Author Archive | Claes Grundsten

Åter till Tatrabergen

Från passet Ostrvou mot dalen Mengusovska Dolina och sjön Popradske pleso, på slovakiska sidan.

Samma otur med vädret som förra gången, undrar vi. Idag har det regnat mest hela tiden, men himlen spricker upp till kvällningen. Hoppet växer när Jill och jag ska tillbringa andra natten i den slovakiska bergsstationen ”Chata Popradske pleso”. Vi vill bestiga Rysy 2499 meter över havet, klättra upp 1000 meter och sedan gå ned lika mycket i Polen. Gå över en brant bergstopp som grenslar två länder. En vacker tanke.

Chata Popradske pleso.

I oktober 2016 vistades vi en vecka på den polska sidan och försökte vandra i Tatrabergen, men ett vedervärdigt snöoväder lade sordin. En kväll gick vi upp till den utsökta bergssjön Morskie Oko. Och den följande förmiddagen gav mig några godkända bilder (http://claesgrundsten.se/2016/10/hoga-tatra-eller-krakow/), men det var allt. Jag visste redan då, att vi måste tillbaka.

Uppåt genom granskogen i Mengusovska Dolina.

Bäck i Mengusovska Dolina.

Klockan 06 torsdagen 14 juli 2017 äter vi frukost ensamma i bergsstationens matsal. En halvtimme senare börjar vi gå, först genom den täta granskogen. Efter ännu en halvtimme öppnar sig landskapet, de hyperbranta bergen stormar mot oss, gryningsljuset rinner som vaniljsås nedför stupen, inte ett moln finns i skyn. Nu börjar den verkliga kraftansträngningen. Vi skråar i serpentinslag uppför en brant och hög sluttning, fortfarande ensamma och alltjämt omgivna av vegetation. Stigen letar sig upp genom blommande högörtsängar och vidsträckta snår med krypande bergstall. Vi går som i en naturens egen trädgård. Ovanför bergströskeln förändras i ett slag naturen till en väldig gryta med sterila blockhav och ett par eleganta, närmast kyska kristallsjöar. I färdriktningen reser sig de alpina topparna majestätiskt. Stigen ger oss trygghet, den är lätt att följa och tydligt markerad. Lutningen ökar när vi når den första djärva passagen där en stadigt förankrad kätting leder över kittlande stup som man inte passerar frivilligt utan något bergfast att hålla i – eller en repsäkring. 

I bakgrunden syns massivet Hlinska veza. En reflektion: flertalet geografiska namn i Tatrabergen är svåra att uttala för oss främlingar och därför också svåra att memorera. På grund av det blir man tyvärr inte så familjär med geografin som man vill. Att prata om bergen med deras namn är viktigt!

På väg upp från Zabia Dolina.

Från skuggan kommer vi äntligen ut i solen, det värmer. Andra och mer snabbfotade bestigare har hunnit ikapp oss nu; de har mindre packning och ska troligen tillbaka samma väg. Vi har gjort äventyret lite tuffare, tagit med allt pick och pack mot toppen för att kunna fortsätta ned i Polen. Konceptet är tjusigt och ovanligt, det ger bestigningen en karaktär av en resa, från ett land till ett annat. Tatrabergen är verkligen en hög barriär mellan två kulturer, två språk och två valutor. Det kommer vi snart att märka.

Den brutala topografin i Höga Tatra konkretiseras när vi kommit upp på höjderna, här ser vi massivet från passet Kapa nad Vahou ca 2300 möh. Till höger toppen Vysoka 2503 möh, till vänster Tatrabergens högsta topp Gerlach 2654 möh.

”Chata pod Rysmi” heter den högst belägna hyttan i Tatra, placerad bara 250 meter nedanför toppen på Rysy. Vi ser en fet och aningen krum byggnad med ursprung från 1932. Lavinerna har tvingat fram flera ombyggnationer. Dags för paus och lite skaffning. Ett par vandrare kommer in och en ung kvinna sätter sig vid matsalens piano och börjar spela proffsigt på det ostämda instrumentet. Klingar vackert hursomhelst. Nu återstår sista branten och hela den hissnande nedstigningen till Polen. Vår engelska guidebok varnar för denna övergång om man som vi, kommer från Slovakien. Branta passager känns ofta svårare i nedstigning och Rysy är brantare på polska sidan än på den slovakiska. Så är det generellt i Höga Tatra, lutningen är skarpast mot norr. Vi har funderat över guidebokens innebörd, vilka referenser och erfarenheter har författaren? För vår logistik är det i alla fall bättre att gå i den här riktningen. Därför har det blivit så. Nu finns ingen återvändo.

 

Från toppen på Rysy ser vi ned mot sjöarna Morskie Oko och Czarny Staw, 1000 meter ned i djupet.

Hela turens upplägg blev enklare än vi först kunde tro. Vi flög från Skavsta via Warsawa till slovakiska staden Kosice. Därifrån 12 mil tåg upp till Tatrabergen. Från den Åreliknande turistorten Tatranska Lomnice vandrade vi ut på leden Tatranska Magistrale, den slovakiska höga färdvägen som bland annat leder förbi bergsstationen ”Chata Popradske pleso”. Det tog oss två dagar att komma dit på en jobbigt stenig men ihållande vacker stig, med vida utsikter ned mot slovakiska slättlandet i söder och avlägsna bergsåsar i Låga Tatra. Nu är vi som sagt på väg upp till Rysy och sedan ned till Morskie Oko, sjön som vi besökte förra gången i polska Tatra. Vandringen ska avslutas i Zakopane, och därifrån med tåg till Krakow och flyg tillbaka till Skavsta, en logisk rundtur om man säger. Men hur tuff är nedstigningen från Rysy?

Från turistorten Tatranska Lomnica kan man åka linbana upp på den näst högsta toppen i Tatrabergen, Lomnicky stit 2634 möh.

Lomnicky stit sedd från söder, man kan ana människor däruppe.

Vandring på leden Tatranska Magistrale.

Mattor av bergtall gör sluttningarna på slovakiska sidan oframkomliga utan en stig.

Det finns olika sätt att ta sig fram på Tatranska Magistrale.

Dalen Batizovska Dolina.

Gemsrot växer vid stigen.

Vandring på Tatranska Magistrale nedanför toppen Vyzoka 2547 möh.

Ett tjugotal personer trängs på toppen vi har uppnått. Den svävar som en molnspets i himlen. Rysy är Polens högsta berg, landets tak, och från detta ska vi klättra ned till de lägre och mänskligare etagerna. Några bestigare kommer upp därifrån. De materialiseras ur tomma intet och bakom dem finns bara luft. Svindlande långt ned i djupet syns marken. Efter sedvanlig posering framför kameran är det dags. Jag försöker assimilera den mäktiga naturen, letar i tanken efter liknelser som kan beskriva skalan. 

