Author Archive | Claes Grundsten

Danmarks bergiga sida

Gryning på Møns klint.

Man kan ha fördomar om natur också. Ta den danska som exempel. Många tror att hela landet är platt som en pannkaka, eller är ett hål som den norska gutten sa enligt sägnerna. Men han hade inte varit på Møn, en ö söder om Köpenhamn. Där reser sig kusten till imponerande formationer. Møns klint är vida känd. Snövita klippor störtar ned i havet. Den högsta fallet är 128 meter, ingen majestätisk höjd globalt sett, men tillräcklig för att ge svindel om man har den läggningen. Naturen är bergig, jag skulle nästan säga spektakulär, och landskapet är mycket vackert. 

Brunhuvud kallas denna västligaste klint längs kusten.

Strandängar på ön Nyord.

Skuggad vandring går genom bokskogen.

Runt ön ringlar en ny vandringsled. Man följer strandlinjen och tar sig bitvis genom välvuxna bokskogar och över kultiverade odlingslandskap. Leden invigdes 2016 och kallas Camøno, en anspelning på den berömda pilgrimsleden till Camino de Compostela i Spanien. Förstås är det skillnader, men syftet med Camøno är gott, man vill få till ett modernt pilgrimsstråk som för oss närmare den danska naturen och kulturen. Mycket energi och många slantar är nedplöjt i projektet, och snart blir den nog internationellt berömd också. 

Camøno vid klintens västra del.

Egentligen är Camøno en del av den långa Själlandsleden. Man har helt enkelt skapat ett nytt varumärke för den sträcka som finns på Møn. Samtidigt har man märkt ut stigen, tagit fram information och bitvis etablerat flera alternativa vägval. På dessa platser är Camøno ett antal förslag till var man kan gå. För oss som kommer utifrån känns upplägget bra eftersom Danmark inte har någon allemansrätt av skandinavisk modell. Tälta får man bara göra på anvisade platser, de flesta är kommersiella campingställen. Hotell och vandrarhem finns förstås som alternativ inkvartering, och måltider inmundigas med fördel i matställen här och där, om man inte vill koka själv på ett friluftskök. Hela Camøno är 17,5 mil och tar sig runt huvudön Møn och de två satellit-öarna Bogø och Nyord.

Man följer småvägar ned mot kusten.

Stenstranden på norra Møn.

Lövträden ger blänk i strandsvallet.

Rast i lä av strandvegetationen.

Försommaren är perfekt för vandringsturer i denna frodiga bergsnatur. Björn Esping och jag bilar till idylliska Stege och hämtar diverse information på stans museum, bland annat en specialkarta över leden. Första dagen blåser vinden hårt när vi kör till Nyord där vidsträckta strandängar med rikt fågelliv sätter an tonen. Från ett vindpinat utsiktstorn intill leden blickar vi ut över gräsvidderna som i fjärran sammansmälter med havet och molnen till en väldig rymd, raka motsatsen till ett bergslandskap. Vyn verkar både ändlös och rastlös på något sätt, vilket kulingvinden accentuerar. Gäss och svanar har samlats i den vattensjuka strandlinjen långt ut, och en del boskap betar på torrare ställen närmare oss. Vi traskar också på en annan del av Camøno, går genom skyddande bokskog där bladverket bildar täta jalusier mot solen. Skogens ljuvliga försommargrönska omfamnar oss moderligt.

 

 

 

De följande dagarna rundar vi Møns östliga och bergiga halvö till fots. Bilen står parkerad i byn Hjertebjerg och därifrån följer vi leden till nordkusten som höjer sig markant. Vi går på obetydligt trafikerade och trivsamt smala vägar som skär mellan åkerfälten där säden gror, terrängen böljar mjukt. Snart är vi granne med havet och lämnar odlingsmarkerna för att återse fälten där klinten tar slut i andra änden. Den ljusa stenstranden sträcker sig kilometer efter kilometer åt båda hållen. En bård med träd och buskage stänger vår sikt mot de spridda gårdarna och husen som kännetecknar Møns inre. Inga vandrare syns till, inga byggnader, inga bilar, bara havet och ren natur, ja faktiskt fascineras vi av stranden som är oväntat lite nedskräpad (likadant hela vägen). Varför undrar vi, en världens mest trafikerade farleder passerar ju i havet. Positivt är det hursomhelst. Och vattnet suckar med svaga dyningar, vinden har bedarrat. En grumlig soppa av uppvispade strandsediment, tång och lösryckta alger sköljer över de närmaste stenblocken, en bit ut ser vi Östersjöns mörkgröna vattenmassa som har bra genomsikt.

Gryning vid klintens västra del.

Liselott slott från slutet av 1700-talet omges av en vacker trädgård.

Dronningestolen.

Vandrare nedanför Dronningestolen.

Blommande hagtornsträd.

Lukten av hav och tång driver in, från landsidan fläktar hägg och syren, naturen blandar odörer med väldoft. Det är vackert att traska här, solen skiner, men stranden är tröttsam, de lösa stenarna tär på krafterna. Flertalet är avrundade som sig bör på havsstränder, men det finns också spruckna exemplar av flinta som ibland har vassa kanter. Successivt blir kusten mer brant och den naturliga sargen av jord som avgränsar strandremsan stiger i höjd för att till slut övergå i stupande klippor bestående av krita. Där börjar klinten.

Överhängande trädrötter med hål och sikt mot Dronningestolen.

Genom hålet ser man vandrare på stranden.

Ravinen Gukkene Hule.

Hela Møns klint är sju km lång och man kan vandra längs stranden nedanför de mjuka klipporna mest hela vägen, men ras inträffar ibland. Helt riskfritt är det inte. 2007 skapade ett skred en tre hundra meter lång halvö som havet nu har slukat. Kritan är en form av kalksten som bildades för cirka 75 miljoner år sedan i ett grunt hav med mycket flagellater som är planktondjur med kalkskal. På havsbottnen samlades skalen i sediment och dessa pressades långt senare uppåt av istidernas inlandsisar. När den sista isen smultit ned kom en kullrig terräng i dagen, och genom vittringen formades kritan till en klintkust. Och medan kalkslammet förstenades bildades körtlar av smält kvarts som blev till flinta och bakades in som stenar i kritan. Även stora mängder fossil av små havsdjur samlades i Møns klint. Paleontologerna har mycket att hämta här.

