Baltikum – familjär natur, främmande kultur

Under en knapp vecka kring första maj 2024 bilar vi runt till nationalparker i norra Lettland och olika delar av Estland. Intressanta naturupplevelser paras med funderingar om skillnaderna mellan Baltikum och Sverige. 

Tidigt i gryningen anländer vi till staden Ventspils med en färja. Ingen färdplan är bestämd. Våra kunskaper om Baltikum är små. Inte uppdaterade. Med åren har det blivit roligare att överraskas, än komma till nya ställen proppfull med förkunskaper och upptrissade förväntningar. Vagabond är ett bättre ledord för oss, än bucketlist. Ett exempel är den medeltida borgen Turaida. Vi hade ingen aning om att den existerade när vi rullade av färjan. Borgen ligger i Lettlands största nationalpark Gauja. Även det en överraskning. Tack mobilen. Uppkopplad finns all världens information i handflatan. Varför ödsla energi på förberedelser. Oanad upptäckarglädje ger starkare upplevelser än uppfyllda förväntningar. Att bocka av en lista är trist. Efter några knapptryck på mobilen blir man plötsligt medveten om något riktigt sevärt. Den digitala tillvarons libido. Tiderna förändras. Om till det bättre eller sämre, är en mångdimensionell fråga som tål att diskuteras. Just nu är svaret givet. Nationalparken Gauja ligger en lagom dagskörning bort från Ventspils.

Snart uppdagar vi ännu fler intressanta ställen. Men nätets information är ofta ytlig som en turistbroschyr. En fördel dessbättre. De magra uppgifterna spär på nyfikenheten. Man får en hint, och mer behövs inte. Skribenter glömmer ofta berätta hur landskapet ser ut trots att det första intryck man får av en ny plats är just terrängen. Nykomna till Lettland skönjer vi inte en enda bergknalle så långt ögat når. Landet är platt som en pannkaka och på samma gång omväxlande som en svensk odlingsbygd. Naturen känns mycket familjär när man kommer från andra sidan Östersjön. Vyerna ser ut som Västgötaslättens mosaik av jordbruksmarker. Högväxta tallskogar växlar med öppna fält. Vi rullar fram på en spelplan för gamla Bondespelet, kör på dess illustrerade karta IRL. En dunge där, en åkerlapp här, några beteshagar som lättar upp. Därefter ett nytt skogsområde. Sädesfält och lövskogar som växlar med barrträd. Ett hygge, en liten vassrik sjö, en grusväg, en gård, ett ensamt boningshus, och väldigt mycket glesbygd. Vi rör oss framåt som vägens riddare denna biltomma förmiddag måndagen 29 april 2024. Den tvåfiliga Europavägen 22 mot Riga behöver inte vara bredare än vad den är. Siktet är inställt på E 77 och vidare mot staden Sigulda. Det har vi nyss bestämt.

Man behöver ha flax på sina resor. Kanske är turen kausalt korrelerad till ens intuition? Inte vad beträffar vädret förstås, men annat, som till exempel vägval? Vi hittar slumpmässigt en bra parkeringsplats vid nationalparkens gräns i utkanten av staden Sigulda. Dags att sträcka på benen. Informationsskyltar med ordrika texter på lettiska. Korta summarys. Vill de inte ha några långväga gäster, undrar vi. I min mobil finns räddningen. En app, en detaljerad topokarta. Numera har man allt som krävs för livets tarv i den lilla apparaten. Jag kan förstora terrängen, tolka den. Det ser kuperat ut. Någon kilometer längre bort störtar beskogade branter 60 meter ned mot floden Gauja. Ännu en överraskning. Lettland är inte platt överallt. Vi har faktiskt kommit till en blåkopia av Söderåsen nationalpark i Skåne. I alla fall till utseendet. Många ädla lövträd växer här, dock inga bokar vad vi kan se. Lövsprickningen pågår, skogen är skir som ett penseldrag med tunna vattenfärger. Fågelsången sprudlar från sångare och finkar. Jag forskar vidare på nätet.  