En klättrare på väg upp på Rysy från polska sidan.

Jill på väg ned från Rysy.

Tatrabergen är Europas minsta av de alpina bergskedjorna. Som en högrest ö omgiven av slättland ingår den i Karpaterna som är Östeuropas långsträckta båge med mestadels rundkulliga bergskedjor. Mer precist är Höga Tatra ett drygt fem mil långt, två mil brett och djärvt kuperat system av ryggar med öst-västlig riktning. Inga glaciärer förekommer, men vintern är snörik och många skidorter finns på flankerna. Över dessa berg går gränsen mellan Polen och Slovakien. Rysy är Polens högsta punkt 2499 meter, men närbelägna Gerlach i Slovakien är högst av alla 2654 meter, och dessutom den högsta europeiska toppen norr om Alperna. Större delen av Höga Tatra tillhör Slovakien. I flera dalgångar förekommer läckert nedbäddade kittelsjöar som fyller ut gamla glaciärnischer från istiden. 

Kazainica.

Velky Zabi stit.

Kärnan i Höga Tatra är ett brutalt bergslandskap som med sina tvära stup och vassa toppar får mig att tänka på Dolomiterna, fast klippan är mörk och mest består av granit, inte ljus kalksten som i ”Dollan”. Dessa toppiga berg är inget för duvungar. Bara några få berg är tillåtna att bestiga i egen regi, Rysy är ett av dem. De flesta kräver assistans av en bergsguide, enligt reglerna. På polska och slovakiska sidan finns var sin nationalpark med stränga bestämmelser. Man får bara gå på markerade stigar, och det är förbjudet att tälta. Djurlivet är rikt med björn, varg, lo, vildsvin och kronhjort för att nämna några storvilt.

En bestigare på den höga bergsryggen som leder upp till Rysy från polska sidan.

Nu har vi kommit närmare sjöarna.

Molnen har börjat belägra himlen. Bergens spiror bäddas in i vadd. Första passagen med kätting strax nedanför toppen är pirrig, men inte svår. Hundratals meter fritt fall under fötterna när man gör en sidleds förflyttning fem meter till en bredare klipphylla. Fokusera, inte titta nedåt. Gör man så går det geschwint. Vi kommer ut på en smal klippkam med magknipande stup år båda hållen. Mer kätting att hålla i. Från kammen leder en klipprygg rakt ned i fallriktningen mot sjöarna Morskio Oko och Czarny Staw, två himmelsblåa juveler långt nere i avgrunden. Den topografiska reliefen är grym, bergskammarna som omger ryggen är taggiga som kugghjul. Klippryggen lutar ungefär 45 grader i genomsnitt och ett band av kättingar leder oss nedför dessa klippor. Om man slarvar kan man glida långt, men klättringen är inte alls så svår som guideboken ger sken av. Snarare får vi en inspirerande fysisk kontakt med berget och landskapet. En lång karavan av vandrare är på väg upp till Rysy, vi får turas om att hålla i kättingen. Klippryggen sänker oss effektivt nedåt ungefär 300 meter och när vi kommit nedanför den väntar en tvär rasbrant som leder fortsatt nedåt till den första sjön, allt som allt en nedstigning på tusen meter i ett svep. Ansträngningen börjar med ett understatement, bli tröttsam. Vi stannar vid stranden av Czarny Staw och kokar en soppa på det medtagna köket för metatabletter. Sen spatserar vi längs sjön och går brant ned till den andra, Morskie Oko som ligger på en lägre nivå. Slutligen kommer vi fram till bergsstationen Schronisko där vi övernattade förra gången häromkring. Överväldigande mycket folk är i farten, himlen har blivit molnigare. Rena festivalyran råder utanför byggnaden. Polackerna älskar sina berg. En stabbig middag med lokalt stuk och gott öl betalas med zloty, här gäller inte euro längre. Efter en dag som denna borde man sova gott, men vi hamnar i ett rum där en korpulent herre drar timmerstockar hela natten. Bergshyttorna i Tatra erbjuder för det mesta bara logiment. Jag längtar efter tältet, en frälsning bland bergen.

Nötkråka.

På stigen ned mot Zakopane.

Brudborst växer på de frodiga ängarna Waksmundska.

Nästa dag fortsätter vi genom barrskogarna till Zakopane. Det blir den längsta etappen i kilometer räknat, men här mäts avstånd med tidsåtgången. Likväl, dagens knallande tar också många timmar, först på den asfalterade vägen från Schronisko där en folkvandring pågår. Sedan viker vi in på en folktom stig som tar sig upp och ned över några bergsryggar, hela tiden i skogens rike. Naturen påminner om svensk storskog, med tätvuxna granar och blåbärsris som växlar med frodig örtvegetation. Gula knallhattar till kantareller dyker också upp. Floran rymmer fler arter än vi är vana vid. Vandringen avslutas vid en vältrafikerad bilväg i utkanten av Zakopane, och lägligt vid stigens slut står en minibuss och väntar på vandrare, en svarttaxi som snabbt för oss ned till stans centrala gågata där myriader av flanörer spankulerar medan vi letar upp ett lågmält och billigt hotell mitt i smeten.

Stadsparken i Zakopane med Polens nationalberg Giewont i bakgrunden.

Slovakiens nationalberg Krivan 2495 möh, sedd från norr, dvs polska sidan.

Om övergången på Rysy inte kunnat genomföras hade vi varit tvungna att ta oss in i Polen med buss från Kosice, först efter en vandring tillbaka ned till turistorterna på slovakiska sidan. Det hela skulle krävt två dagar. Vår chansning gick hem, turen var med oss. Som bonus fick vi en dags sightseeing i Zakopane, den febrila turistorten med det vackra namnet. Vi åkte linbanan upp till Kasprowy Wierch där branterna är skidpister på vintern. Linbanan slutar vid nationsgränsen och uppe på en bergsrygg 1987 meter över havet ser man milsvida vyer över Höga Tatra. Däruppe kunde jag även urskilja Krivan 2495 m, det slovakiska nationalberget som sen länge är en symbol för slovakisk nationalism och kultur, numera också präglat på landets euro-mynt. Turismen och bergsporten har en långvarig tradition i Tatra. Redan 1683 gavs en bok ut om äventyr bland dessa vilda berg. För polacker och slovaker är bergskedjan naturens klimax. Därför är bergen bitvis överbefolkade i skandinaviska ögon, men det gäller ju de flesta bergstrakter på kontinenten. För övrigt är bergskedjan tämligen okänd här hemma, trots att den ligger geografiskt ganska nära. En intressant koppling är Göran Wahlenberg, uppsalabotanisten som i början av 1800-talet karterade floran i Sulitelma. Han var en efterföljare till Linné och 1813 gjorde han en undersökning i Höga Tatra. Två små bergssjöar öster om Krivan är uppkallade efter honom, Vyšné och Nižné Wahlenbergovo pleso.