Vid Lilleskov finns en camping där vi tältar mitt i bokskogen. Nästa dag river vi lägret grymt tidigt och går i gryningens första dunkel genom skogen förbi slottet Liselund och sedan ned till stranden nedanför klinten. Solen lyser rakt på kritan, men klintens höjd har inte kulminerat än. Vi klättrar upp på en stig från stranden och tar oss genom det backiga inre landskapet där öppna beteshagar växlar med täta skogspartier. Några små sjöar ligger inbäddade i terrängen och där möter vi turismens infrastruktur, en myllrande campingplats och en vältrafikerad väg som leder till det naturskyddade områdets Geocenter med dess utställning och restaurang alldeles innanför klintens högsta punkt Dronningestolen. Dags för lunch och efter det lullar vi vidare på klintens stig. Håller oss kort och tittar ned i djupet mot havet och stenstranden. De flesta som kommer hit får sin första glimt av klinten så här från ovan. Upplevelsen är, hur otroligt det än låter, lite släkt med Grand Canyon; jag tänker på den där åfanismen som tar oss med häpnad när man går fram till ett stup och landskapet snabbt förändras från trygg mark att gå på, till ett djupt hål man ryggar från. Å fan, att det är så här hissnande!   

Slutet av Danmarks längsta trappa.

Skymning nedanför Dronningestolen.

Strandved

På kvällen stegar vi nedför Danmarks längsta trappa till stranden vid Dronningstolen. Ljuset är svagare nu, kritan har fått skuggans blåstick. Backsvalorna susar i luften och klippan höjer sig imponerande högt. Stenstranden vi följer är som en trång gränd mellan havets mörka svall och klintens ljusa bergvägg. Nästa morgon går jag åter upp tidigt. Møns klint är ett soluppgångsland med klippor exponerade mot öster, men fan ta alla dessa flygrutter som korsar här och gör grafitti på himlen.

Utsiktsplats mot havet.

Odlingslandskapet på södra Møn. 

Stigen lugnar ned sig.

Backafallen på södra Møn.

Avslutningsvis ägnar vi ytterligare en dag åt Camøno och klinten. Följer stigen genom bokskogen uppe vid stupets kant och fortsätter söderut. På sina ställen öppnas raviner som störtar ned till stranden och samtidigt ger fri sikt mot havshorisonten. När vi kommit ut ur skogens famn passerar vi beteshagar där vyerna öppnas mot Møns hemtrevliga odlingslandskap. Åkerfälten är gröna, och blomsterfägringen närmast oss är stor, Møns berggrund gödslar. Backlandskapet häromkring är Danmarks främsta lokal för orkidéer. 18 arter är funna. Inte dåligt.

Vid Møns fyr tillkommer en del bebyggelse intill leden. Vi vill tillbaka till stranden som har fina backafall längs öns sydsida. Genvägen vi tar över en äng blir ett hemfridsbrott. En medelålders dam kommer fram och säger fel, fel, fel. Vi måste tillbaka till grusvägen och gå den framåt till en korsning där man tar till vänster ned mot havet. Hon är vänlig men bestämd, hon känner till Camøno. Man har etablerat vandringsleden i samråd med lokalbefolkningen. Det är nog nödvändigt i ett land utan allemansrätt. På öns södra strand kan vi dessbättre strosa på utan att korsa privat mark. Vi går en halvmil till byn Klinteholm Havn och tar bussen tillbaka till bilen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klintholm Havn.

2

Försommar på Sörmlandsleden

Berget jag står på har inget namn men utsikten mot Mellan Marviken gör mig oblygt nationalromantisk. Man ser bara skog, vackert tonad i skir grönska och mitt i sceneriet blänker sjön som ett öga. Vad vackert det kan vara i Sverige så här års i slutet av maj, när vädret vill. Jag är på vandring längs Sörmlandsleden tillsammans med gamle kompisen Arne Larsson. Vi skriver 2017 och under denna vår sista och varmaste dag dyker utsikten upp som en extra gåva, som om alla dagarna vi hittills vandrat varit en uppladdning inför detta. Sörmlandsleden bjuder på den svenska naturen prydd i sin mest förföriska försommardräkt.

Selfie på berget ovanför Mellan Marviken.

Om man vill är Sörmland ett slags Medelsverige. Vidsträckta skogar, mängder med sjöar av växlande storlek, odlingsmarker och kulturbygd. Förvisso saknas fjäll, men naturen är kuperad och visar upp ett karaktäristiskt stycke av sprickdalsterrängen, en säregen landskapstyp som endast finns på få andra platser på Jorden. Urberget breder ut sig, är grått och välvt. Det är upphugget av förkastningar med långsmala klyftor. På höjdsträckningarna växer genomskinlig hällmarkstallskog. Nere i de breda och bitvis fuktiga sänkorna blir vegetationen tätare och domineras av granskog och inte minst lövträd. Det är där människor odlat jorden sedan urminnes tid. Genom denna ålderstigna, vågiga och glest bebyggda skogsterräng slingrar sig landets först etablerade låglandsled för vandrare. Den blev snabbt en förebild för alla andra vandrarstråk nedanför fjällen.

Bro över Moraån vid Järna.

Vandring i skogen utanför Järna.

Numera säger man att Sörmlandsleden omfattar 100 mil, inklusive stickspåren. Lite missvisande tycker jag nog den uppgiften är. Jag vill hellre fokusera på huvudstigen, det vill säga den egentliga Sörmlandsleden, som är 62 mil lång, och det är långt nog. Idén bakom detta koncept, att genomkorsa ett svenskt landskap med en sammanhållen stig, kläcktes 1956 av Kurt Kjellgren. Han ville skapa en vandringsled mellan Solbacka och Kolmården, men fick ingen respons från vare sig centrala Friluftsfrämjandet dit han vände sig, eller de berörda kommunerna. Ett decennium senare utvecklade han tanken ihop med Birger Nordin och de två entusiasterna rekognoscerade terrängen. Flera andra personer anslöt efter hand till projektet. Man ritade in sträckningen på kartor och man ville skapa en ihållande led från Lida friluftsgård till Kolmårdens djurpark. Till slut fick man Friluftsfrämjandet och Länsstyrelsen med på noterna. Den 3 juni 1973 invigdes Sörmlandsleden officiellt. Senare har den utvidgats med nya stickspår och förlängningar, men redan 1975 hade man preparerat 50 mil stig från Björkhagens förort utanför Stockholm, fram till Nyköping.

