Archive | Okategoriserade

MINA ”FÖRSTABESTIGNINGAR” I SAREK

Sarek är fjällbestigarens eldorado. Utsikt från Soabbetjåhkkå mot Ähpar, augusti 1999. I juli 1896 var Axel Hamberg pionjär på denna topp.

Att vara första människan på en fjälltopp är få förunnat. Visserligen finns nästan oräkneligt många berg på Jorden, och fortfarande ligger åtskilliga så svåråtkomligt att ingen ännu satt sin fot på dem. Men i väl kartlagda fjälltrakter är alla pregnanta höjder sedan länge bestigna och rösade. Rösena uppförs på högsta punkten – om detta är möjligt – för att visa att någon redan varit där, som ett tecken åt efterföljarna.

I äldre tider var bergsmassiven geografiska mysterier. Topografisk utforskning var en stark drivkraft när alpinismen uppstod vid Mont Blanc i slutet på 1700-talet. Också äventyrslusta var en sporre. Ett halvt sekel senare, under guldåldern i Alperna, bestegs den ena toppen efter den andra. Alpinisternas topografiska nyfikenhet överskuggades då av den sportsliga utmaningen och ärelystnad. En person som före någon annan tog sig upp på en jungfrulig topp vann stor prestige, man tävlade. När alla betydande berg hade erövrats, blev alpinismen en mer renodlad klättersport. Bergsbestigarna började avsiktligt välja svåra leder upp. Vägen blev målet. Även med denna approach tävlade man, och gör så än idag. Potentialen att hitta nya klätterleder är nära nog oändlig, men chansen att vara den första människa som når högsta punkten på en obestigen fjälltopp finns snart inte kvar. Jordens tillgångar på berg är trots allt begränsad.

Lulep Stuollo 1399 möh. På denna topp var jag och Arne Larsson sannolikt de första människorna, tro det eller ej. Året var 1994.

I svenska fjällen pågick pionjärernas guldålder under årtiondena före och efter förra sekelskiftet. Våra högsta bergstrakter låg avigt till och redan att nå dem var förenat med en expedition. De mest utmanande massiven fanns i Lappland där Sulitelma sedan början av 1800-talet ansågs vara landets högsta punkt. Dess svenska Stortopp bestegs troligen första gången 1868 av en lektor vid namn G Elowson som efteråt berättade om sitt äventyr i en skrift utgiven av Kungliga Vetenskapsakademin. 

Massivet Sulitelma sett från fjället Jiegnaffo i Padjelanta..

Drygt två decennier senare 1879, upptäckte man att Sarektjåhkkå var högre. Toppen bestegs av kartografen G W Bucht tillsammans med en hantlangare. Ett år senare 1890, kartlade Bucht Kebnekaise som befanns vara ännu högre och strax efteråt fick den franske upptäcktsresanden Charles Rabot veta av Rikets Allmänna Kartverk att Kebnekaise var högst i Sverige. Uppgiften eggade honom, men det dröjde till den 22 augusti 1883 innan han blev den förste att ta sig upp på landets tak. ”Först” är dock en sanning med modifikation för troligen hade samer varit uppe på Kebnekaise långt innan Rabot. En gammal offerplats är känd på platån alldeles nedanför Sydtoppens glaciär, och Kebnekaise kallades Passekaise av gamla tiders renskötare. Namnet betyder ”heliga fjället”. 

Sveriges tak. Kebnekaise höjer sig drygt 900 meter över Tarfaladalen.

Kebnekaise och Laddjuvaggi från söder. Här är nivåskillnaden mellan dal och topp nästan 1500 meter. Kebnekaise fjällstation syns nere tv.

Troligen var det genom denna dal Cuhcavaggi, som Charles Rabot med sitt sällskap kom från Norge på väg till Kebnekaise, som syns i fonden. Glaciären som framträder har fått sitt namn efter Rabot. Man ser också fjällryggen th som Rabot följde upp till Sydtoppens glaciärhätta.