Under denna tur hade jag med kameran Olympus E-M1 Mark II med objektivet M.Zuiko Digital 12-100 mm 1:4, plus ett lätt stativ Sirui T-025X. Denna kamera med detta objektiv är den mest användbara fotoutrustning jag haft med på en bergstur. Man täcker in alla behov från vidvinkel till lämplig tele, plus makro för blommor. En stor fördel är den effektiva skakningsstabilisatorn som gör det möjligt att ta bilder med lång slutartid utan att använda stativ. På en vandringstur känner man som fotograf ofta en motsättning mellan lusten att komma framåt och inspirationen att fotografera. Ju enklare fotografin är att genomföra desto fler bilder blir det, både snapshots för reportaget och mer noggrant komponerade motiv för ”fine art photography”. 

Jag utnyttjar gärna personer som skalfigurer i bergslandskapen. Ibland dyker de upp helt oväntat och då måste man vara snabb. I detta fall befann jag mig på berget Lilliowe dit jag gått från linbanan på Kasprowy Wierch söder om Zakopane. Plötsligt ställde sig två figurer i siluett nedanför toppen Swinica. Eftersom objektivet ger en bra teleeffekt kunna jag snabbt zooma in en komposition med det dramatiska vädret över toppen. Erfarenheter säger mig att för att åstadkomma talande, intressanta och vackra bilder i naturen måste man ha kameran framme så mycket som möjligt, och ju mindre en kamera är till sitt format samtidigt som den kan leverera potenta bilder, desto mer utdelning får man som fotograf.

0

Danmarks bergiga sida

Gryning på Møns klint.

Man kan ha fördomar om natur också. Ta den danska som exempel. Många tror att hela landet är platt som en pannkaka, eller är ett hål som den norska gutten sa enligt sägnerna. Men han hade inte varit på Møn, en ö söder om Köpenhamn. Där reser sig kusten till imponerande formationer. Møns klint är vida känd. Snövita klippor störtar ned i havet. Den högsta fallet är 128 meter, ingen majestätisk höjd globalt sett, men tillräcklig för att ge svindel om man har den läggningen. Naturen är bergig, jag skulle nästan säga spektakulär, och landskapet är mycket vackert. 

Brunhuvud kallas denna västligaste klint längs kusten.

Strandängar på ön Nyord.

Skuggad vandring går genom bokskogen.

Runt ön ringlar en ny vandringsled. Man följer strandlinjen och tar sig bitvis genom välvuxna bokskogar och över kultiverade odlingslandskap. Leden invigdes 2016 och kallas Camøno, en anspelning på den berömda pilgrimsleden till Camino de Compostela i Spanien. Förstås är det skillnader, men syftet med Camøno är gott, man vill få till ett modernt pilgrimsstråk som för oss närmare den danska naturen och kulturen. Mycket energi och många slantar är nedplöjt i projektet, och snart blir den nog internationellt berömd också. 

Camøno vid klintens västra del.

Egentligen är Camøno en del av den långa Själlandsleden. Man har helt enkelt skapat ett nytt varumärke för den sträcka som finns på Møn. Samtidigt har man märkt ut stigen, tagit fram information och bitvis etablerat flera alternativa vägval. På dessa platser är Camøno ett antal förslag till var man kan gå. För oss som kommer utifrån känns upplägget bra eftersom Danmark inte har någon allemansrätt av skandinavisk modell. Tälta får man bara göra på anvisade platser, de flesta är kommersiella campingställen. Hotell och vandrarhem finns förstås som alternativ inkvartering, och måltider inmundigas med fördel i matställen här och där, om man inte vill koka själv på ett friluftskök. Hela Camøno är 17,5 mil och tar sig runt huvudön Møn och de två satellit-öarna Bogø och Nyord.

Man följer småvägar ned mot kusten.

Stenstranden på norra Møn.

Lövträden ger blänk i strandsvallet.

Rast i lä av strandvegetationen.

Försommaren är perfekt för vandringsturer i denna frodiga bergsnatur. Björn Esping och jag bilar till idylliska Stege och hämtar diverse information på stans museum, bland annat en specialkarta över leden. Första dagen blåser vinden hårt när vi kör till Nyord där vidsträckta strandängar med rikt fågelliv sätter an tonen. Från ett vindpinat utsiktstorn intill leden blickar vi ut över gräsvidderna som i fjärran sammansmälter med havet och molnen till en väldig rymd, raka motsatsen till ett bergslandskap. Vyn verkar både ändlös och rastlös på något sätt, vilket kulingvinden accentuerar. Gäss och svanar har samlats i den vattensjuka strandlinjen långt ut, och en del boskap betar på torrare ställen närmare oss. Vi traskar också på en annan del av Camøno, går genom skyddande bokskog där bladverket bildar täta jalusier mot solen. Skogens ljuvliga försommargrönska omfamnar oss moderligt.

 

 

 

De följande dagarna rundar vi Møns östliga och bergiga halvö till fots. Bilen står parkerad i byn Hjertebjerg och därifrån följer vi leden till nordkusten som höjer sig markant. Vi går på obetydligt trafikerade och trivsamt smala vägar som skär mellan åkerfälten där säden gror, terrängen böljar mjukt. Snart är vi granne med havet och lämnar odlingsmarkerna för att återse fälten där klinten tar slut i andra änden. Den ljusa stenstranden sträcker sig kilometer efter kilometer åt båda hållen. En bård med träd och buskage stänger vår sikt mot de spridda gårdarna och husen som kännetecknar Møns inre. Inga vandrare syns till, inga byggnader, inga bilar, bara havet och ren natur, ja faktiskt fascineras vi av stranden som är oväntat lite nedskräpad (likadant hela vägen). Varför undrar vi, en världens mest trafikerade farleder passerar ju i havet. Positivt är det hursomhelst. Och vattnet suckar med svaga dyningar, vinden har bedarrat. En grumlig soppa av uppvispade strandsediment, tång och lösryckta alger sköljer över de närmaste stenblocken, en bit ut ser vi Östersjöns mörkgröna vattenmassa som har bra genomsikt.

Gryning vid klintens västra del.

Liselott slott från slutet av 1700-talet omges av en vacker trädgård.

Dronningestolen.

Vandrare nedanför Dronningestolen.

Blommande hagtornsträd.

