Klassisk vandring genom Sarek

Utsikt mot Rapadeltat från Nammasj. Skierffe till vänster och i skogen långt bort framträder den öppna marken i Aktse.

Sarekturer kan inledas på olika sätt. Denna gång behövde vi vara rationella och flög till Nammasj från Vietas. Vårt mål var Rapadalen. Jag skulle guida en grupp fotografer som deltog i ett arrangemang av Zoom Fotoresor och vi hade bara åtta dagar till förfogande. Under denna utmätta tid ville vi få ut det mesta möjliga av området. 

I strålande väder den 18 augusti 2020 landade vi, nio personer, strax utanför nationalparksgränsen. När tystnaden lagt sig kunde vi beundra naturen. På nära håll, ovanför skogens krokiga fjällbjörkar reste sig den höga klippväggen hos berget Nammasj; en välkänd och tärningsformad siluett mitt i dalgången. Toppen skulle förstås bestigas och vyerna förevigas. Vi var ju fotografer med förkärlek för landskapsmotiv.

Fjället Tjahkelij ser ut som ett ”table mountain”.

Rapaälven från Nammasj.

På väg ned från Nammasj med vyn inåt Rapadalen och Sareks hjärta

Efter att ha letat upp stigen som löper genom Rapadalen (och som börjar nedanför Nammasj) och dessutom gått vidare på denna en kort bit, stannade vi för att kränga av packningen och med bara kameran till hands påbörja bestigningen. Tyvärr hade vi missat det anslutande trampspåret upp till Nammasj, vilket var otydligt, men efter en kort sträcka i backen upptäckte vi denna stig. På bergets högsta krön kunde vi sedan överblicka Rapadeltat och dess magnifika pussel av slingrande isblåa vattenkanaler, små blänkande gölar, stora ytor med omväxlande halmgula myrar och ärtgröna videsnår samt långsmala bårder av ömsom gatstensgråa och ömsom asfaltsvarta sandbankar som smekte det sakta flödande vattnet. Sannerligen är denna måleriskt vackra plats unik i den svenska naturen, och lika sant är att vår Sarektur hade fått en rivstart när vi kunde fotografera hela sceneriet, visserligen i bländande vykortsfagert solsken, inte det bästa för konstfärdiga bilder, men ändå. Naturupplevelsen kändes lika viktig som fotona vi tog.

Den snåriga stigen längs Rapaälven.

Första lägerplatsen.

Iskallt dopp.

Tillbaka nere på Rapadalsstigen och med hela packningen på ryggen gick vi vidare, stundtals kittlande nära brinkens höga kant där stigen touchade älven. Ute på en stenig och torrlagd bank blev det stopp för lunch. Synbarligen var vattenståndet ganska låg just nu. Åter på vandrande fot blev det också slående hur tät och snårig vegetationen i Rapadalen är. Jag drog till minnes min senaste färd här 2013. Nu tyckte jag mig märka att snåren av vide och fjällbjörkar hängde tätare över stigen än då. Kanske är detta en effekt av klimatförändringen. Kanske har en liten temperaturhöjning och en ökad halt koldioxid satt fart på växtligheten. Titt som tätt fick vi tampas med grenar och sly som daskade mot bröstet och ansiktet, som i en äkta djungel. Jag hade inget minne att det var så förra gången. 

Brudborst.

Nordisk stormhatt.

Tolta.

Innan vi kommit så långt som det var tänkt för dagen, dök en läcker lägerplats upp på en hög strandkant invid Rapaälven, nedanför bergskammen Ridok. Eftersom det fanns plats för alla sju tälten, stannade vi oplanerat för natten, mitt i dalens vagga och med sikt mot en avrundad långsträckt fjällsluttning på andra dalsidan. Flexibelt sinne är en dygd i Sarek, mässade jag medan eftermiddagssolen värmde så gott att vi efter tältresningen badade i Rapaälven, några av oss. Loj ström, grund botten och svinkallt vatten. 

Gänget.