Rabot hade haft ett par dagar med dåligt väder i Tjäktjavagge, dit han kommit från Norge med tre norska följeslagare. När regnet upphörde gav de sig iväg för en kort rekognosering som blev längre än de tänkt, och ”endast iklädd kalsonger för att hushålla med mitt enda par byxor, som icke sakna en del revor”, nådde Rabot och de andra Kebnekaise Sydtopp framåt kvällen. Emellertid blev bestigningen inte allmänt känd i Sverige förrän hans bok Au Cap Nord kom ut i Frankrike 1898. Detta dröjsmål var oturligt för en viss J A Björling. Endast sjutton år gammal genomförde han den första officiella svenska bestigningen på Kebnekaise 1889, tillsammans med kamraten A O Hultman. Eftersom de inte kände till Rabots bedrift trodde Björling att de var förstebestigare, men ack nej. Sorgligt nog omkom han tre år senare i en arktisk expedition som han hade initierat. Några år därefter, mer precist 1895, började Axel Hamberg sin verksamhet i Sarek, både som vetenskapsman och fjällbestigare. Sannolikt är han den pionjär som genomfört det största antalet förstabestigningar i Sverige, närmare bestämt 35 stycken.

Legenden Axel Hamberg.

Därmed har vi kommit till det fjällområde som den här texten ska handla om – Sarek. I denna trakt har jag haft glädjen att få rösa fyra fjällknallar. Ordet knalle är medvetet valt eftersom höjderna ligger omgivna av högre toppar och dessutom är lätta att bestiga. Som klätterfjäll saknar de intresse, men det är onekligen fascinerande att de kunnat förbli orösade ända fram till andra halvan av 1900-talet. Nedan berättar jag om dessa turer med stöd av de nya fantastiskt detaljrika kartorna från förlaget Calazo i skalan 1:25 000. 

Här skriver jag dagbok på Pelaslätten 1967. Foto L Jonsson.

NAMNLÖSA TOPPEN 1790 möh

Denna anonyma knalle ligger i massivet Sarektjåhhkå och är ganska toppig. Tillsammans med två kompisar gick jag upp på den sommaren 1967. Lars Jonsson och jag hade då tänkt tillbringa flera veckor i Sarek för att klättra i intressanta fjällmassiv, inledningsvis ihop med Owe Karlström som senare skulle fortsätta för egen räkning. Gemensamt hade vi utgått från Saltoluokta och tagit oss över lågfjällen söder om sjön Bietsavvre (Petsaure) och etablerat ett basläger vid sjön Bierikjavrre (Perikjaure). Den 22 juli 1967 vaknade vi till utmärkt väderlek och siktade mot Svarta Spetsen, som är ett ovanligt djärvt fjäll för att ligga i Sarek. Över den snötäckta glaciären Tjåggnårisjiegna pulsade vi upp till passet mellan Svarta Spetsen och Spijkka och under lunchen diskuterades planerna i det gassande solskenet. Oplanerat skippade vi Svart Spetsen och siktade istället på Sarektjåhkkå. Turen fortsatte uppåt, över en timid knalle (1771) norr om Svarta Spetsen och vidare på den blockrika och böjda kammen som ledde norrut. Den bildade ett stup mot Mikkajiegna och längs detta kom vi upp på toppen som idag har siffran 1790. Till saken hör att vi endast orienterade med hjälp av generalstabens gamla karta från 1800-talet i skalan 1:200 000. Den var ett konstverk – som dåtidens fjällvandrare sa med glimten i ögat. Även Hamberg hade ritat en karta över Sarek och den var nästan bättre, men inte särskilt detaljerad. 

Generalstabens karta från 1800-talet.

Vår färdväg.

Bilden visar topografin kring toppen 1790 som är marked med en röd punkt. Spijjka är sadelfjället th och i mitten står Svarta Spetsen. Panorama från Rijddatjåhkkå.

Att toppen 1790 över huvud taget existerade blev en överraskning för oss, och även att den visade sig vara orösad. Skumt skrev vi efteråt i vår gemensamma dagbok, kanske var den obestigen eftersom den inte fanns på kartan och dessutom låg omgiven av andra högre toppar och därför inte lockade till bestigning. På högsta punkten byggde vi ett stenröse, plockade fram en liten filmburk av aluminium, skrev datum och våra namn på ett papper som stoppades i burken och placerade denna inne i röset. Därmed gjorde vi anspråk på att vara förstabestigare och fortsatte turen. 

Owe Karlström th och jag tv, 1967. Foto L Jonsson.

Passet nedanför Spika 1967, jag th. Foto L Jonsson.

