Vandring runt sjön Rogen

Stigen längs Övre Fosksjön i Långfjällets naturreservat.

Trots allt – rejäla vildmarker finns fortfarande kvar, även i Sverige. Denna blogg handlar om ett ganska krävande äventyr på Rogenrundan, ja man kan kalla rutten så, inget officiellt sanktionerat namn men jag tycker det passar bra. Vi startar i Grövelsjön och kommer efter en vecka och cirka tolv mil längs etablerade stigar, tillbaka dit. Då har vi genomkorsat södra fjällvärldens största vildmark, och vi har rundat en av fjällens mest betagande sjöar Rogen. Och för att nämna en annan sak med en gång, detta är ett område som matchar självaste Sarek vad gäller vild karaktär. Inte för dramatikens skull eftersom topparna är avrundade som limpor, och inte för djurlivets skull, här är sparsamt med vilt och floran är fattig på gränsen till existensminimum, men helheten som inkluderar landskapets samspel mellan skogar och kalfjäll, mellan svepande vidder, dalsänkor och stora vattenytor, och med de gränslösa vyerna som är helt befriade från civilisationens störningar, som låter blicken fara över ett nordanland som verkar vara lika väldigt som norra Kanada, är något enastående. Hela denna totalitet ihop med terrängens synnerligen svårbanade karaktär gör naturkänslan överväldigande. Underbart, tänker man på sin vandring, att rovdriften på våra naturresurser inte nått hit. 

Min två färdkamrater, Jill och terven Nijak.

Med dessa ord har jag beskrivit denna gränstrakt som i ett nötskal. Här ingår Långfjällets och Rogens naturreservat på svenska sidan och Femundsmarka nationalpark på den norska, allt samlat i en kontinuitet som gör riksgränsen löjlig. Det här är ett stenrike par preferance, landet Gud gav Kain. Man behöver visserligen inte vara en naturmupp för att gilla utsikterna, men en sådan attityd underlättar ens motivation när man ska stega fram i terrängen. Stigarna är inget för soffpotatisar.

Bilder av Hävlingen och dess utlopp till Särsjön.

Kanske är det också därför området hamnat i mediaskugga, kanske är det därför så lite är skrivet om dessa tassemarker i gränslandet mellan Dalarna Härjedalen och Norge. Ingen kaffebordsbok finns publicerad, bara strödda artiklar har skrivits under åren. Ett kapitel i Tore Abrahamssons bok om Okända fjäll är vigt åt Rogen, och Calazo har gett ut en guidebok över Västra Härjedalen som berör trakten, men i övrigt nada. Hit lär det aldrig bli någon rusning som till Kebnekaise; områdets natur har inte mycket att ge dem som samlar på geografiska rekord.

Stigen upp mot Olåsen, höstfärgerna börjar komma i mitten av september.

Ändå är det hit vi styr kosan, Jill och jag och hunden Nijak. Den 12 september 2019 i kvällningen, lämnar vi Grövelsjön och knallar upp till foten av Fosksjökläpparna där vi reser tältet. En krispigt klar höstluft gör inledningen njutbar. Och vädret håller i sig nästa dag när vi fortsätter över Långfjällets utlagda vidder ned till sjön Hävlingen, i dalsänkan mellan de flacka fjällplatåerna. Därnere börjar markerna visa sitt rätt anlete, terrängen förvandlas till en stenåker, stigen blir allt knöligare och vandringen allt mer ansträngande. När vi stånkar oss upp över Olåsen behövs en god portion positivt tänk för att göra traskandet njutbart. Det är så jädrans stenigt på stigen att man inte kommer längre än en kilometer i timmen med sin långturspackning på ryggen. Men härligt är det, tillåter jag mig tänka. Det här är precis den sortens terräng som behövs för att hålla fyrhjulingarna borta, som garanterar oss en ostörd vandring långt bortom motorernas värld. Muppen i mig vädrar morgonluft.

Vindskyddet vid Slagusjön och tältplatsen i närheten.