Nästa dag inleddes med samma glada väder vilket underlättade stämningen, för vandringen var inte någon söndagspromenad. Den snärjiga skogen och bitvis gyttjiga marken tog en hel del på krafterna. Dessutom ställdes vi inför många stigförgreningar som var förbryllade. Vilket är huvudspåret undrade vi och hamnade ibland fel, följde en stig som steg för steg löstes upp i intet varpå vi fick vända om och gå tillbaka. Uppenbarligen hade vandrarna i dalen spritt på sig där framkomligheten varit besvärande. Jag fick samtidigt en känsla av att det är svårare att urskilja huvudspåret när man går i den färdriktning som vi gjorde, dvs mot Rapaselet. År 2013 hade jag kommit från motsatt håll och inte upplevt samma svårighet att följa den upptrampade stigen genom dalen.

Vad över Lulep Vassjajågåsj.

Vad över Rapaälven!

Några som vi mötte berättade om utlagda trädstammar över det första lite större vattendrag som skulle forceras, Buovdajågåsj. Stigen vi följde ledde fram till vadplatsen som dock saknade de utlovade stammarna. Sålunda blev det ett vad, som dessbättre var lätt. Längre fram gav skogen vika för en del öppna myrmarker och där kunde vi se mer av landskapet omkring oss. Framåt i färdriktningen reste sig Lulep Spadnek, en bergsrygg som stack ut på tvären mot Rapadalens mitt, och längre bort som en kuliss på andra sidan Rapaälven, höjde sig de mäktiga branterna i massivet Gådoktjåhkkå. Topografin började bli imponerande och en alpin atmosfär svepte över oss. 

På en av myrarna som vi gick över fanns en ganska nyanlagd spång. Den gav mig hågkomster om en gammal situation. 1987 hade jag som utsänd tjänsteman från Naturvårdsverket gått här med dåvarande chefen för ”Fjällenheten” i Jokkmokk. Vi skulle tillsammans bedöma var någonstans i Rapadalen man behövda lägga ut spänger. Han vill dra på, medan jag försökte bromsa. Bakom uppdraget fanns ett beslut att en del myrar i dalen skulle skyddas mot det slitage som vandrarna åstadkom. Resultatet blev att alla bräder som hade körts ut vintern innan, inte behövde användas. Ja, det var tider det. Under senare år har man uppenbarligen bytt plank på de mest nedslitna spängerna. Min åsikt 1987 hade varit att vandrare som går här skulle uppfatta dessa spänger som en hjälp för att underlätta framkomsten, vilket är emot ett av syftena med Sareks nationalpark där inget ska göras för att göra terrängen lättframkomlig. Sarek ska vara en genuin vildmark, och den uppfattningen står jag fortfarande för.

Myr med spång.

Vyn mot inre Rapadalen och fjället Stuor Skoarkki.

Svirjajokken vid Stuor Skoarkki.

Mattan med polarull.

Efter första rejäla backen sedan starten, rundade vi Lulep Spadnek och fick snart se vyn mot branterna längre in i Rapadalen, mot massivet Skoarkki som lät oss ana den dramatik som väntade. Molnen började sakta invadera himlen och temperaturen sjönk, men trots det gick kamerorna varma. En Sarektur som denna – på temat fotografering – är inte direkt en kurs i fotografi. Vi kunde ju inte följa upp dagens fotoskörd med diskussioner kring en bildskärm. Men prat om bilder, kameror och fotografering uppstod då och då spontant under hela turen. Alla deltagare hade proffsig utrustning, utom en som nöjde sig med mobilen. Fördelen för honom var att han sparade vikt och hade en enkelt tillgänglig kamera. Några hade för övrigt med sig två kamerahus. Deltagarnas startvikt låg mellan 20 och 25 kilo, själv hade jag bara 17 kg i början och 14 på slutet. Återkommer till detta på slutet.  

Sandbank med gräs.

Sandbank med spår av lodjur.

Stenar i Rapaälven.

Stigen fram till vadet över Lulep Vassjajågåsj var bitvis snårig och lurig, men vadet innebar inget större problem. Vi hade olika teknik att ta oss över, några satte på sig sina lätta vadarskor, andra gick tveklöst ut i strömmen utan att ta av kängorna. På andra sidan jokken lurades vi gå ner mot Rapaälven på ett av trampspåren och tvingades därmed göra en onödig abrovinkel innan vi hittade tillbaka till huvudstigen. Längre fram, vid Alep Vassjajåggåsj, uppehöll sig flera vandrare, och sammanlagt under hela vandringen genom Rapadalen såg vi drygt 20 personer, de flesta på väg i riktning mot oss, och hälften ungefär var från andra länder; Tyskland, Danmark, Frankrike och Luxemburg. 

