Archive | Okategoriserade

Drömmen om Tibet


Potala fotograferad från bussen på väg in mot Lhasa; min bästa bild av palatset som visar dess placering i landskapet.

Lhasa är inte längre Lhasa, mystikens hemort på Jorden. Jag ville förstås att staden skulle vara det, men mitt första intryck är en bubbla som brister när jag jetlaggad efter den långa resan och proppfull med gamla föreställningar om platsens magi, tar en första kvällspromenad. Kakafonin, trafiken och bilparkens modernitet tar snabbt av mig fantasins brillor. Denna halvmiljonstad är som andra nutida likar i Asien, och ändå inte. Höjden över havet är trots allt drygt 3 500 meter och man joggar inte i första rappet, åtminstone får det dröja tills fullständig acklimatisering infunnit sig. En omedelbar syrebrist ger mig lätt huvudvärk, eller är det kanske de brutala intrycken? Hur kunde jag tro att en plats ens av denna suveräna dignitet, kan hålla stånd mot tidens tand.

Jag hade läst Tomas Löfströms bok, ”Den långa resan till Lhasa”, från 1983. Han skriver att det finns namn som doftar mer än andra. ”Lhasa. Det är: Någonting Annat. Resan, platsen, människorna, myten, känslan. Det främmande som väg, som underlag för rörelse.” Han var uppenbarligen en romantiker. Kanske även jag, åtminstone förr, men i digitala eran dör romantiken. Även mystiken. Har lärt mig acceptera den saken. Lhasa är inte den anakronism som jag hade föreställt mig.

Det är anmärkningsvärt rent i Lhasa.

Nya förorter växer som svampar på slätten; ser ut som svenska miljonprogrammet.

Överallt finns dom, fast food, även på den heliga gatan Barkhor i gamla Lhasa.

Längs Banghkor, som är en cirkulär gata runt templet Jokhtang, går troende i varv på varv i medsols riktning (viktigt). Några genomför prostration och lägger sig raklånga på gatstenen, reser sig vid fingerspetsarna och går åter ned i liggande läge för att på så sätt ta sig runt.  

Ända sedan jesuiterna satte sin fot i staden har Lhasa varit en mystisk hemlighet för västerländska tänkare och resenärer. Fader Grueber och fader d´Orville tog sig hit 1661 och stannade två månader. Fader Desideri kom 1715 och stannade under tretton år. Den förste världsliga besökaren var en holländare med det lustiga namnet Van der Putte. Han anlände 1720 och höll sig kvar några år. Sedermera dyker förstås en engelsman upp. Thomas Manning anlände äventyrligt 1811 och träffade självaste Dalai Lama men fick senare fly för sitt liv. De sista västerlänningarna under 1800-talet var två missionärer som visade sig 1846, men snart fick lämna staden eftersom de ville missionera. 

Tibetansk mastiff inger respekt.

Under hela den viktorianska eran är Tibet ett slutet och förbjudet land, men 1904 genomförs den beryktade militära framstöten till Lhasa under Sir Francis Younghusbands ledning. I stormaktsspelet med Ryssland ville britterna få kontroll över Tibet. En konfrontation med den primitiva tibetanska ”armen” nära Gyantse, slutade med massaker och tusentals döda tibetaner. Långt innan dess hade andra krigshandlingar drabbat Tibet. Mongolernas medeltida härjningar var en epok. I slutet av 1700-talet invaderades landet av nepalesiska gurkasoldater, men med hjälp av Kina drev man ut angriparna. Sedan dess har Kinas inflytande varit starkt. När den sista kejsaren hade avsatts 1911 kunde dock inte den nybildade republiken upprätthålla sin auktoritet, men 1950 invaderade Mao´s revolutionsarmé landet och sen dess är Tibet en del av Mittens Rike, låt vara en autonom region, vad det nu betyder i praktiken. 

Denna påtvingade överhet är ingen fördel för oss nutida resenärer. Först måste man skaffa sig ett Kinavisum, sedan måste man med denna grundplåt skaffa sig ett specialtillstånd till Tibet och för att få detta måste man redan ha anlitat en lokal turoperatör som ansvarar för vistelsen. Processen är nästan ett moment 22. Man kan sannerligen inte luffa omkring som man själv vill i Tibet, om man nu någonsin kunnat det. Jag vet inte hur många poliskontroller vi passerar som halvslappt granskar våra tillstånd. 

Under slutet av 1900-talet kämpade många exiltibetaner för ett självständigt Tibet, och man hade stor support från många engagerade västerlänningar. De sistnämnda omfamnade nog ett romantiskt intresse för landet ungefär som jag, och visst, etnografiskt, språkmässigt, kulturhistoriskt och naturgeografiskt är territorierna Tibet och Kina två skilda länder. Dock, politik har sin egna spelregler även när tungomålen är lika väsensskilda som två planeter. På ytan verkar de flesta tibetaner till freds med dagens situation, men motståndet lever vidare längs sina egna osynliga stigar. 

Vi står på Potala Square, ett gigantiskt torg och tittar uppåt på det världsberömda palatset som symboliserar Lhasa. Massor av fontänstrålar sprutar rakt upp i luften framför oss, som en balett av färgat vatten där strålkastarna ger dropparna växlande kulör. Sceneriet speglar överhetens sanna anda. Kinesisk kampmusik skrålar ur högtalarna medan tusentals människor förevigar det monumentala världsarvet med sina mobiler. Överheten vet hur man dompterar folk.

Fortet Gyantse Dong ligger 25 mil väster om Lhasa.

Templet Tsulaklaklang i Gyantse har en staty av Shakyamuni Buddha som var Siddharta Gautama, den levande buddhan som introducerade buddhismen till Indien på 400-talet före vår tideräkning.

Munkar utanför Tsulaklaklang.

Potala är ett av de mäktigaste byggnadsverken på jorden. Hela palatset befäster den heliga bergskullen Potalaka. Framtoningen är som en borg av jättelika legobitar. Den kantiga stilen balanseras av fasadens utsvängda nedre del, lite som en kjol och hela konstruktionen är en anpassning till risken för jordskalv. Bastanta tre till fem meter tjocka väggar ska hålla emot. Läcker att se är den centrala delen i rött, Potrang Marpo. Den stöttas visuellt av de omgivande vita palatsväggarna. Därtill kommer hela komplexet placering i landskapet med dessa skrovliga bergsryggar i bakgrunden. Utstrålningen är en helgjuten manifestation av äldre tiders mänsklig kreativitet och förmåga.

Fontänspektaklet på Potala Square.

Nobulinka är en park i Lhasa där Dalai Lama höll till under sommaren. Parken började anläggas redan på 1700-talet.

Dalai Lama nummer fem var den som 1645 började bygget. Ända sedan 1500-talet har titeln Dalai Lama förlänats Tibets högste religiösa ledare. Genom reinkarnation återföds dessa herrar. Dagens internationellt respekterade Dalai Lama är nummer fjorton i ordningen men lever sedan 1959 i landsflykt i Dharamsala, Indien. Han har fört en fredlig kamp för Tibets självbestämmande. Den femte som iscensatte detta klosterpalats anses vara den främste.