Vi fortsatte norrut längs det hissnande tvärstupet mot glaciären på vår vänstra sida. I riktningen framåt hägrade Bucht-topparna, men när vi kommit upp dit slöt sig molnen. Virvlande snö drev in med hård blåst. Sikten krympte till en white-out. Dessbättre lättade dimman efter en kort stund och vinden avtog när vi klättrade med repsäkring förbi ett hak och vidare upp till Sydtoppen på Sarektjåhhkå. Sedan fortsatte vi till Stortoppen där en frystorkad middag intogs (spagetti med köttfärssås) samtidigt som en stor humla surrade över oss. Nästa prövning blev den svindlande smala kammen till Nordtoppen och repet kom därvid åter till användning. Från Nordtoppen klättrade vi tillbaka till Stortoppen, hasade nedför sydbrantens snöfält till Mikkajiegna, och nådde utmattade tältet efter 16 timmars ihållande aktivitet från start. Klockan var 02 i den ljusa sommarnatten. 

Sarekmassivet sett från Skarjatjåhkkå. Toppen 1790 är markerat med röd punkt. Man ser tydligt mot himlen hela den fjällkam som vi följde, med 1790, Bucht-topparna, Sydtoppen, Stortoppen och en liten flik av Nordtoppen.

När jag efteråt granskade vad som var skrivet om tidigare i bestigningar i närområdet kring ”vår” topp, finns inget nämnt om denna. 1924 var T Boberg och J Jönsson förstabestigare på Buchttopparna. De gick över Oarjep Sarekjiegna och klättrade uppför den östra knallen till högsta punkten. Tillbaka gick de samma väg ned till glaciären och Boberg fortsatte därefter ensam till passet vid Spijkka, där vi hade rastat. Han gick således aldrig över toppen 1790. Andra pionjärer i närheten av ”vår” knalle var D Nygren, T Rydberg och T Green som i juli 1934 besteg Svarta Spetsen från passet vid Spijkka, gick upp och ned samma väg, men de gjorde inget mer på dagsturen. Därefter under 1950- och 60-talen, har möjligen en handfull fjällvandrare varit uppe på Buchttopparna, men att någon skulle ha passerat över 1790 utan att bygga ett röse, håller jag inte för troligt.

Jag klättrar på Perikpakte (Bierikbakte) 1967. Basstavagge i bakgrunden. Foto L Jonsson.

Sommaren 1967 klättrade Jonsson och jag också upp på Bierikbakte (Perikpakte) som är en av de mest alpina topparna i Sarek. Förstabestigare var ovannämnde T Boberg som i sällskap med I Eklund hade varit där vintern 1924. Under hela vår Sarekvistelse växlade vädret kraftigt. Ambitionerna kom av sig men vi kunde ändå ta oss upp på Låddebakte där Hamberg hade byggt ett röse drygt sjuttio år tidigare.

Perikpakte (Bierikbakte) från Pelaslätten (Biellavallda) med sjön Perikjaure (Bierikjaure). Allra överst på toppen kan man urskilja den skreva som bestigare söderifrån måste hoppa över för att nå högsta punkten.

LULLIHATJÅRRO 1785 möh

Nu är vi i massivet Pårte (Bårdde) i sydvästra Sarek. Den topp som vi rösade 1970, var redan bestigen, det kunde vi läsa i efterhand. G Billing och H Tjerneld hade varit uppe på denna knalle mitt under andra världskriget i april 1942 och alltså gjort en vinterbestigning vilket förklarar varför de inte hade byggt ett röse. Båda herrarna hörde till den lilla skara pionjärer i svenska fjällen som också var drivna alpinister. 

Lägerplatsen i Lullihavagge nedanför fjällryggen Lullihatjårro, 1970.

Flygbild 1999 över Bårddejiegna (Pårteglaciären) Sareks största ismassa. Th finns en röd punkt för Lullihatjårro 1785 möh.

Sommaren 1970 var vi tre i sällskapet, min fästmö Jill, vår kompis Göran Palmgren och jag, och vi ville gå upp på toppar utan att klättra. Några säkringsprylar som rep, hammare och bultar togs inte med. Avancerad klättring i vildmarken Sarek medför synnerligen tunga packningar. En bas etablerades i Lullihavagge där vi stannade i tre dagar. Den sommaren tillbringade Jill och jag sex veckor på raken i Sarektrakten. Göran hade kommit upp till Kvikkjokk efter halva tiden, där vi mötte honom. Vandringen gick över Pårekslätten och runt Boarektjåhkkå till Lullihavagge.  

 

Pårtemassivet sett från Gådokgajsse. Lullihatjårro 1785 markerad med röd punkt.