Även biflödet Alep Vassjajåggåsj var en lätt match att korsa och därefter drog vi oss ned mot Rapaälven för att följa stigen längs strömmen. Därnere fanns det öppen hedmark på markytor av sediment mellan älven och kärren längre in. Detta var en utmärkt lägerplats med grandios sikt mot fortsättningen in i Rapaselet. Nästa dag mötte vi efter en kort vandring den ökänt djupa kanalen där jag hade tagit av mig byxorna för att komma över 2013. Nu kunde vi galant runda kanalens utlopp i Rapaälven på sandbankarna som hade blottlagts, för att sedan fortsätta torrskodda längs älven. Molnbasen hade börjat sjunka och hölja topparna i sin dimma, men vi kunde alltjämnt se Rapaselet i hela dess längd och travade lättsamt på den tydliga stigen. Ett kärr passerades med mattor av polarull som förgyllde den storslagna naturen. 

Två svenska vandrare dök upp och när vi sedan hade gått vidare efter ett sedvanligt samtal, hittade vi efter någon kilometer en mobil som låg synlig på stigen. På displayen kunde man se att det var mannen som vi just hade pratat med. Saken utvecklade sig till en solskenshistoria, för efter sin hemkomst ringde ägaren nämligen till Zoom Fotoresor för att höra om vi hade sett hans telefon och till hans stora glädje kunde en av oss sedermera återbörda den högt värderade prylen.

Lägerplatsen nära Skårkistugan.

Ungefär en kilometer innan Skårkistugan som är Sarekpionjären Axel Hambergs gamla boning från 1914, stannade vi vid lunchtid för att etablera nästa läger. Marken i den frodiga björkskogen nära Rapaälven gav just här bra plats åt alla tält. Efter lunchen var det dags för en utflykt med kamerorna. Skårkistugan visade sig vara öppen eftersom några grabbar var där för att måla huset, utsända av länsstyrelsen i Norrbotten. För oss blev detta en bonus eftersom vi nu kunde titta in i detta intressanta kulturminne som normalt är låst. För sina forskningsprojekt hade Hamberg uppfört fem stugor i Sarek. Skårkistugan nyttjades mest som mellanstation vid transporterna till Tjågnorisstugan som sedan länge är bortförd och numera finns att se i fjällträdgården i Jokkmokk. Det sistnämnda pörtet låg närmare massivet Sarektjåhkkå vilket intresserade Hamberg särdeles mycket. Även kring Skårkistugan genomfördes en del forskning, bland annat av fallvindarnas styrka.

Skårkistugan.

Bortom stugplatsen blev skogen synnerligen yppig med högväxta och blommande örter, främst nordisk stormhatt, tolta och brudborst. Att gå genom denna natur var en pärs, men några av oss lyckades ändå komma ut på en av de torrlagda, ganska stora och platta öarna i Rapaälvens lopp, men först efter att ha forcerat dyngblöta myrar och viden. Tyvärr var fjällen omkring oss insvepta i moln och någon bestigning kom inte på tal, men vi kunde ändå se långt in i Sarvesvagge.

På var sin sida om en kanal.

Renar och Telmasluttningen.

Nästa morgon uppstod stiliga spegelbilder i Rapaselets laguner. Det häftiga fjället Bielloriehppe visade upp sig och bildade hjärtknipande motiv på vattenytan vilket fick mig att tänka på en text av den gamla fjällpionjären H N Pallin i Turistföreningens årsbok 1923: ”Rapadalen vidgar sig här till det sjöliknande Rapaselet, och naturen blir mera storartad än någonsin. På selets gallerier samla sig fjälljättarnas yppersta representanter i olympisk prakt och blicka ned på dessa leende idyller med nådigt välbehag. Det är svårt att ge priset åt något särskilt av dessa dristiga fjäll, men ändå tvekar nog ingen att ge det åt Pelloreppe. Det reser sig tätt inpå dalgången och stiger med så hemska branter upp mot molnen, att man väl knappast i Sverige kan finna ett motstycke till dess högalpina karaktär.”

