Häftiga landskap i New Mexico

Vägen framåt verkar leda genom ett snörike. En bil rullar på den ljusa vägbanan som omges av kritvita vallar. Det verkar ha snöat mycket häromkring. Hela landskapet breder ut sig med ljusa ytor. En bländande syn men synfältet leder tanken fel. Var är jag? Jo, i White Sands National Park, en unik naturmiljö i den amerikanska delstaten New Mexico. Allt det vita är inte snö som man lätt kan tro. Det är gipssand som inte smälter när temperaturen stiger. Vinden driver kornen likt snö och bygger upp ett system med dyner. Området är världens största gipsöken. Naturen liknar inget annat på Jorden. Landskapet är andlöst vackert, som en självlysande muralmålning. Varje sanddyn har sin egen vita själ i öknens tidlösa rytm.

White Sands är en av två anledningar till den roadtripp som Jill och jag genomför i mars 2025. Jag behöver bilder av den vita sanden i ett fotoprojekt. Även Great Sand Dunes National Park i södra Colorado står på min önskelista. Mellan de båda ökenområdena är avståndet överkomligt om man har bil. Det måste man ha på en resa i det här landet. 

Sagt och gjort. Vi bokar flygbiljetter till Albuquerque, plus hyrbil. Mer förberedelser gör vi inte inför resan som ska pågå under ett par veckor. Känns behagligt att inte grotta ner sig i en massa planering. Två förutbestämda besöksmål. Det räcker. I övrigt får det bli vad det blir. New Mexico kryllar av intressanta naturområden. Vi behöver inget uppgjort schema i förväg. Information om olika sevärdheter hittar vi enkelt på nätet. I USA är det lätt att resa. Motell finns överallt, folk är vänliga, man kan prata med vem som helst. Vägarna har hög standard, trafikrytmen är lugn och naturen storslagen. Jag trivs bra här trots storpolitiken. En annan sak: vi har avsiktligt valt en udda årstid när trängseln är liten. Amerikanska nationalparker är starka turistmagneter. Under högsäsongen måste man tampas med massor av besökare om man ens får tillträde. I mars är turisterna relativt få, och vädret så svalt att det känns hemmavant för oss nordbor. På förmiddagen är det bara några plusgrader. När solen stiger blir det varmare.

New Mexico är kanske inte den mest välkända delstaten i USA, men en av de större och mest glesbefolkade. Framför allt en av de mest intressanta för oss naturälskare. Även de gamla historiska städerna med sina pueblos är värda ett besök. När vi kör söderut från Albuquerque steker solen det öppna ökenlandskapet. Höga bergskedjor står som tysta väktare bakom de vidsträckta vidderna. I staden Alamogordo efter 35 mil, hittar vi en bra inkvartering. Därifrån är det bara en halvtimmes körning till White Sands. Första intrycket blir omtumlande. Denna öken är inte jättestor, bara 275 kvadratkilometer, men omfattar ett vidsträckt och skummande hav med sanddyner som är så vita som vitt kan bli. I fonden ståtar mörka och högresta berg som inramar de självlysande vågorna. I all sin egenart är det ett av de märkligaste landskap jag sett. Utstrålningen har en klinisk karaktär, och är ändå inte utan liv. Palmliljor av släktet yucca växer meterhöga här och där, liksom långa band av tuvgräs. Enstaka träd som tillhör gruppen cottonwood har också slagit rot. Dessutom möter vi ett annat konstigt inslag. I sanddynernas slänter ägnar sig många turister åt ”sand-sledding”. De hyr tefat i nationalparkens visitorscenter. Många besökare föredrar denna naiva aktivitet framför nyfiken naturupplevelse. Dessbättre går de inte långt från bilen.

Under två dagar vandrar vi i detta vita sandrike, först i solsken men dagen därpå anländer moln och ett soldis döljer fondbergen. Marken och himlen flyter ihop vilket gör vidden ändlös. Samtidigt börjar gipssanden skina ännu starkare, som en supernova. De första dynerna skapades för omkring 12 000 år sedan, men de vi ser är sällan mer än några sekler gamla. Ännu längre tillbaka i tiden, under epoken Perm för ca 250 miljoner år sedan, täcktes området av en havsvik. Vattnet var rikt på kalcium- och sulfatjoner och när avdunstningen tilltog utfälldes gips (kalciumsulfathydrat) på havsbottnen. Genom plattektonik pressades senare havsbottnen upp i höjden och bildade bergskedjor. I berggrunden fanns gipset bland många andra mineraler. Därefter gnagde erosionen långsamt på bergen och gipspartiklar fördes med rinnande vatten ut i en sjö som hade bildats mellan bergskedjorna. Med tiden avdunstade sjön och gipskornen kom i dagen. Dessa blåste omkring med vinden. White Sands hade uppstått. Fortfarande förflyttas dynerna oavbrutet.