Vi guidas genom Potala och man blir nästan tårögd av sinnesrörelse. Över tusen rum lär byggnaden innehålla. Arkitekturen är en konkret sak, men de oöverskådligt buddistiska berättelserna och alla buddhastatyer (ungefär 200 000) som palatset rymmer är en mer abstrakt inramning för oss främlingar. Den tibetanska buddhismen har fortfarande ett mystiskt grepp om utomstående, det kan icke förnekas. Munkar i vinröda mantlar syns här och där som bevis på kontinuiteten. 


I Tibets näst största stad Shigatse 42 mil väster om Lhasa finns klostret Tashi Lhunpo från 1400-talet. Det är säte för Panchen Lama, den näst högste andliga ledaren. 

Munkarna tränar debatt ute på klostergården.

I gamla Lhasa där det heliga templet Jokhang är beläget, blir de exotiska intrycken befästa – tibetanerna är fortfarande intensivt andliga men blandar utan att tveka sin tro med rationell användning av modern teknik. Ömsom ber man till gudarna, andra gånger snackar man i mobilen. De flesta som bär traditionella kläder är medelålders eller äldre, ungdomarna går i jeans och modeplagg och ser ut att vara på väg till närmaste disco. Hur religionen ska överleva i det långa loppet är en öppen fråga. Kanske finns svaret i de enorma mängder av skrifter på lösa blad som samlats i klostren. Detta är munkarnas lektyr.

Oändligt många lådor med lösa blad om buddismens filosofi. Man baxnar vid åsynen. När ska allt digitaliseras?

Utanför Lhasa ligger landet synnerligen glest befolkat, men nya asfalterade vägar förbinder de viktigaste orterna i södra Tibet. Färdstråken ligger utdragna i öst-västlig riktning, längs med Himalaya taggiga mur. Norra Tibet är dock en tvättäkta ödemark som befolkas av enstaka grupper med nomader. Hela landets areal är tre gånger Sveriges storlek och det omfattar en väldig högplatå med bergskedjor och magra grässtäpper. Nog kan man som västerlänning lättare smälta denna storslagna natur än den främmande kulturen. Men vad vore landskapet utan människorna?

Vi far hundratals mil över den tibetanska vidden. Oräkneliga nyanser av brunt färgar bergsystemen som omger oss. Topparna är mildare än de tuffa snöfjällen i Himalaya. Bergen ändrar utseende och form med geologin och de flesta verkar torra och slitna utan snöfläckar, men är samtidigt natursköna på ett fridfullt sätt. Jag ser ett eldorado av motiv men har ingen möjlighet att stanna bussen. Vi åker vidare mot Everest och Kailash, två extraordinära berg. Det tar sin tid. Mer om det i kommande bloggar. 

Lilla staden Samsang på väg mot Kailash.

0

Som pilgrimer runt Helags

Mot Helags, Predikstolen till vänster och högsta toppen till höger.

En vårvintertur i svenska fjällen. Få äventyr känns mer uppfriskande. Särskilt om man som vi, sover i tält och håller sig vid sidan av uppkörda spår. Den här gången väljer vi Härjedalens fjällvärld, Per Lind, Claes Fransson och jag. Vi siktar på en tur runt Helags, det högsta fjället i Sverige söder om polcirkeln, eller mer precist söder om Tarrekaise. Höjden på Helags, eller Maajåeikie som toppen kallas på sydsamiska, är 1797 meter över havet och massivet reser sig i ensamt majestät med branta sidor och en djupt inskuren glaciärnisch. Helags är som gjort för ”orbiteering”, ett slags bergsdyrkan som ”uppfanns” i USA och som innebär att man går runt ett massiv istället för att bestiga det. Idén hämtades från religiösa traditioner med pilgrimer som cirklar kring heliga berg. Parikrama kallar buddister och hinduer sin rituella rundvandring kring Kailas, världsalltets pelare, deras axis mundi, en isolerad topp på tibetanska högplatån som anses vara världens mest dyrkade berg. 

I skymningen når vi Gröndörren

Björkdunge och skare i Gröndörren.

Helags har såvitt vi känner till aldrig betraktats som heligt, men man kan ju undra med tanke på namnet. Dessutom heter en av topparna i massivet Predikstolen och till yttermera visso passerar en gammal pilgrimsled söder om Helags på väg mot norska Nidaros. För skandinaviska vikingar var dock axis mundi en ask som kallades Yggdrasil. 

Jag vill inte påstå att vi tre som denna påsk anno 2019 skidar runt Helags ser på fjället som en religiös förbindelse mellan himmel och jord eller genomför en parikrama, men det känns faktiskt högtidligt och emotionellt laddat att kunna betrakta ett och samma berg i alla väderstreck under en och samma tur. Helags är nog det mest lyckade fjället i Sverige för orbiteering, ensamt som det står på vidden. Vi liksom kastar ett lasso om topografin och känner oss allt mer hemmastadda med naturen för varje ny vinkel mot massivet som visar sig. Och har man dessutom tur med vädret som vi har, blir det faktiskt något av en andlig upplevelse. Kanske kan man säga att vi är moderna eller snarare profana pilgrimer.

Skymning vid andra lägerplatsen.

En mer värdslig sak behöver också nämnas. Helags är nämligen det närmaste högfjället inom Stockholms horisont och ligger cirka 70 mil bort. Det passar bra när man har en snålt utmätt tid till sitt förfogande. Åtta timmar tar det oss med bil till Ljungdalen och vidare upp till Kläppen, där vi parkerar för att sedan staka iväg på skidorna, först genom björkskogen. Efter bara en halvtimme glider vi galant på kalfjället med våra pulkor på släp. Luften är krispigt klar och himlen molnfri. Gud vad ljuvligt det är att få andas denna luft, eller som det står i visan ”…det är så hälsosamt och stärkande i fjällen..”.

Första lägerplatsen ligger i en tydligt markerad dalgång som vi aldrig hört talas om, Gröndörren. Genom den gick nämnda pilgrimsled. För mig är geografin inledningsvis ganska grumlig eftersom jag inte varit i dessa trakter sedan våren 1970. Största överraskningen är Helags självt, och dess imposanta resning. Hade glömt. Eftersom massivet omges av böljande vidder känns det högre och mäktigare än man kan döma av kartan och höjdsiffrorna. Några ripor kacklar nära oss när tälten förankras på hård snö. I sydost dyker en nästan full måne upp, allt medan temperaturen kryper ned under minus 10 grader.

Undertecknad fotograferad av Claes Fransson.

Stort med dessa skidfärder vid sidan av kryssleder och turiststugor är det ultimata friluftsliv som det innebär att dygnet runt leva på och i snön. Aldrig är man så nära naturen, och aldrig kan man smita undan genom en dörr till värme och trygghet. Ur denna förutsättning uppstår tror jag, en ödmjuk relation till omgivningen, men okunskap och slarv kan stå en dyrt. Vinterfjället är inte att leka med om gudarna djävlas. Rätt utrustning och relevanta erfarenheter krävs om man ska tälta på snövidden, men denna kväll när stillheten dånar och luften är berusande blir sceneriet njutbart på ett kravlöst sätt. Tillåt mig vara ärlig. Eftersom jag kommit upp i åren är turer av det här slaget också ett hälsotest. Om det går bra får jag ett friskintyg av fjället. Det är för övrigt en obeskrivlig njutning att krypa in i tältet och ned i den gosiga dunsovsäcken, förpacka sig i denna som en mumie och ordna ett litet andningshål som släpper in den isande kristalluften till lungorna, och på samma gång känna hur värmen som alstras av kroppen stannar kvar tack vare all isolering i säcken och luftmadrassen. Jag somnar som en prins. Behöver jag nämna att vi innan dess intagit en liten jamare.