Bielloriehppe (Pelloreppe) speglar sig i Rapaälven.

Ovanför Skårkistugan med Bielloriehppe i bakgrunden.

Rapaselet.

Bielloriehppe.

Vad över Jilajåhkå.

Upp mot Snavvavagge.

Inlandsisens efterlämnade konstverk i Snavvagge.

Vandring ned från Snavvavgge.

Bielavallda och toppen Tjåggnåris. Bielavarasj skymtar till vänster.

Vädret hade dock bestämt en annan utveckling än vi hade önskat. Medan vi rev lägret fångades de frilagda topparna av molnen. Återstod bara att gilla läget. Nästa etapp skulle leda oss upp i passet Snavvavagge, vilket inledningsvis bjöd på en lång och bitvis brant backe, nästan 500 meter ihållande stigning upp i molnen. Däruppe gick vi nu för första gången under färden på nakna fjällhedar, men sikten var obefintlig. På andra sidan passet lättade vädret och landskapet trädde fram med en vidsträckt och tjusig vy mot övre Rapadalens deltaland och ännu längre bort syntes Sarektjåhkkås många toppar. Sceneriet beundrades innan vi fortsatte gå den tuffa nedstigningen till Biellavallda, en bitvis brant, stenig och snårig backe som nästan tog musten av några deltagare. Där marken planade ut hittade vi en fin ängsmark att resa tälten på, nära den lilla höjdkullen Bielavarasj. Och inte nog med det. Solen bröt samtidigt igenom och sände ut knippen av magiskt ljus över slätten Biellavallda och bort mot det formsköna fjället Bierikbakte, Sareks drottning i min ögon.

Lägret på Bielavallda.

Bierikbakte speglar sig i en lagun.

Solbloss på Bierikbakte.

Även regnbågen dök upp.

Följande dag hade vi oavbrutet Bierikbakte inom synfältet som till vår glädje låg fritt från moln. Vid vadet över Bielajavratje dök en snygg rödräv upp, dock inte en självklart uppskattad syn eftersom denna art numera trängt undan fjällräven. Med blicken fäst på toppen av Bierikbakte kunde jag i detta perspektiv urskilja den flera meter djupa klyfta som man måste hoppa över för att komma till toppröset om man följer sydkammen; ett litet hack i översta profilen. Detta fjälls grannlåt är överväldigande där det stiger spikrakt och monumentalt upp ur sjön Bierikjaure, också den en underbar pärla mättad med glaciärslam vilket skänker vattenytan ett färgspel som med synvinkeln växlar mellan turkost, azurblått och grått. Sjön avrinner mot nordost genom en storslagen men namnlös dalgång där vattenströmmen mynnar ut i Vuojnesloubbala som i sin tur är ett vackert placerat sel med eget deltaland. Vid stranden där var det dags för nästa läger.

Vad på Bielavallda.

Vuojnetjåhkkå till höger och Sarvatjåhkkå till höger speglar sig i Vuojnesloubbala.

Dags att plåta Bierikbakte från ny vinkel.

Vädret höll i sig och tunga blygråa frontmoln vällde in från väster. Inför kommande dagsetapp delade vi på gruppen. Tre ville för utsiktens skull gå över fjällryggen Vuoinesvarasj för att ta sig till bron vid Guhkesvakkjåhkå, medan vi andra valde den lägre och lite längre vägen som rundar ryggen. Återsamlade vid bron hade vi en lunchrast. Denna hängbro anlades på 1980-talet för att underlätta för renskötarna. Älven den spänner över var ökänd för sina svåra vad. För egen del vurpade jag här under en kraftmätning 1967 och dränkte då en tvåögd Rollei-kamera. 

Ren nedanför Vuoinesvarasj.

Dass nedanför Vuoinesvarasj.

Bron över Guhkesvakkjåhkå.

Guhkesvakkjåhkå.

En sista blommande Kung Karls spira.

