Benromach – äkta hantverkswhisky

Sällan har en så pass ung whisky som 10 år smakat så moget och komplext som Benromachs tia. Den är kvintessensen av Speyside och fick World Whisky Awards 2017 som bästa Speyside under 12 år. 

Medaljer och utmärkelser i all ära. Det går minst sagt inflation i dem. Det verkar finnas en slags dold utjämningskod som gör att alla tillverkare av whisky förr eller senare får sitt erkännande. Men valet av denna Benromach som förekommer på Bolagets beställningslista (för 488 kr), är mitt i prick. 

Tian har karaktär av Speyside före 1960-talet, som de säger på destilleriet. Detta är Speysides minsta med bara tre anställda. De sköter verksamheten enligt gammalt hantverksmönster. Tack vare detta får Benromach pluspoäng i mina ögon. Jag rekommenderar varmt denna sort som är mycket prisvärd och ger tian 91 poäng. Whisky från Speyside tillhör mina främsta favoriter.

Under stora delar av 1900-talet var Benromach ett otursförföljt destilleri som gick på sparlåga eller låg i malpåse. Det ligger i norra Speyside. Destilleriet byggdes 1898 när handeln med skotsk blendwhisky hade börjat bli en bubbla som sedan ledde till den ökända Pattisonkraschen. Två bröder Pattison ville skapa sina egna blendar och köpte som tokar upp både destillerier och råwhisky, ända tills marknaden blev mättad och kraschade. Deras konkurs, som gav dem fängelse, ledde till att flera destillerier stupade, bland dem Benromach. Produktionen kom i gång igen tio år senare, men bara under tre år innan det stängdes pånytt. Grundaren Duncan MacCullom hade gjort många misslyckade whiskyaffärer och dränkte sig senare i hans andra destilleri Glen Scotias vattenkälla. Än i dag sägs han spöka i anläggningens lagerhus i Campeltown. 

Den gamla maltkvarnen i Benromach.

Fram till 1968, då Benromach totalrenoverades, mältades allt korn på traditionella maltgolv och pannorna eldades med öppna koleldar. 1983 stängdes destilleriet för gott, trodde man, och byggnaderna lämnades att förfalla. På en bjälke har någon skrivet ”Last still 24th mars 1983”. Dock, tio år senare förvärvades det nedlagda destilleriet av den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail i närbelägna staden Elgin. De satte igång ett omfattande restaureringsarbete och idag är Benromach ett mycket innovativt destilleri. Det var först med en miljöcertiferad whisky, godkänd av ”soil association”, och de gör whisky i många stilar, har bland annat experimenterat med och  lyft fram olika kornsorters betydelse för whiskyn.

Förr var whisky från Speyside som regel rökig och fruktig. Detta uppnår Benromach med hjälp av en hög fenolhalt i malten, det vill säga man blandar orökt och rökt malt. Man använder både spritjäst och öljäst, och utnyttjar också mycket långa jästider för att locka fram en andra mjölksyrajäsning, vilket bidrar till en fruktigare whisky. Metoden är numera ovanlig.

Benromachs pannor är dessutom mycket små vilket medför stor kopparkontakt och lätt kropp, vilket förstärks av den ovanligt långsamma uppvärmningen. Den långsamma destilleringen och en hög andel sherryfat för lagringen, ger destilleriet dess stil.

En museal mäskbalja hos Benromach. Här blandas malten med vatten.

Tian har en intensivt fruktig doft som återspeglas i en överväldigande rik och maltig smaksättning där uthålliga sherrytoner varvas med en elegant rökarom på slutet. Helheten är väl avvägd och man uppfattar inte drycken som en rökig whisky. Balansen gillar jag. En viss pepprighet på slutet kan kompenseras med någon droppe vatten, men sorten är utspädd till 43 procent i flaskan och det är inte nödvändigt att tillföra eget vatten. Enligt destillerat har 80% av innehållet legat på gamla buorbontunnor, och 20 % på sherryfat, slutlagringen har varit i Olorosofat.

No comments yet.

Kommentera