JUBILEUMSTUR I SAREK

Mellan 19 och 28 juli i år 2016, vandrade jag genom Sarek ensam. Jag ville återuppliva gamla minnen och fira mitt guldbröllop med området. Om denna tur berättas här. Jag ville också gå med så lätt packning som möjligt. Om den erfarenheten återkommer jag i annan blogg.

1_DSC3319

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med nya kartan i skala 1:50 000 och dagboksnotiser undersöker jag mitt långvariga förhållande till Sarek.

 

PROLOG

I augusti 1966 vandrade jag för första gången genom Sarek. Det var tillsammans med kompisarna LJ och LB. Vi gick från Akkastugan, genom Ruothesvagge och Rapadalen till Aktse. Aldrig tidigare hade jag varit i fjällen. Resan dit var lång. Ingen väg fanns till Ritsem – som idag. ”Vägen västerut” (som byggdes åt vattenkraften) hade öppnats för trafik samma år, men den slutade i Surova där vi fick byta till STF:s båt som tog oss över det långsträckta regleringsmagasinet Akkajaure. Bakom trasiga molnslöjor såg jag från båten snötäckta fjälltoppar högt i skyn. Något så stort och mäktigt hade jag aldrig upplevt. Redan från första stund gungade känslorna. Det var berusande.

Min utrustning låg i en ryggsäck av aluminium som Fjällräven hade börjat tillverka. På fötterna hade jag Graningekängor med läder och cellgummi. Vår karta var Generalstabens, i skalan 1:250 000, ritad vid slutet av 1800-talet, och bitvis notoriskt otillförlitlig. Vädret växlade under vandringen, regn och sol om vartannat, och vi såg nästan inga andra människor, endast i Skarjakåtan. Vi hade tagit skydd där när fem personer dök upp på kvällen, de kom från Kisuriskåtan och hade gått vilse. Dagen efter skulle de vidare till Näntokåtan. De saknade tält och en i gruppen hade med sig en porslinskopp (!). Dessa kåtor är numera sedan länge förfallna. Inne i Skarjakåtan fanns många gamla färdmeddelanden uppsatta på björkstolparna, några kvarblivna sedan flera år: ” lämnar Skarja datum XX och beräknas komma till Aktse datum XX”. Förstås var dessa papperslappar en fåfäng säkerhetsåtgärd, men förståelig på sin tid. Så sent som under 1960-talet ansågs en färd genom Sarek vara en rejäl expedition. Vi kallade vårt äventyr för ”Trans-Sarek” och hade med oss en hemmagjord vimpel med denna rubrik. Några år innan hade jag fått min första kamera, en dubbelåtta smalfilmskamera av märket Paillard Bolex B8L. Expeditionen skulle dokumenteras. Så blev det också och vi tog oss igenom området utan malörer. Filmen har jag nu i säkert digitalt förvar och den kärlek till Sarek som uppstod, har jag vårdat ömt genom åren. Jag var vid pass 17 år gammal (firade födelsedagen under turen) och nu, femtio år senare, var det dags för min 41:a Sarekvistelse.

 

2_DSC3300

 

 

 

 

 

 

Det första vadet, över Sierggajåhkå. I bakgrunden Nijak tv.

 

DAG 1 2016

Kliver av båten från Ritsem vid Änonjalme 13.30 tisdagen 19 juli. Ett tjugotal andra vandrare göra samma sak. Mulet väder. Axlar ryggsäcken och vandrar 16 kilometer på Padjelantaleden till treparksmötet vid Kisuris. Gränserna för nationalparkerna Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta sammanstrålar där, en konstgjord indelning. Naturen hänger förstås ihop genom övergångar som får landskapet att successivt ändra karaktär. Lämnar leden och följer Sjpetjavjåhkå en kilometer motströms och tältar nära vattendraget. Himlen spricker upp när fjällbjässarna Ahkka och Nijak träder fram. Knallandet har känts overkligt. Lätt ryggsäck, bara sjutton kilo, och små, lätta trailskor gör stegen milda, man flanerar. Nu är jag inne i Sarek, förväntansfull. Vill nå dalen Alggavagge på fredag då långtidsprognosen lovat soligt väder. Vill så gärna bestiga Skårvatjåhkkå, och betrakta gamle Sarekpionjären Axel Hambergs favoritutsikt i områdets hjärta, en topp som hittills gäckat mig.