Efter bron framstod terrängen som en regelrätt stenåker, med stora block utspridda likt ett jättelikt och vidsträckt Ale stenar. Även här fanns en väl synlig stig att följa, och nedanför den avrundade fjällknallen Nienddoalgge fann vi en bra lägerplats, men det blåste hårt. En av deltagarna hade med sig en GPS-mojäng och kunde textkommunicera med sin sambo som gav oss väderrapporter. Byig vind med stötar över 20 sekundmeter var att vänta under natten. Och onekligen, det blåste stundtals hotfullt hårt när vinden fick tälten att smattra. Gryningen kom med uppsprickande molntäcke och mojnande vind vilket gav oss stor anledning att fotografera. Några besteg Nienddoalgge som gav utmärkt överblick över omgivningen. Där uppifrån syntes den stora sjön Liehtjitjavrre som en ljus pladuska nedanför det spetsiga fjällmassivet Ähpar. Sceneriet hör till de mest högalpina och gripande i Sarek. 

Liehtjitjavrre och Ähpar sett från Nienddoalgge.

På Nienddoalgge mot Sarektjåhkkå.

Under den fortsatta vandringen hade vi dock detta massiv bakom ryggen och med jämna mellanrum ville man vända sig om för att betrakta härligheten. Å andra sidan fanns nu det symmetriska fjället Slugga för våra ögon. Formad som en pyramid, eller snarare en perfekt kon, är detta en unik landform i Lappland. Tidigare nämnda Pallin skrev i Turistföreningens årsskrift 1920: ”Kulturmänniskan är svag för vackra former, dvs former och massor, som äga proportionernas jämvikt…..En mil söder om Stora Sjöfallet ligger dock det fjäll, som torde komma främst i Sverige med avseende å regelbunden form. Det är Slugga. På nyare kartor stavas namnet Slukka. Det lär betyda topp, och närmare uttytt Sockertoppen.” Enligt senare tolkningar av namnet (som trots allt är Slugga) är betydelsen ”böld”, men sockertopp låter trevligare och väl att märka finns en gammal offerplats i dess närhet. Förr var Slugga ett heligt berg för renskötarna. 

Ljus över Slugga.

En bitvis jobbig sträcka mot Suorva väntade, särskilt den del som ledde fram till en renvaktarstuga nedanför sluttningen Njiravbuoolda. Motståndet bestod av långa passager genom höga videsnår och över sanka myrmarker. Efter stugan blev framkomligheten märkbart bättre. Vi siktade mot Njavvejågåsj flöde ovanför skogsgränsen, där den breder ut sig lite grand. Längre ned i björkskogen är jokken bitvis svårvadad, särskilt efter ihållande regn. Från vadplatsen utgick två stigar, en övre och en lägre. Vi följde den senare ned till skogsgränsen för att etablera sista lägerplatsen med fin utsikt mot Stora Sjöfallet i skönt sensommarväder. Dagen efter gick vi ned till Surova för att avsluta färden.

Förfallen kåta med Slugga i bakgrunden.

Sista lägerplatsen ovanför Suorva.

Häromkring Surova borde man haft en hink med sig.

Slutsats

Under dessa åtta dagar följde vi de klassiska Sarek-stråken genom Rapadalen, över passet Snavvavagge och ut mot Suorva. Åtta deltagare var en maximal storlek på gruppen, fler skulle göra den mer splittrad och dessutom innebära svårigheter att hitta tältplatser åt alla. Dagsetapperna var behagligt långa, cirka en mil. Vi fick uppleva flera av Sareks många sidor, omväxlande terräng med tät björkskog och öppet älvlandskap och under andra halvan vandrade vi på fjällhed. Och vädret växlade på normalt vis, med strålande solsken i början, regn och moln i mitten, och hård blåst på slutet. Vyerna öppnade sig och drog igen om vartannat, vilket gav utmaningar åt fotograferandet, så som växlade väder ofta gör. Dessutom blev vi en väl sammanhållen grupp med gott kamratskap rakt igenom. Efteråt skickade deltagarna in två bilder var som jag kommenterade ur fotografisk synpunkt. 

Slutligen vill jag tacka Fjällräven som lånade ut ett par stormsäkra tvåmanstält (Keb Endurance 2), och Primus som lät oss använda sina utmärkta gaskök (Lite XL).

