Skånska klippor och träd – en fotografisk betraktelse

Den svartvita avbildningen förstärker intrycket av gråväder denna dag vid Hovs Hallar.

Diset hänger som ett stort lakan på tork och skymmer sikten. Det råder dimma när jag strövar nerför backen mot stenstranden. Luften är fuktig och markens färger extremt mättade, nästan överdrivet starka som i fotoshop, men ändå äkta. Vinden fläktar svagt, vågskvalpet låter metodiskt och suckande. Nere vid vattnet ser jag åt höger en långsmal kustslätt, och innanför den reser sig tvära klippor som bildar något av en förfallen kinesisk mur med tornliknande raukar och trasiga rasbranter. Åt vänster sugs blicken upp av tjockan som fortfarande döljer havshorisonten. Platsen är dramatisk och i detta oktoberväder, extra ödesmättad.

Färgerna visar den styrka som gråvädret orsakar.
Stenformationer bestående av urberg.

Jag befinner mig i Hovs Hallar, en inspirerande miljö på många sätt; inte minst när man vill fotografera landskap. Här har hav och stup stämt upp till ett sällsamt möte. Naturen liknar ingen annan i Sverige. De nakna berghällarna framför mig består av gammal gnejs som har en laxrosa färgton, ibland skirt gul. Längs vattenbrynet sveper tunga stråk med block av den svarta vulkaniska bergarten amfibolit. Intuitivt förstår man att det hänt mycket under geologins historia på denna plats. 

Block av svart amfibolit omgivna av den rödlätta gnejsens stenar.
Monokrom avbildning renodlar stenarnas former och skapar en grafisk känsla.

Vid Hovs Hallar dyker Hallandsåsen ned i Kattegatt. Landskapets ålderstigna urberg har påverkats av underjordiska krafter för länge sedan, marken har pressats uppåt och bildat en horst. En jättelik limpa av hårt berg poppade långsamt upp och vi kallar den Hallandsåsen. Detta hände ca 80 miljoner år tillbaka i tiden. Slik kunskap är värdefull att känna till när man rör sig i området. Landskapets utseende får en begriplig förklaring. Naturen är inte helt gåtfull även om Hovs Hallar ser ut som ett kargt sagoland. Platsen har utnyttjats till scenografin i kända filmer som exempelvis Bergmans ”Det sjunde inseglet” och Troells ”Ingenjör Andrés luftfärd”.

En snäv komposition som kunde vara fotograferad på Svalbard.
Här har jag valt ett mycket kort skärpedjup.
Raukarna vid Hovs Hallar är utformade i urberget och betydligt äldre än Gotlands raukar som består av kalksten.

Klippiga områden likt Hovs Hallar utövar en magnetisk dragningskraft på mig. Kanske för att jag tycker landskapsfotografin har vissa likheter med porträttfotografin på det sättet att bilderna vill fånga en själ. Ett landskap är också ett väsen och fårade klippor har en sorts släktskap med karaktärsstarka ansikten. Båda är uttrycksfulla i sig själva. Den aspekten är tacksam att tänka på i den kreativa processen när man fotograferar. Fotografins utmärkande drag i jämförelse med annan bildkonst är den verklighetstrogna avbildningen. Visst kan man med kameran och datorerna göra bilder som påminner om måleriet, men det är inte min metod. Jag vill hellre skildra motiven med fotografisk klarhet och de som har uppenbart bildmässiga egenskaper är extra frestande att fotografera. Så är det med såväl uttrycksfulla ansikten som karismatiska landskap. Trots att dessa motiv ger sig själva behöver man utveckla en egen bildstil om fotografierna ska te sig personliga. Med kameran till hands är det lätt att bli en efterföljare, en epigon. Tekniken är numera enkel att använda. Hantverket har blåst bort i den digitala vinden, och kvar för fotografen återstår konsten att hitta/upptäcka intressanta motiv och komponera bilderna sensibelt. Om man härmar andra som gjort fina bilder, är chansen stor att resultatet blir snarlikt. Denna snålskjuts drar ned verkshöjden på ens egna bilder, men vem har patent på avbilden av vår verklighet?

Storskarvar fotograferade med färgkameran och bildfilen omvandlats till svartvitt.
När diset lättade började besökare dyka upp. En reportagebild som ger landskapets skala.
Naturliga stenbrott är naturskönare att se än ställen där människan hackat sönder berget.
Höstfärger bland klipporna.