 

2_DSC3306

På väg in i Guohpervagge. 

 

DAG 2 onsdag

Vaknar vid sjusnåret. Solen gör tältet stekhett. River lägret och börjar vandra mot fjällets Gisuris massiva bredsida. Sjpetjavjåhkå har en lång och stilig ravin vars kant jag följer. Himlen är oändlighetsblå, man kan se ut över Padjelantas böjande hedar och på långt håll upptäcka massor av vassa fjäll på norska sidan, som en spikmatta. Svettigt varmt, går i kortbrallor och t-shirt, nästan inga mygg, öde fjällhed. Första vadet blir Sierggajåhkkå, rätt mycket vatten men vadstället brett och grunt, hoppar som en loppa från sten till sten, de lågskaftade trailskorna förblir torra. Har siktet inställt på Guohpervagge, den skönaste av alla dalar som leder mot Sareks centrum. Min färdväg är en favorit i repris, ligger i västra delen av nationalparken. Första gången med detta vägval var 1969, två veckor med hållande blå himmel. Vi såg en vit fjälluggla precis efter detta vad. En annan gång 1995, ledde jag en fotosafari samma väg, vi var ett tiotal vandrare. Senast var 2009 med två kompisar. Då hade vi en mestadels regnig tur. Enda soliga dagen var i Guohpervagge då vi besteg Guohper. Minnena tumlar runt i skallen. Ensamvandring är en osagd konversation som aldrig tystnar.

 

4_DSC3358

Brudslöja i Guohpervagge.

 

På eftermiddagen syns ett avlägset tältläger, och någon timme senare, när jag rest tältet på Guohpervagges golfbana till äng, framträder två vandrare en bit bort. Ser att de är samma personer som jag pratat med på båten från Ritsem. Vi vinkar åt varandra, innan de försvinner bakom en liten höjdrygg. Ett iskallt dopp i jokken piggar upp. Gläder mig åt det perfekta vykortet mot öster. En hög fjällmur som konkavt reser sig från dalens frodiga gräsmarker, som blir brantare med höjden, tills den stupar tvärt högst upp. En hel del snö är kvar. Fjällmuren böjer sig långsträckt och möter andra dalsidan som stänger sikten inåt högfjällen. Man anar en port mellan branterna, mot Sareks hjärta. En sådan konstellation kittlar alltid ens nyfikenhet.

 

5_DSC3360

Gröna Guophervagge med Vattendelartoppen th och Vattendelarglaciären rakt fram. Observera vandrarna nere vid älven.

 

6_DSC3366

Guohperjiegna. Turkossjön är fortfarande islagd.

 

7_DSC3383

Glaciärbäcken från Guopherjiegna. I bakgrunden Vattendelartoppen tv och Lanjektjåhkkå th.

 

DAG 3 torsdag

Några höga flakmoln syns på himlen, inget att frukta. Långsamt spricker de itu. Fortsätter genom Guohpervagge. Stannar ibland för att ha min lilla kamera på pyttestativet. För ensamvandrare är selfies enda möjligheten till bilder med folk. Nedanför stupet av Guohper blir dalen som smalast. Skråar därifrån upp på norra sluttningen, tar höjd och får vidgad vy. Har tänkt mig en liten utflykt till glaciärsjön framför Guohperjiegna. Lägger ryggsäcken vid en bäck och går med en tröja om midjan brant upp till sjön, vill dit därför att det är en hemlig plats. Nere i dalen ser jag sex vandrare utspridda i olika sällskap. Flertalet vandrare gör som de, håller sig hela tiden nere i dalarna, och går sina etapper. Jag vill hellre utforska hela Sarek, hitta de bortglömda ställena. Uppe i de högalpina miljöerna gömmer sig spännande platser. Guohperjiegna är en sådan. Såg den turkosa vattensamlingen och ismassan från toppen av Guohper. Det var 2009. Dit måste man gå någon gång, tänkte jag då. Nu är det dags. Denna fascination för udda platser kan kallas topofili. Jag vill vara en topofil.