Ove Lindholm samtalar med en bonde.

Vi har valt att följa några av de mest fascinerande delsträckor, från Järna till Läggesta, etapperna 11 till 15 i den officiella indelningen. Efter 40 minuter med pendeltåg från Stockholm Central kan vi direkt efter avstigning koppla på den väl markerade leden. Först travar vi genom ett sömnigt villasamhälle utanför Järna och kommer sedan in i den sörmländska idyllen som växlar mellan öppen odlingsmark och sluten skog. Vid Risbo får vi av en händelse kontakt med Ove Lindholm som är ordförande i Järna Vagnhistoriska förening. Han står utanför sitt hus och kan berätta om Vatt-gruvan, som ligger framför oss. Stigen fortsätter in i en ödslig skogstrakt med uppåt 200 gruvhål, de äldsta från 1600-talet. Berggrunden är urholkad av hålen, som en schwizerost, fem, tio ibland 20 meter i diameter, alla vattenfyllda och de flesta numera omgärdade av höga stängsel. Om dessa blivit uppsatta för att skydda vilt eller skogstokiga vandrare framgår inte. Leden ringlar som en slalombana mellan de synnerligen fantasieggande groparna, men många ligger utom synhåll.

Tunnelgruvan.

Skyddsnät runt ett gruvhål.

Slagghögar.

– Vi torrlade Vatt-gruvan 1986, säger Ove Lindholm. Den är 107 meter djup, hålet lutar brant ned. Kriminalpolisen trodde det fanns ett lik därnere. Vi fann motorcyklar som förmodligen var försäkringsbedrägerier, och pistoler, men inga kvarlevor. Järnhanteringen hade startat i Mälarbygden redan under järnåldern, men gruvor i regelrätt mening dröjde till svenska stormaktstiden. I Kolmården finns fler andra gruvhål som leden passerar. Den första malmkroppen i området kring Järna upptäcktes 1663, vid Trönsjön som vi passerar nästa dag. Men innan dess har vi slagit läger vid Stora Kobäcken där det finns en liten tjärn och en väl använd lägerplats. Flera gökar ropar från olika håll i den stämningsfulla skymningen. En nattskärra surrar intensivt när vi krypet in i tältet för att kvarta. 

Stora Kobäcken.

Shortsväder nästa dag. Vi fortsätter vandringen genom gruvområdet, följer förfallna gruvvägar som röjdes för malmtransporterna, passerar flera nya hål och slagghögar och tänker högtidligt att det är historisk mark vi beträder. Samtidigt slås vi av hur vildmarkstung naturen känns. Vi hör inga motorljud, ser inga bosättningar, vandrar kilometer efter kilometer genom en sluten barrskog och kommer emellanåt fram till små inspirerande skogssjöar som öppnar naturen. Vi är nu inne på en krävande etapp, enligt den ledbeskrivning som föreningen Sörmlandsleden ger ut. En slik bedömning är alltid relativ, men helt klart går vi på en berg och dalbana, tjugo till trettio meter upp och sedan nedåt och så upp igen. De två Horssjöarna fångar vårt hjärta med sina stupbranta stränder som växlar med låglänta partier där porsen blommar som bäst. Vi möter flera andra vandrare. Att vara ensam på Sörmlandsleden en strålande helg som denna Kristi Himmelsfärd är inget att räkna med, och inget att bli störd av. Vi är inte fler än att vi hejar på varandra och byter några ord. Lagom många, som man säger.

Bävergnag vid Trönsjön.

Lilla Alsjön från Alklätten.

Tall på Alklätten.

Innan vi kommer till Stora Alsjön passerar stigen nedanför två höjder. Upp på den första får man leta sin egen väg. Den andra som kallas Alklätten har utmärkts med en skylt och har en kätting anlagd. Vi går upp på båda höjdpunkterna och kan konstatera att den första som är anonym ger bästa utsikten därför att den är trädlös högst upp. Däruppe omringas man av en fenomenal skogsmatta i alla väderstreck och urskiljer knappt ett hygge och ingen bebyggelse. Bara telemasterna avslöjar vilket århundrade vi befinner oss i. Gärna vill man ropa halleluja! Tänk att Sörmland kunnat förbli ett skogsrike, och vilken genial sträckning som valts för leden. Vi befinner oss i Stora Alsjöns naturreservat, med gammelskog som inte påverkats av modernt skogsbruk. Reservatet ingår i det europeiska ekologiska nätverket Natura 2000. Framöver och även utanför reservatet, fortsätter vi trampa genom täta skogar som till slut förmedlar intrycket att vi går i en mångmilastor och folktom nationalpark av vildmarkskaraktär. Vilken illusion! Men vilket fantastiskt bra vägval som gjorts av de som stakade ut Sörmlandsleden.

Tallpollen vid Yngsviken.

Torraka vid Acksjön.

Flera källor finns efter leden, men de flesta av sjöarna har drickbart vatten.

 

Flyttblock i skogen vid Stora Envätten.

Stigen vid Stora Envätten.

Vid Stora Envättern har vi nästa nattläger, en klarvattensjö som vibrerar av vildmarksatmosfär, och har en större yta än de flesta andra vattensamlingar vi passerat. Storlom låter sitt suggestiva rop eka i kvällningen. Dagen därpå är vi inne på en ”riktig vildmarkssträcka”, som det står i ledbeskrivningen. Förr kallades dessa trakter för Hedlandet. Oavbrutet pendlar stigen mellan små näpna skogssjöar. Faktum är att den del av Sörmlandsleden som vi valt att gå, skulle kunna kallas för ”sjödistriktet”. Var och varannan kilometer glimtar vi en vattenyta som gör oss glada till sinnet. Mellan dem går man korta stumpar på halvt igenvuxna skogsbilvägar som ser mycket somriga ut i det vackra vädret. I dag rör vi oss också genom ett påtagligt ”vildsvinsland”. Bitvis verkar djuren ha plöjt skogsmarken med sina trynen som en traktor, när de letat efter föda. Fräkensjön har mer eutrof karaktär än de andra vi sett, med vass som fortfarande är torrt gul. Försommargrönskan kommer senare till vattenvegetationen. 

