Jubileumstur i Sarek 2024

PROLOG

Under vandring i gränslandet mellan Padjelanta och Sarek pendlar vi mellan olika slags fjällnatur. Ingen annanstans i fjällvärlden ser vi en skarpare övergång mellan två motsatta landskap. Padjelantas böljande vidder bokstavligen stöter ihop med Sareks uppressade toppar. Vår naturupplevelse förändras med det. Förädlas med det. Rofyllda scenerier övergår i djärva syner och stämningen skiftar från fridfull till laddad.

I denna innehållsrika trakt borde vi börja vår jubileumstur, föreslår jag Jill. I år 2024 har det gått 55 år sedan hon och jag vandrade för första gången tillsammans i Sarek. Vi hade blivit ett par några månader innan denna tur. Varken hon eller Göran Palmgren som också följde med oss, hade vandrat i fjällen tidigare. För mig skulle det bli femte Sarekfärden vilket gav mig den outtalade rollen som färdledare. Året var 1969 och vi fick åka båt på Ahkkajaure från Suorva till Ritsem. På den tiden fanns ingen bilväg dit. Båten fortsatte sedan till samevistet Änonjalme. Redan andra dagen besteg vi Ahkka Stortopp i utmärkt väder. Den bestigningen är Sveriges högsta om man mäter från fjällets fot till dess topp, högre än Kebnekaise. Därefter begåvades vi med två veckors högtryck i augusti. Molnfri himmel mest hela tiden, varma dagar och i stort sett myggfritt. Vandringen övergick i en slags frälsningsfärd på gott och ont. Mina kamrater fick en blåögd uppfattning om Sareks sanna natur. Från de tidigare turerna i området visste jag att vädret är en extremt nyckfull faktor.

Efter denna minnesvärda erfarenhet, har mycket vatten runnit i forsarna. Under alla dessa år har Jill och jag varit ett par som hållit ihop. Vi gifte oss, bildade familj och i år var det dags att fira vår oförglömliga vandring för länge sedan. Vi borde göra en ny tur i Sarek ihop. Ändå var det inte självklart. Vi har som man säger, blivit till åren komna och området är inte att leka med. Sarek är Europas vildaste trakt, en mycket vidsträckt och väglös landsända utan vare sig permanenta bosättningar eller turistanläggningar. Landskapet är fullproppat med branta berg, glaciärer, djupa dalar, otämjda vattendrag och bitvis snårig vegetation. Alltid blir det ett äventyr att gå på långtur där. Kan vi klara detta tillsammans i vår nuvarande ålder? Jill har hunnit bli 77 år och själv är jag snart 75. Varför inte, tänkte vi.

En plan växte fram. Vi skulle utnyttja den dagliga helikopterturen till Staloluokta och börja vandringen där. Sedan skulle vi ta oss från Padjelanta mot Sarek längs ett färdstråk där ingen av oss gått tidigare. Vi skulle följa älven Miellädno österut från Padjelantaleden, gå genom en nejd där ytterst få vandrare rör sig. Med detta vägval skulle vi komma till Alkajaure och sedan fortsätta genom högfjällsdalen Alkavagge och vidare bort till Sareks mittpunkt vid Skarja för att därefter välja Ruothesvagge norrut till Änonjalme och ta båten över till Ritsem och därmed sluta cirkeln. Totalt skulle det bli cirka tio, elva mil på vandrande fot. Upplägget var bara till begränsad del identisk med den sträcka vi hade gått för 55 år sedan, men det hade ingen betydelse tyckte vi. Ingen av oss tillhör det fanatiska petimetersläktet. Och Sarek är Sarek vart man än befinner sig. Med detta upplägg skulle jag få möjligt att besöka några nya ställen där jag inte satt min fot tidigare. Efter 49 Sarekturer har jag trots allt sett de flesta vrår i området och dessutom lyckats bestiga 74 toppar och höjder, noga räknat. Eftersom det finns hundratals av dem, återstod mängder av oprövade att klättra upp på om vädret tillät och orken räckte.