Uppför stortoppens östra rygg på Helags, i bakgrunden Härjångsfjällen.

Av med skidorna, bortom vidderna Bunnerfjällen till vänster och Härjångsfjällen till höger.

Ihållande solsken som stundtals gassar råder nästa dag, men luften i högtrycksvädret är kall, vilket känns när man pustar ut. Färden går vidare mot Predikstolen och vid Vitvattnet stannar vi efter bara en dryg halvmil. Helags ska bestigas under rådande förhållanden, har vi bestämt. Man måste passa på i detta sagolika väder. Utan pulkor och med bara en liten tursäck på ryggen siktar vi mot fjällets sydsluttning. Under våra skidor sitter stighudarna; de är förresten påsatta under hela denna färd vilket gör pulkadraget effektivare. När vi närmar oss Helags ökar terrängens lutning gradvis. Snön är en aning motsträvig med bitvis hårda skarfläckar. På andra ställen är den grynig av solvärmen och där sjunker skidorna ned. Fjällets högsta punkt ligger oavbrutet inom synhåll. Ett anmärkningsvärt högt röse tycks stå däruppe och peka mot himlen som en skorsten. Väl uppe på fjällryggen kan vi se ned i den väldiga grytan mot den numera dimunitiva Helagsglaciären som inramas av en extremt lång och palissadliknande bergvägg. Jag undrar om inte detta är Sveriges längsta tvärstup. Värt att undersöka för tabellnördar. 

Vi vänder knappt tre hundra meter nedanför toppen. Observera det höga röset högst upp.

Uppe på ryggen upptäcker vi att snötäcket är tunt och glaserat av is. Och en isande vind har börjat blåsa. Vi tar av skidorna för att hellre stega oss uppåt, men lutningen blir allt brantare och därmed riskerna vid ett fall. Stegjärn behövs, men saknas. När vi kommit upp till en liten platå på höjden cirka 1500 meter och ser att lutningen blir ännu brantare, samtidigt som vinden friskar i riktigt ordentligt, avbryter vi toppförsöket. Därefter söker sig dessa tre vise män tillbaka till skidorna och den väntande utförslöpan. Snopet kan vi tycka, men ändå belönande. Vi skådar över ett storartat och väglöst land på gränsen mellan Härjedalen och Jämtland.

I det lilla speglas fjällandskapets storhet. Solnedgång bakom Helags.

Kartan inspirerar, men kan faktiskt också vara svårtolkad.

Hela denna fjälltrakt är ett skoterförbudsområde, men i sedvanlig kompromissanda också genomskuret av skoterleder där fordonen tillåts fara fram. Vi korsar den tillplattade snöautostradan mellan Helags fjällstation och Fältjägarstugan och känner hur det sticker i näsan av kvarblivet os. Först hör vi och sedan syns några fartdårar swisha förbi. Fort ska det gå nästan jämt och vi undrar stillsamt varför ingen talar om skoterskam i dessa miljömedvetna tider. På andra sidan och längre västerut råder dessbättre frid. Några skotrar syns långt bort på den för dem tillåtna Sylsjöns is, men de stör oss inte. Sylsjön är för övrigt ett intressant fenomen. Det är en konstgjord sjö som dämts för norska kraftintressenter. Ingreppet genomfördes i början på 1950-talet och man undrar osökt varför myndigheterna medgav detta mycket stora ingrepp i den svenska naturen till nytta för norsk elproduktion. 17 kvadratkilometer fjällhed lades under vatten. Ett ämne att gräva i.

Kvällsutflykt nedanför Helags västtopp.

Återigen blir skymningen strålande och ikväll är gubben definitivt full, där han hänger som ett himmelsöga ovanför Predikstolens skarpa profil. Nästa dag bjuder på ett färskt järvspår, och en av oss lyckas faktiskt se detta hemlighetsfulla djur skutta över en ås. Mest fascinerande på dagens etapp från Njåemelejabpe till Ekorrdörren är topografin men kartan är bedräglig, säger jag som alltid älskat dessa fantasieggande avbilder av landskapet. Inte minst är administrativa gränser sällan lika synliga i verkligheten som de framträder i kartor. Sålunda, när vi här rör oss här bara en knapp mil från riksgränsen, är de norska fjällen mycket närvarande som en visuell del av det rymliga landskapet. Vi ser Skardsfjella som bildar en pucklig ridå i väster, och hittar med blicken det svenska Skarsfjället i söder som också det förstärker intrycket av ett kuperat fjällandskap. Sen dyker Storsola upp i norr, den sydliga utlöparen av Sylarnas massiv, och den knallen är närmast en alpin topp. Och österut ser vi oavbrutet Helags mäktiga gestalt. Alltså är vi inringade av markanta högfjäll i alla riktningar, men det krävs rätt mycket fantasi för att kunna läsa in detta faktum i kartan innan man har varit här. Så mycket roligare därför, att detta storartade område framstår som en överraskning för oss. Vi upplever helt enkelt en bortglömd rest i svenska fjällen som få verkar ha upptäckt – inte ett enda skidspår visar sig på vår väg norrut till Ekorrdörren. Ödsligheten är suverän i det vindstilla solgasset. 

Lägerglädje, Per till vänster och Claes till höger.

Helags västra sida i skymningen.

Mångubben över Predikstolen.

När vi kommer till Ekorrdörren kan vi för första gången hittills följa en skidled med uppkörda spår. Helags försvinner utom synhåll men dyker åter upp när vi kommit igenom detta vackra dalpass vars symmetri kan mäta sig med Lapporten. Ännu en vacker skymning sänker sig över landskapet medan vi stannar vid en barsmält markfläck för att etablera det fjärde lägret. I detta perspektiv har Helags kontur blivit mer långsträckt än tidigare, och vidden fram till fjällbranten lyser skäckig som en leopardpäls; det märks att solen de senaste dagarna arbetat sig ned i snötäcket. 

Vy mot Skarddøra på norska sidan.

Fjällripa med Ekorrhammaren i bakgrunden.

Mot Storsola och Ekorrdörren.

Åter kontakt med Helags på andra sidan Ekorrdörren.

Ekorrdörren mot väster.

Barmarksfläckar underlättar lägerlivet. I bakgrunden Helags norra sida.

Femte dagen sluter vi nästan cirkeln. Det börjar med en härlig utförslöpa ned till vindskyddet Miesehketjahke på kryssleden från Sylarna. Där vikar vi av mot sydost och ser efter hand en del skidåkare i spåren, men de är oväntat få. Vid Helags fjällstation inträffar däremot den stora förvandlingen. Runt husen i den lilla stugsamlingen kryllar det av folk som njuter av det extremt goa vädret, skidåkare, skoterkörare, tältare och stuggäster. På Helags branter syns utförsåkare och framför stationens reception har man anlagt en snöbar med alla rättigheter. Vi är inte sämre än andra, köper oss var sin stor stark och intar ett ledigt bord. Stämningen är med ett ord kontinental. Som gamla rävar diskuterar vi plus och minus. Den nostalgiska STF-andan är som bortblåst, här fläktar nya tidens vindar. Vi förstår läget och sörjer lite grand, men efter två bira är vi med på noterna och tycker att det trots allt är trevligt med detta folkliv, trygga i vissheten att vi alltid kan leta upp ödsliga platser som bara de förfarna hittar till.  

