Glen Grant – italienare i kilt

Privat visning av destilleriet.

I byn Rothes ligger Glen Grant Distillery som är känt i Sverige för sin billiga variant av maltwhisky med namnet Major´s Reserva (309 kr). Just den versionen hyllar James Grant som var son till en av de två bröderna Grant som startade verksamheten 1840. Destilleriet är det enda i Skottland som uppkallats efter en person, alla andra efter geografin. Redan när Majoren tog över 1872 såldes destilleriets whisky som single malt, och det i en tid när skotska blenden började dominera marknaden. Stilen som man satsar på är krispigt fruktig och somrig med ljusgul nästan genomskinlig färg. Genomgående i de olika versionerna blir tonen ett lättsamt prov för smaklökarna. Kanske är det därför Glen Grant blivit italienarnas favoritmalt och en konkurrent till deras grappa. 2006 köptes anläggningen av Campari Group. Malten är därmed otvetydigt en skotsk italienare.

Jäskaren är gjorda av tall från Oregon.

Glen Grant tillhör faktiskt en av världens mest säljande maltwhiskymärken, men för egen del har jag inte varit dragen till destilleriets produkter, vilket dock ändrats på senare tid. För ett par år sedan, under en rundresa ”offseason” i Speyside, tittade vi in på anläggningen och fick närmast en privat visning. Tyvärr kom dock inte den berömda skogsträdgården till sin rätt i mars. Den ligger intill byggnaderna och anlades av Majoren som var en arketyp av den viktorianska britten;  mustaschprydd playboy och storviltjägare alltid klädd i tweed.

Trädgården kryper inpå, men kommer inte till sin rätt i mars.

I pannhuset kunde vi beskåda de ganska höga mäskpannorna som är kända för sin egna design med refluxkonditionerare, utväxter som har raka sidor nedanför halsen och ser ut som ”tyska hjälmar”. Dessa bidrar till att de kondenserade spritdropparna återförs för mer uppkok vilket ger den rena råwhisky som kommer ut från destilleringen. Malten man använder till mäsken är helt utan fenoler och röksmak och när man sippar på slutprodukten krävs det att man gillar en lättviktig och oerhört fruktig whiskysmak, annars är det lätt att stryka ett streck. De yngre sorterna är mest extrema i det avseendet. 

De speciella mäskpannorna med sina ”tyska hjälmar”, de mindre spritpannorna har istället en refluxboll.

Nyligen skaffade jag den 18-åriga versionen av Glen Grant för att undersöka hur smaken förändras med åldrandet. Den kan köpas på Bolagets beställningslista för 1099 kr. Doften har en fyllig och rik karaktär av fruktkompott. Äpple, päron och banan känns igen när man drar in ångorna. I munnen ger denna utspädda årgångsgwhisky (tyvärr 43%) samma smakkaskad som doften förvarnar om, plus kola och russinsmaker. Drycken är viskös och lätt att tapetsera gommen med. Den känns ren och mycket söt, men är också ganska fyllig där en nötig karaktär dyker upp mot slutet. Som helhet en av de bästa i denna kategori av flyktiga och fruktiga maltwhiskysorter. Jag ger den 89 poäng. 

Gurun Jim Murray som ger ut sin egen årliga Whisky Bible, vilken blivit en referens för många nördar, klassar denna 18-åring från Glen Grant som Scotch Whisky of the Year 2018 och 2019, och världens näst bästa whisky 2019. På nätet verkar dock uppfattningen vara polariserad, antingen lyfter man den till skyarna eller så spolas den (av dem som inte gillar lättsam och fruktig whisky). I sin egen klass måste man hålla den högt, om man har ett nyanserat förhållande till maltwhisky.

No comments yet.

Lämna ett svar