Lukten av hav och tång driver in, från landsidan fläktar hägg och syren, naturen blandar odörer med väldoft. Det är vackert att traska här, solen skiner, men stranden är tröttsam, de lösa stenarna tär på krafterna. Flertalet är avrundade som sig bör på havsstränder, men det finns också spruckna exemplar av flinta som ibland har vassa kanter. Successivt blir kusten mer brant och den naturliga sargen av jord som avgränsar strandremsan stiger i höjd för att till slut övergå i stupande klippor bestående av krita. Där börjar klinten.

Överhängande trädrötter med hål och sikt mot Dronningestolen.

Genom hålet ser man vandrare på stranden.

Ravinen Gukkene Hule.

Hela Møns klint är sju km lång och man kan vandra längs stranden nedanför de mjuka klipporna mest hela vägen, men ras inträffar ibland. Helt riskfritt är det inte. 2007 skapade ett skred en tre hundra meter lång halvö som havet nu har slukat. Kritan är en form av kalksten som bildades för cirka 75 miljoner år sedan i ett grunt hav med mycket flagellater som är planktondjur med kalkskal. På havsbottnen samlades skalen i sediment och dessa pressades långt senare uppåt av istidernas inlandsisar. När den sista isen smultit ned kom en kullrig terräng i dagen, och genom vittringen formades kritan till en klintkust. Och medan kalkslammet förstenades bildades körtlar av smält kvarts som blev till flinta och bakades in som stenar i kritan. Även stora mängder fossil av små havsdjur samlades i Møns klint. Paleontologerna har mycket att hämta här.

Vid Lilleskov finns en camping där vi tältar mitt i bokskogen. Nästa dag river vi lägret grymt tidigt och går i gryningens första dunkel genom skogen förbi slottet Liselund och sedan ned till stranden nedanför klinten. Solen lyser rakt på kritan, men klintens höjd har inte kulminerat än. Vi klättrar upp på en stig från stranden och tar oss genom det backiga inre landskapet där öppna beteshagar växlar med täta skogspartier. Några små sjöar ligger inbäddade i terrängen och där möter vi turismens infrastruktur, en myllrande campingplats och en vältrafikerad väg som leder till det naturskyddade områdets Geocenter med dess utställning och restaurang alldeles innanför klintens högsta punkt Dronningestolen. Dags för lunch och efter det lullar vi vidare på klintens stig. Håller oss kort och tittar ned i djupet mot havet och stenstranden. De flesta som kommer hit får sin första glimt av klinten så här från ovan. Upplevelsen är, hur otroligt det än låter, lite släkt med Grand Canyon; jag tänker på den där åfanismen som tar oss med häpnad när man går fram till ett stup och landskapet snabbt förändras från trygg mark att gå på, till ett djupt hål man ryggar från. Å fan, att det är så här hissnande!   

Slutet av Danmarks längsta trappa.

Skymning nedanför Dronningestolen.

Strandved

På kvällen stegar vi nedför Danmarks längsta trappa till stranden vid Dronningstolen. Ljuset är svagare nu, kritan har fått skuggans blåstick. Backsvalorna susar i luften och klippan höjer sig imponerande högt. Stenstranden vi följer är som en trång gränd mellan havets mörka svall och klintens ljusa bergvägg. Nästa morgon går jag åter upp tidigt. Møns klint är ett soluppgångsland med klippor exponerade mot öster, men fan ta alla dessa flygrutter som korsar här och gör grafitti på himlen.

Utsiktsplats mot havet.

Odlingslandskapet på södra Møn. 

Stigen lugnar ned sig.

Backafallen på södra Møn.

Avslutningsvis ägnar vi ytterligare en dag åt Camøno och klinten. Följer stigen genom bokskogen uppe vid stupets kant och fortsätter söderut. På sina ställen öppnas raviner som störtar ned till stranden och samtidigt ger fri sikt mot havshorisonten. När vi kommit ut ur skogens famn passerar vi beteshagar där vyerna öppnas mot Møns hemtrevliga odlingslandskap. Åkerfälten är gröna, och blomsterfägringen närmast oss är stor, Møns berggrund gödslar. Backlandskapet häromkring är Danmarks främsta lokal för orkidéer. 18 arter är funna. Inte dåligt.

Vid Møns fyr tillkommer en del bebyggelse intill leden. Vi vill tillbaka till stranden som har fina backafall längs öns sydsida. Genvägen vi tar över en äng blir ett hemfridsbrott. En medelålders dam kommer fram och säger fel, fel, fel. Vi måste tillbaka till grusvägen och gå den framåt till en korsning där man tar till vänster ned mot havet. Hon är vänlig men bestämd, hon känner till Camøno. Man har etablerat vandringsleden i samråd med lokalbefolkningen. Det är nog nödvändigt i ett land utan allemansrätt. På öns södra strand kan vi dessbättre strosa på utan att korsa privat mark. Vi går en halvmil till byn Klinteholm Havn och tar bussen tillbaka till bilen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klintholm Havn.

4

Försommar på Sörmlandsleden

Berget jag står på har inget namn men utsikten mot Mellan Marviken gör mig oblygt nationalromantisk. Man ser bara skog, vackert tonad i skir grönska och mitt i sceneriet blänker sjön som ett öga. Vad vackert det kan vara i Sverige så här års i slutet av maj, när vädret vill. Jag är på vandring längs Sörmlandsleden tillsammans med gamle kompisen Arne Larsson. Vi skriver 2017 och under denna vår sista och varmaste dag dyker utsikten upp som en extra gåva, som om alla dagarna vi hittills vandrat varit en uppladdning inför detta. Sörmlandsleden bjuder på den svenska naturen prydd i sin mest förföriska försommardräkt.

Selfie på berget ovanför Mellan Marviken.

Om man vill är Sörmland ett slags Medelsverige. Vidsträckta skogar, mängder med sjöar av växlande storlek, odlingsmarker och kulturbygd. Förvisso saknas fjäll, men naturen är kuperad och visar upp ett karaktäristiskt stycke av sprickdalsterrängen, en säregen landskapstyp som endast finns på få andra platser på Jorden. Urberget breder ut sig, är grått och välvt. Det är upphugget av förkastningar med långsmala klyftor. På höjdsträckningarna växer genomskinlig hällmarkstallskog. Nere i de breda och bitvis fuktiga sänkorna blir vegetationen tätare och domineras av granskog och inte minst lövträd. Det är där människor odlat jorden sedan urminnes tid. Genom denna ålderstigna, vågiga och glest bebyggda skogsterräng slingrar sig landets först etablerade låglandsled för vandrare. Den blev snabbt en förebild för alla andra vandrarstråk nedanför fjällen.

Bro över Moraån vid Järna.

Vandring i skogen utanför Järna.

