Landskapet på Islay domineras av flacka torvrika marker.
Jag rekommenderar Kichoman som finns på Bolaget för en femhundring. Man behöver inte vara en rökwhiskynörd för att gilla denna whisky. Jag är ingen stor försvarsadvokat för rökiga sorter, men gillar dem ibland. De kan smaka förträffligt när man är på det humöret, och ute i bushen kommer de verkligen till sin rätt, men i normalläget, när jag vill pröva en whisky hemma är de orökta varianterna intressantast och godast. Detta nämnt som en varudeklaration; en whiskyprovare bör alltid avslöja sina preferenser, det påverkar förstås vad man tycker. Samtidigt, med de erfarenheter man efter hand får kan man förhålla sig hyfsat objektiv; oavsett vad man provar.
Södra kusten har både låga sandstränder och höga havsklippor. Här en diabasformation.
Destilleriet Kilchoman (uttalas ”kil-ho-man”) är ett av Skottlands minsta och yngsta, etablerat 2005, på en liten gård på rökwhiskyns förlovade ö Islay, i dess västra del. Jag har tyvärr inte varit där men fått upp ögonen för deras produkter. Kilchoman är i dag det enda skotska destilleriet som gör allt från ax till flaska på samma plats. I mina värld ger det ett extra plus, för med sådan whisky smuttar man också en anda av ursprunglighet. Dessutom pågår golvmältning i destilleriet, dvs man lägger sina egenodlade ax av sädeslaget korn på ett golv efter skörden. Där besprutas de med vatten och torkas sedan med rök från öns torv. Naturligtvis blir resultatet en rökig whiskystil. Den första utgåvan som jag prövade hade en extremt hög fenolhalt 50 ppm, i klass med Ardbeg, men nu verkar man ha dämpat sig och det är bra. Eftersom detta är ett ungt destilleri har man smart nog, avstått att nämna något om åldern för sina sorter. Men vi kan ju lätt räkna ut den genom att minska detta år med 2005. Äldre än 12 är de för närvarande inte.
Halvön The Oa har höga klippor.
Machir Bay har uppkallats efter en strand på Islay, och är som de säger destillerats flaggskepp. Sorten har legat i både burbonfat och sherrydito innan tappningen på flaska. Doften av karamelliserad rökig malt känns direkt och är synnerligen tilltalande och lovande. Tjärpastiller dyker upp som en association. När man smuttar liknar smakupplevelsen den man får av östersjöfärjornas Lejona-tabletter. Rök och smörkola dominerar men frukt finns också med i den komplexan mixen. Tjärpastillerna håller ut längst. Med lite vatten som spär ut de 46 procenten blir smaken vänligare. 89 poäng av undertecknad. Finns i många Systembolag för närvarande och kostar 499 kr.
Namnet Sanaig kommer från en liten klippig gip i kusten. Drycken utsänder pustar av hö och tjärpastiller i symbios, troligen därför att denna malt har legat längre i Olorosofat än Machir Bay. Det märks också i färgen som är har mer mahognyton, och i smaken som är aningen sötare även om tjäran brusar i bakgrunden här också. Från sherrytunnan kommer dessutom små fredliga attacker av sockerkaka, om man känner efter. Dock är denna sort inte lika komplex som Machir Bay fast den är dyrare 589 kr och bara finns i beställningssortimentet. 85 poäng.
För att få en referens testar jag min gamla rökfavorit från Islay, Laphroig 18 år. Den är mer återhållsam i sin rökighet, tanninsträvare också. Fruktigare i doft och smak, och kan man nog säga, mer sober. Men Machir Bay är ett starkt alternativ fast betydligt yngre och mer rivig i karaktären. Pröva båda och jämför, det är en trevlig sysselsättning.
Röksmakens ursprung, torven på Islay.