Storlom i Holmsjön. För att spara vikt, tog jag inte med långa teleobjektivet till Olympus E-M1 Mark ll (kameran till alla bilderna), bara två zoom 7-14 mm och 12-100 mm. Den sistnämnda ger bra förstoring. När fåglarna dök upp smög jag ned till stranden och härmade deras rop, vis av erfarenhet att de blir mycket nyfikna. Sannerligen kom de inom 5 meter från mig och jag kunde fotografera denna bild, som också skildrar miljön i lommarnas sjö. 

Djupsjön.

Vid Fräkensjön stryker leden alldeles intill vattnet.

Utsikten från Fräkensjöberget.

På Fräkensjöberget står ett rangligt utsiktstorn som placerar oss i geografin. Däruppe syns åter bara skog, inget annat, och vi börjar nästan undra om det finns någon befolkning alls i Sörmland. Några möter vi på stigen som leder ned från tornet till den attraktiva Kvarnsjön, en lämplig plats för lunch. Från och med denna sjö börjar Sörmlandsleden ändra lite karaktär, den kommer närmare kulturbygderna och få mer inslag av gran och lövträd. Uppe på Lövviksbergen kan vi skåda mot Klämmingen, en av landskapets större sjöar. Det är inte långt kvar till Glådran, en liten försjunken tjärn med märkligt namn. Där vill vi stanna, ganska trötta efter cirka en och halv mil i svettdrivande värme. 

Vik av Klämmingen.

Paddlare på Klämmingen.

Glådran.

Heter en tjärn Glådran kan man förvänta sig viss mystik.

Lägret vid Glådran.

Dag fyra kommer vi iväg tidigt. Snart blir temperaturen högsommarvarm, över 25 grader. Från höjderna ser vi nu bebyggelse på avstånd, både gårdar och fritidshus, men skogen fortsätter dominera vyerna. Leden möter även öppna betesmarker. Vid några källor kan vi släcka törsten, men det är inte lika många skogstjärnar längre. Utsikten ovanför Mellersta Marviken är den mest magnifika vi sett. Sjön ligger 35 meter under oss, nedsänkt i den långa sprickdalen. Att gå uppe på bergets balkong och en kort sträcka njuta av ett ljuvligt stycke Sverige när naturen är som vackrast, blir hela färdens höjdpunkt. Därefter återstår stickspåret som leder till Läggesta tågstation. Sörmlandsleden fortsätter åt andra hållet, över näset mellan Mellan och Nedre Marviken, och ringlar vidare mil efter mil för den som behagar undersöka. Vi tar tåget tillbaka till Stockholm, men återvänder gärna så snart vi kan för att fortsätta följa det utmärkta spåret. En lång vandringsled är som räls för sinnet, man är alltid nyfiken på varthän stigen bär.

Leden passerar ett somrigt odlingslandskap nära Marvikarna.

En svart huggorm har sökt sig ut på en grusväg vi korsat.

2

Stillhet i Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

 

Sången om Koppången berör. Vi skidar över myren och huvet fylls av nostalgiska spelmanstoner. Det är en vacker melodi som Per-Erik Moraeus skapat, den hör ihop med landskapet. På förmiddagen bär skaren men sikten är begränsad. Dimbankarna försöker skyla de många martallar som är viddens vaktposter. Området vi färdas i ligger på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Det beskrivs av länsstyrelsen som savannliknande, en bra metafor. Naturen liknar verkligen en slags savann med spridda skurar av solitära träd som ibland påminner om paraplyakacior. Men denna vidd är vit på vintern, inte grön som de tropiska grässlätterna. I Koppången ligger snön extremt länge. Vårvintern är den bästa tiden för ett besök, ifall man vill ta sig ut på myrarna.

0,5 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 12 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, stativ

 

1/13 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 12 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, stativ

 

1/20 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 73 mm, Haida omvänt graduerat gråfilter, frihand

Landskapet formar ett vidsträckt högland med myr och gammelskog. Man ser vågiga höjdsträckningar i alla riktningar men inga dramatiska utbrott i topografin. Landskapet är storslaget på ett rofyllt sätt, tillhör den gränstrakt där byborna från Orsa förr hade sina fäbodar nära finnmarken. Myrarna slogs för att ge foder åt boskapen. Koppången betyder köpvik. För länge sedan hade man regelbundna marknader ute på de öppna ytorna. Folk kom på snön från norr och söder. Man ville handla med varandra, några var kanske pilgrimer på väg till eller från Nidaros i Norge. 

Tyvärr tränger sig det omfattande skogsbruket inpå Koppångens reservat, vy mot Gäddsjöberget. 1/125 sek f/8 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 40-150/2,8 med konverter 1,4x brännvidd 210 mm, frihand.

 

1/40 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 23 mm, frihand.

Jill och jag bilade hit söndagen 2 april från Stockholm, knappt fyrtio mil till foten av Stora Tunturiberget, det högsta i området, 652 meter över havet. Med packningen på en pulka och i svettdrivande solsken skidade vi uppför bergets sluttning till ett vindskydd att övernatta i. Gärna ville vi ha ensamhet och stillhet, men det finns begränsningar. Vägen E 45 skär igenom området och är mer trafikerad än man kan tro. Timmerbilarnas dån bryter igenom tystnaden. Koppången är dessutom populärt för skidåkare och hundspannsekipage. Under helgerna är man knappast allena. 

Vindskyddet vid Stora Tunturiberget. 1/6 sek f/11 ISO 200, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 16 mm, stativ.

 

Det finns flera leder som genomkorsar Koppången. 1/60 sek f/9 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 17 mm, frihand.

 

1/20 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 34 mm, frihand.

Dessbättre blir denna söndagkväll överväldigande fridfull. Jag gör en runda på myran nedanför vindskyddet och grips av medlidande med alla dessa kämpande dvärgtallar. Livet på myren måste vara hårt på grund av det kalla höjdläget, den näringsfattiga berggrunden och det nederbördsrika klimatet. Man ser inte en enda riktig grov fura, knappt en torraka. Granarna som växer på sluttningarnas fastmark har bättre förhållanden. På Tunturiberget står 300-åriga bestånd.

Naturen fascinerar mig mest för att den är påver och vildmarksartad. Djurlivet är återhållet, här finns några av norrlandsmyrens och storskogens karaktärsarter, trana och storspov, en del orre, tjäder och mård, älgar förstås och mesflockar, men det är ingen imponerande biologisk mångfald. Vegetationen och naturgeografin är det som gör störst intryck. Våtmarkerna synes säregna när snön smälter bort. På sluttningarna skär branta backkärr som gator genom skogen, och i svackornas öppna vidder finns labyrintiska flarkmyrar med strängar av ris och gräs mellan gyttjemörka ytor. 