Två dagar räcker för att vandra i White Sands och gestalta området med kameran. Vad göra därefter? Vår tanke är att Great Sand Dunes i Colorado får vänta till slutet på resan. Spontant riktar vi nu intresset mot Carlsbad Caverns, även det en nationalpark och dessutom ett världsarv. Där, i Guadelope Mountains nära gränsen mot Texas, finns en mycket känd och jättelik kalkstensgrotta. Måste ses tycker vi, och kör dit från Alamogordo och över Sacramento Mountains. Den slingrande alpina vägen leder oss in i täta barrskogar och vintriga förhållanden med snötäcke på marken. På andra sidan bergskedjan öppnar sig prärien snöfritt och platt som en pannkaka. Vi hamnar på ändlösa Great Plains och korsar över den ödsliga slätten ned mot nästa destination. Idag blåser stormvindar och utanför en liten stadshåla som heter Artesia konfronterar vi en blackout med virvlande jordpartiklar som släcker ut all sikt. En sheriff-bil lotsar oss lägligt förbi den kilometerlånga sträckan. Inom parentes sagt: samma dag drabbas Nebraska av tornades som skördar flera liv. Ovanligt tidigt på säsongen!

Grottan är den djupaste i USA och på amerikanskt vis väl tillrättalagd för besökare. Nere i djupet ligger the Big Room, en enorm underjordisk kammare 1,2 kilometer lång, 78 meter hög och proppfull med stalagmiter och stalaktiter. Därnere gömmer sig en sagovärld som blivit tjusigt belyst. Vi promenerar flera kilometer i underjorden. Ett annat sevärt fenomen är kolonin med fladdermöss som lämnar grottan i skymningen, men årstiden är inte den bästa i mars. Istället satsar vi på en ny improvisation. Jag drar mig till minnes en bild jag sett av en dramatisk klippa som kallas Shiprock. Vet att den ligger New Mexico, men inte var. Nätet ger oss blixtsnabbt svaret. Shiprock hittar vi i nordväst, nära Four Corner där gränserna för delstaterna New Mexico, Arizona, Utah och Colorado möts i en punkt. Dit är det långt. Just nu befinner vi oss längst ned i sydost. För att komma till Shiprock behöver vi diagonala tvärs över hela New Mexico, åttio mil och åtta timmars körning enligt Google Maps. Jag undrar om något annat sevärt finns där i närheten, och hittar ett federalt vildmarksområde som heter Bisti/De-Na-Zin. Har aldrig hört talas om det, men naturen verkar spännande och är av typen badlands. I staden Farmington kan vi övernatta.

Skymningen lägger sig när vi kommer fram till Shiprock. Här är vi i navajo-land. Urbefolkningen håller landmärket heligt. Klippan reser sig mot himlen som ett spjut ur de omgivande slätterna och står lika ensamt som Uluru (Ayers Rock) i Australien, men är högre och mycket vassare. Geologiskt sett är Shiprock en vulkanplugg. När jag fotograferar den remarkabla skapelsen, stannar en pick-up med två navajo-indianer. Jag frågar dem om det är förbjudet att avbilda deras berg. Inte alls, säger den yngre. Det finns en bättre vinkel, följ med oss. Någon kilometer längre bort stannar vi båda bilarna, och en äldre man kommer ut. – Look. The profile is like Trump, säger han med glimten i ögat. Jag försöker förstå och upptäcker högst upp på bergets topp en utskjutande klippa som med lite fantasi kan tyckas likna den amerikanske presidentens kalufs. Enda gången på hela resan vi hör namnet Trump. Längre fram efter vägen hittar jag en bättre synvinkel – utan associationer.

Nästa dag är det dags för Bisti/De-Na-Zin. Området har utnämnts till ett wilderness-area och omfattar ca 180 kvadratkilometer. Terrängen består av badlands, det vill säga en typ av torr, hårt eroderad och ofta starkt småkuperad terräng som innehåller mjuka sedimentära bergarter och konsoliderad lerig jord med mager vegetation. Formationen är geologiskt intressant och naturen mycket färgstark. Vi kommer till en ödslig plats bortom allfarvägarna. På den vidsträckta platån syns tio till tjugo meter höga formationer av sandsten och skiffer, några är mörka och avrundade som bullar, andra ligger tillplattade likt ljusa skivor som ibland står på en fot. I branterna syns en bred palett. För drygt 70 miljoner år sedan hamnade dessa landsformer i dagen när ett hav drog sig tillbaka. Vinden har varit en bidragande kreatör. Vi strövar flera timmar i den skarpa solen. 

