Förenade Arabemiraten  – ökenvidder och skyskrapor

Innan denna resa hade jag aldrig hört talas om Tal Moreeb. Det är en av världens högsta sanddyner, över 300 meter hög. I skymningen en dag i början på mars 2023 pulsar jag uppför detta gulbruna berg. Vädret är lovande. Det blir en fin solnedgång och jag är mol allena. Har kört hit med hyrbil på en asfalterad väg och nått en hyfsad bit in i Rub al Kháli, ”The Empty Quarter”, världens största sammanhängande sandöken, större än hela Sverige. Det är en ”erg” som naturtypen kallas på arabiska. Tal Moreeb ligger inom denna gäckande ödemark.

Från utgångspunkten i emiratet Dubai avverkar jag inledningsvis 35 mil genom emiratet Abu Dhabi och far söderut på utmärkta vägar till den stora sandöknens rand nära gränsen till Saudiarabien. Mitt mål är en gammal oas som kallas Liwa. Däromkring borde man kunna hitta läckra ökenmotiv att fotografera – tror jag. För en gångs skull är jag dåligt förberedd inför en lång resa, och Liwa blir det första namnet av intresse som jag på plats upptäcker på kartan och nätet. Att jag rest till Arabiska halvön motiveras den här gången av andra skäl än utforskning av naturen. Jill och jag besöker vår dotter och hennes familj som har flyttat till staden Dubai för ett tidsbegränsat arbete. Som regel skyr jag stora städer och försöker helst och snabbt lämna deras artificiella och konforma värld med alla dessa oräkneliga bilar, klaustrofobiska trängsel, stora köpcentra och snabbmatskedjor. Jag vill hellre uppleva verklighetens äkta landskap bortom det urbana. Dubai ger mig goda möjligheter att fotografera ökenbilder – hoppas jag. 

Min snabba research leder mig alltså till Liwa Oasis som är en liten stad och väl där lyckas jag ta reda på existensen av Tal Moreeb och kör sedan på vinst och förlust ditåt sent under eftermiddagen. Följer en fyrfilig motorväg som snirklar mellan massor av sanddyner som är höga som norrländska bergsåsar. Vägen når tre mil in i den vidsträckta och oväntat kuperade öknen. Endast någon enstaka bil dyker upp under färden. Inga befolkade hus eller människor syns till, allt i omgivningen är sand och åter sand. En kuslig och ödesmättad stämning råder med tanke på vägens höga kvalitet. Jag undrar osökt vad den breda autostradan leder fram till. Världens ände? På Google Maps slutar den i alla fall blint, vilket den också till slut gör i verkligheten. Plötsligt efter ett backkrön, öppnar sig en stor sänka mellan de bleka sandhöjderna och där visar sig en övergiven och jättelik event-anläggning med enormt utbredda parkeringsplatser, flera utspridda baracker med tydliga toa-skyltar, många hus för inkvartering och allt är omgärdat av en skog med lyktstolpar inklusive stolpar med informationstavlor och plats för bönernas högtalare. De lösa sandsluttningarna runt omkring har inrutats med staket som troligen bildar hagar för kameler. 

Min slutsats är glasklar. Här pågår jippon då och då. Reseföretagen kör gästerna hit för att de ska få leka i sanden med fyrhjulsdrivna fordon, eller rida kamel, eller göra något annat speciellt för området. Men jag har tur som kommer hit när anläggningen är nersläckt och ödslig, förutom lyktstolparna som redan har tänts. Bilen parkeras och ödsligheten tränger in i märgen när jag börjar bestiga Tal Moreeb. Att pulsa i sand är dock tyngre än snöpulsning, men långsamt kommer jag allt högre upp och utsikten växer. 

Som fotograf i öknen kan man frossa i alla de färger, former och mönster som sanden skapar. Motiven ligger nakna och är självklara på något eget vis. Man kan lätt ägna sig åt ett hämningslöst esteticerande med kameran, men som jag brukar tycka, estetik utan en bärande kontext är tom skönhetsdyrkan. Nu slår det mig att ökensandens färgskiftningar har ett rikare tonomfång än en snöyta som, vad gäller konsistens och det svepande lösa täcket, är en närbesläktad naturtyp. Öknens strama skönhet och tystnad utstrålar jungfrulighet på samma sätt som orörda snöfjäll. Här följer en bildkavalkad.

Genom historien har öknens utmanande natur lockat många personer med smak för det karga, eremiter som letar efter andakt eller drivs av filosofiska grubblerier eller längtar efter äventyr. Här i The Empty Quarter, tänker jag främst på Wilfred Thesiger, en hjälte av den gamla sorten och den förste pionjären att genomkorsa Rub al Kháli, vilket han lyckades med på 1940-talet. Han nådde Liwa 1946 under sin första kamelexpedition genom området tillsammans med beväpnade beduiner. På den tiden låg de arabiska klanerna i fejd med varandra. De flesta höll till nära kusten efter Persiska viken medan The Empty Quarter alltid varit obefolkat. Arabernas historia går långt tillbaka i tiden, men för att göra berättelsen kort blev emiraten ett brittiskt protektorat 1892. Förenade Arabemiraten bildades som nation 1971, ett årtionde efter det att den första oljan hade pumpats upp i området. Någon nationell samhörighet hade aldrig funnits dessförinnan. Oljan ändrade allt.