Stigen kallas Södra Kungsleden, men det är byråkraternas påhitt och beteckningen har stört mången vän av ordning som alltid uppfattat Kungsleden som den heliga sträckan mellan Abisko och Hemavan. Ty denna mer sydligt belägna led är verkligen inget att rekommendera åt stugvandrare. Avstånden mellan stugorna är för långt, genomgående två mil och med tanke på markens steniga karaktär är det en ren kamp att på en dag hinna gå mellan övernattningsställena med sin ryggsäck. Byråkraterna som lanserat begreppet måste ha varit skrivbordssnubbar! Här om någonstans borde avståndet mellan existerande turiststugor inte vara mer än en mil om man ska kungöra sträckan som en Kungsled…

Storrödtjärnen överst och en ovanligt välformad slukås med Storvättehågna i bakgrunden.

Allt detta betyder dessbättre att det är ganska lugnt längs stigen. Vi ser en handfull vandrare första dagen och tältar på kvällen i ensamhet mellan Slagusjön och Storrödtjärnen, mitt i ett stenrike som breder ut sig åt alla väderstreck. Eftersom jag av många skäl tycker om stenar, känns det som om man hamnat rätt. På en liten höjd överblickar jag Dalafjällens gungande dyningar och ser söderut ända ned till Nipfjället och Städjan, fem sex mil bort. Ibland undrar jag om inte vidder av detta slag slår alpin resning när det kommer till visuell tillfredsställelse. Men på den punkten brukar jag hatta fram och tillbaka, så osvuret är bäst. Återigen blir det en natt med temperatur en under nollstrecket.

Möte på stigen nära Storrödtjärnsstugan.

Mot Björnvålen.

Varglaven är en karaktärsart för området. 

Vid Storrödtjärnen har STF en av sina stugor. Vi sniker förbi den och fortsätter alltjämt i soligt väder, vidare norrut mot Rogens sydände. Sonika kommer vi ned i en ny bred dalsänka som ligger långt ute i väglöst ödeland. Vi korsar gränsen mot Härjedalen och märker att den steniga terrängen har blivit allt mer storblockig. Nu är vi komna till en världsunik trakt. Landformerna, med ett finare ord geomorfolgin kring Rogen har länge fascinerat forskarna. Här omkring finns den vetenskapliga typlokalen för Rogenmorän, dessa bågformade åsryggar av bottenmorän som troligen skyfflades upp i väldiga sprickor inuti inlandsisen, när denna hade slutat röra på sig och därför var en död ismassa. Det märkliga är att dessa åsryggar ligger som parallella svärmar vinkelrätt mot isens tidigare rörelseriktning. Lika underligt är att de har bildats i de områden där isen sannolikt var som tjockast under istidens klimax. Liknande system med moränryggar förekommer mångenstädes på norra halvklotet. Riktigt hur det hela gått till är det ingen som vet, men en teori är att det var smältvattenströmmarna som pressade upp moränjorden i sprickorna inom den döende ismassan. Det mest imponerande området med Rogenmorän ligger norr om sjön Rogen där systemet av ryggar skapat en labyrint med flikiga sjöar mellan de näs som ryggarna åstadkommer. Kartan över området ser ut som ett blåmelerat pussel. 

Rogens sydände med Gråstöten i bakgrunden.

Vi rastar vid Rogens sydände med fjällhöjder inom synhåll, när en käck ung vandrare passerar förbi. Han är ute på sin 58:ende vandringsdag, har börjat i Treriksröset och skall fullfölja fjällens Gröna Band till Grövelsjön. Två dar kvar, säger han glatt, och vi undrar hur han kunnat utmäta så mycket fri tid. God planering, säger han och Jill och jag tittar på varandra. Nä, den tiden är förbi för oss.

