Världens bästa Sarektur

Tsahtsa ser ut som de flesta svenska högfjäll. Toppen har en bullig profil som sedd från söder först höjer sig med gräsbevuxna sluttningar, för att högre upp bli brantare och stenigare och slutligen övergå i några ganska smala bergsryggar som vid högsta punkten sammanstrålar och plattas ut till en liten platå. Åt öster störtar toppen brant ned i en avgrund. Höjden över havet är 1852 meter, inte den högsta i Sarek men toppens geografiska placering är eggande. Den måste vara en fin utsiktspunkt. 

Tsahtsa ligger i västra Sarek och flankerar traktens stiligaste dalgång, Njoatsosvagge. Denna sällsynt hopklämda dal är kanske inte lika pampig som välkända Rapadalen, inte lika frodig och viltrik och den saknar ett deltaland, men fjällen som omger Njoatsosvagge formar en ståtlig dalport som saknar sin like. Tsathsa ingår i denna portal. Rent estetiskt tycker jag Rapadalen ligger i lä för Njoatsosvagge. Inte ens berömda Lapporten kan mäta sig med den sistnämnda vad gäller topparnas förfinade former. Och på rad längs dalbottnen i Njoatsosvagge finns tre långsmala sjöar med safirblått kristallvatten som inte grumlas av något glaciärslam. De glittrar som små Medelhav.

Idag är vi på väg att bestiga Tsahtsa för att skåda ned i denna ovanligt tjusiga dalgång – Njoatsosvagge. Vi är en grupp på nio vandrare inklusive mig och jag är fotoguide åt Zoom Fotoresor som arrangerat färden. Turen började igår vid Darreluoppel. Först hade vi 400 meters stigning till passet Låptåvagge. I backen tvingades jag avvisa två deltagare. Det var ett par i övre medelåldern som inte hade den fysiska kapacitet som den planerade Sarekturen kräver. Det kändes lite sorgligt men samtidigt nödvändigt att diplomatiskt påtala detta faktum. Dessbättre tog paret läget på rätt sätt. Efteråt hörde jag att de genomfört en fin tur genom den mer lättvandrade Tarradalen.

När hela gruppen hade passerat genom dalpasset i Låptåvagge och kommit till sjön Låptåvakkjavrre, omfamnades vi av resliga fjällbranter på båda sidor av vattenytan. Solen värmde och molnen vandrade sin rastlösa gång över den blåa himmelskupan. Det var varmt och jag gick i shorts. Nu hade vi kommit till terrängen rakt nedanför Tsahtsa som reste sig 900 meter med en väldig bredsida. Jag tittade upp på den och förstod att det var däruppe som flygkraschen hade inträffat. 

En natt i september 1942 var ett tvåmotorigt bombplan (Handley Page Hampden) på väg från Shetland till Murmansk. När det närmade sig svenska fjällen började en av motorerna krångla och planet fick svårt att hålla höjd när det gled in mot Sarek. Till slut kraschade det på sydvästra kanten av Tsathsa. I manskapet fanns tre kanadensare som omkom medan piloten, en engelsman, samt en walesare klarade sig relativt oskadda. De lyckades under tre dagar ta sig söderut genom Njoatsosvagge till Kvikkjokk. Till byborna sa de att planet hade störtat i Norge och att de vandrat in i Sverige för att undgå tyskarna. En månad senare reste båda hem och historien föll i glömska ända fram till augusti 1976 då fjällvandraren Åke Wahlqvist besteg Tsathsa och därvid påträffade både flygplansskrot och en del kvarlevor efter de omkomna. Upptäckten väckte genast stor medial uppmärksamhet och var samtidigt ett talande bevis på hur få personer som bestigit detta fjäll genom åren. Sedan länge är resterna efter kraschen bortforslade.

