Gotland är läckrast off-season

Vår största ö liknar ingen annan del av Sverige. Att åka dit som fastlandsbo blir som att resa utomlands. Väl där fylls man av en slags medeltida atmosfär. Ruiner, fornborgar och ålderstigna gravplatser finns i överflöd. Kusten med sina höga klinter och ståtliga raukar är exotisk så det förslår. Berggrundens kalksten gör landskapet annorlunda. Vidsträckta tallskogar växlar med öppna odlingsmarker. De idylliska ängarna utvecklar en enastående prakt när grönskan blommar upp, och på sommaren är ön ett semesterparadis av stora mått. Då kryllar ön av turister och badgäster.  

Off-season lockar med andra behag. Under vintern är stora delar av Gotland en ödemark som liknar ett övergivet eldorado. Den saken hade vi redan erfarit, Björn Esping och jag. I februari 2020 hade vi rest runt en vecka på norra delen av ön och den resan gav mersmak. I år, dvs 2023, får det bli fyra dagar i februari, nu med kosan ställd till öns södra halva. En praktikalitet hör också till vårt val av tidpunkt. Under lågsäsongen kan man enkelt hitta bra platser att ställa lilla husbilen på. Det vet vi. Och eftersom vi gillar att fotografera besöker vi gärna fotogeniska ställen och intressanta naturreservat.

Väderprognosen tyder på omväxling när resan inleds den 17:e februari. Solsken och mulen himmel kommer byta plats framöver, men oavbrutet väntar hård vind. I styv kuling och regndis anländer vi till Visby och kör direkt till Högklint 48 meter över havet, strax söder om Hansastaden. Stupande klippor och en svindlande vy mot horisonten lockar. Redan omkring halv sex faller mörkret men vi hinner ändå med en kort utflykt. Trots blåsten går vi ned till Getsvälten, en gräsbevuxen hylla under högsta punkten. Förr klättrade getterna gärna ner hit. Betet på hyllan lockade djuren, men de lyckades inte komma tillbaka upp, därav namnet. Väl nere ser vi ”klevarna” tydligt i klinten, liksom ”Rövar Liljas håla”. I den lilla grottan gömde sig en skurk med namnet Jonas Nilsson Lilja vid mitten av 1700-talet. Han drog sig tillbaka i detta krypin efter sina stöldräder på gotländska landsbygden. Lilja dömdes sedermera till hängning, men hovrätten sänkte straffet till livstids fängelse. En trång håla var hans gömställe. Måhända var han van med små utrymmen i sin cell. Blåsten ligger på medan vi klättrar tillbaka upp via en stabil trappa som anlagts.

I gryningen har molntäcket lättat, men vinden håller i sig. En ny utflykt på Högklint gör oss gott till mods. På denna resa har vi inga andra avsikter än att fotografera för nöjets skull. Vi vill bara utforska naturen opretentiöst och försöka fånga dess skönhet i bild. Vara mottaglig för intryck. Samla material på hög till arkivet – möjligen skriva en blogg (nu är den gjord). En sådan utgångspunkt ger angenäm frihet. Vi improviserar oss fram med hjälp av kartan, en guidebok och vår näsa för intressanta ställen. Turen fortsätter söderut mot Tofta och efter ett tag får vi en skymt mot Karlsöarna. Gärna hade vi åkt dit men ingen båttrafik går så här års. 

Nästa stopp blir Smågärde naturskog som ligger innanför playan vid Tofta. Detta lilla reservat innehåller en samling gamla träd som växer på flygsanddyner. Här förekommer granar med en omkrets över två meter och flera drygt 160-åriga tallar. En stig leder oss genom detta minst sagt vildvuxna område som är i min smak, med snåriga buskage och en hel del fallna stammar. Varför denna kaotiska vegetation tilltalar mig så mycket är min egen undran. Förmodligen är svaret att vild natur i mina ögon, har ett mer äkta tilltal än artificiella miljöer som exempelvis en välskött trädgård. Definitivt är det mer givande att gå i en naturskog än genom en trädplantage som anlagts av skogsbruket. Estetiska skönhetsvärden upplever jag starkast i den natur som fått sköta sig själv. Och mest tydlig är denna sensmoral i orörda skogsmiljöer. 