Ekorrdörren från leden mellan Sylarna och Helags.

Helagsbaren.

Sista lägerplatsen, skyar drar in.

Nöjda skidar vi i sommarvärmen mot Kesudalen och stannar halvvägs för sista tältnatten. Och följande dag, lagom till ett väderskifte fortsätter vi ett par timmar ned till Kläppens parkering. Det är mulet, grått och en del försiktigt regn faller. Perfekt när man ska lämna härligheten.

Nu är glada vintern slut, slut, slut.

OM UTRUSTNINGEN

Vi använder pulkor. Om detta koncept är smidigare än att bära allt i en ryggsäck må det tvistas. I pulkan kan man i alla fall få med tyngre och volyminösare utrustning och jag använder den superlätta Parispulkan Expedition ihop med Fjellpulkans ihopfällbara skakel och dragbälte. Parispulkan saknar kapell och utrustningen lägger jag därför i en stor duffelbag från Osprey och en IKEA-påse med dragkedja. På ryggen har jag en lätt Haglöfs LIM-säck 50 liter och i den min varmaste dunjacka, extrakläder och en kameraväska. Tältet är ett Hilleberg Saivon, alltid stabilt och pålitligt men tungt och förutsätter enligt min mening en pulka. Till matlagning Primus Omnifuel som drivs med bensin, det pålitligaste bränslet vintertid. Obs pålitlig är ett nyckelord för utrustningen till vinterfärder. Mathållningen består av Wetebix med torrmjölk och flytande honung till frukost och ett paket frystorkad middag till lunch och ytterligare ett paket till middag, två om dagen sonika. Därutöver hårda mackor med pålägg, te/kaffe, smarrkex och slutligen maltwhisky som färdknäpp. 

Sovsäcken min är en supervarm Haglöfs som inte tillverkas längre. Under den ett Ridge Rest liggunderlag och på detta en luftmadrass. Till nätterna prövade jag att ha Exped Camp Booty tofflor i sovsäcken och det var lyckat. De höll fötterna kokande varma och tack vare deras gummisula kunde jag lätt gå ut ur tältet på snön vid behov. Rekommenderas. Mina skidor är Åsnes turmodell Roald Amundsen och till dem skräddarsydda stighudar av samma fabrikat. Skidkängan är min gamla Crispi som jag haft i femton år vid det här laget. Under åkningen bär jag antingen en lätt tröja eller en tunn poplinjack som vindskydd.

Kamerautrustningen innebär alltid avvägningar. Jag bedömde sannolikheten att se djur som liten och lämnade långa teleobjektivet hemma. Sedan i vintras använder jag Olympus E-M1X, den nya revolutionerande kameran och till den endast zoom-objektivet 12-100 mm för denna tur. Fem fulladade batterier hade jag med, men bara två förbrukades. Kameran är ett professionellt verktyg för alla situationer och under skidåkningen hängde den i en rem om nacken utan att besvära eftersom den höga baksidan på kamerahuset vilar bra mot höften utan att kameran vippar. När det är dags för ”fineart photography” använder jag den högupplösta funktionen på frihand eftersom skakningsstabiliseringen är så effektiv. Mitt lilla Manfretto-stativ kom därför aldrig till användning. Ett graduerat gråfilter 9D från Haifa använde jag i svåra kontrastlägen. 

6

Vilda Wales

I gryningen, på väg uppför berget Y Lliwedd ser vi ned mot sjön Llyn Llydaw medan molnen dansar över toppen av Snowdon.

”Det är inte fel att kalla dessa berg för de Brittiska Alperna, eftersom de är de väldigaste i hela Brittanien …. alla tornar upp sig i luften och omfamnar ett massiv som är högre än alla andra och lustigt nog kallas Snowdon-Hill… eftersom det hela året är täckt av en mantel av hård snökrusta.” 

John Speed var en tidig brittisk kartograf. Hans observation år 1610 beskriver topografin i norra Wales och ger även en hint om klimatet. På 1600-talet berördes norra Europa av lilla istiden. Snön smälte aldrig på höjderna. Idag är Snowdon sällan vitpudrat under lång tid, men namnet är befäst och förstås, berget är alltjämnt det högsta i Wales. Med sina 1085 meter ganska nära havet finns förutsättningar för en imponerande resning. Som Lofoten ungefär, fast inte lika tvärbrant.


Massivet Snowdon ståtar i skymningen när jag fotograferar från dalen Dyffryn Mymbyr.

Det första intrycket är just detta, ojdå de här bergen är inga mesiga kullar om man nu trodde det. Topparna häver sig utmanande från dalen Dyffryn Mymbyr dit vi kommit. Vi ser dem högt i skyn utanför dalens legendariska hotell Pen-YGwryd som dock inte lockar till övernattning trots nostalgiska bilder på Edmund Hillary och George Mallory i sällskapsrummen. Istället letar vi upp ett betydligt billigare B&B nära pittoreska turistorten Betws-y-Coed, lite längre bort från Snowdon. Värdinnan pratar bara kymriska med sitt minderåriga barnbarn som inte förstår ett ord engelska. Hoppsan, vi är i ett annat land. Ett keltiskt territorium. Redan ortsnamnen är avslöjande.

RESANS UPPLÄGG

Med vett och vilja är vi skralt förberedda. På senare år har det blivit roligare att resa så. Man storknar ju av information nuförtiden. Hemligheterna dör och därmed upptäckarglädjen. Denna gång skaffar vi bara en lämplig översiktskarta, köper ett par flygstolar till Manchester, bokar hyrbil för åtta dar, packar och drar. Wales ska utforskas från scratch tänker vi, Jill och jag. Men såklart, vi hade hört talas om Snowdon och tidpunkten för resan är väl överlagd. Trots blacka färger i naturen reser vi hit sista veckan i mars 2019. Helt renons på kunskap är vi inte. Under högsäsongen kan Wales förföra vem som helst med sina pastorala kulturlandskap, gröna lövskogar och mäktiga kuster. Det visste vi. Då har ”lonly wolfs” inget här att göra. I turistreklamen kan man läsa att ”Snowdon is the busiest mountain in the world”. Inte osannolikt, men vem vill trängas med horderna under högsäsongen? Trevligare att ha terrängen för sig själv under en udda årstid, tänker vi. Det har blivit vår tumregel numera. Dessutom, det är lättare att hitta spontan inkvartering off season.


Första närkontakten av toppen Y Garn 947 möh (3106 fot) gör ett imposant intryck. I Wales finns 15 bergstoppar över 3000 fot, vilket är en ikonisk höjdsiffra i Storbrittanien. I Skottland kallas dessa toppar för Munro´s.

Några frigående ponnies nära sjön Llyn Idwal.