Thesiger återvände flera gånger till Rub al Kháli och kanske passerade han Tal Moreeb på sina färder. Jag tillåter mig tro det och njuter samtidigt av den starka solnedgången. Drar mig till minnes södra delen av Rub al Kháli, som jag besökte under en reportageresa i Oman 2009. Då sov vi under bar himmel men vaknade mitt i natten av en liten sandstorm som mulade igen munnen. Den platsen ligger härifrån sett, femtio mil fågelvägen rakt söderut, på andra sidan det gränslösa sandhavet. 

I natt tänker jag sova i bilen där den står parkerad inom den bisarra anläggningens hank och stör. Men när jag kommit ner från dynen inser jag hur obekvämt det kommer bli och plockar fram en luftmadrass och sovsäck som jag hade med i fall att. Sedan somnar jag bredvid bilen i den ljumma och vindstilla luften, och vaknar i gryningen av ett ljudligt böneutrop (fast det är folktomt), och måste genast klia på en massa myggbett (eller var det sandloppor?) på ena handen och kinden. Den okunniges läxa!

Utflykten till The Empty Quarter blir en av höjdpunkterna på denna resa. Tillsammans med Jill far jag också norrut efter kusten till den bergiga halvön Musandam som pekar ut i Hormuz-sundet. Och med barnbarnen kör vi även österut till staden Hatta, nära gränsen mot Oman. Där besöker vi en uppdämd sjö som är ett synnerligen populärt besöksmål. Det råkar vara lördag och stället kryllar med folk som paddlar eller åker båt på den konstgjorda och turkosa vattenytan som ligger inklämd mellan de skrovliga och smutsbruna bergen. Dammen liknar en fjord. 

Den andra höjdpunkten på resan blir nog trots allt världsstaden Dubai. Som sagt, stora städer är sällan min inspirationskälla, men i Dubai blir jag motvilligt imponerad. För drygt femtio år sedan fanns bara en del små beduinläger häromkring. Nu flockas skyskraporna i kluster som är högre och tätare än på Manhattan, och mellan dessa hopar av höga hus löper ett nätverk av motorvägar med 7 till 8 filer i vardera körriktningen. Nästan tre miljoner människor bor och lever i den hypermoderna stadens extrema lyx. Inte alla är rika förstås, många underbetalda gästarbetare kommer hit från Asien, men mångfalden av människor är bedövande. Asiater, amerikaner, européer, afrikaner; immigranterna dominerar över araberna i gatubilden. Bara den svenska diasporan lär omfatta 4000 personer. 

Stadens centrala del ståtar med det ikoniska monumentet Burj Khalifa, världens högsta skyskrapa 828 meter över marken, en fixpunkt för ögat. Trots mitt trots blir jag förhäxad av Burj Khalifa. Försöker fotografera detta spjut mot himlen ur olika vinklar, men det är svårfotograferat och inklämt och är så högt att inte ens det mest vidvinkligt objektivet kan rama in spetsen när man är nära. Huvet vilar tungt i nacken när jag tittar upp. Att människan kan bygga ett hus som är lika högt som lodräta bergstoppar typ El Capitan, är helt otroligt. Emiratet Dubai måste ha samlat ihop världens främsta konstruktörer och massor av byggarbetare. 13 000 var de som på bara några dagar reste en våning i taget av de över 150 som staplats på varandra. 2010 stod bygget klart, men nu håller man på att uppföra en skyskrapa som ska bli 1500 meter hög; fundamenten är klara. Riktlinjen för emiratet Dubai tycks vara nya världsrekord. Dubai Mall är världens största köpcentrum. När man går genom denna ”mall” kan man bli spyfärdig av den illa dolda konsumtionsivern som alla välklädda shoppare uppvisar. Ja, hela Dubai väcker hos mig samma fråga som Långben ställer i Disneys julfilm: vem är det som kör egentligen? Svaret är förstås penningen. I Dubai verkar världsproblemen vara helt frånvarande. 

Hela vår familj bokar en gryning uppe i Burj Khalifa för att titta på soluppgången. Vi väljer våning 125, halvvägs upp. Tusen spänn per person kostar nöjet och vill man komma ännu högre upp kostar det betydligt mer. Väl uppe kommer vi ut på en inglasad balkong som är packad med hoppfulla turister. Men ack nej, denna morgon råder dimma och vi ser knappt ned till marken genom töcknet. I alla fall blir det en upplevelse att åka hissen som har så mjuk start och avslutning att man undrar om vi bara stått still, om det inte vore för det ökade trycket i öronen. Alltnog en lika fascinerande som tankeväckande erfarenhet.

Sista dagen besöker vi naturreservatet Ras al Khor som är en förnämlig flyttfågellokal alldeles intill skyskraporna, en plats känd som tillhåll för den stora flamingon. I ett gömsle intill träsket kan vi skåda dessa ståtliga fåglar.  

Sammanfattningsvis. För ökenfrälsta personer som undertecknad är Förenade Arabemiraten ett attraktivt resmål. För personer som fascineras av människans moderna byggnadskonst torde Dubai också stå högt på önskelistan. Många andra motiv finns säkert. Ett säkrare land att färdas i får man leta efter.