1/20 sek f/20 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 66 mm, frihand.

 

1/25 sek f/22 ISO 64, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 50 mm, frihand.

 

Varglav förekommer i området. 1/25 sek f/22 ISO 400, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 25 mm, frihand.

Framförallt är det martallarna som präglar naturen. De står övergivna eller i klungor, som små miniatyrer av ståtliga träd. Jag har nog aldrig sett ett mer fragmenterat trädlandskap. Plättarna av sammanhållen risvegetation med rotfasta krymplingar till träd bildar öar, som i sin tur bildar en arkipelag i myrarnas fjärdar av gräs. Av skäl som är svåra att förklara tycker jag dessa ödsliga myrvidder med martallar är en ikon för boreal vildmark, en prototyp för den nordlig natur man älskar som friluftsmänniska. Och ändå är detta område historiskt sett ett påverkat landskap, av slåtter och plockhuggningar, fäbodar och bete, även landsväg och järnväg. Men arealen är stor och den mest ursprungliga delen har blivit Koppångens naturreservat, som naturvårdsverket framöver vill förvandla till nationalpark.

1/200 sek f/16 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 25 mm, frihand.

 

1/125 sek f/20 ISO 500, Olympus E-M1 Mark II, zoom 12-100/4 inställd på 17 mm, frihand.

Vi färdas på myrarna i nordväst, i kilen mellan Inlandsbanan och E 45. Utblickarna är verkligen natursköna men dimman tar på sig god tid för att lätta. När solen omsider tränger igenom förändras karaktären i landskapet. Den melankoliska myrvidden skiner upp och tycks vara lika glad och inbjudande som en vitlagd golfbana kan vara för en glidhungrig skidåkare i snöfattiga nejder. Ungefär till lunch börjar dock skaren bryta igenom, och skidåkningen är därefter inte direkt någon större njutning. 

 

Vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

(ur Koppången med text av Py Bäckman)

0

Skottland i brytningstid

Cardhu Destillery startade 1824 och tillverkar en av de sex klassiska maltwhiskysorterna. Destilleriet blev känt när det styrdes av ”whiskyhandelns drottning”, karismatiska Elisabeth Cumming som var svärdotter till grundaren.  Zuiko Digital 12-100 mm f:4, brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/60 sek frihand, f/10, Haida omvänt graduerat gråfilter 2 steg

Ett uttalat whiskyintresse, en förlängd weekend, ett kompisgäng, en kamera och ett zoomobjektiv, det var förutsättningarna. Jag skulle till Skottland off season, göra en favorit i repris. Mars betyder frihet från trängsel, inga svärmar av turister som proppar igen vägar, bed and breakfast eller destillerier, inga knott att svära ve och förbannelse över. Våren står för dörren och ginsten har börjat blomma. Buskagen blir till gula duttar i det askgråa och jordbruna landskapet. På de högre höjderna hos en ”ben” kan finnas pudersnö, och den kala skogen nere i en ”glen” kan ånga av drypande fukt. Men det gör inget, vädret känns mest som en tillgång i mina ögon. Skottarnas mars är en brytningstid i gränslandet mellan kyla och värme, låg- och högsäsong, träda och odling, sikt och dimma, vildmark och kultiverad natur. Oftast är det friskt ute och skönt inne. Särskilt njutbart är att efter dagens utflykt slå sig till ro vid en brasa i ett typiskt stenhus med stor öppen spis som omfamnar hela rummet med sitt varma ljus. Om man samtidigt smuttar på en dram från något närbeläget destilleri, ja då råder lycksalighetens stund.

I dessa tunnor lagras livets vatten. Brännvidd 18 mm, ISO 200, 1/8 sek frihand, f/22.

Förra helgen drog vi iväg, och jag tänkte: varför inte testa den nya kameran, en Olympus E-M1 Mark II med bara ett objektiv, zoomen 12-100 mm f 1:4 (motsvarar 24-200 mm på fullformat). Jag bestämde att endast ha med detta lilla paket, bara 1,2 kilo kamerautrustning som trots sin litenhet och lätthet ändå är lika användbar som en fullsmäckad och tung fotoväska i fullt format. Som det visade sig, tänkte jag rätt.

Mortlach i Dufftown. Brännvidd 25 mm, ISO 1600, 1/80 sek frihand, f/13.

BenRiach utanför Elgin. Brännvidd 18 mm, ISO 200, 1/30 sek frihand, f/22.

Glenrothes i Rothes. Brännvidd 16 mm, ISO 400, 1/60 sek frihand, f/11.

The Glenlivet. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/250 sek frihand, f/7,1.

Glen Garioch. Får man göra så här? Ja, om det är avsiktligt, men det kan lätt missförstås.

Först blev det två flyg via Oslo till Aberdeen och sedan en hyrbil till Oldmeldrum. Klockan 11 var det dags för första visningen i ett destilleri, en guidad tur genom Glen Garioch, det ostligaste i Skottland och ett av det äldsta i världen, uppstartat redan 1785. Patinerade stenbyggnader formade en kompakt anläggning mitt i byn. Länge har där tillverkats utsökt vätska. 

Det är svårt att tröttna på de skotska whiskyfabrikerna. Processen är visserligen överallt densamma, men deras inkråm skiftar stort, liksom arkitekturen, anläggningarnas ålder, människorna och anekdoterna. Whisky är en urgammal folkdryck och att utforska smakerna i en lokal dram är att komma bygdens själ inpå livet. Lika inspirerande är det att kuta runt i ett destilleri med sin kamera och plåta processerna. De mest spännande motiven finns i pannhuset där den heliga brygden kokas i kopparkittlar före lagringen på tunna. I de mest välskötta destillerierna blänker pannorna som putsade buddha-statyer i ett gammalt tempel. Kameran går varm.

I mäsktanken sprutar man hett vatten över den nedmalda malten vilket får stärkelse att bli till socker. Brännvidd 16 mm, ISO 6400, 1/60 sek frihand, f/4.

Här mäter man alkoholhalten när sockret fermenteras i jäsbaljorna. Brännvidd 12 mm, ISO 500, 1/60 sek frihand, f/5,6.

