Höstens kajaktur 2022

Väder och sjögång är alltid osäkra premisser sent på höstkanten och i lördags var gudarna nyckfulla. Luften var varm, rena brittsommaren +15, och solen trängde ned med krispigt allhelgonaljus, men vinden från väster brallade på i byarna. Redan efter en kort paddling från startplatsen vid byn Östersjö fick vi första eldprovet. Vid rundningen av Arholma syspets plöjde kulingen upp skapliga vågor vilket fick kajakerna att guppa rejält. Men på öns östra sida kom vi bra i lä och kunde slött glida vidare på lugnvatten in i den arkipelag som ligger öster om Arholma.

Två karaktärsdrag i naturen uppmärksammade vi snart. Öarna omkring oss hade täta skogsbestånd med många lövträd och låglänta stränder, vissa med vassruggar och de flesta utan klippor. Hela landskapet hade karaktär av innerskärgård. Men när vi kommit norr om ön Villösan så plötsligt – pang – havshorisonten glänste till i gatten och storhavet öppnade sig samtidigt som stränderna blev lite mer belamrade av klippor. Horisontlinjen var som alltid en befrielse att skönja. I denna trakt saknas en typisk ytterskärgård, med mängder av klippiga öar som är glest beskogade. Havet kommer snabbt till mötes.

Den andra egenskapen vi noterade var de många grunda stråk som vi paddlade över där sandbottnar på någon eller ett par meters djup, syntes självlysande genom det kristallklara vattnet. Även små korta sandstränder framträdde på öarna här och där. Ingen av oss hade sett så mycket av detta sandiga inslag i andra delar av Stockholms skärgård.

Naturens orörda karaktär kändes monumental. Vi såg inte många sportstugor på den vidare färden, från Villösan söderut i motvind till Viberön och därifrån till Fiskholmsudden på Idöns nordostpets. Där valde vi att stanna för nattens läger, men när tälten blivit resta och vi etablerat oss kantrade vinden och gick upp i norr rakt mot lägerplatsen, dessbättre inte med full styrka så vi bestämde oss för att trots blåsten stanna kvar, tända en brasa, laga förträfflig middag, dricka goda drycker och lösa världsproblemen i vänners lag.

En kall och molnfri natt blev det. Kristallklart väder i gryningen. Temperaturen var cirka + 2. Vinden hade mojnat och solen värmde gott när den dök upp, denna dag lite tidigare än vi var vana vid eftersom vintertiden hade börjat gälla. Nu satsade vi på en kurs mot ön Arholmas norra ände och tog oss först tillbaka till Villösan via de yttra öarna där gammal grov sjö gjorde paddlingen mer spännande, roligare och mer ansträngande än den varit hittills.

Detta var dock bara en försmak till det som väntade oss vid rundningen av Arholma nordspets. Däruppe tryckte hela Ålands hav på från nordost. Vi började åka hiss med lilla farkosten; de största dyningarna var uppåt 1,5 meter i våghöjd och kajaken for som ett litet äggskal som vi kämpade med att hålla upprätt. Dels för att komma framåt i kursens riktning, dels för att inte tappa balansen. Havets väldiga urkraft fortplantades genom skrovet in i kroppen och in i medvetandet för man visste att en vurpa kunde bli katastrofal. Nere i vågdalarna syntes bara berg av vatten. Ändå kändes situationen på ett märkligt sätt trygg i kajaken främst för att våglängden var utdragen och det lilla smala flytetyget aldrig darrade på det otäcka sätt som kan inträffa i krabb toppig sjö med mycket mindre vågor än här.

Så när vi väl rundat ön och kommit in i lugnare vatten blev vi kaxiga som havets riddare, gjorde ett strandhugg för lunch och hade sedan bara en dryg halvtimmes paddling kvar tillbaka till startplatsen, dit vi anlände med det ovanligt tidiga kvällsmörkret. En intensiv tur med dess långlivade efterbörd var till ända.