Först några ord om Wales och Storbrittanien. När romarna behärskade örriket för ett par tusen år sedan levde ett flertal keltiska stammar väster om det låglänta och anglosaxiska England. Under medeltiden började engelska kungar göra anspråk på detta angränsande bergsland med alla sina stamfolk. Edward II blev den förste prinsen av Wales. 1536 fastställdes nationsgränsen, som i stora drag följer systemet av gamla engelska försvarsvallar från 700-talet, kallat Offas Dyke. En vandringsled går numera längs detta byggnadsverk. 1542 förenades Wales och England under gemensamma lagar och engelsk administration. Sedan dess är länderna siamesiska tvillingar, även om det i Wales, liksom i andra delar av Storbrittanien, finns nationalistiska rörelser. 1997 ville majoriteten i en folkomröstning ha ett slags självstyre. Därefter fick Wales en nationalförsamling och landet är officiellt tvåspråkigt. Alla skyltar och officiella texter skrivs på både kymriska och engelska. På många subtila sätt märker man att walesarna distanserat sig från sina grannar i öst. Genom brexit vill de flesta lämna EU utom i trakten kring Snowdon där en stor majoritet hellre blir kvar. 

Vandrare framför klipporna hos Glyder Fawr. Bergen i Snowdonia består ofta av vulkaniska bergarter från ordovicium penetrerade av granitiska smältor och allt har sedan veckats och lyfts i samband med den Kaledoniska bergskedjebildningen när Skottlands högländer och Skandinaviska fjällen uppstod.

Vi får höra en del röster om kalabaliken i brexit, men det är en annan historia. Åtta timmar från Arlanda är vi välgörande långt borta från det digitala nyhetsflödet och vandrar runt sjön Llyn Idwal som omges av förvånansvärt högresta branter. På väg dit stannar vi i lilla byn Capel Curig och köper en storskalig karta och får några tips i Joe Browns sportaffär som plötsligt dyker upp; att Joe Brown är en klätterlegend visste jag. Till slut går vi ute i terrängen efter en lika kort restid hemifrån räknat, som vore vi på tur i svenska fjällen! Några ponnies betar på den torra gräsmarken. Två omedelbara iakttagelser slår mig. Marken täcks främst av gräshed och har inte så mycket risvegetation som i våra fjäll. Och bergen är oväntat klippiga med hårda bergarter vilket stärker det alpina intrycket. Imponerande svaberg syns i ” Upper Cliff of Glyder Fawr”, en 400 meter hög klippvägg ovanför sjön. Det är en vanlig måndag efter lunch och ändå går många flanörer på stigen. Britterna är ett vandrande folk! Hur ser det ut här i juli, undrar vi osökt. 

FÖRSTA FÖRSÖKET PÅ SNOWDON

Nästa dag bekräftas de första intrycken. Vi vaknar i ottan för en tilltänkt bestigning på Snowdon. Startpunkten är klassiska Pen-Y-pass, bergspasset öster om Yr Wydffa som Snowdon heter lokalt, troligen i betydelsen ”gravhög” efter legenden om ett röse som anlades på hög höjd när jätten Rhitta Gawr hade blivit halshuggen av Kung Arthur. Det finns många ortnamn att hålla reda på. Snowdon / Yr Wadffa avser massivets högsta topp medan Snowdonia blev namnet på den första nationalparken i Wales 1951. Detta namn betecknar också hela trakten. På kymriska kallas Snowdonia för Eryri vilket betyder ”örnarnas boning”. Alla dessa tungvrickande namn förstärker landskapets magi.

Brittiska klättrare på Y Lliwedd ovanför sjön Llyn Llydaw. Kring högsta toppen av Snowdon driver molnen.

Andra klättrare som man se högt upp i bergen.

Toppen av Snowdon bildar ett nav omgivet av branta bergsprofiler i öster, men har flackare lutning mot väster. Fem bergsryggar strålar ut som en sjöstjärna. Det förekommer många vägar upp men den mest spännande är en hästskotur över bergsryggarna som pekar österut. Hästskon omringar Cwn Dyli. Ordet Cwn uttalas ”coven” vilket betyder glaciärskapad dal, tänk på Western Cwn nedanför Everest. Snowdons djupt nedskurna kittel rymmer två bergssjöar, Llyn Llydaw som är reglerad, och den mindre pärlan Glaslyn, som ligger högre upp rakt nedanför toppens mäktiga öststup. 

Ryggen av Y Lliwedd har två toppar och bergryggen leder till Snowdon / Yr Wadffa längst bort. I den framträdande bergväggen fick legendariske George Mallory sin första erfarenheter av bergsklättring i början av 1900-talet.

Uppe på västra toppen hos Y Lliwedd tittar vi ned mot sjön Llyn Llydaw och berget Glyder Fawr i fonden. Däremellan ligger Pen-Y-pass.

Bilen parkeras i Pen-Y-pass varifrån vi följer Miners Track när gryningsljuset strålar in och tänder några bloss på bergens sidor. En del moln hänger över krönen. Från sjön Llyn Llydaw sneddar vi brant upp mot hajfenan Y Lliwedd, en topp som leder bergsryggen vidare till Snowdons kägel. Högre upp möter vi tre brittiska bergsbestigare varav en vill hoppa fallskärm nedför nordstupet. Det finns många sätt att umgås med bergsnaturen hinner jag tänka, medan vi fortsätter småklättrandes upp på Y Lliwedd. För mig är det tillräckligt inspirerande att ta sig fram i dessa fotspår efter George Mallory, legenden som försvann i dimmorna på Everest 1924 och vars kvarlevor hittades på världens högsta berg 1999, en världssensation. En mer fascinerande person i den internationella alpina historien vet jag icke. Vid början av förra seklet gjorde han sina första seriöse bergsturer just här på Y Lliwedd. Man samlades då kring påsk i Pen-Y-pass, en trogen skara av de främsta brittiska klättrarna. Det var ett återkommande evenemang som initierades av klätterprofilen Geoffrey Winthrop Young.

Västra toppen av Y Lliwedd är klippig. Observera klättrarna däruppe.

Scrambling på västra toppen av Y Lliwedd.

På väg ned från Y Lliwedd väntar ännu mer scrambling för oss. Jag älskar den aktiviteten och detta ord. Ingen bra svensk motsvarighet finns men den engelska termen betyder att man går upp i bergen och använder ibland sina händer till stöd när detta krävs, men man släpar inte med sig en massa byngliga klätterprylar som väger sitt och komplicerar bestigningen när de ska användas. Scrambling passar mig utmärkt. Det är bergens skönhet och frihet som ger mig de stora mervärdena på en tur. Jag är absolut en klättrare i själ och hjärta, men att pula med rep, kilar och hammare är inte min metod. Hellre väljer jag en enklare väg som gärna får medföra scrambling. Bergen ska vara en plats för naturupplevelse och insikt mer än en prestationsarena. När jag var ung kändes det annorlunda!

På väg ned i dalen Nantgwynant går vi in Wales kulturlandskap.

Vandringen ändrar karaktär nere i dalen.

Vi står under slutbranten upp till Snowdon och tvekar. Molnen rusar av och till, och vad är meningen med att gå upp i dimman? Det får bli nedstigning till dalen Nantgwynant, nästan 800 meter längre ned. Där kommer vi in i ett betagande kulturlandskap med betesmarker och skog och turen tar en annan och väldigt trevlig vändning, men hela sträckan blir lång och trötta når vi Pen-Y-pass efter 22 kilometers vandring. I det anrika värdshuset avrundar vi med dryck. Stället heter förstås numera Mallory och är tapetserat med gamla bilder från sammankomsterna som Geoffrey Young ordnade.