Numera säger man att Sörmlandsleden omfattar 100 mil, inklusive stickspåren. Lite missvisande tycker jag nog den uppgiften är. Jag vill hellre fokusera på huvudstigen, det vill säga den egentliga Sörmlandsleden, som är 62 mil lång, och det är långt nog. Idén bakom detta koncept, att genomkorsa ett svenskt landskap med en sammanhållen stig, kläcktes 1956 av Kurt Kjellgren. Han ville skapa en vandringsled mellan Solbacka och Kolmården, men fick ingen respons från vare sig centrala Friluftsfrämjandet dit han vände sig, eller de berörda kommunerna. Ett decennium senare utvecklade han tanken ihop med Birger Nordin och de två entusiasterna rekognoscerade terrängen. Flera andra personer anslöt efter hand till projektet. Man ritade in sträckningen på kartor och man ville skapa en ihållande led från Lida friluftsgård till Kolmårdens djurpark. Till slut fick man Friluftsfrämjandet och Länsstyrelsen med på noterna. Den 3 juni 1973 invigdes Sörmlandsleden officiellt. Senare har den utvidgats med nya stickspår och förlängningar, men redan 1975 hade man preparerat 50 mil stig från Björkhagens förort utanför Stockholm, fram till Nyköping.

Ove Lindholm samtalar med en bonde.

Vi har valt att följa några av de mest fascinerande delsträckor, från Järna till Läggesta, etapperna 11 till 15 i den officiella indelningen. Efter 40 minuter med pendeltåg från Stockholm Central kan vi direkt efter avstigning koppla på den väl markerade leden. Först travar vi genom ett sömnigt villasamhälle utanför Järna och kommer sedan in i den sörmländska idyllen som växlar mellan öppen odlingsmark och sluten skog. Vid Risbo får vi av en händelse kontakt med Ove Lindholm som är ordförande i Järna Vagnhistoriska förening. Han står utanför sitt hus och kan berätta om Vatt-gruvan, som ligger framför oss. Stigen fortsätter in i en ödslig skogstrakt med uppåt 200 gruvhål, de äldsta från 1600-talet. Berggrunden är urholkad av hålen, som en schwizerost, fem, tio ibland 20 meter i diameter, alla vattenfyllda och de flesta numera omgärdade av höga stängsel. Om dessa blivit uppsatta för att skydda vilt eller skogstokiga vandrare framgår inte. Leden ringlar som en slalombana mellan de synnerligen fantasieggande groparna, men många ligger utom synhåll.

Tunnelgruvan.

Skyddsnät runt ett gruvhål.

Slagghögar.

– Vi torrlade Vatt-gruvan 1986, säger Ove Lindholm. Den är 107 meter djup, hålet lutar brant ned. Kriminalpolisen trodde det fanns ett lik därnere. Vi fann motorcyklar som förmodligen var försäkringsbedrägerier, och pistoler, men inga kvarlevor. Järnhanteringen hade startat i Mälarbygden redan under järnåldern, men gruvor i regelrätt mening dröjde till svenska stormaktstiden. I Kolmården finns fler andra gruvhål som leden passerar. Den första malmkroppen i området kring Järna upptäcktes 1663, vid Trönsjön som vi passerar nästa dag. Men innan dess har vi slagit läger vid Stora Kobäcken där det finns en liten tjärn och en väl använd lägerplats. Flera gökar ropar från olika håll i den stämningsfulla skymningen. En nattskärra surrar intensivt när vi krypet in i tältet för att kvarta. 

Stora Kobäcken.

Shortsväder nästa dag. Vi fortsätter vandringen genom gruvområdet, följer förfallna gruvvägar som röjdes för malmtransporterna, passerar flera nya hål och slagghögar och tänker högtidligt att det är historisk mark vi beträder. Samtidigt slås vi av hur vildmarkstung naturen känns. Vi hör inga motorljud, ser inga bosättningar, vandrar kilometer efter kilometer genom en sluten barrskog och kommer emellanåt fram till små inspirerande skogssjöar som öppnar naturen. Vi är nu inne på en krävande etapp, enligt den ledbeskrivning som föreningen Sörmlandsleden ger ut. En slik bedömning är alltid relativ, men helt klart går vi på en berg och dalbana, tjugo till trettio meter upp och sedan nedåt och så upp igen. De två Horssjöarna fångar vårt hjärta med sina stupbranta stränder som växlar med låglänta partier där porsen blommar som bäst. Vi möter flera andra vandrare. Att vara ensam på Sörmlandsleden en strålande helg som denna Kristi Himmelsfärd är inget att räkna med, och inget att bli störd av. Vi är inte fler än att vi hejar på varandra och byter några ord. Lagom många, som man säger.

Bävergnag vid Trönsjön.

Lilla Alsjön från Alklätten.

Tall på Alklätten.

Innan vi kommer till Stora Alsjön passerar stigen nedanför två höjder. Upp på den första får man leta sin egen väg. Den andra som kallas Alklätten har utmärkts med en skylt och har en kätting anlagd. Vi går upp på båda höjdpunkterna och kan konstatera att den första som är anonym ger bästa utsikten därför att den är trädlös högst upp. Däruppe omringas man av en fenomenal skogsmatta i alla väderstreck och urskiljer knappt ett hygge och ingen bebyggelse. Bara telemasterna avslöjar vilket århundrade vi befinner oss i. Gärna vill man ropa halleluja! Tänk att Sörmland kunnat förbli ett skogsrike, och vilken genial sträckning som valts för leden. Vi befinner oss i Stora Alsjöns naturreservat, med gammelskog som inte påverkats av modernt skogsbruk. Reservatet ingår i det europeiska ekologiska nätverket Natura 2000. Framöver och även utanför reservatet, fortsätter vi trampa genom täta skogar som till slut förmedlar intrycket att vi går i en mångmilastor och folktom nationalpark av vildmarkskaraktär. Vilken illusion! Men vilket fantastiskt bra vägval som gjorts av de som stakade ut Sörmlandsleden.

Tallpollen vid Yngsviken.

Torraka vid Acksjön.

Flera källor finns efter leden, men de flesta av sjöarna har drickbart vatten.

 

Flyttblock i skogen vid Stora Envätten.

Stigen vid Stora Envätten.

Vid Stora Envättern har vi nästa nattläger, en klarvattensjö som vibrerar av vildmarksatmosfär, och har en större yta än de flesta andra vattensamlingar vi passerat. Storlom låter sitt suggestiva rop eka i kvällningen. Dagen därpå är vi inne på en ”riktig vildmarkssträcka”, som det står i ledbeskrivningen. Förr kallades dessa trakter för Hedlandet. Oavbrutet pendlar stigen mellan små näpna skogssjöar. Faktum är att den del av Sörmlandsleden som vi valt att gå, skulle kunna kallas för ”sjödistriktet”. Var och varannan kilometer glimtar vi en vattenyta som gör oss glada till sinnet. Mellan dem går man korta stumpar på halvt igenvuxna skogsbilvägar som ser mycket somriga ut i det vackra vädret. I dag rör vi oss också genom ett påtagligt ”vildsvinsland”. Bitvis verkar djuren ha plöjt skogsmarken med sina trynen som en traktor, när de letat efter föda. Fräkensjön har mer eutrof karaktär än de andra vi sett, med vass som fortfarande är torrt gul. Försommargrönskan kommer senare till vattenvegetationen. 