DAG 1 

Tjugonde juli. Perfekt väder i Staloluokta. Solsken och högsommarvärme. Vi följer Padjelantaleden mot Arasluokta längs den kanske elegantaste ledsträckan i Svenska fjällen. Stigen får oss att streta upp till en berghylla som rundar fjällkullen Unna Dijdder. Västerut är utsikten så pass betagande att vi måste stanna och gång på gång för att inkännande avnjuta vyerna. Gärna vilar vi eftersom stegen är stela i början på en tur. Nedanför breder Virihaure ut sin spatiösa bölja. Stor som en havsfjärd reflekterar vattnet det blå himmelsljuset och hjälper solen att belysa det omgivande landskapet med dessa kullriga, långsträckta fjällryggar som kännetecknar Padjelanta. Fjällen framstår med en skärpa som skapar illusorisk närhet fast de ligger långt bort. Avlägset på norska sidan höjer sig mäktigare massiv som bygger upp en välvuxen bakgrundsfond i siluett mot himlen.

Den första iakttagelsen är bristen på snöfält. En samekvinna som kommer gående säger att hon aldrig sett så lite kvarbliven snö vid den här tiden på sommaren. Snötäcket var tunt i vintras, berättar hon. En annan omedelbar observation är frånvaron av vandrare. Padjelantaleden ligger avgjort i skuggan av den mycket mer kända och populära Kungsleden där det börjar bli trångt om saligheten. Vi möter bara åtta personer första dagen, trots att det är fjällvandrarnas högsäsong. Och trots att Padjelantaleden erbjuder otroligt fina naturupplevelser. Att det blivit på detta viset skyller vi på trenderna. Lika bra så och skönt att ha leden för sig själv, tänker vi egoistiskt. En tredje upptäckt är blomsterprakten. Mitten av juli är bästa tiden att ägna sig åt fjällväxter. Unna Dijdder är ett kalkberg med ymnig flora. Färgerna prickar marken: kantarellik gullbräcka, snövit slåtterblomma, himmelsblå fjällgentiana, gredelin fjällveronika, för att inte nämna en favorit, den gängliga knoppbräckan och kung karls spira, plus många fler. Till allmän tillfredsställelse är det lite flygfän i luften. Inte så konstigt under en torr sommar som denna. 

Efter en knapp mil stannar vi och slår läger på sluttningen ned mot samevistet Arasluokta. En byig vind får oss att slarva med valet av tältplats. Vid läggdags märker vi att golvet lutar svagt sidledes. Märkligt vad en vilande kropp är känslig för ytterst små lutningsvinklar hos underlaget. Vi ids dock inte kliva ut och flytta på tältet.

DAG 2

Tjugoförsta juli. Vaknar till samma sommar som igår. Är det möjligen på väg att bli dacapo på vädret 1969? Bäst att inte veta. Till de stora poängerna med fjällvandring hör nedkoppling och avkoppling. Vi har inga digitala prylar med oss för att hålla väderprognoser och världens nyheter ajour. Vi föredrar att ägna oss åt närvaro i stunden. Dessutom sover vi hälsosamt länge, senaste natten 10 timmar, inte helt kontinuerligt men stannar i alla fall i sovsäcken hela den tiden, förutom då behovet tränger på. 

Vandringen fortsätter ned till Arasluokta. Intill samelägret finns flera övernattningsstugor åt vandrare men få gäster syns till. Dessutom är bara enstaka kåtor och hus i byn befolkade. Leden för oss därifrån till bron över älven Miellädno där vi ska vrida färdriktningen mot öster. På andra sidan vattendraget väntar först en stigning och vi knogar en bit i denna backe men lämnar Padjelantaleden halvvägs upp. Siktet ställs in mot Sarekfjällen som hägrande sticker upp långt bort i fjärran. 

Nu går vi i nya marker för oss båda. Ingen stig finns att följa och vi måste ta oss fram längs vårt egna vägval på en, som det visar sig, ovanligt snårig fjällhed. Padjelantas mjuka fjällformer vallar in den breda dalgången mellan de snällt avrundade och ändå resliga massiven Mahttoaive och Alatjåhkkå. Mitt i denna vidöppna terrängvagga strömmar Miellädno, mäktigt bred. Landskapet är rogivande vackert, men vegetationen tär på krafterna när vi vandrar på skrå utefter den modesta sluttningen på Mahttoaive. Ibland knallar vi uppåt för att undvika täta kratt av dvärgbjörk och vide, ibland går vi nedför på en svagt upphöjd slukås med glesare rismatta. 

