Glenmorangie – elegant och proper whisky

Min uppfattning om denna whisky stämmer bra med rubriken ovan. Glenmorangie är en försiktig juvel, en klockren och nästan änglalik dryck som är avlad i de mest högresta och vackraste whiskypannorna i hela Skottland (från början var dessa gjorda för tillverkning av gin). Dryckerna som buteljeras har mestadels en lätt och jungfrulig kropp som förenas med en komplex smakpalett, en helhet som kan härledas till den intensiva kopparkontakten som spritångorna får i de giraffliknande pannorna, samt tack vare det noggranna urvalet av fat för lagringen. Destilleriet använder gärna begagnade burobonfat (second fill) som man menar ger extra mycket oxidering åt råwhiskyn. De olika sorterna som jag prövat känns alltid goda att smutta, ofta med påtaglig anstrykning av vanilj och kokos, de är lena och samtidigt komplexa.

Gammalt destilleri, modern stillman.

Klassikern/originalet är en ljuvlig 10-årig som jag testade i min bok ”Whiskyns landskap”. Destilleriet får också bonusvärden av mig för att det är självständigt och står fritt från de stora koncernerna, det ägs av ett eget bolag som också äger Ardbeg på ön Islay; är mer hemvävt så att säga. Det är dessutom intressant därför att det inte levererar någon större mängd maltwhisky till blendindustrin, Glenmorangie är med andra ord ett genuint maltwhisky-destilleri. De moderna buteljerna har en rundad och sensuell form, ja hela konceptet med den lediga whiskystilen och all övrig framtoning är inbjudande för både konnässörer och oerfarna vilket kan förklara varför Glenmorangie hör till de mest populära maltwhiskysorterna i världen.

Anläggningen ligger norr om Inverness i Northern Highland på ett ställe där lönnbränning hade pågått sedan början av 1700-talet. Sedermera fanns där ett ölbryggeri som 1849 började tillverka whisky. Alfred Barnard skrev i sin klassiska bok från 1887 att detta var det mest primitiva och nedgångna destilleri han sett. Inte så långt efter hans besök byggdes Glenmorangie om och blev därefter det första destilleriet att använda rör med ånga som värmer upp mäsken till kokning i pannorna. Nuförtiden har anläggningen ett gammalt skal med modernt inkråm. På grund av den kalkhaltiga berggrunden är processvattnet ovanligt hårt för att användas i whiskyproduktion, men enligt mästerdestillatören påverkar den saken inte smaken. Vad som däremot har en märkbar inverkan är de olika faten som används till lagringen. Glenmorangie har blivit ett experimenterande och ledande destilleri vad gäller whiskyns interaktion med träet i tunnorna. Man prövar olika vägar, inledningsvis lagras destillatet oftast i uttjänta buorbonfat, men man använder också nytillverkade fat av amerikansk ek som bland annat hämtas från skogsbestånd man äger i Kentucky. 

I denna test har jag prövat två olika sorter. Först ut är Quinta Ruban, en 12-åring som tappas på 46% i flaska. Det första decenniet tillbringade denna whisky i amerikanska ektunnor, och de sista två åren låg den i portvinsfat från Portugal. Doften känns som utspädd grädde spetsad med romrussin. I munnen smakar den som en frisk sockerkaka och är både söt och torr, men den blir behagligt pepprig efter ett tag. En sträv fetma dyker upp som varar länge. Smaken öppnar sig bra med försiktig vattning. 91 poäng av mig. 565 kr på Systemet, mycket prisvärd.

Den andra är 18 år och heter Extremely Rare. 43% i flaskan (förvånande utspädd, här behövs ingen vattning), 15 år i burbontunna och 3 år i Oloroso sherryfat. Doften känns något mer dämpad än föregående, med mandelmassa och nötter som tongivande aromer men även chokladsötma dyker upp om man sniffar djupt. En elegant och balanserade bouquet möter gommen, smaken är frisk som källvatten spetsad med, ja just det, maltwhisky. Mer precist är den avmätta tonen av nötter starkare än sherrysötman och underbara tanniner samspelar med en silkeslen avslutning. Utan tvekan 92 poäng, men eftersom den är gammal och levereras i en sober kartong är priset högre än föregående pava: 1059 kr.

Lagerhusen med jordgolv.

No comments yet.

Kommentera