81 år senare kommer vi förbi detta fjäll. I vår färdplan ingår att försöka bestiga Tsathsa, dels för att flyghaveriet var en intressant historia men framför allt för att utsikten som väntar däruppe nog är fenomenal. Från ett läger vid namnlösa sjön 990 söder om toppen är vi på väg uppåt. Det är 29 juli, andra dagen på vår färd. Av naturliga skäl blir vi utspridda i uppförsbackarna. Åldern i sällskapet varierar från 24 till 73 år, tre kvinnor och sex män. Som färdledare siktar jag mot sydkammen som ser brant ut högre upp, men ändå verkar överkomlig. Först går vi på lättgångna gräshedar vid fjällets lägre partier för att högre upp korsa långsträckta fält med stenskravel och snö. Efter ett tag ökar lutningen påtagligt och stora stenblock belamrar branten. Många av dem är förrädiskt lösa och plötsligt står det klart att färdvägen är tuffare än jag hade föreställt mig. Fem i gänget vill inte gå vidare utan vänder för en långsam reträtt som inkluderar att glida på rumpan nedför snöfälten. Vi fyra som vill fortsätta bestigningen blir allt mer utspridda längs sydostkammen. 

Då och då stannar jag för att fotografera de enorma vyerna som gör Sarek rättvisa. Mot öster framträder en alpvärld med fjälltoppar som grupperas i väl sammanhållna massiv. Dessa skiljs åt av dalgångar man inte ser bottnen på, och den vidsträckta högslätten Luohttolako tar stor plats. Så långt ögat når i alla riktningar framträder en vild obanad ödslighet och jag tänker att denna vår främsta vildmark, lever upp till sitt rykte. Ändå vet jag att många föraktar ordet vildmark. Beteckningen är på något konstigt sätt belastad av svenska vantolkningar. Hellre säger jag ”Europes greatest wilderness”. Känns bättre så. Engelska språket tycks mig mer neutralt beskrivande. 

Högsta delen av Tsathsa består av en märkligt utplanad platå täckt av platta skifferstenar som är lätta att gå på. Vi följer den hisnande platåkanten längs Njoatsosvagge och kan i bråddjupet beundra sjöarna som lyser likt ädelstenar långt under oss. Ingen tvekan – utsikten matchar den omtalade från Skieffe. Sarekpionjären Axel Hamberg besteg Tsathsa 1897. Då stavades namnet Tjatja. Betydelsen lär vara vara ”högsta punkten vid vattendelaren”. Dock är det inte helt fri sikt idag, en del cumulus bolmar in och stänger korta stunder vyerna innan de öppnas igen. Av och på. Det är varmt och vindstilla. Vi har genomfört en toppbestigning av bästa sort. Under nedstigningen väljer jag en annan väg vid sidan av den branta kammen vi klättrade uppför. På nytt blir lutningen allt brantare och vissa block är läbbigt lösa. Jag siktar mot ett stort snöfält enligt den beprövade tumregeln för toppbestigningar: sten upp, snö ned. Snöfältet lutar dock lite oroväckande brant och jag sonderar först med en stav och stampar sedan fram trappsteg. Två av oss kommer lite efter och tar sig ut på snön vid en annan och ospårad lob av det vita fältet. En av dem tappar fotfästet och börjar rutscha. Hon kanar hundra meter mot stenskravlet längst ned. Det ser farligt ut och kunde ha slutat illa men hon hämtar sig snabbt, tack och lov. 

På kvällen vid lägret samlas vi i den underbara skymningen och pratar om dagens upplevelser. Vi gör så de flesta av kvällarna framöver. Ibland förklarar jag den vandrande fotografens eviga dilemma. Berättar att lusten att stanna och ge sig hän fotograferandet måste avvägas mot behovet att komma framåt för att hinna genomföra sin färd som tänkt. Som alltid är tiden en faktor att ta hänsyn till. Ingen annan sorts naturfotografi kräver lika tydliga kompromisser som när man fotograferar naturen på vandrande fot. Man måste överväga konsekvenserna av sin lust att fota. Förutsättningarna är helt annorlunda än när man fotograferar vid lättåtkomliga platser som nås enkelt med bil eller efter en kort promenad. På Sarekturer måste vi dessutom begränsa kamerautrustningen eftersom allt ska bäras på ryggen ihop med alla friluftsprylar och maten.