Bårddejiegna från Boarektjåhkkå. Röd punkt markerar vår topp.

Tisdagen den 11 augusti 1970 strävade vi alla tre uppför branten på Lullihatjårro till dess östra topp 1566 möh. ”Det gamla röset var en aning skamfilat”, skrev jag i dagboken, i betydelsen halvt raserat. Därifrån fortsatte vi följa fjällryggen till den västra toppen 1785 möh där vi ”… blev förbryllade enär inget röse fanns.” Sålunda byggde vi ett men ”..om vi var förstabestigare eller inte låter jag vara osagt”, enligt dagboken. En förutseende reservation med facit i hand. 

Utsikt från Skajddetjåhkkå. Lullihatjåhkkå är hajfenan överst tv. Lullihatjårro 1785 har en röd punkt. I mitten framträder det sällsynt vackra fjället Gaskastjåhkkå.

Egentligen hade vi samma dag även tänkt bestiga Lullihatjåkkå, men hamnade vid ett hak mitt emot den tvärbranta sydväggen när vi fortsatte från 1785. Eftersom vi inte hade prylar till klättring gick vi istället ned på Bårddejiegna (Pårteglaciären) och vandrade på isen nedanför fjällkammen vi nyss varit uppe på. Vi rundade östtoppen och kom slutligen tillbaka till tältet. Flera decennier senare var jag åter uppe på Lullihatjårro. Den gången med en panoramakamera och kunde konstatera att detta är en utmärkt och lättbestigen utsiktspunkt.

RUOPSOKTJÅHHKÅ  1853 möh

Lägerplats i Basstavagge med Ruopsoktjåhkkå i skyn.

Vandring uppför Ruopsoktjåhhkå med Sitojaure i bakgrunden.

Nu är vi i massivet Ähpar där Björn Winell, Ola Ljungqvist och jag i augusti 1998 överraskande kunde rösa nordtoppen på Ruopsoktjåhkkå 1853 möh. Utgångspunkt för den dagsturen var ett läger i dalen Basstavagge. Högt upp på fjället drog dock dimman in och vi avstod från att gå vidare till högsta punkten 1914 möh. Något röse på toppen 1853 stod inte att hitta så vi byggde upp en prydlig stenhög, innan vi vände neråt. Rösningen blev senare omnämnd i en notis i Utemagasinet, och då reagerade en läsare som menade att han hade varit uppe på denna topp. Uppgiften lät trovärdig, och så kan det vara. Varför han inte hade uppfört ett röse framgick dock inte.

LULEP STUOLLO 1399 möh

År 1994 gjorde Arne Larsson och jag en lång Sarekrunda från Kvikkjokk och tillbaka dit. Om denna tur har jag berättat i Svenska Fjällklubbens årsbok Till fjälls 1994-95. Den elfte augusti 1994 tältade vi i Jiegnavagge och här följer ett redigerat utdrag ur den del av artikeln som handlar om vår förstabestigning.

Lulep Stuollo sedd från Rijddatjåhkkå.

Här har teleobjektivet fört oss närmare Lulep Stuollo. Bilden visar den sammansatta topografin i massivet Bielloriehppe (Pelloreppe).

Lulep Stuollo bildar en av de karaktäristiska ´stolsitsarna` som kantar den breda dalen Sarvesvagge. Fjället ligger en knapp mil norr om Jiegnavagge där vi hade vårt läger. Förmodligen var knallen på grund av sin relativt låga höjd och avrundade form förbisedd av toppbestigarna, tänkte vi. Lulep Stuollo är omgivet av betydligt högre och mer utmanande fjäll i massivet Bielloriehppe vilka brukar stjäla all uppmärksamhet. Denna gång lockades vi dock av vår utvalda topps läge ovanför det laddade mötet mellan Rapadalen och Sarvesvagge i Sareks hjärta. Utsikten måste vara förstklassig, av kartan att döma.

Högplatån nedanför Lulep Stuollo (röd punkt) är en anmärkningsvärt stor öppen yta inklämd mellan fjällen i massivet Bielloriehppe.