Bild av George Mallory th och Siegfried Herford tv i Pen-Y-pass december 1913.

En hel vägg i det anrika värdshuset upplåts historisk information vilket skapar en härlig atmosfär.

På väg ned från Pyg Track ser man värdshuset i Pen-Y-pass. Mot öster.

Tryfan 917 möh (3010 fot) är en de mest kända och karaktäristiska topparna i Wales och framröstat som det mest populära berget i hela Storbrittanien. Ett klättereldorado.

SNOWDONS JÄRNVÄG OCH ANDRA FÖRSÖKET

Turen var fin men toppförsöket ”misslyckades”. Nästa dag prövar vi tåget som alternativ. Snowdon Mountain Railway letar sig uppåt från byn Llanberis nordväst om massivet. Järnvägen invigdes 1896 och var en ingenjörsbedrift för sin tid. Kugghjulsbanan når nästan upp till krönet av Snowdon och är avgjort en sevärdhet. Säsongen inleder man den första april, men tågen har redan börjat rulla till den näst högsta stationen Clogwyn, 779 meter över havet. Vi hamnar i en fullsatt vagn, mitt i veckan och i slutet av mars. Snowdon måste sannerligen vara ett av världens ”most busiest mountain”. På resan upp som tar 40 minuter, uppstår som alltid i dessa brittiska länder när människor samlas, en trevlig konversation. Några medpassagerarna luftar sin syn på brexit och vi kan inte göra annat än känna medlidande. Under en halvtimme vid stationen Clogwyn kan vi sedan skåda ned i hissnade djup mot Pass of Llanberis, klättrarnas favoritplats, och åt andra hållet studera den omhuldade bergväggen Clogwyn Du`r Arddu, som kallas Cloggy och har en speciell plats i Wales klätterhistoria. 

Byn Llanberis och Snowdons höjder

Förväntansfulla passagerare.

Knappast originalet men fascinerande ändå. Stationen Clogwyn.

Bergväggen Cloggy tv och th Castell Cidwm

Skifferbrottet Dinorwic Quarry utanför byn Llanberis var ett av världens största men lades ned 1969.

Västra sidan av Snowdon.

Naturligtvis kittlar Snowdon fortfarande vår lust. Som bergsbestigare ger man sig inte i första taget. Fjärde dagen bådar vädret gott. Åter stiger vi upp fakirtidigt, kör tillbaka till Pen-Y-pass och stegar ut på Miners Track som fått sitt namn av gruvbrytarna som gick här till sina små skärpningar högre upp. Stigen är stenlagd och lätt att trampa. Från den övre sjön Glaslyn blir dock lutningen brantare, men eftersom solen tagit kommando känns ansträngningen lätt som en plätt. Som sig bör i ett bergsmassiv nära havet blir dock glädjen inte långvarig. När vi kommit över kitteldalens krön och hamnat bredvid järnvägens räls strax nedanför högsta punkten på Snowdon, kondenseras luften i hård vind och till slut står vi på den blåsiga toppen utan att se något alls av alla de landmärken som anvisas av den illustrativa siktskivan med riktningar och namn på allt som ligger inom horisontens synrand. Men vi vet i alla fall att vi nått Wales högsta punkt, kul kuriosa. Den fula tågstationen har dock en ebarmlig skräphög vid ena väggen. Vi blundar och går ned under molnbasen för att återse naturens härlighet och undkomma vinden. 

Nytt försök mot Snowdon som inledningsvis gömmer sig i molnen ovanför Miners Track.

Miners Track lämnar den övre sjön Glaslyn och uppe till höger ser vi hajfenan Y Lliwedd som vi besteg för ett par dagar sedan.

Molnen drar in över Snowdon, vi kan se en person vid det bastanta toppröset.

Siktskivan på toppen av Snowdon. Jättefin vy lär det vara.

Enligt Murphys lag lättar molnen när vi är på väg ned. Inte mig emot, det blir en bild av härligheten.

Under en rast på Pyg Track dyker en gråtrut upp. Jag skiftar snabbt till telezoomen 40-150 mm och ställer in kameran på ProCapture för att fånga fågeln när den flyger upp. Jag håller avtrycket halvvägs nere beredd att exponera, samtidigt samlas tillfälliga bilder i Olympuskamerans internminne (60 bilder per sek). Plötsligt dyker ännu en trut upp och ska landa bredvid den jag vill porträttera. När jag då trycker ned för exponering laddas på bildkortet även de bilder som kamerans internminne registrerade före min exponering. Hemmavid har jag nu tagit fram situationens bästa bild när den landade fågeln hänger perfekt i luften. Teknikens utveckling gör fotografin enklare, och mer osportslig som puritanerna brukar säga.

På returen väljer vi Pyg Track (ibland kallad Pig Track), den högre och mer populära stigen jämfört med Miners Track. Nationalparkens förvaltare skriver: Nobody knows for certain why this path is called the Pyg Track. It’s possible that it was named after the pass it leads through, Bwlch y Moch (translated Pigs’ Pass) as the path is sometimes spelled ’Pig Track’. Or, maybe because it was used to carry ’pyg’ (black tar) to the copper mines on Snowdon. Another possible explanation is that the path was named after the nearby Pen y Gwryd Hotel, popular amongst the early mountain walkers.

KUSTEN I PEMBROKESHIRE

Efter denna givande sejour bland Wales höga berg vill vi se andra delar av landet. En hel dag tar det oss att köra ned till sydvästra kusten vid Pembrokshire, fast avståndet bara handlar om dryga 30 mil. Smala och slingrande vägar är förklaringen. Och det vackra landskapet som hel tiden ger mig lust att stanna och fotografera. Distriktet vi kommer till huserar Pembrokeshire Coast National Park inklusive en lång vandringsled längs havet, Pembrokeshire Coast Path National Trail. Oförberedda som vi är dyker ett trevligt värdhus upp huxflux. St Govan Country Inn ger oss ett perfekt läge för den promenad som ska anträdas. Tipsen har vi fått i en pamflett om vandringsleden. Den naturliga stenbron Green Bridge hägrar. Vi börjar gå från värdshuset och knallar först genom ett militärt skjutområde med vidsträckta hedmarker. Snart når vi den spektakulära klintkusten där klipporna störtar lodrätt nästan femtio meter mot havet. Green Bridge och några fristående klippelare skapar ett häftigt sceneri. Senare på säsongen häckar sjöfågelkolonier i dessa utsatta stup. En säl dyker upp i vågorna. Vandringen fortsätter sedan längs den högresta havskanten. Inåt land breder öppna betesmarker ut sig i en syn som påminner lite om Öland. En knapp mil strosar vi längs stupets rand i allt soligare väder. Gudarna är på vår sida i detta lågtryckens Wales. 

Green Bridge och den ståtliga sydkusten i Pembrokeshire.

En snubbe klättrar ut på stenbron, som på beställning.

Läckra fristående klippelare utanför klinten.

Kustens kalkklippor är populära bland klättrare.

Vi passerar några djärvt inskurna vikar.