Röret från pannans övre del till kondensationskärlet kallas lynearmen. Om den lutar nedåt blir whiskyn tät, om den lutar uppåt blir den lätt. I Glen Garioch är den vågrät, ett mellanläge. Brännvidd 12 mm, ISO 6400, 1/40 sek frihand, f/11.

Medarbetarna i Glen Garioch hade ett tufft liv i början av 1900-talet. En del av lönen betaldes ut i form av anläggningens dryck, vilket nästan framgår av denna bild.

Den numera obligatoriska selfien. Brännvidd 12 mm, ISO 6400, 1/30 sek frihand, f/10.

Vi hade bokat rum i Cardhu Country House, ett ålderstiget och urbergsgrått stenbygge lantligt placerat i Speyside, nära destilleriet Cardhu som är hemort för den populära blenden Johnnie Walker. Stället visade sig vara en förträfflig base camp för två dagars kartläggning i whiskyns landskap. 

Som aliens invaderar vindmöllorna de skotska högländerna. Jag föredrar destillerier. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/30 sek frihand, f/9. Haida omvänt graduerat gråfilter 2 steg.

Får hör också organiskt ihop med högländerna. Brännvidd 66 mm, ISO 200, 1/50 sek frihand, f/11. Haida omvänt graduerat gråfilter 2 steg.

Och frigående grisar är en uppmuntrande syn. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/1600 sek frihand, f/4,5.

Snödropparna börjar blomma i lunden. Brännvidd 47 mm, ISO 400, 1/15 sek frihand, f/16. 

En knopp som darrar blir en test på objektivets närgräns. Brännvidd 100 mm, ISO 640, 1/200 sek frihand, f/4. 

Utanför Carhu Country House häckar en koloni råkor. Brännvidd 100 mm, ISO 400, 1/200 sek frihand, f/4. 

Sjön Loch Morlich och bergen i Cairngorms. Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/10 sek frihand, f/11. 

Under den första gryningen gick jag ut med kameran, upplyft av den mättade stämningen och lätta utrustningen. Ett superlitet stativ hade jag med för den händelse det behövdes, men icke. En av många fördelar med Olympuskameran är dess extremt effektiva bildstabilisering. Jag kan hålla kameran stadigt i slutartider ned mot en halv sekund, och det med en lång brännvidd. Alla som kan lite fototeknik vet att detta är extremt bra. Det betyder att man kan fotografera med lågt iso och små bländare i svagt ljus, och få hög upplösning och stora skärpedjup men slippa stativet. Alla nymodigheter som förenklar plåtandet gör jobbet lättare. Så ser jag på fotografin numera. För mig är långsamma metoder med joxig och tung utrustning ett avslutat kapitel. Nu råder andra tider. Eller som Kodak skrev i en slogan till världens första rullfilmskamera i slutet på 1800-talet: ”You push the button, we do the rest”. Nu ska det vara skaparglädje för hela slanten, med all fokus på motiven snarare än tekniken. Ett fåtal lätta, funktionella och högkvalitativa kameraprylar gör skillnad. Tekniken har kommit dithän och resultatet blir mycket bra. Jag tror mig ha hittat fotografins tulipanaros, en kamera som fungerar optimalt för alla slags motiv. Denna smidiga Olympus känns vederhäftig att hålla i, tål regn utan att skyddas, kan användas på frihand i svagt ljus, har otroligt många finesser, superb optik och väger lätt men levererar tungt. 

Pannhuset hos Glen Grant är en bländande vacker syn. Brännvidd 100 mm, ISO 800, 1/10 sek frihand, f/11. 

Weekend innebär en otvetydig nackdel. Nästan alla destillerier är stängda, men Glen Grant kör alla dagar i veckan. Där gav man oss något som utvecklade sig till en privat undervisning i den ädla men komplicerade konsten att göra uisghe belah. Mina kompisar hade aldrig varit inne i ett destilleri före resan. Nu började de nicka förstående. Tillverkningens grova drag blev begripliga men varför den ena whiskyn smakar si och den andra så, är nästan lika hemligt som receptet för Coca Cola. Det finnas så många variabler att man vid närmare eftertanke kan drabbas av yrsel, som efter en dram to much. Många faktorer påverkar slutresultatet. Rökt eller orökt malt, utdragen eller kortvarig jäsning, trä eller rostfritt stål i jäsbaljorna, höga och smala pannor eller korta och tjocka, whiskyångor som kondenseras inuti spiralvridna rör neddoppade i kallt vatten, eller whiskydroppar som sätter sig utanpå kopparplattor som innehåller rinnande kallt vatten. Och så vidare. 

Brännvidd 20 mm, ISO 320, 1/60 sek frihand, f/8. 

Craigelachie Hotell. Brännvidd 41 mm, ISO 500, 1/80 sek frihand, f/16. 

I staden Elgin passade vi på att besöka Gordon & Macphail, ett av de mest renommerade företagen i whiskyindustrin. Man äger Benromach destilleri, köper utvalda tunnor från andra destillerier och buteljerar själva. I deras välsorterad butik skaffade vi några mindre vanliga flaskor och styrde sedan kosan till Hotell Craigelachie, där whiskybaren The Quaich hägrade. Den sägs vara världens mest välsorterade. Tillfället gör testaren och jag prövade en unik sort från ett anonymt Speysidedestilleri som jag lärt mig uppskatta – Benrinnes. Deras täta, nästa tuggiga whisky osar ek, smakar trä, sherry och smörkola plus de allsköns tanniner och smakämnen som kan samlas i en trolldryck. Det krävs nog en konnässör för att säga halleluja. I baren fanns en tolvåring som destilleriets manager hade tappat för de anställdas räkning, en ytterst sällsynt sort som baren kommit över och vet att debitera, tre hundra spänn för 2,5 ml (får inte bli en vana). Kul som minnesvärd upplevelse, spännande för gommen och helt klart en utstickare, men värt pengarna? Den frågan dyker alltid upp när man lägger många slantar på tillvarons mjuka värden. 

The Quiach kan få en whiskynörd både glad och fattig. Brännvidd 16 mm, ISO 6400, 1/6 sek frihand, f/11. 

Dyr glädje. Brännvidd 12 mm, ISO 6400, 1/60 sek frihand, f/5,6. 