Vägen dit var höglänt. Topparna som respektingivande omringar lägerplatsen och Jiegnavagges inre kittel separeras av tre pass. Det västra leder till Gashkasvagge och är en beprövad färdväg mot Sarvesvagge. Det östra döljer glaciären Stuollojiegna och begås ytterst sällan av vandrare eftersom man kommer ut på en sprickig ismassa (vi hade gått där på dagstur under färden 1970 som nämnts ovan). Passet i mitten ligger nedanför fjället Unna Stuollo och tycks vara den mest gåtfulla av övergångarna. Denna bräsch blev vårt vägval och vi undrade hur många som trampat däruppe genom åren? Färdvägen var stenig och ansträngande, var inget naturligt vägval för den som vill vandra med hela sin packning från Jiegnavagge och vidare norrut. 

Två stora snöfält förenklade stigningen upp till passet. På höger sida, dvs österut, höjde sig en djärv tvillingtopp som hade en svårtillgänglig sadel mellan sina båda spetsar (Stuollotjåhkkå ). Den bergssidan bestod av glatta svahällar som blänkte starkt, och passpunkten formade en kompakt, cirka femti meter bred vagga som höll isär de omgivande bergsidorna. Passet hade dessutom en formidabel tröskel vilken dolde synfältet på andra sidan. Däruppe såg vi på avstånd flera bekanta Sarekfjäll, främst Riddatjåhkå, Sadelberget och Ahkatjåhkkå. Blicken leddes genom en halfpipe som svängde svagt. På vägen ned genom böjen vidgas synfältet allteftersom. Bakom branten på högra sidan dök Sarektjåhkkå successivt upp.

Utsikt mot Sarvesvagge från Lulep Stuollo.

Den hemliga ravindalen mynnade ut i en knappt kilometerstor och avskärmad blockslätt som mot norr inramades av Lulep Stuollo. Väster om toppen såg vi en glipa där en brant klyfta störtar ned mot djupet och grönskan i Sarvesvagge. Vi rastade vid en liten vattensamling på högplatån och fortsatte sedan uppför den två hundra meter höga bergsryggen på Lulep Stuollo; den mest naturliga vägen upp. Toppen visade sig bestå av en välvd platå med branta stup mot Sarvesvagge. Översta biten dominerades av stenar och jord i ett rutmönster på marken, och toppen saknade ett röse!

Inte ens i vår vildaste fantasi hade vi trott att Sarek år 1994 ruvade på en orösad topp av denna dignitet. Troligen var den obestigen. Om den saken skrev jag senare en artikel i Utemagasinet som publicerades i nr 7 1994. I texten resonerar jag om sannolikheten att vi var först. Renskötare kan ha varit där och de lämnar normalt inga spår efter sig. Mot detta talar att de inte brukar ägna sig åt fjällbestigning. I Sarvesvagge där renflyttningsleden tidigare gick, måste de branta stupen på Lulep Stuollo ha upplevts som ett hinder. Nej, jag tror inte att någon under rajderna varit uppe. 

Andra fjällbestigare? En genomgång av bestigningslistorna och tänkbara artiklar i Till fjälls gav inga uppgifter om äldre bestigningar på detta fjäll. Vinterturer kan ha genomförts innan vi var där, men verkar inte troligt. Min slutsats i artikeln var följande: Med en sannolikhet gränsande till visshet har denna topp aldrig tidigare varit bestigen på sommaren. Med en nästan lika stor sannolikhet inte heller på vintern. Jag tror därför att Arne och jag var förstabestigare , vilket är sensationellt så långt in i modern tid. Att det var vi som byggde röset är ovedersägligt, och ingen har ifrågasatt vårt påstående om att detta var en förstabestigning. 

REFLEKTION

Det mesta talar för att alla väsentliga toppar, höjder och knallar i Sarek, numera är bestigna och rösade. Om någon finns kvar år 2020 vore det sensationellt. I min artikel i Till fjälls 1994-95 skrev jag följande: ”Om ordet avkrok ännu har någon relevans så är det här (Lulep Stuollo). En amerikansk naturfilosof har sagt, att av alla avbräck som civilisationen åsamkat människors naturupplevelse, så är förlusten av geografisk isolering det allvarligaste. Jag håller med om det.” 

Bobbo Nordenskjöld står på toppen av Nilas kam när vi 1999 spelade in en film om Sarek i serien Vildmark (finns att se på SVT Play). Numera finns inga toppar kvar att vara först upp på, men fjällen är fortfarande våra – att utforska efter vår egen förmåga.