Flockar av kajor flyger av och an längs klinten.

Church Rock är det sista vi ser under den långa kustvandringen.

Vår veckolånga resa avslutas med ett besök i Wales enda whiskydestilleri Penderyn. Detta ligger inne i (!) nationalparken Brecon Beacons, och med ett sådant läge måste man väl gör en ädel dryck. Om den saken berättar jag i en kommande whiskyblogg.

FOTOKOMMENTERAR

Under resan har jag bara använt min nya kamera Olympus E-M1X. Den har hängt på magen mest hela tiden. Trots att den är större och tyngre än min andra Olympus E-M1 Mark II och på så sätt är emot min lättviktsstrategi för fotoutrustning, är jag förälskad i modellen. E-M1X har en fantastisk genomtänkt ergonomi i knappar och reglage, och den inbyggda stabilisatorn mot skakningar gör det möjligt att fotografera på fri hand med långa slutartider och med högupplösande funktion. Under hela denna vecka har jag faktiskt inte använt stativet en enda gång vilket är revolutionerande i min fotografi. Nästan alla bilder är fotograferade med favoritobjektivet 12-100 mm f/4. Jag ska i en blogg återkomma med mer av mina erfarenheter med denna kamera.

Bild av Glen Fairy, en omtalad ravin utanför turistorten Betws-y-Coed. Frihand 1/6 sek högupplöst, 200 iso, f/8. 41 mm på zoomen 12-100 mm.

Stämning nära Glen Fairy. Frihand 1/15 sek högupplöst 200 iso, f/8. 57 mm på zoomen 12-100 mm.

2

STREET PHOTOGRAPHY I HAMBURG

Ett par dagar i slutet av januari 2019 deltog jag i Olympus världslansering av nya kameran OMD-E M1X. Passade på att i förbifarten göra några bilder av staden. Hade aldrig varit där förut. 

Ville pröva en ny kombination av objektiv till min inkörda Olympus O-M1 Mark II. Använde 25 mm / F1,2 och 75 mm / F1,8 (istället för mitt standardobjektiv zoomen 12-100 mm / F 4). Det visade sig vara ett lyckat val för denna miljö. Fasta brännvidder fungerar bättre än zoomar när det är mycket arkitektur i motiven. Jag vill ha så räta linjer som möjligt och minimal optisk förvrängning, zoomar har mer distorsion. I efterbehandlingen har jag använt fotoshops möjligheter att korrigera perspektiven.

Vädret var råkallt och med tungt gråljus, men stadens karaktär passade bra i den stämningen.Tysklands näst största stad gjorde intryck. Med alla kanaler som penetrerade hamnkvarteren vid floden Elbe, såg stadsbilden ut som en modern tysk variant av ett slags Venedig. Hamburg har 2500 broar vilket är ett europarekord och här finns en av Europas största containerhamnar I de gamla kvarteren för skeppslager och sjåare har man byggt ett läckert operahus och attraktiva lägenheter a la Hammarby Sjöstad i Stockholm.

Omtalade Reeperbahn låg i promenadvägen till konferanslokalen. Gatans många skyltfönster med oblyga invitationer till en business som är förbjuden i Sverige, påbjuder mig en osökt reflektion. Är Tyskland och Sverige grannar? Är båda länderna medlemmar i EU? Ligger de på samma kontinent?

Jag återvänder gärna till Hamburg under en varmare årstid. Lätt att tänka sig det intensiva folklivet en härlig sommarkväll.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

Märkliga ställen i Dalafjällen

Vandring på Hovden med Hågåvålen i bakgrunden.

Det är ett säreget stycke Sverige, Dalafjällen. Läget på Skandinaviska halvön, längst bort från närmsta hav, gör klimatet krävande och kontinentalt med kalla vintrar och torra somrar, och berggrunden är mycket näringsfattig. Sammantaget märks dessa förutsättningar i naturen; skogarna är överlag karga, och fjällen bildar avrundade höjder som kallas vålar. I dessa trakter förekommer ett par nationalparker, och en ny är planerad. Av de befintliga två har Fulufjället blivit mest omtalad, främst tack vare det läckra vattenfallet Njupeskär. 

Lägret på Hovden med Nipfjället långt borta vid horisonten.

I denna blogg berättar jag om några minnesvärda skogsvandringar genom denna ”nationalparksnatur” tillsammans med Anders Eriksson, en vecka i mitten av juni 2018. Vi började i Töfsingdalens nationalpark som är en avkrok med så pass råbarkad natur att man vid närkontakt undrar om det är ”landet Gud gav Kain”. Parken bildades 1930, men inte alls på grund av den märkliga miljön som består av enormt blockrik terräng. Nej, några naturvänner från trakten ville enkom skydda en häckningsplats för kungsörn som de kände till i området! Ett futtigt skäl för lagens strängaste skyddsform kan tyckas, men uppenbarligen tillräckligt vid den tiden och fridlysningen gav dessbättre till resultat att ett av Sveriges oländigaste områden tidigt fick en värdig status som faktiskt motsvarar dagens förväntningar och syn på nationalparker. Avgränsningen blev visserligen rätt godtycklig, men arealen är hyfsat stor 1615 hektar. Framöver planeras Töfsingdalen att bli införlivad i den föreslagna och avsevärt mycket större nationalparken som ska få namnet Rogen – Juttulslätten. Om denna blir verklighet berikas landets system med en riktigt stor pärla, 100 000 hektar till ytan.

Skog i Töfsingdalens nationalpark med Storvätteshågna i bakgrunden.

Vår vandring mot Töfsingdalen börjar vid Siljanskojan. Vi kör dit på en skumpig skogsbilväg cirka tre mil norr om Idre. Efter att ha traskat sex kilometer på gemytliga stigar når vi i kvällningen fjället Hovden och reser tältet på en öppen hed strax utanför parkgränsen. Av någon svårförståelig anledning har klåfingriga myndigheter bestämt att ingen får tälta inne i denna nationalpark! Även naturvården kan medföra begränsningar av allemansrätten. Och ja, det finns ibland skäl att stoppa vår sedvana där naturen är störningskänslig, men att förbjuda tältning i den ödsliga Töfsingdalen är inget annat än ett ”overkill”.

Töfsingdalens nationalpark.

Sämre väder drar in när jag nästa dag vill fotografera de grova tallarna, både levande och döda, som är en klar sevärdhet i nationalparken. Ryckig dimma glider fram över skog och mark. Vi strövar mellan de glest växande träden på Hovdens västra sluttning och spanar förgäves efter en stolt torraka som jag avbildade på 1990-talet. Den formade ett kors och var ett praktfullt motiv som jag har publicerat flera gånger, men kanske har en storm eller blixt fällt det blästrade trädet. Efter ett tag ger vi upp, och diset får oss att lämna parken tidigare än tänkt, för att fortsätta till Juttulslätten, inom den planerade nya nationalparken med detta namn. 

I Spångkojan på väg tillbaka, träffar vi en intressant fransman, gissningsvis plus 70. Han torkar sina kläder efter några dagars tur i nejden. Han ser ut som ett minnesmärke från flower power, har levt sitt vuxna liv i Jaipur i Rajastan, undervisat i yoga och förälskat sig i den indiska livshållningen. Vi hamnar i ett kort men givande samtal om indiernas och européernas syn på tillvaron. Några svenska elever hade tipsat honom om norra Sverige. Fem månader ska han kuska runt.  – Fantastiskt vackert här, säger han på engelska med rullande fransk accent. Och så rent det är. Indien kommer dränkas i sopor!