Länk till Zoom Fotoresor: https://zoomfotoresor.se

Min utrustning

Inför turen hade jag föreslagit att utrustningen skulle vara minimal, även på kamerafronten. Ryggsäckens vikt har stor betydelse för hur man upplever en Sarektur, ju lättare desto bättre – förstås. Som vandrande fotograf tvingas man kompromissa. Eftersom vi inte i första hand var ute för att fotografera vilt var ett långt teleobjektiv inte nödvändigt och borde därför inte komma med, dessa är ju tunga. För egen del hade jag Olympus E-M1 Mark lll med ett zoomobjektiv 12-40 mm f/2,8. Detta är den minsta professionella och högupplösande systemkameran på marknaden (50 megapixel i handhållet högupplöst läge). Som komplementärt kort teleobjektiv hade jag också en 75 mm lins f/1,8. Kamerans sensor tillhör systemet Micro 4/3 vilket betyder att brännvidderna motsvarar två gångers förlängning jämfört med objektiv till fullformatskameror. Zoomobjektivet motsvarar alltså 24-80 mm och 75:an 150 mm på fullformat. En perfekt och kompakt kombination för landskapsfotografering, enligt min mening. Dessutom är objektiven mycket små, lätta och ljusstarka och dessutom superskarpa. En annan fördel med min kamera är att den har en skakningsstabilisator som är den bästa på marknaden, vilket gjorde att jag inte använde stativet någon gång utom för den gruppbild av gänget som togs med självutlösaren. På nästa fjälltur kommer jag sonika utesluta ett vanligt stativ och därmed spara drygt 1 kg i vikt. Kanske tar jag med ett litet lätt bordsstativ som kan placeras på stenar etc, om det behöver användas. För att vara på säkra sidan hade jag med 7 extrabatterier. Det enda negativa jag kan säga om kameran som är spegellös och alltså har en elektronisk sökare, är att den drar mer batteri än kameror med spegel. Den saken hoppas jag man förbättrar framöver. Jag hade också med Olympus Tough 6 som fickkamera för snapshots. Hela fotoutrustningen vägde 2,2 kg exklusive stativet.

Vad gäller fjällutrustningen finns också mycket att säga. Efter min lättviktsvandring genom Sarek 2016 är jag en lättviktsfreak (se länk : http://claesgrundsten.se/2016/11/latt-vandring-i-sarek/). Min ryggsäck är en amerikansk Hyperlite som rymmer drygt 70 liter och har praktiska fickor av nät på utsidan. Den väger 1 kg. Tältet är ett Hilleberg Enan som endast väger 1 kg. Vad som skiljde på denna tur jämfört med 2016 var skodonen. Då gick jag i låga och lätta trailskor, denna gång valde jag ofodrade läderkängor (Haglöfs Barken) med fötterna nedstoppade i helt vattentäta sockor Sealskin 2 (som fungerade bra). Fodrade kängor har jag slutat använda eftersom de är svåra att torka. Anledningen till detta val var att vi skulle gå i Rapadalen med dess sumpiga terräng, därför hade jag också damasker utanpå kängorna. Nu efteråt ångrar jag mig för att kängorna helt enkelt var för tunga trots att de var ofodrade. Om man spar vikt på fötterna innebär detta en stor besparing vad gäller energiförbrukningen under en vandring. En av deltagarna hade höga stövlar vilket är bra på blöt mark, men passar sämre i blockterräng, och jag tycker för min del att de inte är särskilt sköna att gå i. Intressant nog gick en annan deltagare hela turen i sandaler av märket Keen som han kombinerade med höga Sealskin vattentäta strumpor. Modellen var den stadigaste sandalen i fabrikatets sortiment. Detta gjorde intryck på mig. Han tog sig fram lätt och ledig som en stigfinnare och hade enligt egen utsago inga problem alls, samtidigt som han sparade energi med de lätta och lättorkade skodonen. Detta måste bli min nästa melodi på en långvandring sommartid. Nackdelen kan vara att man lättare fryser om fötterna om det blir kallt.