Ansträngningen kompenseras av Sarekfjällens utstrålning som fyller våra sinnen. Den mest profilerade toppen i synfältet heter Guopher, ett skarpt riktmärke med dess på samma gång kupade och tillspetsade gestalt. Plötsligt minns jag 2005, det året när vi besteg den knallen, två gamla fjällrävar och jag. Till höger om Guopher välver sig Lanjektjåhkkå med sin fylliga bergskropp, bred som en rumpa, inte omedelbart vacker men en imponerande dominant i landskapet. Gärna vill jag bestiga detta ansenliga och av mig otrampade landmärke. Vädret får bestämma. 

Förutom att markerna ligger avsides, slås vi av en annan sak. Aldrig förr har jag stött på så många ripflockar som här och nu. Dalripor med flygga kycklingar flyger upp gång på gång. Bra ripår i år, tänker jag med fågelskådarens glädje. Snart märker vi också att det är många fjällabbar i farten. Denna raffiga fågel ser man nästan bara under somrar med mycket gnagare som är artens stapelföda under häckningen. Några fjällämlar eller spillning efter dem har vi dock inte sett. Troligen är det gråsidig sork som ynglat av sig i stor mängd. Den arten är en diskretare smågnagare. För övrigt verkar hela dalsänkan vara rik på fågel. Här finns en mosaik av vegetationstäta miljöer. En del starrmyrar ligger i vår väg. En jorduggla kan läggas till artlistan.

Mot slutet av dagen möter vi en häpnadsväckande överraskning för att vara i fjällen. Ovanpå omfattande sandiga terrasser som älven avlagrat mitt i dalsänkan, utbreder sig en savannliknande gräsäng, platt som ett torg och stor som fyra fotbollsplaner. Härliga tider. Platsen inbjuder till nattläger och tältet placeras intill den några meter höga strandbrinken längs Miellädno. Ett bad lockar i det gosigt varma vädret. Heureka. Älven är drygt tio meter bred och flyter stilla genom en meanderkurva. Vattnet är uppvärmt som en skogssjö och tillåter oss ligga i utan att rusa upp. Strandkanten har dock en nackdel. Kvällens fallvindar från Alatjåhkkå river loss sandpartiklar som virvlar över ängen och en hel del landar på vårt tälttak. Första reaktionen är att vi måste spola av tältet, men det får bli imorgon. För stunden riktar vi hellre uppmärksamheten mot Sarekfjällen som framträder tydligt i öster, nu allt närmare. Gränslandets originella karisma fyller oss med inspiration, men än är vi inte inne i Sarek.

DAG  3 

Tjugoandra juli. Efter ännu en lång natts sömn packar vi ihop och traskar vidare. Där ängen slutar väntar åter snärjiga marker med knähöga videsnår interfolierade med lika trassliga dvärgbjörkar. Att denna trakt ligger vid sidan av fjällvandrarnas normala stråk blir allt mer begripligt. Terrängen är minst sagt svårframkomlig, men det öppna fjällandskapet häromkring är värd sin egen hyllning. Snart framskymtar något som liknar en kanjon och där råkar vi på ännu en av traktens hemligheter. Det visar sig att Miellädno har skurit ned en knivskåra genom berggrunden, cirka tio meter djup. Denna kanjonklyfta är onekligen en främmande sevärdhet. Hela grannskapet har en hemlig utstrålning. Ingen människa har vi sett hittills, inget flyg har vi hört. Vi belägras av en absolut vildmarkskänsla. Den får sig dock en törn när vi passerar en liten renvaktarstuga vid lilla sjön Mahttoaivejavrasj. Såklart har renskötare vistats i dessa trakter sedan urminnes tid. Men samekulturen har likväl aldrig förvandlat landskapet och det är därför vi envisas med att kalla området för vildmark. Dessa trakter består av ödsliga och ursprungliga naturförhållanden som aldrig präglats av människor, aldrig odlats upp, aldrig exploaterats, aldrig genomdragits av vägar, aldrig befolkats av åretruntboende, aldrig utvecklats för turism, aldrig förvandlats till ett kulturlandskap i ordets rätta betydelse. Dessa egenskaper är exklusiva i vår tid. Därför är vildmark en relevant beteckning. 