Under de kommande två dagarna ser vi bara ett 20-tal bilar på vägarna. Med sådant facit får vi bevis på södra Gotlands ödslighet så här års. Men varför gillar man en miljö när den är övergiven? Kanske för att storartad natur gör sig bäst utan turister som dyker upp som lilleputtar bland alla sevärdheter. Jag gissar att denna uppfattning inte är unik. Kanske finns något misantropiskt drag bakom synpunkten, men inte nödvändigtvis. Man kan som jag, hoppas att många människor delar min syn på naturen om de bara fick se allt det ostörda med egna ögon. Detta är en av drivkrafterna bakom mitt fotograferande. Jag vill göra bilder som kan ge andra ett deja vù. Naturen är som finast när människan är frånvarande och har avstått från sin klåfingrighet. Ja jag vet, utan att tämja den hade vi aldrig fått den välfärd som ger oss möjlighet att uppleva dess skönhet. Men nu borde vi bevara det som finns kvar av riktig natur för dess egen skull. En enkel och lättbegriplig filosofi, kan tyckas.

Nästa stopp är Holmhällar, ett litet raukområde på östra sidan av Gotlands södra halvö Sudret. Det är 40 år sedan jag senast var i dessa faggor. Vi gör en ny utflykt. Stenstoderna står samlade en bit bort, och många är på raukars vis utformade som troll. De står tätt packade som en hop naturväsen längs strandlinjen. De mest resliga är närmare fem meter höga. På landsidan är berggrunden täckt av klappersten i tydliga vallar. Mest fascinerande är en bredaxlad rauk med ett långsmalt hål som liknar ett fönster och som släpper igenom sikten mot Heligholmen några hundra meter ut i havet. Den inramade ön ser platt ut. Carl von Linne besökte Heligholmen på sin Gotländska resa 1741. Historiens vingslag möter man överallt på Gotland.

Dags för resan antiklimax. Vi avrundar dagen vid Hoburgen för att glutta på Hoburgsgubben, en skapelse som dock inte motsvarar sitt rykte. Visst har rauken en gubbliknande profil med sin utstickande näsa som målats röd för att likna en fylltratt, men som rauk gör denna skapelse inget större intryck när man jämför den med andra. Jag hade glömt denna besvikelse från förra besöket för länge sedan. Men landskapet häromkring är storslaget. Efter en kort sejour återvänder vi till Holmhällar för övernattning.

En timme innan solens uppgång masar jag mig upp för att fotografera gryningen vid raukarna. Att lämna sovsäcken tar emot och Björn föredrar att slagga vidare. Nattens stjärnhimmel ger mig nödvändig motivation. Trots att jag plåtat soluppgångar i all oändlighet har dessa stunder en outslitlig magnetism som övervinner mitt yrvakna motstånd. Det är kallt ute. Med pannlampan påslagen går jag till raukarna. Klockan 07.02 ska solen dyka upp. Ljuset kommer successivt medan jag spanar efter bildvinklar. Stark som en svetslåga stiger sedan solen snabbt över havshorisonten och bums förändras lystern, miljön blir hårdare och får starkare kontraster. Jag gillar faktiskt stunden innan bättre, med det svepande blåljuset. Men fint är det att stå där i arla morgonstund, känna solen värma lite och plåta i sin ensamhet. Jag skulle kunna bli filosofisk och andlig om stundens gåva. Men mer behöver inte sägas.

En ny dag väntar. Vi tittar på kartan och diskuterar olika alternativ. Konstaterar att Närsholmen lockar mest, en gotländsk savann som det står i guideboken. Sagt och gjort rullar vi dit under en molnfri himmel, men vinden ger sig inte. Efter en lunch i husbilen går vi på promenad mot blåsten och tar oss över den flacka halvöns betesmarker. Snirklar oss fram bland spridda och högresta enbuskage och följer kullerstensstranden en sträcka. Även små martallar pryder terrängen och ett kompakt bestånd av mer högresta furor är planterade på näset som leder till den södra udden. Helheten visar oss ett öppet landskap som andas frihet och har en låglänt kust som havets vågspel slickar. Längst i söder står en fyr vilken under högsäsong erbjuder logi i Svenska Turistföreningens regi. Naturreservatet är känt för sin botaniska rikedom (tyvärr ingen värdefull information för oss vintergäster). Närsholmen är en av Gotlands främsta fågellokaler. Efter rundan tar vi oss till den norra udden som kallas Glasskär. En stor havsörn lyfter från marken och skrämmer upp en flock vitkindade gäss som sedan landar och låter oss gå nära. Trevliga obsar i det kristallklara vädret. 