Under dag tre börjar den utmärkta väderleken förändras. Himlen blir molnig men luften är torr och god att andas. Vi fortsätter vandra, nu ned mot Njoatsosvagge och skråar nerför västra dalsidan. Väl nere efter två hundra meters nedstigning, tilltar vegetationen. Videsnår och myrmarker breder ut sig på dalbottnen och landskapet blir allt grönare. Man kan också säga vänligare. Vid denna tid när juli övergår i augusti kulminerar växtligheten, och Njoatsosvagge serverar oss ljuvliga ängsmarker att ströva över. Vi vadar med lätthet Njoatsosjåhkå och tittar uppåt. Ur dalbottnens underifrånperspektiv ter sig bergen som danar den sammanpressade fjällporten, mäktigare på ett mer majestätiskt vis än när vi stod uppe på Tsatsha och tittade nedåt. Häftigast intryck gör stupet under fjället Bulkas, men även Vassjabakte ståtar med en vertikal klippvägg som kastar sig ner i Gaska Njaotsosjavrre. Bergskammen ovanför ritar en snygg båglinje mot himlen. Vid den översta och nordligaste sjön Alep Njoatsosjavrre stannar vi för att slå läger på undersköna gräsängar som bjuder på en skarp kontrast mot de brutala fjällsidorna vi ser runt omkring. Några i gänget badar i sjön.

Osäkert väder råder när vi nästa dag går vidare. Vi ska runda fjället Tjåggnåristjåhkkå för att komma in i den högalpina dalen Jiegnavagge. Med detta upplägg går vi först norrut, lämnar Njoatsosvagge via ett pass på 1200 meter och håller därefter vunnen höjd ovanför dalbottnen i Sarvesvagge för att sedan efter en kort bit, vända färdriktningen rakt söderut och gå in i Jiegnavagge. Hela rutten som jag lagt upp är en zigzag-bana genom västra Sarek. Till stor del följer den stråk där få andra vandrare brukar röra sig. För min del är färdvägen en favorit, även om man missar Rapadalen. Istället får man extra fin närkontakt med den högalpina miljön som faktiskt dominerar i nationalparken. Detta är världens bästa Sarektur. 

För andra gången leder jag en grupp vandrare längs denna färdrutt. Förra gången i september 2001 hade vi mest mulen väderlek, men i år är det ännu så länge bättre väder. Vid kröken runt Tjåggnåristjåhkkå kan vi skåda ut över Padjelantas böljande vidder där sol och blå himmel samsas bra för tillfället. Oväntat dyker ett mycket brant litet snöfält upp framför oss. Hindret kräver sin försiktighet. En i gänget halkar en halv meter från snöslutet längst ned, ramlar och hans ena axel hoppar ur led. Vidunderligt nog fixar han den tillbaka i rätt läge. Tappert gjort, och vilken tur för oss alla. Vi kan fortsätta.

I Jiegnavagge väntar en halv mils vandring på blockfält. Några fjällnoviser i gruppen blir överraskade. De har aldrig föreställt sig att det kan finnas så mycket sten i naturen. Men så ser det ut när man rör sig på högre höjder. Efter alla år som fjällbestigare har jag lärt mig älska den här miljön. Dess karga skönhet och grafiska former har något abstrakt över sig, ungefär som modernistisk bildkonst. Att människan inte vill exploatera eller nyttja denna natur har ett stort värde. Högfjällen framstår som den mest tvättäkta vildmarken som finns kvar. No place for man. 

På andra sidan vattendelaren öppnar sig sikten mot högplatån Luottholako, och längst bort i fonden poppar några toppar upp i Pårte-massivet. Som genom en strut leder Jiegnavagge blicken dit. Vi tältar nedanför det djärva massivet Tsähkok som visar upp en imponerade bergvägg. Tidigt nästa dag fortsätter vi i mulet väder med regn som faller av och till. Vädret hindrar oss i alla fall inte att gå upp till Svenonius glaciär som hänger ut en isvägg mot dalen. Senast jag var här fanns ett imposant isfall med undersätsiga istorn och väldiga sprickor. Under de dryga tjugo år som gått har glaciären dragit sig tillbaka och isfallet sjunkit ihop. Tornen är borta men ismassan är fortfarande intressant. Vi går fram till kanten och tittar in i en liten jökelgrotta. Utflykten blir uppskattad.