Korsar dalen till södra sidan. Vadar en mängd strömfåror framför Vattendelarglaciären som gått tillbaka stort sen jag första gången såg ismassan långt tillbaka i tiden. Skråar upp mot Guohperskajdde för att komma in i Alggavagge. Beundrar massivet Sarektjåhkkå som en tavla inramad av dalvaggan. Vädret är somrigt, underbart. Vadar Ahkajåhkå där denna glaciärälv breder ut sig mellan grusbankar. Av med strumporna, nu blir det fuktigt i skorna, men det gör inget. Jag slår läger på andra sidan. Är i bra position för en nattbestigning på Skårvatjåhkkå. Vilar ut och torkar skorna.

8_DSC3398

Med lågskor måste man skutta över minsta bäck. Guopherjåhkå.

 

9_DSC3416

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvällsvila innan nattbestigningen. Ahkatjåhkkå i bakgrunden.

 

10_DSC3449

Hambergs favoritvy, mot Sarektjåhkkå.

 

11_DSC3456

Söderut från Skårvatjåhhkå, över Ålkatj mot Rapadalen. Topparna i Bielloriehppe th.

 

11a Ålkatj panorama

Frpån Skårvatjåhkkå mot Axel Hambergs topp i skugg tv, därbakom under månen Kanalberget, th Ahkatjåkkå.

 

12_DSC3467

Västerut från Skårvatjåhkkå, sjön Alkjaure tv och toppen Guopher th, Lanjektjåhkkå rakt fram, norska fjäll i fjärran.

 

DAG 4 fredag

Egentligen älskar jag sommarnatten för dess ljus, men den här gången är det främst för att inte missa chansen. Vågar inte lita på vädret, Sarek är en nyckfull monark. Ska banne mig upp på Skårvatjåhkkå, imorron kanske det är kört. Klockan 00.30 axlar jag ryggsäcken som innehåller köket, lite mat och några förstärkningsplagg. Känner mig fjäderlätt. Himlen molnfri. Går mot Ahkajiegna och håller upp mot den tänkta toppens västsida. Utdragen stigning. Dovt nattljus, snart tröstlösa blockmarker. Total stillhet, bara avlägset småbrummande jokkbrus. Stillheten dunkar i kroppen, lika kännbart som hjärtats slag. Fjällen famnar vägen; Skårvatjåhkkå, Axel Hambergs topp och Ahkatjåhkå, de närmaste jättarna sluter synfältet. Jag går upp i ravinen mellan de två förstnämnda. Där finns stora snöfält, bra för nedfarten. Solen börjar försiktigt lysa på topparnas krön. Gyllenröda fält rinner sakta nedåt, gryningen är på gång, alltid en lättare stämning än skymningen. Terrängen har blivit brant och ganska besvärlig. Skårvatjåhkkå har en hög sydsida täckt med stora skifferblock, somliga lösa, många ger osäkra fästen åt skorna. Lutningen är bitvis 40 grader. Det tar tid. Efter drygt fyra timmar från tältet är jag äntligen uppe, 1881 meter över havet. Långt ifrån det högsta fjället, men placerat i områdets ”bulls eye”. Jag står som en indianspejare och täcker in Sarek i en piruett. Hela cirkeln runt syns Sarektoppar på horisonten, tusentals kvadratkilometer med högalpin vildmark vackert belyst av gryningen, har aldrig sett något mer medryckande vy i Sverige, kanske bästa utsiktstoppen i Europa, om man nu kan jämföra. Axel Hamberg skev i STF:s årsbok 1897:  ”Utsikten från densamma är en af de mest sevärda i hela trakten. I synnerhet är anblicken af Sarjekfjällen med de vackra Mika- och Tjågnorisjöklarna tilltalande.”