Det är svårt att vara en individuell bildmakare med egen stil inom ramen för den moderna fotokonsten. Allt på Jorden verkar redan vara fotograferat. Sätten att fotografera på är också uttömda. Man kan försöka sig på ett speciellt tekniskt manér, typ oskärpa, dubbelexponering, överexponering eller annat, alternativt förädla sitt seende och leta efter originella motiv som avbildas på klassikt sätt. Utmaningen är stor. Hur vår egen individualitet som fotograf framträder är en öppen fråga, men synsinnet har stor betydelse. Vilka motiv vi ser och hur man fotograferar dem är en konsekvens av vår iakttagelseförmåga och personlighet. Detta är en tröst för ambitiösa fotografer i vår tid. Den egna gestaltningen kan fortfarande ta plats. Naturligtvis har också kunskaper om motiven stor betydelse för bildernas karaktär, i viss mån även det tekniska handlaget med kameran. Genom våra val av vinklar för kompositionen, vår fallenhet för ljuset och en målmedveten användning av kamerans tekniska förutsättningar, kan vi försöka få bilderna att inordnas i ett personligt bildspråk, även i de fall motivet är alldagligt. Detta är vad fotokonsten sporrar oss till, när man passerat knäpparstadiet.

Svarta amfiboliten och ljusa gnejsen, här överväxt med gul lav.
Förskiffrad gnejs med ljus yta.
Samma motiv i svartvit gestaltning.
Urberg som gråsten, valörerna ger gestaltningen.

Under mitt besök vid Hovs Hallar denna dag, 21 oktober 2022, gav vädret en perfekt inramning som förstärkte platsens magi och osvenska utseende. Jag hade med mig två kameror, en Olympus OM-1 för färg och en Leica M 10 Monochrome för svartvitt. Detta plus ett litet Manfrotto stativ i kolfiber. Kombinationen kändes lyckad. Vikten var liten och jag kunde röra mig obesvärat. Den praktiska sidan av fotografiskt fältarbete är nästan lika viktig för resultatet som den kreativa och tekniska. Nedlastad blir man statisk. 

Bland de täta snåren av enbuskar ovanför raukarna såg jag detta motiv som var som gjort för svartvit avbildning.

Monokrom avbildning med valörrik gråskala av den art som Leica-kameran med objektivet 35 mm levererar, upplevde jag vara ett utmärkt recept när jag vill gestalta klipporna på mitt sätt. Jag märkte att det svartvita tänket tog över mitt seende. Färgbilderna blev plötsligt ett andrahandsval, men vid de tillfällen när jag väl bestämt mig för färgåtergivning kändes det tacksamt att ha Olympus-kameran med zoomen 12-100 mm som utgör en hel fotoutrustning som ryms i handflatan, med en högupplöst sensor som matchar en mellanformatskamera och en bra närgräns i linsen. 

Dammen vid Skärlid i Söderåsens nationalpark.

En annan dag under denna skånska resa vände jag intresset mot bokskogarna. Det är nog landsändans främsta adelsmärke i naturen. Alltjämt var vädret disigt vilket gav bra förutsättningar för skogsfotografering. Söderåsens nationalpark blev mitt givna mål. Där har jag varit otaliga gånger på senare år eftersom min dotter och hennes familj bor i Skåne. Dock var dimman så tät att vyerna kom av sig och istället för det sedvanliga besöket på Kopparhatten valde jag att vandra längs Skärån. 

Skärån hade ganska liten vattenföring. Här hittade jag ett perspektiv som öppnade sikten efter ån.
Lövflottning i Skärån.
Strömvirvlarna i Skärån blev effektfulla i svartvitt.
Den monokroma bilden av Skärån.

Genast kunde jag konstatera att tidpunkten vid mitt besök var en vecka för tidigt för att fotografera de mest optimala och kopparlika höstfärgerna i bokskogen. Trädens kronor hade mycken grönska kvar. Vattenståndet i Skärån var lågt men en hel del fallna löv flottades i strömmen, och där trädstammar låg på tvären över vattendraget, uppstod små strömvirvlar av skum vilka gav ett pittoreskt inslag i bilderna när slutartiden var lång. Jag passerade några favoritplatser men min inspiration kom av sig, vilket kan hända även i läckra miljöer som denna. 

Trädets nakna hud när löven fallit.

Geisten återfann jag senare bland vresbokarna i Torna-Hällestad. Även där har jag varit många gånger och blivit förälskad i trädstammarnas formspråk. Beståndet lär vara det största i världen av vresbok, på latin Fagus sylvatica f. tortuosa. Varianten anses vara en mutation av den vanliga rakväxande boken. Krumma, krökta, vridna, ormande, skruvade och dansanta träd dominerar i det mest välbesökta partiet av skogen, men jag hade också pejling på en gammal tjock och knotig patriark i ett mer avlägset hörn av området och gick dit. Återigen blev jag mer lockad till svartvit gestaltning än färg.