Nästa etappmål blir ett gravfält från brons- och järnåldern som kallas Gålrum och ligger väster om Ljugarn. Här finns stora rösen och imponerande skeppssättningar. Ståendes framför dem undrar man osökt hur mycket mannakraft som krävdes för att arrangera bumlingarna och bära alla myriader med sten som ligger på hög. Det var ju länge sedan arbetet utfördes, uppåt tre tusen år tillbaka i tiden då inga mekaniska hjälpmedel fanns.

Dagen lider mot sitt slut och vi far till naturreservatet Folhammar för att fotografera raukområdet. Det ligger strax norr om Ljugarn. Här finns en ståtlig samling med stenstoder, en av de vackraste på Gotland, i mitt tycke. De högsta är uppåt sex meter höga och många är smäckra och självständiga som statyer. Skymningen kommer med släpande solljus som förgyller den bleka revkalkstenen som är rik på ”kattskallar”, stromatoporidéer”, en utdöd grupp nässeldjur. Vår innehållsrika dag går mot sitt slut.

Nästa dags utflykt leder till Sysne där vi följer ett smalt hjulspår genom den tjusiga kustskogen norrut mot Herrvik. Här måste jag framhålla Gotlands tallskogar som en synnerligen attraktiv sevärdhet. Ett långsmalt band med vidunderliga träd kantar kusten. Tallens formrikedom är mer varierad än något annat nordiskt trädslag, och de som växer här tampas med blåsig väderlek, de vrider och vinklar stammen. Vissa slår nästan knut på sig själva eller lyckas ibland utveckla spikraka pelare mot skyn. Som naturfotograf blir man lätt trädgalen, och i den fuktiga och grådaskiga luften växlar jag mellan svartvitt och färgbilder. Kan inte riktigt bestämma mig för vilket som ger bäst gestaltning. Färgmättnaden är underbar, men formerna framträder bäst i svartvitt. 

Efter en lång sträcka når vi en udde som kallas Snabben. Det mulna vädret lättar och fram träder den bekanta ön Östergarnsholm, känd från sjöväder-rapporterna. På denna landspillra cirka tre kilometer ute i havet, har det funnits fyra fyrar (snygg allitteration!). Den äldsta byggdes 1817 men idag är endast två kvar. Förr fanns även flera fiskelägen. Numera är ön obebodd men på sommaren går turbåt dit. Vi kan bara längtansfullt skåda bort mot den låga holmen och tacksamt glädja oss åt uppsprickande molntäcke vilket får solen att illuminera de båda uppstickande fyrarna med perfekt fotoljus.

Efter lunchen vid denna plats är vi på väg mot Torsburgen men upptäcker att vi inte får missa Grogarnshuvud, en ovanligt hög klint på Gotlands ostkust. Däruppe 30 meter över havet, dominerar alvarmark och utsikten mot kusten och Östergarnholm är bedårande. Man lär kunna se norrut till Fårö i klart väder. Klinten har också en fornborg av det större slaget, men Gotlands största är Torburgen och dit kör vi nu. Jag var där sommaren 1992 efter den stor skogsbranden som då hade drabbat området. Denna högresta inlandsklint ligger 71 meter över havet och djupt inne i en storskog. Hux flux drabbas vi av norrlandskänsla. Intrycket förstärks när vi vandrar längs branten där klinten stupar. Vyn breder ut ett stort skogshav mot den ganska stora våtmarken Dikesmyr som formar en ljus öppning bland alla tallar. Långt i fjärran framträder bebyggelse. Fornborgen är Nordens tredje största och har en inringad areal på knappt två kvadratkilometer. Den upplagda stenvallen knyter samman naturliga hack i klintens brant. Dessa portar gör det möjligt att komma upp till borgplatån. Kallmuren med kalkstenar är cirka två kilometer lång. Troligen flydde ortsbefolkningen hit upp för att skydda sig orostider ända fram till 900-talet, men inga lämningar av bebyggelse har påträffats inne i fornborgen. 

Med denna historiska sevärdhet börjar resan ta slut. I regn far vi tillbaka till Högklint för en sista övernattning och tidig purrning nästa dag. Färjan till Nynäshamn avgår 07.15.