Just det, anblicken mot Sarektjåhkkå. Jag står vid toppröset, framför Skårvatjåhkkås snödriva och har denna betagande anblick för ögat. Fotografen tar över fjällbestigaren, jag riggar kameran och tänker rusa ut där, ställa mig i siluett på snön med hela härligheten bakom ryggen, en pangbild. Tio sekunder, självutlösaren har startat, jag tar staven och kliver på några stora stenar fram till snödrivan, sonderar med staven som sjunker ned vilket får mig att kasta mig bakåt i instinktiv reflex. Kanske är detta en snöbalkong, kanske kan jag falla igenom och gå skoningslöst förlorad. Hur kunde jag glömma det, efter alla år. Skakad av slarvet gör jag en omtagning och stannar på en sten.

Efter sju timmar syns tältet åter. Jag lagar ett skrovmål och sover sen en stund. På eftermiddagen blir det en kort vandring genom Alggavagge, och ett nytt läger under Härrabakte, på en jämn gräsäng i ofattbar högsommarvärme och under en knallblå eftermiddagshimmel som är så glad att man nästan skrattar själv.

 

13_DSC3484

Galmejåhkå i Alggavagge.

 

14_DSC3499

Alggavagge en paradisisk morgon. I bakgrunden massivet Sarektjåhkkå.

 

DAG 5 lördag

Samma samma. Vilket guldbröllop! Ren njutning att kliva ur tältet, ren njutning att inta frukost i varm stillhet, ensam med höga fjäll och vackra ängar att fästa blicken på. Lunkar iväg och siktar mot Niejdariehpvagge, en beprövad passövergång till dalen Sarvesvagge. Får en idé som kan förverkligas idag. Fjället Skajdetjåhkkå står sen länge på önskelistan. Kan förhoppningsvis nå toppen från passet. Så får det bli. En kilometer före högsta punkten i Niejdariehpvagge tar jag av ryggsäcken, lägger den mot en sten, käkar lunch, gör en en improviserad midjeväska av klädpåsen och svångremmen, fyller den med en tröja och lätt vindanorak och trippar iväg. Går i shorts, trailskorna och damasker. Jag ser nog ut som en spagäst på kort utflykt från någon anläggning ”all inclusive”. Men jag befinner mig i Europas största vildmark, utan entourage och många mil från närmaste civilisation, ensam och med makterna på min sida. En och halv timme tar det upp, till krönet på ett av dessa skarpskurna fjäll man länge drömt om att bestiga. En liten platå däruppe 1830 möh, och hisnande stup ned i dalen. Skajdetjåhkkå erbjuder nästan lika bra vy som Skårvatjåhkkå. Hårfina nyanser. Men värmen och stillheten tar nästan priset. Inte en pust, över tjugo grader varmt. Midjepåsens innehåll överflödigt.

Är tillbaka vid ryggsäcken efter tre timmars ”utflykt”, och fortsätter över passet. En lägerplats etableras på sluttningen ned mot Sarvesvagge, med grandios vy mot massivet Pårte.

 

15_DSC3544

Södra Sarek från Skajdetjåhkkå. Pårte i fjärran, Ryggåsberget th.

 

16 Skaitetjåkkå panorama

Sarvesvagge från Skajdetjåhkkå. Ritatjåhkkå th.

 

17_DSC3572

Lägret i Sarvevagge.

 

 

DAG 6 söndag

Ännu inga orosmoln, men molnigare. Vadar Sarvesjåhkå utan besvär och skråar förbi toppen Luottotjåhkkå upp till högslätten Luohttolahko, den märkligaste platsen i svenska Lappland. Insprängd mellan höga fjällmassiv breder en milsvid prärie ut sig, större än ett öländskt alvar. Höjden ligger på 1200-1300 meter över havet. När jag kommer över fjällsidans kant och ser Pårtemassivets sågtandade alpkedja på slättens andra sida, ”visste jag ej om jag vore uti Asien eller Afrika”, för att travestera Carl von Linnés Lapplandsbok. Alltid en underlig känsla här. Slätten böljar, ibland med mattor av smörblom, ibland med kärr, men närmare Pårtefjällen tar frostsprängd blockmark över. Ont om tältplatser där men hittar en ganska nära glaciären Balgatjiegna. De branta topparna bildar fond. På kvällen blir det ett strövtåg med kameran. Möter då hela färdens biologiska höjdpunkt. Jag snubblar över ett bestånd fjällarnika. Ända sedan 1970-talet då jag arbetade med vegetationskartering i fjällen, har den varit en dröm, en av de vackraste och mest sällsynta av fjällblommor. Har bara hittats på hundra platser i Lapplandsfjällen. Man ska ha tur. Men här, på Luohttolahkos kargaste del? Blomman är ju kalkkrävande. Förklaringen ligger tio meter bort, ett nedvittrat kalkblock från inlandsisen. Somnar gott.