Vi avslutade sejouren i Aberdeen, Europas oljehuvudstad. Där flanerade jag ensam i hamnen med min nya kärlek och tog några opretentiösa bilder av de märkliga båtarna som kör skytteltrafik till riggarna i Nordsjön. Flytetygen ser muskulösa och rumphuggna ut, som kralliga truckar i ett lager. Jag tog mig fram till kajkanten för att få ett bättre perspektiv, men då kom en vakt ut och viftade. – I am just an ordinary tourist from Sweden, sa jag. Då log han snällt och visade mig bestämt på porten. Jag följde lydigt efter. Det var ju sant.

Brännvidd 17 mm, ISO 200, 1/250 sek frihand, f/8. 

Brännvidd 20 mm, ISO 200, 1/320 sek frihand, f/9. 

Brännvidd 12 mm, ISO 200, 1/250 sek frihand, f/8.

Brännvidd 100 mm, ISO 200, 1/640 sek frihand, f/7,1.

6

PADDLING I PARADISET, del 1 / Sea kayaking in Raja Ampat, part 1

(English summary at the end)

Den kuperade ökedjan öster om Misool är en tropisk dröm för paddlaren. /The rugged chain of islands east of Misool mainland is a tropical dream for sea kayaking.

Ögruppen Raja Ampat ligger väster om Nya Guinea och tillhör Indonesien. Den är känd för sitt enastående marina liv. Korallreven i området innehåller den största artrikedom man känner till. Främsta orsaken är mötet mellan Indiska oceanen och Stilla havet och havsströmmarna som uppstår. Dykare från när och fjärran hittar numera hit, liksom även en del storfiskare med spö. Mindre känt är landskapet ovan havsytan. Raja Ampat omfattar 1500 mindre öar och fyra stora. Öarnas berggrund består mest av kalksten som bygger upp branta sockertoppar. Dessa stiger rakt ur böljan som bulliga slott. Och öarna täcks av tät djungel. Detta märkliga sceneri ville vi utforska med havskajak. Snorkling och fiske stod också på önskelistan. 

Gruppen vid start. I bakgrunden byn Harafat Yaya. /The group at the start, in background the village Harafat Yaya.

I januari 2017 deltog jag i en 15 dagar lång paddeltur i detta tropiska paradis. Organisatör var Nicklas Millegård (www.millekul.se). Han hade varit där ett par gånger tidigare och fascinerats av naturen. Under senaste turen paddlade han utanför en av de fyra stora öarna – Misool. Traktens miljö är mycket jungfrulig och efteråt ville Nicklas organisera en kajakresa dit. Upplägget skulle vara skräddarsytt för området. Deltagarna skulle ta med sig hopfällbara kajaker av fabrikatet Feathercraft från Sverige. Dessa skulle fraktas som extravikt på flyget och sättas ihop på plats i Raja Ampat. Resan skulle bestå av två grupper. Den första skulle ta med sig kajakerna till området och den andra gruppen skulle omedelbart efterträda den första och efter turen ta hem flytetygen. Logistiken var genial och nödvändig. I dessa trakter finns inga kajakuthyrare eller turoperatörer. Nicklas visste också att det var obefolkade öar och därför behövdes frystorkad mat hemifrån. Även försörjningen av dricksvatten krävde sin planering. Utkörning av vattenflaskor till en depå halvvägs skulle genomföras av lokala transportörer som han hade kontakt med.

En lägerplats med meshtältet. /A camp site with the meschtent.

Resan utvecklades till en expedition. De flesta kajakerna lånades från Avanza Kayak (http://avanzakayak.com).Vi sponsrades av Hilleberg The Tentmaker (www.hilleberg.com) som lånade ut myggnätstält, sk meschtält (modell Nammatj 3) och presenningar till dem (sk tarp). Dessa var perfekta, vanliga nordiska dubbeltält är för varma att användas i detta klimat. Primus (www.primus.se) försåg oss med sitt multikök Power Stove som vi skulle värma med lokalt inhandlad bensin. Denna Trangialiknande modell är praktisk när man som vi, skulle laga maten på sandstränder. Kökets fördelar till trots var dock den lokala bensinen oren och vi fick rensa bränsleslangens filter regelbundet. Bränsle till campingkök kan vara ett gissel vid resor till udda platser.

Färjan till Misool. /The ferry to Misool.

En kajaksäck lyfts från färjan. /A sack with a kayak is lifted from the ferry.

I första gruppen deltog jag tillsammans med min hustru Jill och 11 andra paddelvana personer. På Arlanda hade vi drygt 30 säckar att checka in, inkluderande kajaker och övrig utrustning, sammanlagt ett halvt ton. Efter en mördande lång flygresa och en dags sightseeing i Jakarta, fortsatte vi med inrikes nattflyg till Sorong på västra Nya Guinea. Otroligt nog kom all incheckad packning fram samtidigt med oss. Under två dygn i Sorong fick vi en glimt av staden. Ett par hundra tusen innevånare av växlande hudfärg och ursprung lever här. Gatornas hetsiga biltrafik var som ett järtecken för moderniseringen av Nya Guinea. Men stans marknad kändes hämtad ur Tusen och en natt, med ett myller av tätt liggande salustånd. Att botanisera där och ta sig runt i de meterbreda gränderna, var en upplevelse värd sin egen krönika.

Mor och dotter i Sarongs marknad. /Mother and daughter in the market of Sorong.

Skymning Sorong. /Sunset Sorong.

Sista etappen mot paddlingens startpunkt reste vi 10 timmar med nattfärja från Sorong till ön Misool. Fartygets nedre däck bestod av stora logement fullproppade med tvåvåningssängar. När man tittade in såg det ut som en soldatkasern. Umgänget därinne var livligt, några sov med kläderna på. Vi däremot, hade egna hytter på övre däck. När denna säregna båt gled ut i den svarta natten var uvertyren över.

Byn Yellu i solnedgången. /Yellu village in the sunset.

Hus i Yellu. /Houses in Yellu.

Vår färja passerar en typisk båt för området. /Our ferry take over a typical boat for the area.

Montering av kajakerna. /Montage of the kayaks.

Vid ett homestay med namnet Yaganan monterade vi ihop kajakerna. Klimatet gav sig genast till känna. Nu måste vi vänja oss vid 28 till 30 graders värme dag som natt, och nästan lika hög vattentemperatur när vi badade. Luften ångade av maritim sälta och ännu blötare blev det när ett intensivt skyfall slog till medan vi mekade under palmerna. Dan därpå var vi äntligen på väg, en liten aramada med 12 färgglada kajaker (vår var en tvåmannare) och tretton förväntansfulla paddlare. 