Storlom i Holmsjön. För att spara vikt, tog jag inte med långa teleobjektivet till Olympus E-M1 Mark ll (kameran till alla bilderna), bara två zoom 7-14 mm och 12-100 mm. Den sistnämnda ger bra förstoring. När fåglarna dök upp smög jag ned till stranden och härmade deras rop, vis av erfarenhet att de blir mycket nyfikna. Sannerligen kom de inom 5 meter från mig och jag kunde fotografera denna bild, som också skildrar miljön i lommarnas sjö. 

Djupsjön.

Vid Fräkensjön stryker leden alldeles intill vattnet.

Utsikten från Fräkensjöberget.

På Fräkensjöberget står ett rangligt utsiktstorn som placerar oss i geografin. Däruppe syns åter bara skog, inget annat, och vi börjar nästan undra om det finns någon befolkning alls i Sörmland. Några möter vi på stigen som leder ned från tornet till den attraktiva Kvarnsjön, en lämplig plats för lunch. Från och med denna sjö börjar Sörmlandsleden ändra lite karaktär, den kommer närmare kulturbygderna och få mer inslag av gran och lövträd. Uppe på Lövviksbergen kan vi skåda mot Klämmingen, en av landskapets större sjöar. Det är inte långt kvar till Glådran, en liten försjunken tjärn med märkligt namn. Där vill vi stanna, ganska trötta efter cirka en och halv mil i svettdrivande värme. 

Vik av Klämmingen.

Paddlare på Klämmingen.

Glådran.

Heter en tjärn Glådran kan man förvänta sig viss mystik.

Lägret vid Glådran.

Dag fyra kommer vi iväg tidigt. Snart blir temperaturen högsommarvarm, över 25 grader. Från höjderna ser vi nu bebyggelse på avstånd, både gårdar och fritidshus, men skogen fortsätter dominera vyerna. Leden möter även öppna betesmarker. Vid några källor kan vi släcka törsten, men det är inte lika många skogstjärnar längre. Utsikten ovanför Mellersta Marviken är den mest magnifika vi sett. Sjön ligger 35 meter under oss, nedsänkt i den långa sprickdalen. Att gå uppe på bergets balkong och en kort sträcka njuta av ett ljuvligt stycke Sverige när naturen är som vackrast, blir hela färdens höjdpunkt. Därefter återstår stickspåret som leder till Läggesta tågstation. Sörmlandsleden fortsätter åt andra hållet, över näset mellan Mellan och Nedre Marviken, och ringlar vidare mil efter mil för den som behagar undersöka. Vi tar tåget tillbaka till Stockholm, men återvänder gärna så snart vi kan för att fortsätta följa det utmärkta spåret. En lång vandringsled är som räls för sinnet, man är alltid nyfiken på varthän stigen bär.

Leden passerar ett somrigt odlingslandskap nära Marvikarna.

En svart huggorm har sökt sig ut på en grusväg vi korsat.

2

Stillhet i Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

 

Sången om Koppången berör. Vi skidar över myren och huvet fylls av nostalgiska spelmanstoner. Det är en vacker melodi som Per-Erik Moraeus skapat, den hör ihop med landskapet. På förmiddagen bär skaren men sikten är begränsad. Dimbankarna försöker skyla de många martallar som är viddens vaktposter. Området vi färdas i ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det beskrivs av länsstyrelsen som savannliknande, en bra metafor. Naturen liknar verkligen en slags savann med spridda skurar av solitära träd som ibland påminner om paraplyakacior. Men denna vidd är vit på vintern, inte grön som de tropiska grässlätterna. I Koppången ligger snön extremt länge. Vårvintern är den bästa tiden för ett besök, ifall man vill ta sig ut på myrarna.

0,5 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 12 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, stativ

 

1/13 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 12 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, stativ

 

1/20 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 73 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, frihand

Landskapet formar ett vidsträckt högland med myr och gammelskog. Man ser vågiga höjdsträckningar i alla riktningar men inga dramatiska utbrott i topografin. Landskapet är storslaget på ett rofyllt sätt, tillhör den gränstrakt där byborna från Orsa förr hade sina fäbodar nära finnmarken. Myrarna slogs för att ge foder åt boskapen. Koppången betyder köpvik. För länge sedan hade man regelbundna marknader ute på de öppna ytorna. Folk kom på snön från norr och söder. Man ville handla med varandra, några var kanske pilgrimer på väg till eller från Nidaros i Norge. 

Tyvärr tränger sig det omfattande skogsbruket inpå Koppångens reservat, vy mot Gäddsjöberget. 1/125 sek f/8 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 40-150/2,8 med konverter 1,4x brännvidd 210 mm, frihand.

 

1/40 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 23 mm, frihand.

Jill och jag bilade hit söndagen 2 april från Stockholm, knappt fyrtio mil till foten av Stora Tunturiberget, det högsta i området, 652 meter över havet. Med packningen på en pulka och i svettdrivande solsken skidade vi uppför bergets sluttning till ett vindskydd att övernatta i. Gärna ville vi ha ensamhet och stillhet, men det finns begränsningar. Vägen E 45 skär igenom området och är mer trafikerad än man kan tro. Timmerbilarnas dån bryter igenom tystnaden. Koppången är dessutom populärt för skidåkare och hundspannsekipage. Under helgerna är man knappast allena. 

Vindskyddet vid Stora Tunturiberget. 1/6 sek f/11 ISO 200, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 16 mm, stativ.

 

Det finns flera leder som genomkorsar Koppången. 1/60 sek f/9 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 17 mm, frihand.

 

1/20 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 34 mm, frihand.

Dessbättre blir denna söndagkväll överväldigande fridfull. Jag gör en runda på myran nedanför vindskyddet och grips av medlidande med alla dessa kämpande dvärgtallar. Livet på myren måste vara hårt på grund av det kalla höjdläget, den näringsfattiga berggrunden och det nederbördsrika klimatet. Man ser inte en enda riktig grov fura, knappt en torraka. Granarna som växer på sluttningarnas fastmark har bättre förhållanden. På Tunturiberget står 300-åriga bestånd.

