I Stockholms södra ytterskärgård, strax söder om Gillinge-gattet, ligger Bodskapsön. Jag åkte dit med båten en eftermiddag i oktober 2022 och stannade över natten för att utforska och fotografera naturen. Ön har en låglänt topografi och ovanligt tjockt jordtäcke. En tät och och snårig barrskog växer här på kanten till det öppna storhavet. Mot horisontlinjen i öster skymtar man Norstens kala skär. Troligen har Boskapsön aldrig varit bebodd, i alla fall inte sedan Gustav Vasas tid. Fordom utnyttjades den som betesmark åt tamdjuren på gårdarna på de närliggande öarna Villinge och Gillinge. Betet påverkade naturen och upphörde 1985. Skogen hade blivit luckig och öppen, men har sedan dess växt igen. Nu pågår ett projekt för att restaurera betesmarkerna. Och nuförtiden råder fågelskydd med ett förbud att landstiga på ön mellan första februari fram till mitten av augusti. Avsatt som naturreservat är ön också. En annan men mindre ö med samma namn ligger utanför Nämdö.
Boskapsön har en alldeles egen karaktär. Vissa öar har det. Östra udden kallas Revet och består av öppen buskmark med några spridda friväxande träd som likt spretiga master sticker upp över de högväxta gräsen. Längs vattnet bullar lågväxta tallar och täta lövbuskage upp sig i korta ridåer. Torrängar och fuktmark växlar plats.
Jag går där i snålblåsten från nordväst, men har placerat tältet i lä på öns sydostsida där en liten sandstrand ligger skyddad för vinden. Utanför är det extremt långgrunt. Vid uddens spets framträder en samling svanar som vita snöfläckar på det dova vattnet. Jag upptäcker att det är både knölsvanar och sångsvanar. Blir inspirerad och börjar fotografera med fokus främst på sångsvanarna. De är liksom lite mer attraktiva även båda arterna är ögonfägnad. Sex sångsvanar räknar jag till. Om de är på sträck från norr eller har häckat i skärgården under sommaren, låter jag vara osagt. Fjäderdräkten är i alla fall fullvuxen.
Vid sandstranden står ängsbräsma i full blom. Örtens kronblad är vanligt lila och blomningen väldigt sen, får man säga. När jag blickar ut mot havet syns Trollhättan en knapp kilometer längre ut. Denna perfekta rundhäll är en högrest bula på den plana vattenytan och bidrar starkt till platsens speciella karaktär. Förledet troll finns i flera skärgårdsnamn, enligt boken ”Ortnamn i Stockholms skärgård” av Nils-Gustav Stahre. När mörkret kommer stiger en halvmåne över Trollhättan. Förr trodde man nog ön var övernaturlig, nu är den bara ett förtrollande blickfång med sitt unika skepnad.
I det inre av Boskapsön växer både gran och tall, ofta på en mossbädd. Det verkar vara en bra svampskog, och jag hittar några eftersläntrande kantareller av större format, och ett antal vattniga blodriskor som jag låter vara. Skogen har definitivt förvildats och kan kallas kontinuitetsskog med dagens språkbruk. Grova stammar, snåriga ungträd, rotvältor och fallna stockar twistar i varandra. Ingen lätt promenadskog att ströva i. Älgspillning och av vildsvin uppluckrad mark berättar om djurlivet. Jag hör en rovfågel men är osäker om det är en havsörn. Arten brukar häcka på ön.
Allt som allt blir utflykten ett litet avbräck i vardagen, ett kort besök i skärgårdens för årstiden tomma ödemark. Trots att människan påverkat naturen genom seklerna känns skärgården i oktober som en sann vildmark. Jag glömde säga att jag varken såg båtar eller människor härute.
Fina bilder och inspirerande beskrivning av en skärgårdsö och utflykt!
Tack Jonas.
Vi bor denna vecka i Havsörnsstugan på Boskapsön.
SEB Rekreationsstiftelse äger mark och hus här, väldigt fint. I huset finns målningar av Evert Taube. Kul att läsa din berättelse.
Hej Ewa, är det stugorna vid Söderudden ni håller till i. Intressant med Taubes målningar. Vore kul att se. Kanske kan du skicka en mobilbild till 010 716 28 72. Kul att att du hittade min blog.