Med kajak i Vätterns skärgård

Fyra kajaker klyver vattnet mot ölabyrinten som väntar bortom udden. I bakgrunden försvinner Olshammar, vår startpunkt. Vädret bjuder på högsommarvärme fast det är första veckan i september. Solen skiner samtidigt som det friskar i. Sjön guppar en del, men i stort är vi ganska skyddade på Lövsundsfjärden. Däremot hörs vinden vina högljutt ute på stora Vättern, som ett dovt brus långt borta. 

– Vi måste skippa Lilla Röknen, säger Bengan. Att paddla dit innebär en pärs i dag, med hård motvind. Därute går svallen höga när blåsten kommer från söder. Vätterns gropiga vidder är inte att leka med. 

Bengan vet, han har tidigare paddlat på dessa vatten. För oss andra är sjön en ny erfarenhet.

På det hela taget börjar turen bra och Bengan är vår hjälte. Han fortsätter genomföra sina äventyr nästan som förr, fast han drabbades av en allvarlig stroke för några år sedan. Jag har berättat om honom i flera andra bloggar. Lustigt nog tar han med en rullator som spänns fast på däcket. Han behöver den. Eftersom Bengan är ostadig på benen hjälper vi honom i och ur dubbelkajaken som han paddlar tillsammans med Per. Övriga tre i sällskapet är Holger och Claes samt undertecknad, sammantaget är vi fem gubbar som fortsätter förverkliga drömmen om upptäcktsfärder i naturen trots pensioneringen. Vår kajakkvartett formar en liten eskader på de båttomma vattenytorna. Turistsäsongen verkar vara över och under tre dagar ska vi utforska norra Vättern med dess öar.

Skärgårdar i en insjö har en del karaktärsdrag som skiljer dem från skärgårdar i havet. Vattnet är sött vilket skapar en annan vattenvegetation än den som finns i bräckt och salt vatten. Insjöar har också andra dofter än hav. Och det söta vattnet kan användas till drycker och matlagning, väldigt ofta i alla fall. Det är en skön känsla att skopa upp sjövatten för att släcka törsten. Mycket i naturen är likväl besläktat i en insjöskärgård och havskusternas övärldar. Barrskogen och berghällarna, till exempel. De är verkligen arketypiska för den svenska naturen. När vi ser oss omkring liknar landskapsbilden i norra Vättern en mellanskärgård längs ostkusten, med tallbevuxna öar och nakna granitklippor längs stränderna. Sandplayor finns men är korta och inte så vanliga, och vassruggarna täcker mestadels små ytor. På det omgivande fastlandet reser sig ganska höga bergsåsar som för tanken till Norrlands inland. Antalet öar i Vätterns arkipelag är bara cirka 50, inte ens en promille av alla som finns i Stockholms skärgård. Och längden är bara en knapp mil, bredden en dryg halvmil. Det är med andra ord en kompakt skärgård vi ska utforska. Den har subtil karaktär. Kanske kan man kalla den fräsig, med sin lilla storlek kombinerat med omisskännliga skärgårdsdrag. En gyttrig övärld är det också, med spridda skurar av holmar som delar upp vattenytorna i små nätta fjärdar som avgränsas likt rum. Skärgården är rumslig och helheten större än man först tror. Fast vi spenderar tre dagar här, hinner vi inte få syn på alla vrår. Plötsligt tar öarna slut och Vätterns fria horisont ger sjön en havsliknande kaliber söderut. Det är en annan värld.

Som sagt, vi avstår den knappa milen över öppet vatten till Lilla Röknen. Trist för dess miniskärgård lockar och öprofilen är intresseväckande där den flimrar i fjärran. Kanske blir det möjligt att nå dit om vinden mojnar senare på denna färd. Idag tar vi hellre ut kursen mellan de två största öarna, Stora och Lilla Aspön. Så gott som hela denna skärgård är ett naturreservat med tydligt regelverk. Tälta får man bara göra på fem namngivna öar. Vi siktar mot en av dessa – Stora Krokholmen. Under paddlingen slås jag av de orörda och stugbefriade stränderna som inramas av öarnas höga och tätvuxna träd. De flesta består av gammal kontinuitetsskog. En klang av vildmarksromantik slår an när man ser sig omkring. Men det finns tyvärr smolk i glädjebägaren. Vattnet i dessa delar av Vättern är inte så där kristallklart som jag hade väntat mig. Utsläppen från pappersbruket i Olshammar gör sjön brunt melerad, förvisso i avtagande grad ju längre bort man kommer från källan, men ändå! Dessutom står en stor vindkraftspark på östra fastlandssidan. En självlysande vit ragg formas uppe på bergåsen. Tyvärr saboterar de höga och fula möllorna den ödslighet som naturen i övrigt påbjuder. Sällan får man vara helt nöjd som naturälskare i vår tid.

Vi paddlar öster om Stora Aspön och sedan söderut mot Vätterns stora vidder där vi testar dyningar som väller in mot Stora Moholmen. Det är bra gung i sjögången och nog är holmarna en vanligare företeelse än öar i den här finskurna skärgården; ett plus ger jag för geografin. Kobbar och grynnor hör också till bilden. Stora Krokholmen visar sig vara en riktig pärla; en smal slingrande landtunga med spännande tallar och trevlig tältmark, och en kontur på kartan som formar ett versalt C med en vik som delar upp marken till ett smalt näs mellan två bredare halvor. På den här landplätten råder stark ökänsla. Genom de glesa tallbestånden får ögat hela tiden kontakt med sjön i alla väderstreck. Vi beslutar snabbt att etablera dagens nattläger här, eftersom vi startade efter lunch och eftermiddagen redan blivit långt kommen.

