Vi står på Grenen, den yttersta udden på Danmarks nordspets. Utanför möts Skagerack och Kattegatt. Vattnet kokar. Det blåser storm i byarna och den ihållande vinden kommer från sydväst. Vågorna på Kattegatt krockar med vågorna på Skagerack. Hela havet stormar. Bränningar kastas upp i luften. Skummet yr. Vinden ylar. Skådespelet är ett underhållande drama. Ett sits som passar oss utmärkt.
Vi har tur, Björn Esping och jag. Dagarna kring första februari besöker vi Skagen. Vi vill fotografera sandstränder, men att det skulle bli 25 sekundmeter kunde vi inte veta. Naturfotografin är väderberoende. Turen är på vår sida. Kustbilder i hård vind kan vara lika levande som mustiga marinmålningar. Dock, till skillnad mot målare måste en fotograf vara på plats, annars blir det inga bilder. Idag är vi det.
Över stranden flyger sanden. Luftburna partiklar som liknar ett snödrev. Långt ute till havs skönjer vi stora fraktfartyg som glider obekymrat över det guppiga havet. Måste nog mer till innan de får problem. För oss är det blåsigt värre. Vi drar upp kapuschongen och går hukande längs stranden västerut, mot vinden. Är påklädda som vore luften iskall trots att temperaturen nått flera grader plus. Vinden kylar starkt. Två fågelskådare sitter i lä bakom en sanddyn med tuberna på stativet och spanar efter hitblåsta rariteter. Vi fokuserar mest på det trotsiga havet och undrar hur det ska gestaltas i ett fotografi som ger rättvisa åt situationen. Av erfarenhet vet jag att man behöver koncentrera blicken för att få godkänt resultatet. Ett par skarvar har ställt sig framför bråkiga vågor. De ser fundersamma ut. Bra, djur ger liv åt landskapet. Kroppen av en död säl ligger på sanden och väcker empati. Har legat länge där. På annat ställe lyfter hundratals vitfågel och fyller en kort stund himlen med sina vingar, innan de landar igen. De verkar leka som vindsurfare.
Tänker på mitt första möte med Skagen i juli 2009. Då var landskapet milt som en Skagenmålning. Det smekande kvällsljuset gav platsen en annan aura än stormvädret idag. Förra sommaren var jag åter här under en lugn dag med olidligt många turister. Lärdomen blev att lågsäsong alltid är bästa tiden på populära ställen. Fast det visste jag redan. Idag ser vi bara några få andra entusiaster som också vill smaka på stormen.
Skagen betyder udde och fiskeläget med samma namn har anor från 1400-talet. Numera är det en stad och i konstmuseet betraktar vi konstnärskolonins tavlor. Först av alla var en målare som hette Martinus Rørbyes. I mitten av 1800-talet besökte han Skagen och blev fascinerad. På den tiden var norra Jylland otillgängligt som en ödemark. När järnvägen några årtionden senare nådde till Fredrikshavn började andra konstnärer dyka upp. Ryktet gick. Marinmålaren Holger Drachman var en av dessa. Han blev förälskad och återvände flera gånger. Drachman sökte den ”den stora ensamheten i den stora naturen”. Han blev mycket uppskattad och hans pampiga grav ligger för sig själv en kilometer söder om Grenen. Under slutet av 1800-talet anlände nya konstnärer och samlingspunkten var ett gästgiveri i staden. Främst kom förstås danska målare, men hit anlände också flera från Norge och Sverige. Mest känd är nog Peder Severin Krøyer, upphovsman till den ikoniska tavlan Hip, hip, hurrah!, som numera finns i Göteborg! Av denna målning att döma bestod kollektivet av gladlynta konstnärssjälar. Kanske var de gamänger. I alla fall herrarna. Målande kvinnor fanns också. Mest berömd blev Anna Ancher.
Kolonin var omtalad för sitt realistiska friluftsmåleri. Tavlorna målades på plats i naturen. En approach som skänker extra nimbus åt deras verk – i mina ögon. Flertalet av museets tavlor visar traktens människor; utsökta porträtt, damer som spatserar i kvällsljuset, väderbitna fiskare i aktion, etcetera. Oväntat få är renodlade landskapsmålningar. Kanske finns sådana i samlingens lager?