 

18_DSC3586

Prärien på Luohttolahko. Pårte i bakgrunden.

 

19_DSC3592

Kärr på Luohttolahko, i bakgrunden Tsähkok.

 

21_DSC3609

Lägerplatsen framför Pårte.

 

21_DSC3620

Fjällarnika med Pårte i bakgrunden.

 

22_DSC3637

Saitaristjåhkkå tv och Loametjåhkkå th.

 

23_DSC3638

Luohttolahko med Ryggåsberget i bakgrunden.

 

 

DAG 7 måndag

Molnigt. En tänkbar bestigning på Loametjåhkkå slås ur hågen. Gör istället en utflykt till Balgatjiegna. Hamnar rakt nedanför det spetsiga fjället Saitaristjåhkkå och låter mig imponeras. Mot väster en för svenska fjällen osannolik vy över högslätten, men avlägset åskmuller bortåt Rapadalen får mig på andra tankar. Luohttolahko är ingen säker plats om det blixtrar. Tar mig snabbt tillbaka till lägret, river tältet och går ned från platån efter Balgatjåhkå. Ser fyra vandrare innan regnet faller. Går längre ned mot Njoatsosvagge än jag brukar. Upptäcker att vattendraget skurit ut en djup klippkanjon. Den måste undersökas. Av med ryggan och sedan klättring nedför stupbrant gräsmark omväxlande med klippsprång och videbuskage fram till kanjonens kant. Åskan kommer av sig medan jag hittar en av Sareks okända pärlor. Den kilometerlånga klippskrevan med den brutalt forsande Balgatjåhkå ligger osedd för de flesta vandrare. Man måste klättra långt ned för att få se den. Från sluttningarna ovanför, där folk vanligen går, förblir den osedd. Vattenfall och och dundrande forsar gör intryck. Senare stannar jag för natten på den breda hyllan nedanför Loametjåhkkå, ett beprövat stråk med många fjäll och djupa dalar inom synranden.

 

24_DSC3668

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Balgatjåhkkås ravin.

 

25_DSC3678

Natt på hyllan nedanför Loametjåhkkå. I bakgrunden Tsähkok rakt fram och Ryggåsberget th.

 

 

DAG 8 tisdag

En tjock molnbank har lagt sig i Njoatsosvagge. Den rör sig och skickar utstickare mot Sähkok där man oftast brukar gå. Andra moln hänger på topparna runt omkring, men på hyllan vid lägret är det glasklart. Jag fortsätter mot ravinen med Ruopsokjåhkå. Samtidigt lättar molnen över Pårtemassivet vilket ger mig en impuls. Varför inte diagonala över passet 1425 och ta en genväg till Pårek. Då slipper jag eventuell dimma vid Sähkok där det kan vara svårorienterat utan sikt. Byter sonika färdriktning, viker av mot topparna, precis som vi gjorde 1981, då Sarek skulle genomtväras uppe på de höga kammarna i alla massiv. Nu är dalens molnbankar under upplösning, fläckar med blå himmel visar sig. Upp till passet ligger lättgången blockmark, brantare är det ned till kitteldalen på andra sidan. Hela Pårtemassivet har befriats från moln. En mörkare himmelstuss bortåt Kvikkjokk hindrar inte min tanke. Jag gör som vi gjorde 1981, satsar på bestigning av Pårtetjåhkkå 2005 möh, och som då gå över toppen med packningen. Sex hundra höjdmeter återstår från passet, på snällt lutande blockmark. En och halv timme senare vid toppröset slukar molnen allt, medan jag får mobilkontakt och ringer hem. Börjar bli utsatt, sätter fart mot Hambergs gamla hydda på Observatorieplatån, en kilometer bort och knappt två hundra meter längre ned. Nästan framme börjar regnet vräka ned, vinden tar i ordentligt och en åskknall fyras av. Jag ser en person vid hyddan. Går fram till Wim Depondt från Belgien. Tillsammans uthärdar vi ett hotfullt oväder i lä av Pårteobservatoriet, som är låst. Blixt och dunder kommer samtidigt, rakt ovanför, gång på gång. Luften fräser av elektriska laddningar. Stämningen är ansträngd, men vi kan bara fatalistiskt vänta ut det hela. Efter en dryg halvtimma har smällarna dragit vidare, regnet avtagit. Vi tar oss runt och tittar ned på Bårddejiegna. Utsikten är begränsad, gråblå och ödesdiger. Precis som det var 1981. Pårte är inte mitt lyckofjäll. Men vi har klarat oss.

