Höstens kajaktur 2022

Våghalsig paddling norr om Arholma.
Varje år sista helgen i oktober genomförs detta hävdvunna äventyr. Ett tappert gäng gubbs sammanstrålar återigen efter året som gått. Nu är det väl tjugonde gången, typ. Gruppen har dock av olika skäl börjat bli fåtaligare. I år var vi fem; Anders Tysk, Nils-Erik Bengtsson, Thomas Adler, Claes Bleckberg samt undertecknad. Och denna gång ville vi kajka ett varv runt ön Arholma i Stockholms norra skärgård.
Väder och sjögång är alltid osäkra premisser sent på höstkanten och i lördags var gudarna nyckfulla. Luften var varm, rena brittsommaren +15, och solen trängde ned med krispigt allhelgonaljus, men vinden från väster brallade på i byarna. Redan efter en kort paddling från startplatsen vid byn Östersjö fick vi första eldprovet. Vid rundningen av Arholma syspets plöjde kulingen upp skapliga vågor vilket fick kajakerna att guppa rejält. Men på öns östra sida kom vi bra i lä och kunde slött glida vidare på lugnvatten in i den arkipelag som ligger öster om Arholma.
Lugnvatten norr om ön Villösan.
Vidden öppnar sig mot Ålands hav.
Två karaktärsdrag i naturen uppmärksammade vi snart. Öarna omkring oss hade täta skogsbestånd med många lövträd och låglänta stränder, vissa med vassruggar och de flesta utan klippor. Hela landskapet hade karaktär av innerskärgård. Men när vi kommit norr om ön Villösan så plötsligt – pang – havshorisonten glänste till i gatten och storhavet öppnade sig samtidigt som stränderna blev lite mer belamrade av klippor. Horisontlinjen var som alltid en befrielse att skönja. I denna trakt saknas en typisk ytterskärgård, med mängder av klippiga öar som är glest beskogade. Havet kommer snabbt till mötes.
Grynnor är inget hot mot kajaken.
Den andra egenskapen vi noterade var de många grunda stråk som vi paddlade över där sandbottnar på någon eller ett par meters djup, syntes självlysande genom det kristallklara vattnet. Även små korta sandstränder framträdde på öarna här och där. Ingen av oss hade sett så mycket av detta sandiga inslag i andra delar av Stockholms skärgård.
Lägerplatsen inne i nordligaste viken vid Idö.
Tältresning i skydd av skogen.
Samlingspunkten för måltider och skrönor.
Naturens orörda karaktär kändes monumental. Vi såg inte många sportstugor på den vidare färden, från Villösan söderut i motvind till Viberön och därifrån till Fiskholmsudden på Idöns nordostpets. Där valde vi att stanna för nattens läger, men när tälten blivit resta och vi etablerat oss kantrade vinden och gick upp i norr rakt mot lägerplatsen, dessbättre inte med full styrka så vi bestämde oss för att trots blåsten stanna kvar, tända en brasa, laga förträfflig middag, dricka goda drycker och lösa världsproblemen i vänners lag.
Enligt sällskapets oskrivna stadgar är morgondoppet obligatoriskt.
Sandstrand är bra för båtar och bad.
En kall och molnfri natt blev det. Kristallklart väder i gryningen. Temperaturen var cirka + 2. Vinden hade mojnat och solen värmde gott när den dök upp, denna dag lite tidigare än vi var vana vid eftersom vintertiden hade börjat gälla. Nu satsade vi på en kurs mot ön Arholmas norra ände och tog oss först tillbaka till Villösan via de yttra öarna där gammal grov sjö gjorde paddlingen mer spännande, roligare och mer ansträngande än den varit hittills.
Ett par sångsvanar har sammanträffat med pappa, mamma, barn i familjen knölsvan. De är ovanligt nära varandra vid Fiskholmsudden.
Kvällsstämning vid Fiskholmsuddens västra sida på Idö.
Hällar vid Fiskholmsuddens östra sida.
Namnlös kobbe på västra sidan av Fiskholmsudden.
Utsikt mot Södra och Norra Läggkobben.
Fiskholmsudden mot Läggkobbarna.
Bukett-tall på Fiskholmsudden. Den har troligen vuxit upp i en öppnare miljö.
Vacker tallskog på Idöns norra del. I söder har denna ö ett gammalt odlingslandskap.
Vacker tallskog på Idöns norra del. I söder har denna ö ett gammalt odlingslandskap.
Detta var dock bara en försmak till det som väntade oss vid rundningen av Arholma nordspets. Däruppe tryckte hela Ålands hav på från nordost. Vi började åka hiss med lilla farkosten; de största dyningarna var uppåt 1,5 meter i våghöjd och kajaken for som ett litet äggskal som vi kämpade med att hålla upprätt. Dels för att komma framåt i kursens riktning, dels för att inte tappa balansen. Havets väldiga urkraft fortplantades genom skrovet in i kroppen och in i medvetandet för man visste att en vurpa kunde bli katastrofal. Nere i vågdalarna syntes bara berg av vatten. Ändå kändes situationen på ett märkligt sätt trygg i kajaken främst för att våglängden var utdragen och det lilla smala flytetyget aldrig darrade på det otäcka sätt som kan inträffa i krabb toppig sjö med mycket mindre vågor än här.
Sjögången börjar bli grov utanför Skötbådan.

 

Sjögången stegras norr om Arholma.
Dyningarna hissar kajaken upp och ned. Man måste skärpa sig.
när vi väl rundat ön och kommit in i lugnare vatten blev vi kaxiga som havets riddare, gjorde ett strandhugg för lunch och hade sedan bara en dryg halvtimmes paddling kvar tillbaka till startplatsen, dit vi anlände med det ovanligt tidiga kvällsmörkret. En intensiv tur med dess långlivade efterbörd var till ända.

3 tankar på “Höstens kajaktur 2022”

  1. Än en gång – Härligt att få dela dina äventyr i bild och text. Rundningen av Arholmas norra udde låter som en rejäl utmaning. Hade du med Leican på denna färd – jag tänker på de sv/vita bilderna?
    Varma hälsningar och God tur

    Svara
    • Hej Ulf, trevligt att du tittar in ibland. Rundningen av Arholma tyckte jag kändes mer rolig än hotfull, men det beror på vilken kajak man har. Min Prion Grizzly är mycket stabil i hög sjö. Jo jag hade med min Leica M10 Monochrome. Tack för kommentaren.

      Svara
      • Njuter särskilt av den närmast grafiska representationen av en tall på Fiskholmsudden – Vackert :-)
        //Ulf

        Svara

Lämna en kommentar