Det kuperade landskapet orsakas av formationen Gauja. Tjocka lager med porös och brandgul sandsten. Med geologisk ålder från Devon och alltså betydligt yngre än Gotlands kalkstenar. Med unika fiskfossil för den som vill leta. Vi går ned till floden. En brant backe väntar, som i skånska Skäralid. Trätrappor gör nerfarten enkel. Passerar en tvär bergklack, med liten grottöppning. Ett minimalt hålrum. Hela klippan nerklottrad av urknackad graffiti. Ett resultat av mänskliga drifter. Snarare ett otyg som vi ser det, i alla fall de nutida inslagen. Längs floden ligger breda ängsmarker. Tillbaka uppför trapporna ser vi tornen på Turaida tvärs över floddalen. De framkallar en mäktig reminiscens av medeltidens borgar. Nationalparken rymmer både natur och kulturarv, är nästan dubbelt så stor som svenska Muddus. Hälften av arealen täcks av skog och i floddalens branter finns raviner. Området delas in i fem zoner. Strikta reservat med besöksförbud upptar en mindre del. I övriga zoner tillåts ekonomiska aktiviteter som inte påverkar landskapet. Vägar och bebyggelse finns innanför gränsen. Letternas uppfattning om vad som får ingå i en nationalpark är elastisk, ungefär som britternas. 

Turaida byggdes 1214. Ärkebiskopen i Riga drev på. Arbetarna var stridsmunkar i Svärdsriddarorden. Stridande munkar, låter motsägelsefullt men vad är inte det i mänsklighetens historia. Det är mycket tyskt påbrå i dessa trakter. Borgen ståtar märkligt röd, är byggd av tegelsten. Vi klättrar högst upp i högsta tornet som överlevde den förödande branden 1776. Borgens ruiner har restaurerats i modern tid och bildar ett museum. Utsikten över landskapet är ståtlig. Den känns skandinavisk på något emotionellt vis. Skulle önska jag kunde säga samma sak om personalen. Men balterna har en karg stil. Vuxna talar dålig eller ingen engelska, visar sällan spontan hjälpsamhet, inga leenden. Kommunismen och långvarig rysk härskarmentalitet har satt sina spår hos befolkningen. Mina intryck är förstås färska och alls inte vetenskapliga. Men kulturen är helt visst annorlunda än den vi kommer från, fast naturen på båda platserna är så intimt förbunden. Geografisk närhet och lång gemensam historia har inte breddat vägen för en kulturell likhet. Och trots att länderna på ömse sidor Östersjön numera binds ihop av både EU och Nato genomsyras min baltiska upplevelse av en märklig cocktail; frändskap i naturen och främlingskap i kulturen.

Vi behöver en nattplats för vår campervan. Den har höjbart tak med en över och en underbädd, gasolkök och diskho, plus vattentank. Med fyrhjulsdriften kör vi gärna in på ödsliga småvägar för nattlogi. På huvudvägarna är den pigg som en vanlig personbil. Och överraskande bränslesnål. Konceptet med campervan passar folk som oss, som är vana vid tält och föredrar ett smidigt resande framför den uppblåsta komforten i stora husbilar. Nu gäller det att hitta en bra ställplats för första natten. Vi vet inte än hur det funkar i det nya landet. På topokartan i min mobilapp hittar jag en enslig väg som leder till en av nationalparkens p-platser. Vi far dit och minsann, en lokal campervan dyker upp och stannar över natten. Verkar alltså helt okej att stå här. Nästa morgon gör vi en vandring ner till floden Gauja för att titta på klippor av sandsten.  