Naturen fascinerar mig mest för att den är påver och vildmarksartad. Djurlivet är återhållet, här finns några av norrlandsmyrens och storskogens karaktärsarter, trana och storspov, en del orre, tjäder och mård, älgar förstås och mesflockar, men det är ingen imponerande biologisk mångfald. Vegetationen och naturgeografin är det som gör störst intryck. Våtmarkerna synes säregna när snön smälter bort. På sluttningarna skär branta backkärr som gator genom skogen, och i svackornas öppna vidder finns labyrintiska flarkmyrar med strängar av ris och gräs mellan gyttjemörka ytor. 

1/20 sek f/20 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 66 mm, frihand.

 

1/25 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 50 mm, frihand.

 

Varglav förekommer i området. 1/25 sek f/22 ISO 400, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 25 mm, frihand.

Framförallt är det martallarna som präglar naturen. De står övergivna eller i klungor, som små miniatyrer av ståtliga träd. Jag har nog aldrig sett ett mer fragmenterat trädlandskap. Plättarna av sammanhållen risvegetation med rotfasta krymplingar till träd bildar öar, som i sin tur bildar en arkipelag i myrarnas fjärdar av gräs. Av skäl som är svåra att förklara tycker jag dessa ödsliga myrvidder med martallar är en ikon för boreal vildmark, en prototyp för den nordlig natur man älskar som friluftsmänniska. Och ändå är detta område historiskt sett ett påverkat landskap, av slåtter och plockhuggningar, fäbodar och bete, även landsväg och järnväg. Men arealen är stor och den mest ursprungliga delen har blivit Koppångens naturreservat, som naturvårdsverket framöver vill förvandla till nationalpark.

1/200 sek f/16 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 25 mm, frihand.

 

1/125 sek f/20 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 17 mm, frihand.

Vi färdas på myrarna i nordväst, i kilen mellan Inlandsbanan och E 45. Utblickarna är verkligen natursköna men dimman tar på sig god tid för att lätta. När solen omsider tränger igenom förändras karaktären i landskapet. Den melankoliska myrvidden skiner upp och tycks vara lika glad och inbjudande som en vitlagd golfbana kan vara för en glidhungrig skidåkare i snöfattiga nejder. Ungefär till lunch börjar dock skaren bryta igenom, och skidåkningen är därefter inte direkt någon större njutning. 

 

Vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

(ur Koppången med text av Py Bäckman)

0

Skottland i brytningstid

Cardhu Destillery startade 1824 och tillverkar en av de sex klassiska maltwhiskysorterna. Destilleriet blev känt när det styrdes av ”whiskyhandelns drottning”, karismatiska Elisabeth Cumming som var svärdotter till grundaren.  Zuiko Digital 12-100 mm f:4, brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/60 sek frihand, f/10, Haida omvänt graduerat gråfilter 2 steg

Ett uttalat whiskyintresse, en förlängd weekend, ett kompisgäng, en kamera och ett zoomobjektiv, det var förutsättningarna. Jag skulle till Skottland off season, göra en favorit i repris. Mars betyder frihet från trängsel, inga svärmar av turister som proppar igen vägar, bed and breakfast eller destillerier, inga knott att svära ve och förbannelse över. Våren står för dörren och ginsten har börjat blomma. Buskagen blir till gula duttar i det askgråa och jordbruna landskapet. På de högre höjderna hos en ”ben” kan finnas pudersnö, och den kala skogen nere i en ”glen” kan ånga av drypande fukt. Men det gör inget, vädret känns mest som en tillgång i mina ögon. Skottarnas mars är en brytningstid i gränslandet mellan kyla och värme, låg- och högsäsong, träda och odling, sikt och dimma, vildmark och kultiverad natur. Oftast är det friskt ute och skönt inne. Särskilt njutbart är att efter dagens utflykt slå sig till ro vid en brasa i ett typiskt stenhus med stor öppen spis som omfamnar hela rummet med sitt varma ljus. Om man samtidigt smuttar på en dram från något närbeläget destilleri, ja då råder lycksalighetens stund.

I dessa tunnor lagras livets vatten. Brännvidd 18 mm, ISO 200, 1/8 sek frihand, f/22.

Förra helgen drog vi iväg, och jag tänkte: varför inte testa den nya kameran, en Olympus E-M1 Mark II med bara ett objektiv, zoomen 12-100 mm f 1:4 (motsvarar 24-200 mm på fullformat). Jag bestämde att endast ha med detta lilla paket, bara 1,2 kilo kamerautrustning som trots sin litenhet och lätthet ändå är lika användbar som en fullsmäckad och tung fotoväska i fullt format. Som det visade sig, tänkte jag rätt.

Mortlach i Dufftown. Brännvidd 25 mm, ISO 1600, 1/80 sek frihand, f/13.

BenRiach utanför Elgin. Brännvidd 18 mm, ISO 200, 1/30 sek frihand, f/22.

Glenrothes i Rothes. Brännvidd 16 mm, ISO 400, 1/60 sek frihand, f/11.

The Glenlivet. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/250 sek frihand, f/7,1.

Glen Garioch. Får man göra så här? Ja, om det är avsiktligt, men det kan lätt missförstås.

Först blev det två flyg via Oslo till Aberdeen och sedan en hyrbil till Oldmeldrum. Klockan 11 var det dags för första visningen i ett destilleri, en guidad tur genom Glen Garioch, det ostligaste i Skottland och ett av det äldsta i världen, uppstartat redan 1785. Patinerade stenbyggnader formade en kompakt anläggning mitt i byn. Länge har där tillverkats utsökt vätska. 

Det är svårt att tröttna på de skotska whiskyfabrikerna. Processen är visserligen överallt densamma, men deras inkråm skiftar stort, liksom arkitekturen, anläggningarnas ålder, människorna och anekdoterna. Whisky är en urgammal folkdryck och att utforska smakerna i en lokal dram är att komma bygdens själ inpå livet. Lika inspirerande är det att kuta runt i ett destilleri med sin kamera och plåta processerna. De mest spännande motiven finns i pannhuset där den heliga brygden kokas i kopparkittlar före lagringen på tunna. I de mest välskötta destillerierna blänker pannorna som putsade buddha-statyer i ett gammalt tempel. Kameran går varm.

I mäsktanken sprutar man hett vatten över den nedmalda malten vilket får stärkelse att bli till socker. Brännvidd 16 mm, ISO 6400, 1/60 sek frihand, f/4.

Här mäter man alkoholhalten när sockret fermenteras i jäsbaljorna. Brännvidd 12 mm, ISO 500, 1/60 sek frihand, f/5,6.

Röret från pannans övre del till kondensationskärlet kallas lynearmen. Om den lutar nedåt blir whiskyn tät, om den lutar uppåt blir den lätt. I Glen Garioch är den vågrät, ett mellanläge. Brännvidd 12 mm, ISO 6400, 1/40 sek frihand, f/11.

Medarbetarna i Glen Garioch hade ett tufft liv i början av 1900-talet. En del av lönen betaldes ut i form av anläggningens dryck, vilket nästan framgår av denna bild.