”John Bauer-skogen” vid Hågåån.

Med detta samtal i bakhuvet funderar jag på skogens andliga väsen när vi nästa dag följer Hågåån, som mer är en friskt strömmande skogsälv, än en å. Den rudimentära stigen vi går på är det bästa vägvalet från söder till den svåråtkomliga Juttulslätten. Inledningsvis kommer vi in i en mossrik granskog av ”John Bauer-typ”. Den naturen om någon, är rotad i svenska folksjälen. Man känner sig hemma här. Mellan dessa storvuxna träd och naturligt fallna stammar kanske man kan ”skogsbada”, tänker jag. Ett svenskt nyord som härstammar från Japan där ”shinrin-yoku” – skogsbad – utvecklats till en modern psykoterapi för urbana och stressade människor. Terapin har spridit sig i världen och tanken är att man i grupp och mållöst ska vandra omkring i en skog utan att anstränga sig. Syftet är att komma in i ett tillstånd av fridfull sinnesnärvaro.

Hågåån.

Terapeuterna har tydligen börjat inse det som landsbygdens människor och friluftsfolk känt till av egen erfarenhet sedan långliga tider, att vistelser i naturen ger god hälsa i både kropp och själ. Orörd natur är den livsmiljö som Homo Sapiens uppstod i och levt längst med. Det vore mot evolutionens drivkrafter om inte detta ursprung har satt sina spår i vår genetik och biologi. 

Hågååns ravin nedanför Hängberget.

Särskilt lövskogar ger oss bra återhämtning, enligt senare rön. Om barrskogarna i norra Dalarnas fjällvärld har samma effekt kan man undra, men jag mår riktigt bra här. Den iIakttagelsen är intressant i mitt eget självsökeri. Sedan tonåren har jag varit mest frälst på dramatisk bergsnatur, även om kärleken till naturen uppstod i de fridfulla hemmaskogarna. Numera och med mognadens insikter, uppskattar jag mycket den lågmälda och kontemplativa skogens helande kraft på sinnet. Behovet av utmanande äventyr minskar med åren, även om jag aldrig kommer tröttna på skönheten hos vassa bergstoppar. Dalafjällen med sina lugna landformer och vidsträckta ödemarksskogar har ett annat tilltal som gör starkt intryck på mig.

Övergiven forsbåt intill Hågåån.

Vi kommer fram till en ganska djup ravin nedanför Hängberget. Den porlande älven är omgiven av resliga granar som smälter samman med den trånga topografin till en ikon för vildmarken. Fast naturen är jungfrulig och otillgänglig har människor levt och verkat i dessa trakter förvånansvärt länge. Samer förstås, men också svenska nybyggare som slog sig ned här i början av 1800-talet. Begreppet vildmark kan därför provocera. Men det finns å andra sidan inget annat ord för ett landskap av den här karaktären. I dessa nejder har storskogsbruket alltid varit frånvarande, inga stora gruvor har anlagts, inga vältrafikerade vägar som bryter upp den geografiska sammanhållningen har röjts, naturen har aldrig danats av människan. Vildmark är helt enkelt det enda ordet som fångar miljöns oförstörda karaktär, även om människor levt och verkat i en småskalig omfattning under lång tid häromkring. Ett kulturlandskap är trakten definitivt inte.

Stigen längs Hågåån var det mest beprövade av vägvalen till Övre Hågådalens, den ensligaste fjällgården av alla och etablerad 1815. I sin intressanta bok ”Ödemarksminnen” från 2004, skriver författaren Tomas Ljung att den äldsta klövjestigen dit gick väster om ån, alltså där vi går. Femton kilometer blir det allt som allt om man ska nå fram till gården. Vilket otroligt isolerat läge detta måste ha varit för nybyggarna. Längre uppströms snuddar denna stig vid Juttulslätten. 

Hängberget från norr när vi går på den andra stigen mot Juttulslätten. Därbakom ligger ravinen.

Vi vänder efter ravinen. Går tillbaka till bilen och far till en annan stig som också leder mot den avlägsna fjällgården vid Övre Hågådalen och även passerar vårt mål Juttulslätten. Stigen har markerats på nya kartan och utgår från bosättningen Grundöjan, längre österut, där vägen från Idre passerar. Av stigen ser vi inget men ett uppkört spår från terränghjulingar leder oss ut på öppen myr som breder ut sig norrut. Detta följer vi och med gung i stegen traskar vi över tungvandrade myrmarker, passerar flera små gölar och stiliga torrakor, och ser tallarna växa ömsom solitärt som parkträd, och ömsom sammanslutna i holmar. En känsla av genuin ödemark belägrar sinnet.

Vandring över de mjuka myrar.

Överallt finns fallna torrakor.

Ibland är de mycket figurativa.

Anders vilar ut i lägret vid Juttulslätten.

Även undertecknad tar en paus.

Skogens ande?

En hungrig björn har rivit ur myrstacken.

Juttulslätten är ett unikum i den svenska naturen. Vi slår läger vid en av sjöarna och gör en utflykt på dess öppna yta. Småspov och grönbena ropar ivrigt, några sångsvanar ljuder på håll. Vi befinner oss mitt på en platå som i randen omges av lågfjällens höjdryggar. Siktvidden är enastående. Juttulslätten består av ljunghed på magert jordtäcke, och dess utseende liknar en savann med ensamstående tallar. Klimatet och marken hindrar tallarna att bilda skog. Landskapet är därför fascinerande otypiskt för det svenska fjällområdet.

Svensk savann. Juttulslätten.

Juttulslätten med med Fjätsjöriet i bakgrunden.

Juttulslättens akacior, det vill säga tall.

Juttulslätten med Näsfjället i bakgrunden.

Jag gick upp i gryningen för att fånga morgonljuset över Juttulslätten. Tuvdun blommar.

Ett par sångsvanar har landat i en av Juttulslättens sjöar.

Sångsvan.

Renar som betar på ljungheden.

Svealands högsta fjäll Storvätteshågna syns bra från Juttulslätten.

Efter en natt på Juttulslätten återvänder vi till bilen och far vidare till Klutsjön för att titta på en fin tallurskog som vi blivit tipsade om. Tallen dominerar i Dalafjällen, björkskogsbältet är obetydligt och granskog förekommer nästan bara längs vattendragen där marken är fuktig. Senare avslutas vår sejour på Nipfjället, också det ett ovanligt stycke svensk natur. Ovanför skogsgränsen påminner landskapet och vyn om skotska högländerna, och när vi gått stigen upp till utsiktspunkten för att titta på Städjan får jag ännu en andlig association under denna resa. Härifrån norr ser Städjan ut som en vulkankägla. Många symmetriska och konformade berg världen runt, har betraktats som heliga gudsriken. Om Städjan någonsin uppfattats på detta sätt, känner jag inte till. Men att titta på den egenartade fjälltoppen känns både spirituellt och helande.

Städjan sett från Nipfjället.

En maffig tall i urskogen söder om Klutsjön.

Den giftiga varglaven syns här och var på torrakorna.

18