Framöver syns några höga rullstensåsar som är uppbyggda av sand. Spåren från istidens bearbetning av landskapet är tydliga. Intill en av dessa höga drakryggar upprättar vi läger tre. Reser tältet i lä för den sydostliga vinden som fläktar i det alltjämnt soliga vädret. Västerut skådar vi Padjelantas långsträckta siktvidder som inramas av den bulliga fjällklumpen Mahttoaive med dess ganska flacka sluttning ner mot den namnlösa sänka som vi följt. På motsatta dalsidan ståtar det mer högresta Alatjåhkkå som verkar vilja framstå som ett äkta högfjäll men inte är tillräckligt vasst i formerna för den sakens skull. Österut stoppas blicken av den kompakta muren med till synes hopkopplade toppar av en högre dignitet i Sarek. Vi är nära det heliga landet nu.

DAG 4 

Tjugotredje juli. Vädret håller i sig, liksom vandringens vedermödor. Vi fortsätter gå över den sällan trampade terrängen. Grönbena och rödbena klagar högljutt medan vi passerar deras myrar men tystnar efter ett tag. Här och där syns hjortron i sista stadiet innan full mognad. Snart visar sig en förväntad byggnad som en liten knopp på en inte alltför avlägsen fjällkant. Det är Alkavare kapell, ett synbart tecken på att människor trots allt vistats häromkring sedan långliga tider. Kapellet ligger intill den plats där man bröt lite malm för Luleå silververk i slutet av 1600-talet. Dock uppfördes byggnaden långt senare år 1788. Kapellet tjänade som plats med gudstjänster för de renskötare som uppehöll sig i dessa nejder under somrarna. 

För att nå fram till kapellet behöver vi ta oss över den strida glaciärjokken Gajnåjjåggåsj vilket sällan är ett problem nära dess inflöde i Miellädno där vattnet förgrenar sig. Jag har gjort det förr och även varit inne i platsens kulturminne under tidigare turer. Den här gången känns en titt inte lika angelägen.

Vi fortsatte därför uppför sluttningen på andra sidan jokken, från kapellet sett. I höjd med byggnaden har Gajnåjjåggåsj snittat en djup och smal kanjon. Bredvid den syns små varphögar och gruvhål från malmbrytningen. Denna fyndighet med silver och bly hittades av samen Pagge Andersson 1672 vilket ledde till ett storsvenskt äventyr i den då ohyggligt svåråtkomliga geografin. På fjället Sillbatjåhkå i södra Padjelanta, några mil härifrån, hade redan större gruvhål brutits upp. Båda dessa kortvariga gruvprojekt genomsyras av blod, svett och tårar. Vi tittar förstrött på spåren men vill nu komma högre upp på fjället. Jag vill gärna att vi tältar i läge för en eventuell bestigning på Lanjektjåhkkå imorgon. Emellertid har molnen börjat täcka himlen och en väderförändring ligger i luften.  

Kanjonen som Gajnåjjåggåsj urholkat visar sig vara mycket lång. Kanske är den fjällens längsta, där den sträcker sig nästan fyra kilometer i sluttningens fallriktning, oavbrutet nedskuren i berget och inklämd mellan tvära och tio meter höga stup. Ett par fjällvråkar skriar i skyn när vi kommit en bra bit högre upp då ett tänkbart regn börjar bli påtagligt. Vi stannar därför på en liten gräshylla ovanför vattendraget. Nu är vi definitivt i Sareks värld, omgivna av höga fjäll i alla riktningar och förberedda på sämre väderlek. Sittandes i tältet hör vi droppar börjar falla.

DAG 5 

Tjugofjärde juli. På morgonen har regnet upphört men ett molntak slukar alla toppar ned till nivån 1300-meter. Bestigningen av Lanjektjåhkkå är därmed utesluten. En kort stund velar vi om fortsättningen. Å ena sidan kan vi gå ned till vadstället nere vid Miellädno, eller å andra försöka hitta en möjlig övergång högre upp närmare glaciären Lanjekjiegna som är vattendragets källa. Vi väljer att gå uppåt med förhoppningen att kunna fortsätta genom ett smalt pass mellan fjällen Lanjektjåhkkå och Alkavare. Pasströskeln ligger på höjden 1190 meter och är som vi kan se, fri från moln. Denna passage har jag länge klurat på. Den utgör ett hemlighetsfullt hörn av Sarek där i stort sett ingen vandrare passerar. Även om det är oklart hur terrängen ter sig, chansar vi. Först måste vi dock vada över Gajnåjjåggåsj och hittar en enkel passage på 1900-meters nivån. Passet täcks dessbättre av förvånansvärt platta och lätt forcerade blockfält, men miljön är in i märgen karg, särskilt i rådande väder och jag börjar undra hur Jill upplever situationen. Hon knallar dessbättre på utan besvär och en stund senare börjar vi ta oss nerför den branta backen mot Alkavagge. Frågetecknet är jokken från Vattendelarglaciären, men tursamt nog finns en snödriva som skänker oss en bro över den strida strömmen. Nere i Alkavagge välkomnas vi av underbara gräsmarker vilket känns som en stor gottgörelse efter den tuffa passövergången. På dalens sluttning stannar vi och slår läger. Längre ned syns en liten figur som är den första människan som vi siktat sedan Padjelantaleden. Observationen understryker vilka ödsliga och otillgängliga ödemarker vi traskat genom de senaste fyra dagarna.