Från Svenonius glaciär fortsätter vi ut ur dalen Jiegnavagge och går mot högslätten Luohttolako där diset dämpar siktvidden. Jag funderar över vägvalet framöver. Kastas mellan tanken att följa Luohttojåhkå ned till Njoatsosvagge för att komma till en lägre nivå och mer skyddande marker, eller att gå vidare över den kala högslätten som ligger på mellan 1200 och 1300 meters höjd. En spricka i molntäcket ger ljus på himlen vilket får mig att till slut välja den högre sträckan. Abrupt ser vi en gammal havsörn lyfta från Luohttojåhkå. Längre fram hittar vi en ganska bra lägerplats i sänkan söder om Balgatjavrasj. Trots den allmänna väderförsämringen är alla på gott humör, och ännu bättre blir det när den gråa manteln av täta moln oförmodat glider av Pårtemassivet. Plötsligt sticker massivets morska toppar upp som svarta torn mot skyn. Under en avmätt stund kan vi beundra och fotografera denna klippiga borg, men senare när alla lagt sig i tälten börjar åskan mullra långt bort mot Tarradalen till. Som tur är kommer den aldrig fram till oss.

Duggregnet kommer av och till påföljande morgon. Idag ska vi pröva ett för mig nytt vägval. Vi ska gå ned från högplatån Luohttolako och vidare till den beprövade och breda berghyllan ovanför södra delen av Njoatsosvagge. Många gånger har jag gått på denna hylla och då valt att först ta mig ned i den gräsgröna ravindalen som vattendraget Balgatjåhkå skurit ut i fallriktningen mot Njoatsosvagge. Från denna sänka kan man sedan klättra mycket brant upp till ovannämnda hylla. Klättringen är lite kinkig men fullt möjlig för de flesta vandrare, och vägvalet leder förbi jåkkens sevärda vattenfall. Den här gången går vi istället längs bergskanten ovanför denna smala bäckravin och följer sluttningen längs fjället Loametjåhkkå. Detta visar sig vara en ganska lättframkomlig väg, om än med ihållande stenfält att forcera. När vi till slut kommer ut på berghyllan som höljs i dimma och hunnit vandra en stund över densamma, börjar vinden blåsa och regnet falla hårt. Vi stannar klockan 15 på eftermiddagen intill en utskuren ravin i hyllans branta kant mot Njoatsosvagge. Det som nu väntar är 25 timmar med piskande regn och kraftig blåst med halv storm i byarna. Tälten bågnar och under denna pärs ligger vi alla tysta i våra tyghus, förtegna i egna tankar som vore det en dvala utan kontakt med nutidens hysteriska informationsflöde. Möjligen kan erfarenheten kallas terapi. Det gör i alla fall gott i sinnet att vara nollställd en tid. Ett av tälten börjar dock läcka och hon som ligger i detta tvingas flytta in i ett annat tält. 

På eftermiddagen dagen därpå mojnar vinden och regnet upphör. För att i planerad tid hinna komma till målet i Kvikkjokk river vi genast lägret och släntrar nedåt från den breda berghyllan för att nå stigen nere i Njoatsosvagge. På andra sidan dalen skymtar vi korta ögonblick den terräng där vi vandrade de första dagarna på turen. En trevlig påminnelse om vad vi hunnit med. När Ruopsokjåhkkå kommit inom synhåll inser vi med viss fruktan att ett problem väntar. Jokken skummar som en lång ihållande storfors efter allt regn. Den rinner upp i Pårtemassivet och alla branter däruppe styr det ymniga vattenflödet till jokkens fåra. I alla fall är det skönt för oss att komma ned i den frodiga björkskogen efter den kärva högfjällsmiljön. Vi förstår omgående att vår enda chans är att vänta ut vattenföringen och hoppas på ett möjligt vad nästa morgon. Tälten reser vi på en tilltalande äng precis där stigen möter Ruopsokjåhkkå.

Nästa gryning blir en lektion i fjällkunskap. Medan vi sovit har jokken sjunkit ihop till sitt normalläge och vi kan utan svårighet vada över till andra sidan och fortsätta vår vandring. Molnen skingras och vädret blir efter ett tag strålande när vi följer stigen över fjällryggen Sähkok och vidare till den nästan garanterat säkra snöbryggan över Sähkokjåhkå. Sista natten tältar vi bredvid Axel Hambergs gamla Pårekhydda. I skönt sommarväder går vi sista dagen över Pårekslätten och följer sedan Kungsleden till Kvikkjokk. En ovanligt innehållsrik Sarekvandring är slut. Endast sju andra vandrare har vi sett på färden…

Som avslutning en kort men munter video från vadstället på Pårekslätten. Obs, filmad med mobilen som skötte sig själv med zoomningar in och ut. Även det lustigt.

https://www.youtube.com/watch?v=kefm87aWGvM