Jag sitter still och tänker på Folke Dahlberg, en intressant författare som inmutade norra Vättern i sina skriverier. En av hans böcker fick samma namn som sjön och kom ut 1949. Dahlberg skildrar tillvaron på Lilla Röknen där han levde ett ensamt och filosofiskt Thoreau-liv under sju år. Hans öde kände jag till innan denna färd, jag har hans bok ”Vättern” i bokhyllan. Nu blickar jag mot ön där han bodde på sin tid. Dahlbergs prosakonst om naturen och anekdoterna han berättar är njutbar läsning. Intrycken illustreras med egna teckningar. Han var grafiker också, men drunknade tragiskt i sin älskade sjö 54 år gammal. I långliga tider har Vättern både skrämt och fascinerat människor i dess närhet. Prästen Daniel Tiselius publicerade redan 1730 ”Uthförlig beskrivning öfwer den stora Swea och Giötha siön, Wätter…” Folke Dahlberg hänvisar till den boken på en del ställen. Uppenbarligen är det något speciellt med Vättern. I en modernare bok från 1965  ”Gammelsverige”, gör Carl Fries en osminkad jämförelse mellan landets två storsjöar, Vättern och Vänern. ”Vad som fattas (Vänern) är de samlande utblickarna och den historiska dimensionen som ger kontur och färg åt Vättern och dess landskap”. Kanske är det så, men när vi i detta gäng paddlade genom Segerstads skärgård i Vänern för några år sedan, tyckte vi nog samfällt att intrycken där var lika storartade som de vi ser på denna tur. Men något speciellt är det trots allt med Vätterns ljusdagrar. Kanske beror det på sjöns djup och kalla vatten, kanske på dess i jämförelse med Vänern mer begränsade havshorisont som bara är ett par mil bred – inte mer. Vattnet är instängt av fastlandets stränder på ömse sidor om den djupa gravsänkan som sjön fyller ut. Vänern ger avgjort ett starkare intryck av innanhav. 

Vårt läger på Stora Krokholmen ligger strategiskt där skärgården slutar tvärt och vidderna tar vid. Mot söder ser vi fragment av Vätterns påtagligt avgränsade havshorisont. De två betydande öarna Lilla och Stora Röknen flyter ovanpå vattenytan som blåtonade hägringar långt borta. Jag försöker fiska med kastspö men utan napp. Fiskfaunan är som bekant mycket rik i Vättern med läckra arter som röding, harr, laxöring och sik. Men nog är sjön svårfiskad från landbacken. När skymningen sänker sig i en kvarvarande sommarstämning samlas vi för matbestyr. En del av nöjet på kajakfärderna är möjligheten att ta med sig matvaror för gourmetmiddagar och attraktiva flaskor med smakliga drycker. Kockarna får chansen att visa sin duglighet i fält, en samvaro som pågår till långt efter mörkrets inträde. 

Nästa dag är tänkt för fördjupad utforskning och vi låter därför lägret stå kvar på holmen en natt till. I samma väderlek som igår paddlar vi norrut och kryssar mellan öarna upp till Tjuvaholmen. Från den ön är det inte långt kvar till den höga bron med vältrafikerade riksvägen 50. Bron dominerar landskapets synfält i norr, vilket förtar vildmarkskänslan. Vi vänder därför söderut och rundar ön Svilen där det blir lunchrast på en satellit-holme som heter Byttan. Dessbättre syns inte bron längre. Efter inmundigad matsäck letar vi oss vidare mellan holmar och skär tillbaka mot vårt basläger. 

Under den sista gryningen omsveps Stora Krokholmen av lättande dimma och en mäktig stillhet. Jag är tidigt uppe. I detta ögonblick exekverar Vättern sitt atmosfäriska kammarspel av ljusdagrar och vattenspeglingar, hägrande luftslott, bulliga molnkedjor och flämtande landspillror. Med en sådan föreställning framför ögonen förstår man att sjön alltid varit en hänförande syn för dem som levat i dess närhet. Idag ska vi paddla ut på vidden som äntligen lugnat ned sig. Tyvärr hinner vi inte ta oss ända till Lilla Röknen som hägrar förföriskt, men det gör inte så mycket. Att bara få smaka på Stor-Vättern i våra små farkoster ger inspiration. För egen del tänker jag förbjudet att det skulle vara läckert att uppleva en rytande novemberstorm häromkring. Vi diagonalar över det utplattade vågspelet och stryker sedan längs med Stora Aspön för att längre fram göra ett strandhugg på Lövsundsholmarna. Dags för lunch intill Vätterns glittrande utsträckning. 

Härifrån återstår lite snirklande genom arkipelagen vi lärt känna, innan turen avslutas i Verner von Heidenstams födelseort Olshammar. Vättern har onekligen en rik kulturhistoria, men hemmavid vill jag också veta mer om dessa geologi. Så här ligger det till. För en miljard år sedan fanns en superkontinent på södra halvklotet som geologerna kallar Rodinia. 350 miljoner år senare sprack den och en gravsänka bildades vilken sedermera blev till Vätterns bäcken. På sjöns botten hade lagrats sedimentära bergarter av nedbrutet grus från Rodinia. Dessa kallas Visingsö-serien och fick ett innehåll av attraktiva jordartsmetaller som nu blivit aktuella för gruvbrytning norr om Gränna. Lagerserien är 300 meter tjock och från Vätterns djupaste delar 120 meter under sjöytan är det 330 meter upp till högsta punkten på det omgivande fastlandet. Gravsänkan är således drygt 600 meter djup i sitt ursprungliga skick. Med andra ord en mäktig formation i den svenska berggrunden som långt efter sin bildning fylldes med vatten. Namnet Vättern är gammal fornsvenska för just vatten.