Himlen mulnar på, och en synnerligen jobbig sträcka väntar i backarna upp till toppen av fjället Tandsjövålen 993 meter över havet. Däruppe börjar det blåsa friskt vilket dock inte hindrar mig från att fotografera de extremt storslagna vyerna. Eftersom man alltid fumlar efter ord på platser som denna, vet jag inte vad vad som kan sägas som inte låter som en klyscha. Jo, jag vill påstå att sträckan över Tandsjövålen är en av de mest eleganta i hela ledsystemet i svenska fjällen. Eftersom jag vandrat på väldigt många leder får ni tro på mig. Det man överblickar åt väster är den magnifika vattenytan av sjön Rogen som framträder i ett flygperspektiv, och vidare bortåt samma håll syns den djupverkan som de kullriga siluetterna av runda men ändå högresta fjäll vid riksgränsen och på norska sidan bildar. Jag vill påstå att det är ett stort stycke klassisk vildmarksnatur man överblickar. Slående är också den dova och barrgröna mattan av tallskog som högre upp på fjällsidorna löser upp sig till mörka prickar vilket gör landskapet till en slags dekorativ litografi. Lika slående är att det nästan helt saknas fjällbjörkskog vilket annars hade skapat flammande höstgula fläckar i utsiktens karga färgskala. Kanske är det framförallt den saken som ger extra tyngd åt vildmarksstämningen i dessa trakter. Stenriket är också tallens domäner. Åt öster är detta faktum ännu tydligare för där skvalpar tallskogen vidare mot horisonten över de vågiga höjdsträckningarna.

Vy mot Rogsstöten.

Från Tandsjövålen mot Rogen mot Bredåvålarna och norska fjäll.

Rogen är en mäktig sjö.

På norra sluttningen av Tandsjövålen möter vi trädens dinosaurier. De grova, satta, knubbiga och stundtals atletiska tallarna förekommer både som levande staffage och avskalade totempålar när de har förvandlats till döda torrakor. Det är med andakt och vördnad man defilerar genom denna gamla orörda skog. Nära Rogenstugan slår vi läger.

Den mulna dagen som följer ligger stigen på jämförelsevis plan mark längs Rogens norra sida. Tallskogen är gles som ett wood-land. Det är mycket myr och äntligen lite mer lättgången mark på de torra ställena. Mellan träden framskymtar vattenytan på Rogen och bakom den de bulliga fjällen som inramar hela trakten. Nedför ett av dessa fjäll, Bustvålen, blir marken åter stenig och vandrandet tappar fart. En läcker passage är det ändå att gå längs detta fjäll som reser sig brant ur skogen med sina klippiga svaberg. En fin utsiktspunkt lär det vara däruppe. Vi hinner ta oss till Reva, vid nordvästra hörnet av Rogen, där ett rastskydd står nästan precis på riksgränsen mot Norge. Här blir vi överraskade av att marken blivit slät och gett upphov till sandiga stränder längs Rogen, och i en vik vilar näckrosblad på vattenytan. Söderut på andra sidan sjön syns Bredvålarna ståta med bergsidor där den benvita renlaven formar täta mattor. Trots att det finns renskötare på både svenska och norska sidan, verkar deras djur inte renraka fjällen på lav.

Trollskog eller Jurassic Park?

Regnet faller hårt under natten, och följande dag ger oss skurväder. Vi fortsätter vandringen, nu på norsk mark i Femundsmarka nationalpark. Samma slags steniga terräng som tidigare dominerar där stigen tar sig upp och nedför många Rogenmoränryggar. Att övertvära dem gör gåendet ansträngande, men här är vi i vildmarkens centrum, i Gränslandets otillgänglighetspunkt så långt bort man kan komma från vägar och bebyggelse och den vissheten ger spänst åt både tankar och ben, förutsatt att man sätter värde på orörd natur. Gränslandet är en officiell beteckning på denna transnationella trakt som ligger mitt i Skandinaviska halvöns mest kontinentala del där avståndet till havet är som längst i alla väderstreck. Denna väglösa vildmarksareal är lika stor som Padjelanta nationalpark vilket är en imponerande vidsträckt yta som känns i kroppen när man tassar fram på dessa stigar långt från civilisation. Jag tror att denna gudsförgätna natur och dess svårframkomliga marker som nästan är renons på synliga djur frånsett en del mesflockar som ibland flyger förbi, måste främst uppskattas för dessa välbevarade naturförhållanden. Det stora värdet som jag ser det, förutom de vackra dragen i landskapet, är denna orördhet och att det handlar om originalnatur, och just detta faktum kryper in i ryggmärgen på en när man vandrar timme efter timme över stock och sten. Plötsligt kommer vi till en överdämd liten tjärn där tallarna står i strandlinjen med fötterna i vattnet. Vattenreglering? Nej det måste vara en bävers verk, tänker vi men ser ingen damm. 

