Drömmen om Tibet


Potala fotograferad från bussen på väg in mot Lhasa; min bästa bild av palatset som visar dess placering i landskapet.

Lhasa är inte längre Lhasa, mystikens hemort på Jorden. Jag ville förstås att staden skulle vara det, men mitt första intryck är en bubbla som brister när jag jetlaggad efter den långa resan och proppfull med gamla föreställningar om platsens magi, tar en första kvällspromenad. Kakafonin, trafiken och bilparkens modernitet tar snabbt av mig fantasins brillor. Denna halvmiljonstad är som andra nutida likar i Asien, och ändå inte. Höjden över havet är trots allt drygt 3 500 meter och man joggar inte i första rappet, åtminstone får det dröja tills fullständig acklimatisering infunnit sig. En omedelbar syrebrist ger mig lätt huvudvärk, eller är det kanske de brutala intrycken? Hur kunde jag tro att en plats ens av denna suveräna dignitet, kan hålla stånd mot tidens tand.

Jag hade läst Tomas Löfströms bok, ”Den långa resan till Lhasa”, från 1983. Han skriver att det finns namn som doftar mer än andra. ”Lhasa. Det är: Någonting Annat. Resan, platsen, människorna, myten, känslan. Det främmande som väg, som underlag för rörelse.” Han var uppenbarligen en romantiker. Kanske även jag, åtminstone förr, men i digitala eran dör romantiken. Även mystiken. Har lärt mig acceptera den saken. Lhasa är inte den anakronism som jag hade föreställt mig.

Det är anmärkningsvärt rent i Lhasa.

Nya förorter växer som svampar på slätten; ser ut som svenska miljonprogrammet.

Överallt finns dom, fast food, även på den heliga gatan Barkhor i gamla Lhasa.

Längs Banghkor, som är en cirkulär gata runt templet Jokhtang, går troende i varv på varv i medsols riktning (viktigt). Några genomför prostration och lägger sig raklånga på gatstenen, reser sig vid fingerspetsarna och går åter ned i liggande läge för att på så sätt ta sig runt.  

Ända sedan jesuiterna satte sin fot i staden har Lhasa varit en mystisk hemlighet för västerländska tänkare och resenärer. Fader Grueber och fader d´Orville tog sig hit 1661 och stannade två månader. Fader Desideri kom 1715 och stannade under tretton år. Den förste världsliga besökaren var en holländare med det lustiga namnet Van der Putte. Han anlände 1720 och höll sig kvar några år. Sedermera dyker förstås en engelsman upp. Thomas Manning anlände äventyrligt 1811 och träffade självaste Dalai Lama men fick senare fly för sitt liv. De sista västerlänningarna under 1800-talet var två missionärer som visade sig 1846, men snart fick lämna staden eftersom de ville missionera. 

Tibetansk mastiff inger respekt.

Under hela den viktorianska eran är Tibet ett slutet och förbjudet land, men 1904 genomförs den beryktade militära framstöten till Lhasa under Sir Francis Younghusbands ledning. I stormaktsspelet med Ryssland ville britterna få kontroll över Tibet. En konfrontation med den primitiva tibetanska ”armen” nära Gyantse, slutade med massaker och tusentals döda tibetaner. Långt innan dess hade andra krigshandlingar drabbat Tibet. Mongolernas medeltida härjningar var en epok. I slutet av 1700-talet invaderades landet av nepalesiska gurkasoldater, men med hjälp av Kina drev man ut angriparna. Sedan dess har Kinas inflytande varit starkt. När den sista kejsaren hade avsatts 1911 kunde dock inte den nybildade republiken upprätthålla sin auktoritet, men 1950 invaderade Mao´s revolutionsarmé landet och sen dess är Tibet en del av Mittens Rike, låt vara en autonom region, vad det nu betyder i praktiken. 

Denna påtvingade överhet är ingen fördel för oss nutida resenärer. Först måste man skaffa sig ett Kinavisum, sedan måste man med denna grundplåt skaffa sig ett specialtillstånd till Tibet och för att få detta måste man redan ha anlitat en lokal turoperatör som ansvarar för vistelsen. Processen är nästan ett moment 22. Man kan sannerligen inte luffa omkring som man själv vill i Tibet, om man nu någonsin kunnat det. Jag vet inte hur många poliskontroller vi passerar som halvslappt granskar våra tillstånd. 

Under slutet av 1900-talet kämpade många exiltibetaner för ett självständigt Tibet, och man hade stor support från många engagerade västerlänningar. De sistnämnda omfamnade nog ett romantiskt intresse för landet ungefär som jag, och visst, etnografiskt, språkmässigt, kulturhistoriskt och naturgeografiskt är territorierna Tibet och Kina två skilda länder. Dock, politik har sin egna spelregler även när tungomålen är lika väsensskilda som två planeter. På ytan verkar de flesta tibetaner till freds med dagens situation, men motståndet lever vidare längs sina egna osynliga stigar. 