Resan fortsätter mot Estland, vårt huvudmål. Lika bra att nämna syftet redan nu. Jill och jag har tagit oss till Baltikum på grund av mina estniska rötter på pappas sida. Pappa var estlandssvensk fast han levde hela livet i Sverige. Min farmor och farfar växte upp i de estlandssvenska bygderna vid kusten. Dit ska vi åka och den erfarenheten kommer bli en annan blogg. Idag ska vi korsa en baltisk nationsgräns. Övergången märks inte, ingen uppseendeväckande tullstation syns, inga skyltar om ett nytt land, inga poliser som kollar trafiken. Bytet sker i staden Valka i Lettland och vi kommer till staden Valga i Estland. Städerna hänger ihop i ett stycke och länderna tycks vara siamesiska tvillingar. Den historiska utvecklingen är snarlik, men ländernas befolkningar har faktiskt olika härkomst. Under urtiden anlände många folkgrupper till Baltikum, alla med sina språk. De dominerande baltiska tungomålen är lettiska och litauiska, båda med indoeuropeiskt ursprung. Estniskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen som saknar indoeuropeiskt ursprung. På 1200-talet talades uppåt tio olika språk i området. Vid den tiden började danskar, tyskar, ryssar och svenskar strida om makten över Baltikum. Samtidigt slog sig en grupp svenska invandrare ned på öarna vid estniska västkusten. Troligen kom de med båtar från Öland och etablerade med tiden en svensk kultur där de stannade. Försörjning fick de av jordbruk och fiske. Efter dessa banbrytare har estlandssvenskarna fortlevt i området med sitt svenska språk och sina traditioner. De har präglat Aiboland, som de kallar svenskbygden. Som mest var de 30 000 personer vissa perioder och de skapade ett parallellt samhälle till det estniska. Detta existerade åtta sekler fram till slutet av andra världskriget då Sovjetimperiet lade beslag på hela Baltikum. Mängder av estländare och flertalet estlandssvenskar flydde då till Sverige. Mellan världskrigen bestod Baltikum av tre illusoriskt självständiga stater, Estland, Lettland och Litauen. Först efter Sovjetunionens fall blev de äntligen fria nationer på riktigt. Troligen har alla långa tidsperioder med främmande makters överhet påverkat människorna i Baltikum och deras nationella karaktärsdrag.

Vi styr kosan vidare norrut till sjön Vörtsjärve, den nästa största i Estland. Jag är svag för stora sjöar med öppen vidd. De kombinerar havets eggande oändlighet med sjöarnas gripbara limit. I mina ögon är sjöar spegelvända öar. Det handlar om begränsningens singularitet. Begränsade vattenytor och begränsade landytor. Släktskapet ligger i själva begränsningen. Vid nordänden av Vörtsjärve hittar vi ett utsiktstorn och kan konstatera att stränderna är låglänta, och att den andra sidan av sjön knappt är synbar. Spanar efter fågel och ser en ägretthäger. Sjön avvattnas genom floden Emajögi som meandrar genom stora våtmarker i det stora naturreservatet Alam-Pedja. Kanske kan vi däromkring hitta en lämplig ställplats för nästa övernattning. Jag granskar topokartan i mobilen. Förstår omedelbart att reservatet är ett imponerande vildmarksområde som ingår i Natura 2000. Med stadig förekomst av björn, varg och lo, kan Wikipedia berätta. Estland är glest befolkat över stora ytor. På kartan framträder en återvändsväg som leder långt bort och bortom de sista gårdarna. Till ändplatsen kör esterna med sin båttrailers, floden är farbar. Dock tycks platsen inte vara tillräckligt ostörd, så vi vänder och letar vidare och hittar en annan återvändsväg som lovar bättre. Bingo. Långt om länge kör vi på en allt smalare grusväg som för oss djupt in i reservatets ödsliga vildmark. Den slutar vid ett annat ställe där båtar läggs i floden. 