Nordvästra stranden av Rogen med Bustvålen i bakgrunden.

Mot Bustvålen.

Inloppet till Rogen vid Reva.

Kilometer läggs till kilometer men nu lättar himlen upp och fjället Stor-Svuku börjar visa sin profil. Innan dagen tar slut har vi kommit ut på fjällets flacka nordsluttning och lämnat skogen bakom oss. Vi följer stigen till en plats som kallas Oasen, ett synnerligen betecknande namn. På den breda, vidsträckta och kala heden framträder en dunge med fjällbjörkar. Vi går dit och ser en förtjusande plats där markvattnet sipprar fram och fyller en damm som avvattnas via en å, och runt vattnet står de krokiga fjällbjörkarna nästan som om de vore utplacerade av en trädgårdsarkitekt. Här har folk tältat förr, förstår vi av de många uppsamlade stenar som ligger på marken redo att placeras på tältpinnarna. Utsikten är vansinnigt vidsträckt norrut över skogslandet vi tagit oss igenom och bort mot avlägsna svenska fjäll. I väster böljar fjällheden mot kullriga norska fjäll och rakt i söder ståtar Stor-Svuku, den kägelformade toppen som Carl von Linné besteg 1734. Dit upp vill jag gå. En underbar skymning blir den goda belöningen för våra stumma ben. 

En bäverdamm?

Hur är detta möjligt? Spåren efter istiden är gåtfulla.

Mot Oasen, den underbara björkdungen mitt på heden.

Dock nästa dag anländer fronten. Först med regn, dis och lågt hängande moln, senare med snödrev och blåst. Stor-Svuku good bye. Vi rundar fjället och knatar på till norska fjällstationen Svukuriset där vi kopplar på vandringsleden mot Grövelsjön. Men vädret blir bara värre och värre och är till slut så motbjudande att även en mupp som undertecknad måste fråga sig vad man gör här. Snöflingor stora som ölkapsyler fräser förbi när vi slår läger ganska rejält sura. Men därefter upplever jag en tvärvändning i sinnet. För när jag lagt mig ombonat i varma sovsäcken återkommer livsandarna, allt medan ovädret fortsätter härja på andra sidan tältets två tunna tygväggar. Då känner jag den där saliga muppglädjen som kommer sig av att man klarat sig, att naturens element inte slagit ut oss. 

Nästa dag i fortsatt blåst återstår bara att gå till Grövelsjön och avsluta turen. Summa summarum, Rogenrundan är en av fjällvärldens mest intressanta och logiska rundturer. Rekommenderas varmt!

PS. Under turen har jag fotograferat med Olympus E-M1X. På vandrande fot med kameran runt nacken plus det pyttelilla  objektivet 17 mm, f/1,8 påsatt, och vid lämpliga tillfällen tar jag fram med den större zoomen 12-100 mm, f/4.

17 tankar på “Vandring runt sjön Rogen”

  1. Fantastiskt vacker skildring av terrängen runt Rogen. Jag var vid Rogen i mitten av 90-talet och såg var Ljusnan hade sitt ursprung. Fotade även en massa varglav men på den tiden med analog kamera och kodachrome 64. Vi var lite oroliga att stöta på en björn för vi hade börnkorvsmackor i matsäcken.
    Kul att se att Olympusen levererar så magnifika bilder.

    Svara
    • Tack Jimmy, jo Olympuskameran är jämbördig med en mellanformatare, när man fotograferar i högupplöst mode.

      Svara
  2. Tack, vilken härlig beskrivning! Vi skall upp till Grövelsjön nästa vecka och hoppas på härligt höstväder under få dagar!