Den numera obligatoriska selfien. Brännvidd 12 mm, ISO 6400, 1/30 sek frihand, f/10.

Vi hade bokat rum i Cardhu Country House, ett ålderstiget och urbergsgrått stenbygge lantligt placerat i Speyside, nära destilleriet Cardhu som är hemort för den populära blenden Johnnie Walker. Stället visade sig vara en förträfflig base camp för två dagars kartläggning i whiskyns landskap. 

Som aliens invaderar vindmöllorna de skotska högländerna. Jag föredrar destillerier. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/30 sek frihand, f/9. Haida omvänt graduerat gråfilter 2 steg.

Får hör också organiskt ihop med högländerna. Brännvidd 66 mm, ISO 200, 1/50 sek frihand, f/11. Haida omvänt graduerat gråfilter 2 steg.

Och frigående grisar är en uppmuntrande syn. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/1600 sek frihand, f/4,5.

Snödropparna börjar blomma i lunden. Brännvidd 47 mm, ISO 400, 1/15 sek frihand, f/16. 

En knopp som darrar blir en test på objektivets närgräns. Brännvidd 100 mm, ISO 640, 1/200 sek frihand, f/4. 

Utanför Carhu Country House häckar en koloni råkor. Brännvidd 100 mm, ISO 400, 1/200 sek frihand, f/4. 

Sjön Loch Morlich och bergen i Cairngorms. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/10 sek frihand, f/11. 

Under den första gryningen gick jag ut med kameran, upplyft av den mättade stämningen och lätta utrustningen. Ett superlitet stativ hade jag med för den händelse det behövdes, men icke. En av många fördelar med Olympuskameran är dess extremt effektiva bildstabilisering. Jag kan hålla kameran stadigt i slutartider ned mot en halv sekund, och det med en lång brännvidd. Alla som kan lite fototeknik vet att detta är extremt bra. Det betyder att man kan fotografera med lågt iso och små bländare i svagt ljus, och få hög upplösning och stora skärpedjup men slippa stativet. Alla nymodigheter som förenklar plåtandet gör jobbet lättare. Så ser jag på fotografin numera. För mig är långsamma metoder med joxig och tung utrustning ett avslutat kapitel. Nu råder andra tider. Eller som Kodak skrev i en slogan till världens första rullfilmskamera i slutet på 1800-talet: ”You push the button, we do the rest”. Nu ska det vara skaparglädje för hela slanten, med all fokus på motiven snarare än tekniken. Ett fåtal lätta, funktionella och högkvalitativa kameraprylar gör skillnad. Tekniken har kommit dithän och resultatet blir mycket bra. Jag tror mig ha hittat fotografins tulipanaros, en kamera som fungerar optimalt för alla slags motiv. Denna smidiga Olympus känns vederhäftig att hålla i, tål regn utan att skyddas, kan användas på frihand i svagt ljus, har otroligt många finesser, superb optik och väger lätt men levererar tungt. 

Pannhuset hos Glen Grant är en bländande vacker syn. Brännvidd 100 mm, ISO 800, 1/10 sek frihand, f/11. 

Weekend innebär en otvetydig nackdel. Nästan alla destillerier är stängda, men Glen Grant kör alla dagar i veckan. Där gav man oss något som utvecklade sig till en privat undervisning i den ädla men komplicerade konsten att göra uisghe belah. Mina kompisar hade aldrig varit inne i ett destilleri före resan. Nu började de nicka förstående. Tillverkningens grova drag blev begripliga men varför den ena whiskyn smakar si och den andra så, är nästan lika hemligt som receptet för Coca Cola. Det finnas så många variabler att man vid närmare eftertanke kan drabbas av yrsel, som efter en dram to much. Många faktorer påverkar slutresultatet. Rökt eller orökt malt, utdragen eller kortvarig jäsning, trä eller rostfritt stål i jäsbaljorna, höga och smala pannor eller korta och tjocka, whiskyångor som kondenseras inuti spiralvridna rör neddoppade i kallt vatten, eller whiskydroppar som sätter sig utanpå kopparplattor som innehåller rinnande kallt vatten. Och så vidare. 

Brännvidd 20 mm, ISO 320, 1/60 sek frihand, f/8. 

Craigelachie Hotell. Brännvidd 41 mm, ISO 500, 1/80 sek frihand, f/16. 

I staden Elgin passade vi på att besöka Gordon & Macphail, ett av de mest renommerade företagen i whiskyindustrin. Man äger Benromach destilleri, köper utvalda tunnor från andra destillerier och buteljerar själva. I deras välsorterad butik skaffade vi några mindre vanliga flaskor och styrde sedan kosan till Hotell Craigelachie, där whiskybaren The Quaich hägrade. Den sägs vara världens mest välsorterade. Tillfället gör testaren och jag prövade en unik sort från ett anonymt Speysidedestilleri som jag lärt mig uppskatta – Benrinnes. Deras täta, nästa tuggiga whisky osar ek, smakar trä, sherry och smörkola plus de allsköns tanniner och smakämnen som kan samlas i en trolldryck. Det krävs nog en konnässör för att säga halleluja. I baren fanns en tolvåring som destilleriets manager hade tappat för de anställdas räkning, en ytterst sällsynt sort som baren kommit över och vet att debitera, tre hundra spänn för 2,5 ml (får inte bli en vana). Kul som minnesvärd upplevelse, spännande för gommen och helt klart en utstickare, men värt pengarna? Den frågan dyker alltid upp när man lägger många slantar på tillvarons mjuka värden. 

The Quiach kan få en whiskynörd både glad och fattig. Brännvidd 16 mm, ISO 6400, 1/6 sek frihand, f/11. 

Dyr glädje. Brännvidd 12 mm, ISO 6400, 1/60 sek frihand, f/5,6. 

Vi avslutade sejouren i Aberdeen, Europas oljehuvudstad. Där flanerade jag ensam i hamnen med min nya kärlek och tog några opretentiösa bilder av de märkliga båtarna som kör skytteltrafik till riggarna i Nordsjön. Flytetygen ser muskulösa och rumphuggna ut, som kralliga truckar i ett lager. Jag tog mig fram till kajkanten för att få ett bättre perspektiv, men då kom en vakt ut och viftade. – I am just an ordinary tourist from Sweden, sa jag. Då log han snällt och visade mig bestämt på porten. Jag följde lydigt efter. Det var ju sant.

Brännvidd 17 mm, ISO 200, 1/250 sek frihand, f/8. 

Brännvidd 20 mm, ISO 200, 1/320 sek frihand, f/9. 

Brännvidd 12 mm, ISO 200, 1/250 sek frihand, f/8.

Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/640 sek frihand, f/7,1.

6