DAG 6 

Tjugofemte juli. I Alkavagge vandrade vi 1969. Minnena bubblar upp. Tvärs över dalen ser vi ingången till Neidariepphevagge, ett höglänt pass som vi då övertvärade till Sarvesvagge. Idag följer vi bakspåret från 1969 och fortsätter genom Alkavagge mot öster; då gick vi mot väster. Vi får regn av och till och molnen döljer alla fjäll. Därför blir det en kort dagsetapp. Vi stannar för ett nytt läger efter bara sju kilometer och är alltjämnt kvar i Alkavagge. När molnen släpper fram fjällen på eftermiddagen, omges vi av fyra höga toppar som jag har bestigit förr under olika färder. Med min blick avsynar jag dem. Erfar samtidigt en skön känsla och tänker att det var då. Det var på den tiden då prestationer och nya utmaningar hade stor betydelse för mig, då det var otillräckligt att bara vara dalkrypare. Ett nedsättande ord förresten, jag gillar det inte. Med åren mognade min inställning till en mer filosofisk hållning visavi fjällen. Närvaron i den storskaliga och vilda naturen blev det viktiga, prestationer underordnades. Vandring fick ett egenvärde, att vara dalkrypare var inte fel och renodlad klättring slutade jag med, vilket inte hindrat att toppturer alltid stått på önskelistan, men inte som ett kraftprov, eller ens för att bocka av en bucketlist, utan bara för att lära känna högfjällens väsen, deras arkitektur och topografi. Jag har alltid velat upptäcka de avkrokar som gömmer sig bakom alla bergväggar och klippkammar. Och förstås fotografera landskapet från höjderna.

Min kära färd- och livskamrat Jill har på sitt eget sätt alltid haft ett otvunget förhållande till fjällen. Hon är en cool person som aldrig behöver bevisa sin förmåga. Många gånger har hon stannat i tältet och väntat på mig medan jag varit ute på bestigning. Just nu tänker jag på Guohperskajjde ovanför lägret. År 1969 klättrade Göran och jag upp på den tvärbranta klippan, en klättring som kunde slutat illa när jag slant och blev hängande i en arm innan fötterna fick fäste. När vi lyckligtvis kom ner från toppen var Jill nytvättad i håret och fräsch som en viol, ovetandes om incidenten. Vilken tur att ni överlevde, sa hon lugnt och inget mer med det. 

DAG 7 

Tjugosjätte juli. En fuktig ljusdager belägrar landskapet och när vi kommer till vadet över Guopherjåhkå utvecklas en kortlivad regnbåge som inramar den läckra toppen Guopher. Vadet blir det största hittills på färden, men bjuder oss inga svårigheter. Vi spanar inåt dalen Guophervagge där vi båda gick 1969, men i år viker vi av åt andra hållet och går till Skarja, eller Smailaträffen som platsen också kallas. Härmed kommer vi in på huvudspåret för de flesta Sarekvandrare. Och som förväntat möter vi flera personer nere vid den strategiska bron över Smajlajjåhkå. Den är Sareks knutpunkt. Utan bron skulle förbindelsen med Rapadalen brytas för vandrarna eftersom jokken inte är vadbar. En familj med två tonåringa barn är på väg över bron. Föräldrarna ser så unga ut att vi först tror sällskapet utgör ett kamratgäng. Mamma och pappa har lyckats få son och dotter intresserade av fjällvandring. Grattis. Är nog en svår uppgift nuförtiden.

Vi fortsätter genom Ruohtesvagge norrut i allt lättsammare väderlek. Ljusdagrarna blir alltmera måleriska. Färgmättnaden på heden och fjällsidorna djupnar. Känns som om vi vandrar i en oljemålning av någon mästare. För mig som fotograf är vädret en skänk från ovan. Jag har aldrig gillat ständigt blå himmel. Stannar vid Boajsajågåsj i bra position för en utflykt om morgondagens väder håller måttet. 