Vi står på Potala Square, ett gigantiskt torg och tittar uppåt på det världsberömda palatset som symboliserar Lhasa. Massor av fontänstrålar sprutar rakt upp i luften framför oss, som en balett av färgat vatten där strålkastarna ger dropparna växlande kulör. Sceneriet speglar överhetens sanna anda. Kinesisk kampmusik skrålar ur högtalarna medan tusentals människor förevigar det monumentala världsarvet med sina mobiler. Överheten vet hur man dompterar folk.

Fortet Gyantse Dong ligger 25 mil väster om Lhasa.

Templet Tsulaklaklang i Gyantse har en staty av Shakyamuni Buddha som var Siddharta Gautama, den levande buddhan som introducerade buddhismen till Indien på 400-talet före vår tideräkning.

Munkar utanför Tsulaklaklang.

Potala är ett av de mäktigaste byggnadsverken på jorden. Hela palatset befäster den heliga bergskullen Potalaka. Framtoningen är som en borg av jättelika legobitar. Den kantiga stilen balanseras av fasadens utsvängda nedre del, lite som en kjol och hela konstruktionen är en anpassning till risken för jordskalv. Bastanta tre till fem meter tjocka väggar ska hålla emot. Läcker att se är den centrala delen i rött, Potrang Marpo. Den stöttas visuellt av de omgivande vita palatsväggarna. Därtill kommer hela komplexet placering i landskapet med dessa skrovliga bergsryggar i bakgrunden. Utstrålningen är en helgjuten manifestation av äldre tiders mänsklig kreativitet och förmåga.

Fontänspektaklet på Potala Square.

Nobulinka är en park i Lhasa där Dalai Lama höll till under sommaren. Parken började anläggas redan på 1700-talet.

Dalai Lama nummer fem var den som 1645 började bygget. Ända sedan 1500-talet har titeln Dalai Lama förlänats Tibets högste religiösa ledare. Genom reinkarnation återföds dessa herrar. Dagens internationellt respekterade Dalai Lama är nummer fjorton i ordningen men lever sedan 1959 i landsflykt i Dharamsala, Indien. Han har fört en fredlig kamp för Tibets självbestämmande. Den femte som iscensatte detta klosterpalats anses vara den främste.

Vi guidas genom Potala och man blir nästan tårögd av sinnesrörelse. Över tusen rum lär byggnaden innehålla. Arkitekturen är en konkret sak, men de oöverskådligt buddistiska berättelserna och alla buddhastatyer (ungefär 200 000) som palatset rymmer är en mer abstrakt inramning för oss främlingar. Den tibetanska buddhismen har fortfarande ett mystiskt grepp om utomstående, det kan icke förnekas. Munkar i vinröda mantlar syns här och där som bevis på kontinuiteten. 


I Tibets näst största stad Shigatse 42 mil väster om Lhasa finns klostret Tashi Lhunpo från 1400-talet. Det är säte för Panchen Lama, den näst högste andliga ledaren. 

Munkarna tränar debatt ute på klostergården.

I gamla Lhasa där det heliga templet Jokhang är beläget, blir de exotiska intrycken befästa – tibetanerna är fortfarande intensivt andliga men blandar utan att tveka sin tro med rationell användning av modern teknik. Ömsom ber man till gudarna, andra gånger snackar man i mobilen. De flesta som bär traditionella kläder är medelålders eller äldre, ungdomarna går i jeans och modeplagg och ser ut att vara på väg till närmaste disco. Hur religionen ska överleva i det långa loppet är en öppen fråga. Kanske finns svaret i de enorma mängder av skrifter på lösa blad som samlats i klostren. Detta är munkarnas lektyr.

Oändligt många lådor med lösa blad om buddismens filosofi. Man baxnar vid åsynen. När ska allt digitaliseras?

Utanför Lhasa ligger landet synnerligen glest befolkat, men nya asfalterade vägar förbinder de viktigaste orterna i södra Tibet. Färdstråken ligger utdragna i öst-västlig riktning, längs med Himalaya taggiga mur. Norra Tibet är dock en tvättäkta ödemark som befolkas av enstaka grupper med nomader. Hela landets areal är tre gånger Sveriges storlek och det omfattar en väldig högplatå med bergskedjor och magra grässtäpper. Nog kan man som västerlänning lättare smälta denna storslagna natur än den främmande kulturen. Men vad vore landskapet utan människorna?

Vi far hundratals mil över den tibetanska vidden. Oräkneliga nyanser av brunt färgar bergsystemen som omger oss. Topparna är mildare än de tuffa snöfjällen i Himalaya. Bergen ändrar utseende och form med geologin och de flesta verkar torra och slitna utan snöfläckar, men är samtidigt natursköna på ett fridfullt sätt. Jag ser ett eldorado av motiv men har ingen möjlighet att stanna bussen. Vi åker vidare mot Everest och Kailash, två extraordinära berg. Det tar sin tid. Mer om det i kommande bloggar. 

Lilla staden Samsang på väg mot Kailash.

No comments yet.

Lämna ett svar