En avskild plats. Floden rinner makligt med 20 meters bredd. Runt omkring dominerar översvämmade och öppna mader. Vårkvällen övergår i en feststämning för naturälskare. Den blir utdragen och kryddas med några lätta slöjmoln som färgar himlen. Bilen står nära vattenbrynet. Flera enkelbeckasiner ljuder sitt vibrato i luften, orrtuppar kuttrar oavbrutet på långt håll i ett ettrigt spel, en ängshök och flockar av bläs- och skedänder flyger förbi, trastar och sångare stämmer upp i fåglarnas kör, ett par vårtidiga gökar tjoar avlägset och efter ett tag börjar ett par rördrommar pumpa ut sitt dova basljud över nejden. Det låter som diderido. Under en konsert av det här formatet får man svårt att avsluta dagen. Jag går runt med kameran och observerar. Beundrar de graciösa björkdungarna som är så vanliga i Estland. Mängder av kabbelekor står som praktgula buketter mitt i kärren. Vid sovdags börjar en näktergal ljuda i buskaget några meter från vår bostad på hjul. Ingen vaggvisa direkt.

Dag tre kör vi till Europas femte största sjö Peipus. Den är ett riktigt innanhav. Vårsolen lyser starkt när vi på väg dit, rundar Estlands näst största stad Tartu, vars universitet etablerades i dåvarande Svenska Livland 1632, Sveriges andra efter Uppsala. Vårt improviserade färdmål heter Kallaste. Flertalet av byns befolkning är ryssar, läser jag. Bakom innanhavets horisont framträder avlägsna ryska marker i kikaren. I sjöns mitt löper gränsen mellan Nato och Ryssland. Vyn påbjuder en läbbig reflektion, med tanke på dagsläget. Jag undrar osökt hur den ryska minoriteten i Estland och esterna förhåller sig till varandra. Vi fortsätter norrut längs västra sjöstranden och stannar vid en öppen plats för lunch. Lägligt landar oräkneliga mängder gäss på sjön. Flyttsträcken med dessa arktiska arter sneddar över Baltikum. Det är rätt tid nu. Hur många tusen vitkindade gäss, sädgäss och bläsgäss som ingår i flocken hinner vi förstås inte räkna, men synen är pampig när de lyfter från Peipus och fördunklar himlen. 

Vart ska vi härnäst? En titt i mobilen. Får bli Finska Viken. Nationalparken Lahemma skjuter ut fyra utsträckta uddar mot havet. Området verkar spännande. Enligt Wikipedia den äldsta och största nationalparken i landet. Den bildades redan under Sovjettiden 1971. Sjuttio procent av ytan täcks av skog, kanske bitvis urskogsartad. Längs kusten finns låglänta och storblockiga stränder. Rikt djurliv, med björn, varg och lo. Vi diagonalar dit genom nordöstra Estland och kör ut mot halvön Pärispea. Nationalparken inkluderar även huvudvägar och bebyggelse. På slutet en allt smalare grusväg. Vi slingrar genom skogen till udden Purekarri. Enligt kartan skall det finnas parkering och eldstäder där. Oerhört tät och snårig nordisk barrskog i omgivningen, bitvis med träsk. Slående är en del överväxta ruiner av ungt datum. Verkar som ryssarna övergivet sina baser hals över huvud. Dessa krackelerade sovjetboningar är ett återkommande inslag i landskapet i Estland. Till slut har vi nått fram till landets nordligaste punkt och kan skåda ut mot Finska Viken. Ett pärlband av tankfartyg glider långsamt därute, på väg till och från Sankt Petersburg. Jag räknar till femton i ett svep. Vad bryr sig skurkarna i Kreml om ett europeiskt oljeembargo? En betydligt trevligare syn är den hägring som samtidigt utspelas över havsytan. Tack vare en stabil skiktning har kall luft stängts in mellan vattnet och en inversion ett hundratal meter högre upp. Den instängda luftmassan framträder som en molnbank ovanpå havsytan. Den fungerar som ett slags glasprisma vilket får ljusstrålarna att studsa och böjas av över jordrundningen. Föremål långt under horisonten kan träda fram och visa sig. Just nu hägrar en samling skorstenar som står på finska fastlandet. Vi ser dem tydligt fast vi befinner oss cirka sju mil rakt söder om Helsingfors. Sju mil från skorstenarna. Uppriktigt sagt: ett fantastiskt fenomen!

