetserat med gamla bilder från sammankomsterna som Geoffrey Young ordnade.

Bild av George Mallory th och Siegfried Herford tv i Pen-Y-pass december 1913.

En hel vägg i det anrika värdshuset upplåts historisk information vilket skapar en härlig atmosfär.

På väg ned från Pyg Track ser man värdshuset i Pen-Y-pass. Mot öster.

Tryfan 917 möh (3010 fot) är en de mest kända och karaktäristiska topparna i Wales och framröstat som det mest populära berget i hela Storbrittanien. Ett klättereldorado.

SNOWDONS JÄRNVÄG OCH ANDRA FÖRSÖKET

Turen var fin men toppförsöket ”misslyckades”. Nästa dag prövar vi tåget som alternativ. Snowdon Mountain Railway letar sig uppåt från byn Llanberis nordväst om massivet. Järnvägen invigdes 1896 och var en ingenjörsbedrift för sin tid. Kugghjulsbanan når nästan upp till krönet av Snowdon och är avgjort en sevärdhet. Säsongen inleder man den första april, men tågen har redan börjat rulla till den näst högsta stationen Clogwyn, 779 meter över havet. Vi hamnar i en fullsatt vagn, mitt i veckan och i slutet av mars. Snowdon måste sannerligen vara ett av världens ”most busiest mountain”. På resan upp som tar 40 minuter, uppstår som alltid i dessa brittiska länder när människor samlas, en trevlig konversation. Några medpassagerarna luftar sin syn på brexit och vi kan inte göra annat än känna medlidande. Under en halvtimme vid stationen Clogwyn kan vi sedan skåda ned i hissnade djup mot Pass of Llanberis, klättrarnas favoritplats, och åt andra hållet studera den omhuldade bergväggen Clogwyn Du`r Arddu, som kallas Cloggy och har en speciell plats i Wales klätterhistoria. 

Byn Llanberis och Snowdons höjder

Förväntansfulla passagerare.

Knappast originalet men fascinerande ändå. Stationen Clogwyn.

Bergväggen Cloggy tv och th Castell Cidwm

Skifferbrottet Dinorwic Quarry utanför byn Llanberis var ett av världens största men lades ned 1969.

Västra sidan av Snowdon.

Naturligtvis kittlar Snowdon fortfarande vår lust. Som bergsbestigare ger man sig inte i första taget. Fjärde dagen bådar vädret gott. Åter stiger vi upp fakirtidigt, kör tillbaka till Pen-Y-pass och stegar ut på Miners Track som fått sitt namn av gruvbrytarna som gick här till sina små skärpningar högre upp. Stigen är stenlagd och lätt att trampa. Från den övre sjön Glaslyn blir dock lutningen brantare, men eftersom solen tagit kommando känns ansträngningen lätt som en plätt. Som sig bör i ett bergsmassiv nära havet blir dock glädjen inte långvarig. När vi kommit över kitteldalens krön och hamnat bredvid järnvägens räls strax nedanför högsta punkten på Snowdon, kondenseras luften i hård vind och till slut står vi på den blåsiga toppen utan att se något alls av alla de landmärken som anvisas av den illustrativa siktskivan med riktningar och namn på allt som ligger inom horisontens synrand. Men vi vet i alla fall att vi nått Wales högsta punkt, kul kuriosa. Den fula tågstationen har dock en ebarmlig skräphög vid ena väggen. Vi blundar och går ned under molnbasen för att återse naturens härlighet och undkomma vinden. 

Nytt försök mot Snowdon som inledningsvis gömmer sig i molnen ovanför Miners Track.

Miners Track lämnar den övre sjön Glaslyn och uppe till höger ser vi hajfenan Y Lliwedd som vi besteg för ett par dagar sedan.

Molnen drar in över Snowdon, vi kan se en person vid det bastanta toppröset.

Siktskivan på toppen av Snowdon. Jättefin vy lär det vara.

Enligt Murphys lag lättar molnen när vi är på väg ned. Inte mig emot, det blir en bild av härligheten.

Under en rast på Pyg Track dyker en gråtrut upp. Jag skiftar snabbt till telezoomen 40-150 mm och ställer in kameran på ProCapture för att fånga fågeln när den flyger upp. Jag håller avtrycket halvvägs nere beredd att exponera, samtidigt samlas tillfälliga bilder i Olympuskamerans internminne (60 bilder per sek). Plötsligt dyker ännu en trut upp och ska landa bredvid den jag vill porträttera. När jag då trycker ned för exponering laddas på bildkortet även de bilder som kamerans internminne registrerade före min exponering. Hemmavid har jag nu tagit fram situationens bästa bild när den landade fågeln hänger perfekt i luften. Teknikens utveckling gör fotografin enklare, och mer osportslig som puritanerna brukar säga.