DAG 8 

Tjugosjunde juli. Bra väder, hög och sammanhållen molnhimmel ovanför topparna. Ljuset från igår består och jag lockas att undersöka ett för mig okänt hörn i Sarek. Parallellt med Ruohtesvagge ligger en åsidosatt passdal som frilägger fjället Boajsatjåhkkå vilket därmed bildar en egen bastion. Jag går ensam upp till detta pass. Coola Jill tar det lugnt i tältet. Några plättar till glaciärer hänger i branterna runt tröskeln högre upp. Som helhet är passet ett intressant och alternativt vägval när man följer Ruohtesvagge. Jag hade gärna gått där med hela packningen, men förstår att Jill inte är så begiven på denna extra möda. Därför fortsätter vi färden norrut och invallas hela tiden av den långsträckta kedjan av fjällkammar och toppar i massivet Sarektjåhkkå. Då och då sneglar jag uppåt och tänker på den pretentiösa turen 1981 då vi var fyra bestigare som i ett svep ville klättra över massivets hela system av kammar och toppar. Vi ville tälta och bo uppe på höjderna under en utdragen travers uppe i högfjällets territorium. Projektet slutade med dunder och brak när åskan vällde in och vi stod på toppen Gavabakte. Blixten utlöstes ovanför våra isyxor som satt på ryggsäcken och pekade uppåt som veritabla åskledare. Vettskrämda rusade vi ner i Ruothesvagge och sen blev inget som planerat. 

Nu tittar jag på Gavelberget som är en milt formad och vacker topp med en vit läpp av is. På denna lilla glaciär hade vi 1981 ett tältläger och stannade kvar tre dygn på grund av vädret. Klippkammen bredvid blev vår matplats och var ett örnnäste där vi kunde sitta och spana ner i Ruothesvagge och räkna vandrare som inte hade en susning om att de var iakttagna från ovan.

Den andra dalsidan i Ruothesvagge mitt emot Gavelberget, härbärgerar ett fantasieggande jätteblock som pekar ut mot dalen som ett gapskjul. Blocket syns tydligt när man följer den väl trampade stigen som vägleder oss hela sträckan från Skarja till Gisuris, två dagsetapper. En reflektion kommer över mig. Ruothesvagge är en stilig dalgång och mest givande att vandra i den riktning som vi gör, det vill säga norrut. Dalen smalnar av och sluter sluter sig mellan Boajsatjåhkkå och Gavelberget. Den kröken väcker upptäckarlust. Runt hörnet väntar ett bekant vadställe över Smajllajåhkå. Utbrett med flera vattenfåror är passagen sällan ett problem. Så ej idag, även om Jill tar av sig kängorna för att slippa blöta ned dem. Därefter domineras terrängen av ljuvliga gräsängar omkring den lilla bergsklimpen mitt i dalen, Ruohtesvarasj. Det mest tongivande fjället i dessa trakter heter Nijak och vi slår läger nedanför denna bastanta topp.

DAG 9 och 10 

Tjugoåttonde och tjugonionde juli. Uppslukade av dis och trist väder traskar vi en lång sträcka, den längsta hittills. Cirka 16 kilometer till Gisusrisstugorna vid Padjelantaleden. Finns inte mycket att säga om den nionde dagen mer än att i fjällen får man vara beredd på stora kontraster i vädret. Regnet har en märklig effekt på mig. Jag längtar definitivt inte efter blöta dagar, men om dessa helt uteblir verkar hela fjällturen halta. Som om något väsentligt i fjällupplevelsen skolkat. Förmodligen har jag blivit miljöskadad av alla fjällturer. 

Sista dagen, den tionde bjuder i alla fall på ett sådant där medeltillstånd som är perfekt för vandring: höga moln, svag bris, god sikt, lite mygg, folktom stig etcetera. Vi går på Padjelantaleden och passerar Akkastugan där Jill och jag var stugvärdar 1989. Nya nostalgiska reflektioner kommer spontant över oss när vi passerar platsen och samtalar med den som sköter ruljansen i år. Jubileumsturen är slut. Återstår bara båtfärden tillbaka till Ritsem över Surovamagasin (Ahkkajaure) som har väldigt lite vatten i år. Vad det kommer betyda för landets elförsörjning är en helt annan historia.