Dagen är första maj och många ester är på dagstur i omgivningen. Till kvällen blir vi ensamma tillsammans med två andra husbilar. En lång och smalt utstickande grusudde lockar till promenad. Storskrak ligger på vattnet och glädjande nog, ett antal alfåglar som sjunger sin onomatopoetiska vårhälsning så det står härliga till. Nästa dag besöker vi högmossen ”Viru raba” som även den ingår i nationalparken. Där har man anlagt en lång boardwalk över sumpmarkerna. Ett utsiktstorn finns mitt på myren. Hela klabbet verkar vara en spegelbild av Store Mosse; naturen, nationalparksskyddet, besöksanläggningen. En stor parkering i närheten avslöjar att platsen är ett populärt turistmål från Tallinns horisont. Avståndet på den bitvis spikraka motorvägen är cirka fem mil till huvudstaden. 

Vi skippar Tallinn, var där för ett antal år sedan. Istället kör vi direkt till estlandssvenskarnas trakter, till staden Hapsala som var centralorten i svenska Aiboland. Vi hoppas komma med på bilfärjan till Vormsö, eller Ormsö som man säger på estlandssvenska. Min farfar föddes på den ön 1886. Färjan utgår från Rus, en mindre håla på kusten. Båten är oväntat liten och genomför bara fem turer om dagen. I kön står en bil med estlandssvenskar. De ska till en fastighet de äger på ön. Eftersom de känner till tågordningen hjälper de oss att fixa en plats. En dryg timme senare är vi på Ormsö. Kör först runt halva ön som är en mil i öst väst och en halv mil i nord syd. Sedan till farfars by Rumpo på öns sydsida. Bynamnet avser även en lång smäcker udde som sticker ut. På den hittar vi en utmärkt ställplats för natten. Naturen består av extremt låglänta stränder med öppna strandängar och ljudligt fågelliv. Söderut ser vi Moonsund. Så kallas de vida skärgårdshavet som ramas in av Ormsö, Dagö, Ösel och ön Moon. 900 utspridda öar, de flesta små och låga landplättar, några är rejält stora. Landskapsbilden och omgivande havsvidder påminner mig om Öland. Miljön borde ha passat de första svenskarna som anlände hit på 1200-talet. 

Nästa dag kör vi en vända runt Ormsö och prickar därefter in en returfärja efter lunch. Vi behöver avrunda hela resans cirkel och ta oss tillbaka till Ventspils. Har ett par dagar på oss. Oförberett bestämmer vi oss för att att utforska nationalparken Soomaa på fastlandet innanför staden Pärnu. Dit kommer vi i skymningen och hittar en perfekt ställplats intill den lilla floden Raudna jögi. Nationalparken skyddar ett vidsträckt komplex med oförstörda våtmarker som högmossar, översvämningsmader, försumpade skogar och slingrande floder. I området förekommer spännande fåglar som vitryggig hackspett, svart stork, mindre och större skrikörn. Liksom de stora rovdjuren. Soomaa är uppmärksammat i internationella naturskyddskonventioner, som Ramsar och Natura 2000. En asfalterad väg skär genom nationalparken vilket gör naturen åtkomlig för besökare. Förmodligen fanns den redan när nationalparken inrättades 1993. Terrängen man ser består av nästan oframkomliga tassemarker. Den här typen av ursprunglig natur är mycket värdefull i det långa tidsperspektivet om naturvården kan mota bort exploatering. Det är bland annat för den sakens skull som nationalparker inrättas. Vi stannar vid områdets nationalparkscenter som har en ganska stor informationsbyggnad. Tyvärr är det stängt så vi fortsätter. Där skogen öppnar sig vidtar platta ängsmarker som påminner om en savann. Ödslig framtoning är en talande sammanfattning av Soomaa. Tyvärr börjar vår tid i Baltikum rinna ut. Nu återstår transportkörning till Ventspils. 45 mil delvis längs Rigabukten. Ungefär 200 mil blev hela resan.