Senare på kvällen, vid Wims tält intill Sähkokjåhkå pratar vi om lättviktsutrustning och vandring. Jag behöver snacka, mjuka upp talförmågan efter en vecka i tystnad. Det är många belgare som upptäckt Sarek, säger han.

 

26_DSC3696

På passet 1425, sjöarna Tjevrajavratjave i bakgrunden.

 

27_DSC3710

Wim vid Pårteobservatoriet.

 

28_DSC3715

Äntligen är åskan över.

 

29_DSC3720

Observatoriplatåns stup mot glaciären Bårddejiegna. Troligen var det här Manne Hofling störtade under den ödesdigra snöstormen i september 1917, när han skulle till Observatoriet. Inga kvarlevor återfunna, kanske är de infrusna i glaciären.

 

30_DSC3725

Bårddejiegna.

 

 

DAG 9 och 10

Regn på morgonen, sen uppstigning. Jag lämnar Wim, han ska vidare till Kåokjåhkå, jag ska ned till skogslandet och sjön Stugor Tata. Så jag travar vidare med superlätt ryggsäck över Pårekslätten, går som en prima ballerina. Äventyret är snart över, jubileumsfärden nalkas slutet. Och som alltid uppstår samma känsla i granskogen, att man kommer ned i en mänskligare och mer ombonad natur. Sista lägret får bli vid Stugor Tata, som alltid när jag kommer gående den här vägen. Har en utvald plats för tältet. Dagen efter återstår bara en stilla lunk på Kungsleden ned till Kvikkjokk, den mest gemytliga platsen i fjällvärlden att avsluta sina turer på.

 

31_DSC3752

Sista lägret vid Stuor Tata.

 

Google Maps

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

EPILOG

Under mina femtio år i Sarek har det inträffat vissa förändringar. Glaciärerna har förstås minskat påtagligt, skogsgränsen är dock inte märkbart högre för ögat, men kanske om man mäter noga. Naturen i stora drag är sig förvånansvärt lik. Turismen har ökat märkbart men faktiskt inte nedskräpningen. Kommunikationerna till områdets periferi har förbättrats. 1966 såg vi fem personer, nu 2016 har jag räknat till 21, de flesta sedda på håll. Några har jag bytt ord med, två svenskar, två finnar, två tyskar och tre belgare. På 1960-talet rörde sig årligen cirka 200 personer genom Sarek, nuförtiden ungefär ett par tusen, och kanske hälften av dem är från andra länder. De flesta går nog i östra Sarek i de delar där jag gjorde min första tur. Någon institution har säkert tillförlitlig statistik, men oavsett detta är naturupplevelsen lika stark då som nu. Sarek är alltjämnt Europas Alaska, en storslagen tiomilatrakt med branta fjäll, glaciärer, älvar och djupt nedskurna dalar och fjällhedar, och mycket storvilt. Redan 1909 blev området nationalpark, en av de nio första i Europa, och sedan 1995 ingår det i världsarvet Laponia. Karaktären är en vildmark i den meningen att Sarek alltid varit ett vidsträckt och väglöst land, att det aldrig funnits bofasta där och att naturen är mycket lite påverkad av människan. Sarek är fortfarande Lapplands stora och ödsliga högfjällsområde med relativt få besökare.