På returen väljer vi Pyg Track (ibland kallad Pig Track), den högre och mer populära stigen jämfört med Miners Track. Nationalparkens förvaltare skriver: Nobody knows for certain why this path is called the Pyg Track. It’s possible that it was named after the pass it leads through, Bwlch y Moch (translated Pigs’ Pass) as the path is sometimes spelled ’Pig Track’. Or, maybe because it was used to carry ’pyg’ (black tar) to the copper mines on Snowdon. Another possible explanation is that the path was named after the nearby Pen y Gwryd Hotel, popular amongst the early mountain walkers.

KUSTEN I PEMBROKESHIRE

Efter denna givande sejour bland Wales höga berg vill vi se andra delar av landet. En hel dag tar det oss att köra ned till sydvästra kusten vid Pembrokshire, fast avståndet bara handlar om dryga 30 mil. Smala och slingrande vägar är förklaringen. Och det vackra landskapet som hel tiden ger mig lust att stanna och fotografera. Distriktet vi kommer till huserar Pembrokeshire Coast National Park inklusive en lång vandringsled längs havet, Pembrokeshire Coast Path National Trail. Oförberedda som vi är dyker ett trevligt värdhus upp huxflux. St Govan Country Inn ger oss ett perfekt läge för den promenad som ska anträdas. Tipsen har vi fått i en pamflett om vandringsleden. Den naturliga stenbron Green Bridge hägrar. Vi börjar gå från värdshuset och knallar först genom ett militärt skjutområde med vidsträckta hedmarker. Snart når vi den spektakulära klintkusten där klipporna störtar lodrätt nästan femtio meter mot havet. Green Bridge och några fristående klippelare skapar ett häftigt sceneri. Senare på säsongen häckar sjöfågelkolonier i dessa utsatta stup. En säl dyker upp i vågorna. Vandringen fortsätter sedan längs den högresta havskanten. Inåt land breder öppna betesmarker ut sig i en syn som påminner lite om Öland. En knapp mil strosar vi längs stupets rand i allt soligare väder. Gudarna är på vår sida i detta lågtryckens Wales. 

Green Bridge och den ståtliga sydkusten i Pembrokeshire.

En snubbe klättrar ut på stenbron, som på beställning.

Läckra fristående klippelare utanför klinten.

Kustens kalkklippor är populära bland klättrare.

Vi passerar några djärvt inskurna vikar.

Flockar av kajor flyger av och an längs klinten.

Church Rock är det sista vi ser under den långa kustvandringen.

Vår veckolånga resa avslutas med ett besök i Wales enda whiskydestilleri Penderyn. Detta ligger inne i (!) nationalparken Brecon Beacons, och med ett sådant läge måste man väl gör en ädel dryck. Om den saken berättar jag i en kommande whiskyblogg.

FOTOKOMMENTERAR

Under resan har jag bara använt min nya kamera Olympus E-M1X. Den har hängt på magen mest hela tiden. Trots att den är större och tyngre än min andra Olympus E-M1 Mark II och på så sätt är emot min lättviktsstrategi för fotoutrustning, är jag förälskad i modellen. E-M1X har en fantastisk genomtänkt ergonomi i knappar och reglage, och den inbyggda stabilisatorn mot skakningar gör det möjligt att fotografera på fri hand med långa slutartider och med högupplösande funktion. Under hela denna vecka har jag faktiskt inte använt stativet en enda gång vilket är revolutionerande i min fotografi. Nästan alla bilder är fotograferade med favoritobjektivet 12-100 mm f/4. Jag ska i en blogg återkomma med mer av mina erfarenheter med denna kamera.

Bild av Glen Fairy, en omtalad ravin utanför turistorten Betws-y-Coed. Frihand 1/6 sek högupplöst, 200 iso, f/8. 41 mm på zoomen 12-100 mm.

Stämning nära Glen Fairy. Frihand 1/15 sek högupplöst 200 iso, f/8. 57 mm på zoomen 12-100 mm.

2 Responses to Vilda Wales

  1. eddie granlund 2019-04-08 at 07:10 #

    Hej Claes!
    Trevligt skrivet, och fina bilder. Härligt landskap med lagom utmaningar låter det som. Kul att få ta del av dina vandringar.

    Själv åker jag återigen till Shetland i slutet på juli och någon vecka om i augusti. Två resor inplanerad dit till nästa år.
    Jag hoppas du får en fin vandringssäsong.
    /eddie

    • Claes Grundsten 2019-04-08 at 10:08 #

      Tack för uppskattande ord Eddie. Shetland ser lockande ut. Jag har sett dina fina bilder på Instagram. Lycka till med resorna. Allt gott/Claes

Lämna ett svar