    Svara
  3. Fint beskrivet Claes!
    Det är mina hemmafjäll då jag guidat där i nästan 10år. Min pärla är Gøtådalen, öster om Grøthogna och väster om Grötvallsjön. Följ bäcken norröver så hittar man en oas av bjökskog och vackra vattenfall.
    Mvh Henrik Berg

    Svara
    • Tack henrik, det var roligt att höra från en person som känner till trakten i detalj.Ska gå till Gøtådalen på nästa tur. Tack för tipset.

      Svara
    • Hej Henrik,

      Jag planerar en tur for september nästa år och en tur runt Rogen är ett alternativ. Jag tänkte i så fall kombinera delar av vad Claes berättade om i den här bloggen, med ditt förslag om Gøtådalen. Var exakt ligger björkoasen och vattenfallen du nämnde?

      Tack på förhand

      Lars Möller

      Svara
  4. Jättefin beskrivning av en fin tur.
    Var faktiskt i området under några dagar denna helg med familjen, men höll oss söder om Hävlingen plus en liten tur upp på Elgåhogna. Speciellt vi denna tid är Rogen och Grövelsjön inklusive den norska sidan verkligen en pärla med fantastiska höstfärger. Din bok kom till flitig användning.

    Svara
  5. Fint skrivet om ”vår” vildaste å häftigaste fjällvärld.
    Du kan konsten att beskriva och bildligt förmedla min
    fjällvärld som jag vandrat i sedan 1959 ! (Var 7 år då pappa drog iväg oss från Södermalm där vi då bodde) Firar i år 60 års jubileum som vandrare däri.
    Min utställning Träkraft och Tidsperspektiv går att få en hint om på nätet å hogvalen.se

    Bor i den lilla Bergslagsbyn Ramsberg där vi har en
    liten kulturförening sprungen ur biblioteksupproret som ett gäng modiga kvinnor drog igång för några
    år sedan – Idag ett levande lokalt ideellt kulturcentrum, med spännande föreläsningar mm.
    ÄR DU intresserad av att komma till oss för ett ”gigg”
    så tar jag gärna upp det med gruppen..

    Svara
    • Tack Mats, intressant hemsida du har. Tack för det tipset. Skicka mig gärna ett mejl om gigg, enklare att kommunicera så.

      Svara
  6. Hejsan !
    Tack för trevlig läsning med vackra bilder. Inspirerande och ger mersmak att vilja utforska västra Härjedalen och den norska sidan.
    Sedan några år tillbaka är jag en mycket nöjd ägare till andelsstuga i Fjällvattnet, ca en mil i från Rogenstugan. Jag valde denna plats för att utforska det vilda,ödsliga,vackra och folktomma Härjedalen. En trevlig dagstur är det att vandra från Fjällvattnet via västra och östra Vingarna till Rogenstugan.

    Mvh Åsa Nilsson

    Svara
  7. Vackra bilder från en trakt även jag älskar. Har ofta tänkt gå runt Rogen men det har mest blivit kortare besök i områdets utkanter. Gjorde en trevlig höstvandring i fjällen kring norska Söln, väster om Femunden, med en liknande natur fast något mer kuperad och med vildrenflockar, för länge sedan. Skaffade mig en ny kamera i våras, och upptäckte sedan till min glädje att du fallit för, och recenserat, samma utrustning! Har alltid gillat Olympus kameror just för kombinationen av kvalitet och bärbarhet.
    Thomas Schultze, Skoghall

    Svara
    • Thomas, tack för intressant kommentar. Söln har jag inte besökt än, står på listan. Håller med dig om Olympus förstås. Allt gott. Claes

      Svara
  8. Tack för en beskrivande berättelse och fina bilder. Vandrade runt Rogen för några år sedan men gick längs Rogens södra sida mellan Bredåsjön och Rogen där ingen vandringsled finns. Det var oländig terräng med mycket blockstenspartier att vandra i men man belönas av det fascinerande stenlandskapet.
    Jag kommer garanterat att återvända någon gång.
    Mvh
    Mattias

    Svara
    • Tack själv Mattias. Intressant att du gick mellan Rogen och Bredåsjön, där har jag bara åkt skidor, men minns tydligt de stora blocken, ”stenlandskapet” för att använda ditt ord.

      Svara

Lämna en kommentar