Paddling i den labyrintiska övärlden Dafalen. /Finding our way in the maze of Dafalen islands. 

Gruppen vid Yapyap. /The group in Yapyap.

Tak över kajakerna under klipporna. /A cliff roof.

Hårt regn på väg mot första baslägret. /Hard rain on our way to the first base camp.

Färden skulle avslutas vid ett homestay med namnet Panun Island, ett par veckor senare. Ett homestay erbjuder enkelt logi för lokala resenärer. Få utlänningar kommer till denna del av Indonesien. Misool är stor som två tredjedelar av Gotland. Hela ön täcks av tät regnskog som inte förvandlats till plantager med oljepalmer, en utveckling som förstört mycket natur i denna del av världen. Dessbättre är terrängen på Misool extremt svårframkomlig tack vare de skarpt kuperade karstbildningarna. Bara floderna öppnar en väg till det inre. Vid öns östra sida förekommer en skärgård med ovannämnda sockertoppsöar. Denna arkipelag formar ett öband som sticker ut mot havet några mil från huvudön. Inre delen är bred och gyttrig, längre ut smalnar öraden av. 

Nicklas paddlar vid Yapyap. /Nicklas paddeling in Yapyap.

Kusten på Misool befolkas av ett par tusen människor som mest lever på fiske och bor i de få byar som förekommer, ofta i hus som står i vattnet på pålar. Individerna blandar malajiska och papuanska drag. Den traditionella kulturen hålls levande vid sidan av moderna inslag, typ paraboler och amerikanska jeans. Bilar och vägar saknas, kommunikationerna sker på vattnet. Muslimer och kristna finns sida vid sida. De indonesiska myndigheterna har genomfört folkomflyttningar. Man har velat skapa en enhetlig nation av landet. Dessförinnan levde små grupper ursprungligt på Misool. Folken var jägare och samlare i djungeln. Numera har de blivit bofasta i kustbyarna. Inga människor vistas längre permanent i öns inre. Inte heller skärgården där vi ska paddla är stadigt befolkad, med undantag för en bosättning längst ut i havet. Den kommer vi passera, liksom ett nyetablerat homestay, och vi kommer att möta flera fiskare på vattenstråken i vår väg. 

Hanya 20 år är från från Misool. /Hanya 20 year is from Misool.

En yngling från Misool. /A young man from Misool.

Voh Sun vid Yaganan guidade mig till en utsiktsplats mot byn Yellu. /Voh Sun at Yaganan guided me to an look-out towards Yellu village.

Två saker är extra viktiga att tänka på under paddling i denna egenartade skärgård. Dels dricksvattenförsörjningen, vi hade inledningsvis cirka 50 liter i vår kajak för första halvan av färden (cirka 3 liter per person och dag). Den andra saken som kan vålla problem är möjligheten att hitta små inklämda sandstränder att slå läger på. Öarna har nästan överallt otillgängliga och stupbranta stränder, men det finns ett antal platser med kort playor och palmvegetation, Det gäller att hitta dessa. Första dagen paddlade vi en lång sträcka trots att vi började efter lunch. Nicklas hade fått tips om en sandstrand i det finskurna kluster med öar som kallas Dafalen. En felaktig information som det visade sig.

Ön vi paddlade till saknade sandstrand och hade för ovanlighetens skull inga träd. Den var gräsbevuxen och försedd med några ruckel till sjöbodar. Klockan hade blivit halv sju på kvällen och snart blev det kolsvart. Vi hade inget val utan steg i land under komplicerade former, ingen bra upptagningsplats fanns för kajakerna. Väl på ön tvingades vi husera kring de sunkiga skjulen. Paradiset har sina baksidor. Nedskräpning till exempel. 

En fiskare dyker upp vid rått-ön dagen därpå. /A fisherman appears on the first island we camp on.

En stor fet råtta tog sig in i vår upplagda kajak. Den pep iväg när jag letade efter prylar. Nästa dag blev några i gänget magsjuka. Gruppen splittrades och vi som var friska fortsatte paddla för vidare rekognoscering. Vi tog med en walkie-talkie och fann en rekommenderad sandstrand som var ett säkert tips. På vägen dit öppnades himlens portar på vid gavel. Regnet vräkte ned som en syndaflod. Havsytan bubblade av tunga droppar; det var en läcker syn. Senare samma dag samlades alla vid den 50 meter långa stranden som snabbt förvandlades till vårt basläger för fyra nätter. De magsjuka hade återhämtat sig.

Små klippöar mitt emot första baslägret. /Small rock islands as seen from the first basecamp.

Första baslägret ligger i Dafalen. /The first basecamp is placed in Dafalen.

Selfie i solnedgången bland klippöarna utanför baslägret. /Selfie in the sunset among the rock islands outside the base camp. 

 

Stor fjäril vid Dafalen-lägret. Fjärilsfaunan i Raja Ampat är rik. Få djur är hotfulla mot människan. Malariarisken är relativt liten, saltvattenkrokodiler i mangrove-träsken kan vara ett hot. /A big butterfly at Dafalen base camp. Almost no animal on the islands is a threat to man. The malaria risk is small, saltwater crocodiles in mangrove swamps could be threatful.

Bloggen del 2 fortsätter här/Blog part 2: http://claesgrundsten.se/2017/02/paddling-i-paradiset-del-2-seakaying-in-raja-ampat-part-2/

 

English summary:

This 15 day-expedition used collapsible Feathercraft kayaks that was taken as extra luggage on the flights from Sweden to Sorong in New Guinea. We were all together 13 participants, and 12 kayaks (one dubble). The expedition was organized by Nicklas Millegård after he had been in the area before. Our goal was to paddle through the archipelago east of the main island of Misool. This area is part of the famous archipelago Raja Ampat. The marine biodiversity is rated as the highest on Earth. The landforms on the islands are recognized as limestone mountains with karst. Most islands looks like sugarloafs and are covered with rainforest. The landscape is remote and unique in its own appearance. 

From Sorrong we took a local ferry to a smaller island outside Misool. There we made the kayaks ready for paddling. During the tour we hade three basecamps on different islands, and from these we made daytours to investigate the geography and nature. Most of the area is a wilderness, uninhabited but used by local fishermen. Some homestay are developed for local accommodation. Still this area is very untouched by general tourism and just attract divers, anglers and some few kayakers.

5