Nu väntar Great Sand Dunes. Från Farmington väljer vi bästa google-vägen över La Manga Pass 3120 möh i San Juan Mountains. Bergskedjan är en del av Klippiga Bergen och sträcker sig genom både södra Colorado och norra New Mexico. Väderprognosen borde vi dock ha kollat. På passet hamnar vi i snöstorm, en whiteout som tvingar oss krypa fram långa sträckor. Målet är staden Alamosa där vi hittar ett motell. En knapp timmes körning kvarstår till Great Sand Dunes National Park.

Vi besöker ännu en amerikansk nationalpark med ökennatur. Ännu ett ganska kompakt område med sand, 78 kvadratkilometer. Här finns de högsta dynerna i Nordamerika. Den högsta når 230 meter över slätten. Sanden ligger på ena sidan av San Luis Valley som är en enormt vidsträckt och helt platt dalsänka mellan Klippiga Bergens bergskedjor, 12 gånger 20 mil stor. Under geologiska historien fylldes dalen och dess sjö med sediment från omkringliggande bergen. När sjön torkade ut blåste den dominerande sydvästvinden det mesta av sanden mot östra bergskedjan Sangro de Cristo (namnet betyder Kristi blod) som höjer sig 2100 meter över dalsänkan. Dynerna tornar läckert upp sig. Här kan jag fotografera de väldiga sandbergen med skyhöga toppar tätt inpå, den högsta Mt Herard är 4053 möh. Detta var min förhoppning med besöket. Under ett par dagar återvänder vi till dessa monumentala sanddyner med beige sand. På mornarna är det nedåt tio grader Celcius.  

Resan börjar gå mot sitt slut. Nu siktar vi mot gamla staden Taos i kanten av bergen i Sangro de Cristo. På vägen dit väntar en av de största överraskningarna för oss, den 240 meter djupa och åtta mil långa klyftan som Rio Grande karvat ut i basaltklippor som tillhör ett vidsträckt lavafält i dessa delar av New Mexico. Floden är den fjärde längsta i Nordamerika men är ganska smal i detta källområde. Vi passerar den över en hissnande bro. 

Staden Taos anlades 1615 av spanjorerna som var de första europeiska kolonisatörer att tränga in i New Mexico, därav delstatens namn. I staden dominerar pueblo-arkitekturen, lådliknande lerhus som tillhör urbefolkningens byggnadsstil. Utanför staden finns ett världsarv Taos Pueblo med en by av gamla hus staplade på varandra. Pueblo-indianerna byggde dem av rödbrun soltorkad lersten som kallas adobe. En arkitektonisk signatur är det mjuka och avrundade formspråket fast husen är fyrkantiga. Tyvärr har inte världsarvet öppnat för säsongen så vi drar vidare till Santa Fe, huvudstaden i New Mexico, där vi stannar de sista dagarna. Det är en oväntat gemytlig stad vars centrala del domineras av pueblo-arkitektur. Den är inte stor, bara drygt 70 000 innevånare varav hälften är spanskättlingar. Här hittar vi till ett museum med verk av USA:s världsberömda konstnär Georgia O´Keeffe som mest blivit känd för sina modernistiska målningar av blommor, växter och landskap. Vi blir tagna av hennes vackra tavlor. Hon intresserar mig också för att hon gärna umgicks med berömda fotografer som Ansel Adams och Eliot Porter och var gift med en av förgrundsgestalterna inom amerikansk fotografi Alfred Stieglitz. 

Vad göra mer? Vi hittar till nationalmonumentet Bandelier som ligger sju mil väster om Santa Fe. Det omfattar en djup kanjonlikande dalklyfta i Jemez-bergen som byggts upp av vulkanism. Strålande vackra vulkaniska bergarter exponeras i klipporna som omger Frijoles Canyon som är uppkallad efter bäcken i djupet. Vi vandrar ned till ett vattenfall och skymtar Rio Grande i form av ett ganska smalt vattendrag längre ned. Nästa dag återvänder vi för att beskåda ruinerna efter puebloindianernas bosättningar i kanjonen. De äldsta dateras till 1100-talet, men området har varit befolkat i tiotusentals år. Uppe i de lodräta klipporna byggde man flervåningshem som vi kan besöka via branta svindlande stegar. Mitt i kanjonen på en platt yta ligger resterna av Tyuonyi, en cirkelrund befästning av pueblo-hus. Nationalmonumentet är uppkallat efter antropologen Adolph Bandelier som kartlade fornfynden under slutet av 1800-talet. Ofta namnger man platser efter bemärkta personer i det här landet. Mycket sevärt hursomhelst. I morron reser vi hem efter en lyckad roadtrip i New Mexico.