 

Avslutningsvis på min resa besökte jag Torups bokskog norr om Svedala, ett för mig okänt område. Där växte en ganska vidsträckt och ganska typisk bokskog och i dess djup upptäckte jag det mest oväntade och originella motivet av alla på denna resa. Det var två storväxta och grova träd, en tall och en bok, som växte så tätt intill varandra att de såg ut att dansa en långsam foxtrot genom skogen. Återigen var jag inställd på en monokrom gestaltning av detta blickfång, men tyckte inte den svartvita bilden återgav intrycket med den kraft jag kände på plats. Därför bytte jag till färg och då kom det omaka trädparet bättre till sin rätt. Så kan det vara, inga kreativa processer är skrivna i sten.

Vad träden pratar om kan man läsa i boken ”Trädens hemliga liv”. Rekommenderas.

Bildgestaltning med en kamera är med andra ord ingen regelstyrd verksamhet. Man söker sig fram till sina uttryck och kompositioner. Jag vill inte låsa mig vid ett visst sätt att arbeta eller ha en enkelriktad syn på omgivningen. Svartvitt eller färg, det ena är inte bättre eller sämre än det andra. Motivet avgör. Om man använder båda uttrycken växelvis och tar hänsyn till motivens art, kan lusten att fotografera öka, så känns det i alla fall för mig. Fotografisk kreativitet är en speciell form av kreativitet. Man skapar inget från scratch, utan avbildar något som redan existerar och i den gestaltningen kan man försöka tillföra bilden ett personligt drag. Som sagt är detta svårt och ett subjektivt bildspråk märks framförallt när man skapar kollektioner av bilder. Då kan bilderna genomsyras av det släktskap som är fotografens signatur. Ofta är den saken lättare att se med ögat än beskriva med ord.

Fotografin är helt enkelt konsten att iaktta verkligheten inom en fyrkantig ram, eller som gamle mästaren Ansel Adams uttryckte saken: ”Fotografin är en analytisk bildkonst, måleriet en syntetisk”. 

Som en japansk trädgård i Torups bokskog.

10 tankar på “Skånska klippor och träd – en fotografisk betraktelse”

  1. En osvikligt skön kombination av uttrycksfulla bilder och engagerande text. De renodlade formuttycken i de svartvita bilderna är inga höftskott. Dessutom ett intressant resonemang om verkshöjd. Du skriver att ”Hantverket har blåst bort i den digitala vinden, och kvar för fotografen återstår konsten att hitta/upptäcka intressanta motiv …”
    Är det konst att synliggöra det oberverbara? Frågan har ältats allt sedan Camera Obscura (den mörka lådan där bilden projicerades mot ett ritbord). Hantverket i den kreativa processen att visualisera det kameran (tidigare Camera Obscura) projicerat på pappret/glasplåten/filmen/sensorn, ”har blåst bort i den digitala vinden”. Möjligheten att påverka bilden efter exponeringen har alltid funnits. I den digitala eran kan verktygen synas oändliga. Jag är glad för ditt respektfulla förhållningssätt till verkligheten. Kunskap om motivet, komposition, perspektiv, ljusförhållanden, m.m. är unika färdigheter som skapar verkshöjd även i en digital låda.

    Svara
    • Hej Bengt, och tack för din initierade kommentar. Jag delar dina synpunkter helt. Allt gott, Claes

      Svara
  2. Hej Claes ! Tack för fantastiskt fina och varierande bilder från det underbara Skåne där jag ju inventerat, planerat och skyddat många för naturvård och friluftsliv värdefulla objekt och lett många exkursioner. Jag längtar ofta tillbaka till Hovs Hallar, Kullaberg och Söderåsen. Du visar dessa områdes obeskrivligt spännande helheter liksom deras sällsynta detaljer. Du får mig att njuta av det du visar

    Svara
    • Tack för uppskattningen Rune. Jag vet förstås vilka stora bestående insatser du gjort för naturvården i Skåne och hela Sverige. Jag gläds åt att du läste bloggen.

      Svara
  3. Helt underbara bilder, och som vanligt, en text som ger läsaren en stor ”närvarokänsla”.
    En text som även innehåller många kloka, och tänkvärda, ord som tål att reflekteras över mer än en gång. Känner igen mig själv, och hur jag ofta tänker, i mycket av det du skriver kring att skapa en personlig stil.
    Jag tror att man många gånger tjänar mycket på att tillåta sig bli/vara opåverkad av det gigantiska bildbrus som passerar revy i sociala media mm. Och istället lägga den energin på att ta till sig det man de facto har framför sin egen kamera, att se sin egen miljö med utvilade ögon helt enkelt.
    Allt gott!
    /Mikael

    Svara
    • Tack Mikael för en klok kommentar. Man behöver ibland frigöra sig från bildbruset, som du säger.

      Svara

Lämna en kommentar