En annan spektakulär kuststräcka på norra Jylland är Lønstrup Klint. Den ligger cirka 10 mil väster om Skagen. På den platsen har flygsand byggt upp en lång och hög brant, som högst drygt 60 meter över havet. Genom ras och skred drar sig dynen tillbaka. Pågående geologi så att säga. Uppe på klinten uppfördes Rubjerg Knude Fyr 1899. För att inte rasa i havet flyttades den 70 meter inåt land för fem år sedan. Vi åker dit medan stormen håller i sig. Västanvinden ligger på med full kraft. Uppiskad sand flyger över dynen som rökslingor. Motvindens partiklar skaver i ögonen. Ändå blir det några ansträngda bilder i skymningen. Nästa dag kommer gråvädret och vi återvänder till Skagens låglänta stränder. Blir en helmulen erfarenhet med regn av och till, och vinden håller i sig. Efter tre dagar far vi hemåt. Danska naturen imponerar stort, om man är på rätt ställe vid rätt tillfälle.
Här är en video som ger liv åt vinden.
Härligt att som vanligt läsa din fängslande text och dina enastående fina bilder. Sand och snöstormar har mycket gemensamt. Känner som dig att under högsäsong skall man inte besöka populära platser. Ha en bra helg.
/Bertil
Tack Bertil, för att du läste och uppskattade.
Härliga bilder du bjuder på från en spännande plats. Ett landskap som kräver ensamhet för att kunna tas in fullt ut, något alla finvädersmittisommarenbesökare går miste om. Möte med hav känns mer på riktigt under bistra förhållanden. Det gäller dock att inte få kameran fylld av sand.
Härligt Kjelt, vi har samma uppfattning. Tack för kommentaren.
Hej Claes. Tack för fantastiskt utsökta bilder med talande beskrivningar och då från en miljö som är mycket speciell och som bjuder på annorlunda upplevelser än de vi finner i övriga delar i Skandinavien. Jag har besökt denna del av Danmark flera gånger, såväl privat som i samband med exkursioner från Lunds universitet. Det har tyvärr inte skett annat än mitt i vackra sommardagar. Jag avundas dig som har vistats i området under de väderförhållanden som du här har redovisat. Grattis !
Bästa hälsningar
Rune Frisén
Hej Rune, tack för att du tittade på bloggen. Intressant att höra att du varit där mycket. Jag kunde ana det.
Allt gott
Claes
Tack för dessa bilder med stormintryck. Jag och Marianne har varit, liksom övriga kommentatörer sommartid, men de stormbilder du visade är ju en riktig Skagenröra.
Vi hörs och syns
Per
Ha, ha, apropå Skageneröra så köpte vi purfärsk sådan i en av stadens läckra fiskeributiker. Smakade förträffligt. Men Skagenröran utanför Grenen var häftigare.
Halloj,
Underbara. bilder, och härligt inlevelsefull text!
Känslan att få uppleva vresigt hav är nästan obeskrivlig, hur man på nära håll verkligen får en demonstration av de krafter som uppstår när Aiolos och Poseidon samarbetar som bäst.
En upplevelse som både bokstavligen och bildligt tar andan ur ens kropp och sinne, ska man sammanfatta med ett ord får det bli – mäktigt.
Off season is the best season, i alla fall om man är funtad som en del av oss är… Ha ha.
Allt gott!
/Mikael
Tack Mikael, vi har nog likartad approach till naturfotografin.
Ha det bra
Claes
Du är en mästare på att få till fantastiska bilder. Ett stormande hav är alltid mäktigt, inte minst ute vid Grenen.
Tack Holger, du vet bättre än de flesta vad storm på havet betyder. Jag uppskattar mycket din kommentar.
Tack Claes för underbara bilder och initierad text. Håller helt med – lågsäsong är bäst. Stormen skapade spännande bilder men sandstorm, speciellt med den finkorniga sand som finns här, kan inte vara så roligt att fotografera i. Gissar att det inte blev så många objektivbyten. Landskapet vid västkusten på Nordjylland är fascinerande med de vandrande sanddynerna. Sist jag var vid Rubjerg Knude Fyr var det fara värt att den skulle tippa i havet. En liten undran, missade ni Råbjerg Mile? Ha det gott Claes och än en gång tack för att du har tid, kraft och ork att dela dina upplevelser med oss.
Tack själv Ulf, alltid intressant att läsa dina kommentarer. Sanddrevet var besvärligt främst på Rubjerg. Eftersom jag i dessa lägen har zoomobjektiv till mina Olympuskameror behöver jag inte byta objektiv. Råbjerg Mile hann vi inte med den här gången, men 2009 var jag där.
Allt gott
Claes
härligt med väder