 

16 Responses to Klassisk vandring genom Sarek

  1. Thure Björck 2020-09-07 at 10:58 #

    Aptitretande skildring och fina karakteristiska Grundstenbilder. Tack Claes!

    • Claes Grundsten 2020-09-07 at 10:59 #

      Tack för uppskattningen Thure.

  2. Björn Sundin 2020-09-08 at 01:19 #

    Wow, vilken skatt jag bjuds på! Bilderna fantastiska och jag ska kolla texten närmare.

    • Claes Grundsten 2020-09-08 at 02:07 #

      Tack Björn, roligt att höra.

  3. Jan Bjerkman 2020-09-08 at 07:18 #

    Claes!
    Alltid lika trevligt att läsa om dina val av stigar i naturen. En del igenkännande passager från mina egna turer i Sarek.

    • Claes Grundsten 2020-09-08 at 07:19 #

      Vad trevligt det låter, Jan. Tack för kommentaren.

  4. Rolf Löfgren 2020-09-09 at 11:09 #

    Tack Claes, du bjuder ännu en gång på bilder och text om Sarek som ingen annan.

    • Claes Grundsten 2020-09-09 at 08:38 #

      Tack Rolf, den kommentaren värmer eftersom du är en stor kännare av vår nationalparker.

  5. Ulf Edmansson 2020-09-09 at 10:25 #

    Tack Claes – härliga bilder och fin beskrivning av vandringen. Jag är ju part i målet eftersom jag var en av vandrarna. Glädjer mig stort att läsa din historia och att se dina urval av bilder från denna vandring. Det blir ett återupplevandets glädje från en helt ny vinkel. Din guidning i dessa fjäll var utomordentlig och det kändes att detta bottnade i djup kunskap. Oron för klimatförändringarna som bidragande till ”förbuskningen” i Rapadalen blev förstärkt av att jag tycker vi såg ganska lite fåglar.

    • Claes Grundsten 2020-09-09 at 10:36 #

      Tack själv Ulf för trevligt sällskap och din uppskattning av turen.Din egen erfarenhet av fjällen och Sarek bidrog till mycket.

  6. Bertil Eklund 2020-09-10 at 06:59 #

    Som vanligt ett stort nöje att läsa din beskrivning över er vandring, samt dina reflektioner över förändringar som sker i Rapadalen. Men det som jag uppskattar mest är dina mäktiga bilder. Stort tack för text och bilder.

    • Claes Grundsten 2020-09-10 at 10:23 #

      Stort tack för din kommentar, Bertil.

  7. Magnus Eriksson 2020-09-11 at 09:15 #

    Härlig inspiration, tack för det!
    Intressant att gå i sandaler.
    -94 när frun och jag var på vandring i Sarek så gick jag vissa delar i Teva sandaler. Inte helt PK, fick konstiga blickar av alla vi mötte. Föredrar själv ofodrade med högt skaft, skönt mot blöt vegetation och vad, där det inte är allt för djup.

    • Claes Grundsten 2020-09-11 at 09:44 #

      Tack för kommentaren Magnus. Ofodrat med högt skaft var det på min känga under denna tur. Jag tyckte de var för tunga efter ett tag. Hade hellre gått i lätta trailskor eller som sagt sandaler. Tyvärr har ingen skoproducent utvecklat optimala fjällvandrarskor, dvs sådana som är extremt lätta och ändå med stabil sula som ger bra grepp, och som är vattentäta, och som har som tillbehör en lätt och skräddarsydd vadarpåse som man trär över skorna upp över knäna för att klara de större vaden när det behövs. Borde vara enkelt att konstruera en sådan modell, men kanske marknaden är för liten. Under kalla årstider som på hösten behöver man ta hänsyn till skornas värmeförmåga. Jag tänker testa sandaler med höga vattentäta strumpor på turer nu i höst.

  8. Torbjörn Berg 2020-09-14 at 01:24 #

    Borg Mesch
    Gösta Lundqvist
    Tore Abrahamsson
    Edvin Nilsson
    Claes Grundsten
    – inget dåligt sällskap!

    • Claes Grundsten 2020-09-17 at 08:04 #

      Häftig kommentar Torbjörn. Man bugar och tackar.

Lämna ett svar till Torbjörn Berg Click here to cancel reply.