Nyupptäckternas era är definitivt avslutad. En kompensation för den förlusten är att vi nuförtiden kan glädja oss åt mängder av information i bilder, texter och kartor. I detalj kan vi planera våra bestigningar och hitta till svåråtkomliga platser på ett inträngande sätt som var mycket svårare förr. Detta är trevligt, men ger en annan upplevelse (inte nödvändigtvis sämre) än den som pionjärerna fick. 

8

Klassisk vandring genom Sarek

Utsikt mot Rapadeltat från Nammasj. Skierffe till vänster och i skogen långt bort framträder den öppna marken i Aktse.

Sarekturer kan inledas på olika sätt. Denna gång behövde vi vara rationella och flög till Nammasj från Vietas. Vårt mål var Rapadalen. Jag skulle guida en grupp fotografer som deltog i ett arrangemang av Zoom Fotoresor och vi hade bara åtta dagar till förfogande. Under denna utmätta tid ville vi få ut det mesta möjliga av området. 

I strålande väder den 18 augusti 2020 landade vi, nio personer, strax utanför nationalparksgränsen. När tystnaden lagt sig kunde vi beundra naturen. På nära håll, ovanför skogens krokiga fjällbjörkar reste sig den höga klippväggen hos berget Nammasj; en välkänd och tärningsformad siluett mitt i dalgången. Toppen skulle förstås bestigas och vyerna förevigas. Vi var ju fotografer med förkärlek för landskapsmotiv.

Fjället Tjahkelij ser ut som ett ”table mountain”.

Rapaälven från Nammasj.

På väg ned från Nammasj med vyn inåt Rapadalen och Sareks hjärta

Efter att ha letat upp stigen som löper genom Rapadalen (och som börjar nedanför Nammasj) och dessutom gått vidare på denna en kort bit, stannade vi för att kränga av packningen och med bara kameran till hands påbörja bestigningen. Tyvärr hade vi missat det anslutande trampspåret upp till Nammasj, vilket var otydligt, men efter en kort sträcka i backen upptäckte vi denna stig. På bergets högsta krön kunde vi sedan överblicka Rapadeltat och dess magnifika pussel av slingrande isblåa vattenkanaler, små blänkande gölar, stora ytor med omväxlande halmgula myrar och ärtgröna videsnår samt långsmala bårder av ömsom gatstensgråa och ömsom asfaltsvarta sandbankar som smekte det sakta flödande vattnet. Sannerligen är denna måleriskt vackra plats unik i den svenska naturen, och lika sant är att vår Sarektur hade fått en rivstart när vi kunde fotografera hela sceneriet, visserligen i bländande vykortsfagert solsken, inte det bästa för konstfärdiga bilder, men ändå. Naturupplevelsen kändes lika viktig som fotona vi tog.

Den snåriga stigen längs Rapaälven.

Första lägerplatsen.

Iskallt dopp.

Tillbaka nere på Rapadalsstigen och med hela packningen på ryggen gick vi vidare, stundtals kittlande nära brinkens höga kant där stigen touchade älven. Ute på en stenig och torrlagd bank blev det stopp för lunch. Synbarligen var vattenståndet ganska låg just nu. Åter på vandrande fot blev det också slående hur tät och snårig vegetationen i Rapadalen är. Jag drog till minnes min senaste färd här 2013. Nu tyckte jag mig märka att snåren av vide och fjällbjörkar hängde tätare över stigen än då. Kanske är detta en effekt av klimatförändringen. Kanske har en liten temperaturhöjning och en ökad halt koldioxid satt fart på växtligheten. Titt som tätt fick vi tampas med grenar och sly som daskade mot bröstet och ansiktet, som i en äkta djungel. Jag hade inget minne att det var så förra gången. 

Brudborst.

Nordisk stormhatt.

Tolta.

Innan vi kommit så långt som det var tänkt för dagen, dök en läcker lägerplats upp på en hög strandkant invid Rapaälven, nedanför bergskammen Ridok. Eftersom det fanns plats för alla sju tälten, stannade vi oplanerat för natten, mitt i dalens vagga och med sikt mot en avrundad långsträckt fjällsluttning på andra dalsidan. Flexibelt sinne är en dygd i Sarek, mässade jag medan eftermiddagssolen värmde så gott att vi efter tältresningen badade i Rapaälven, några av oss. Loj ström, grund botten och svinkallt vatten. 

Gänget.

Nästa dag inleddes med samma glada väder vilket underlättade stämningen, för vandringen var inte någon söndagspromenad. Den snärjiga skogen och bitvis gyttjiga marken tog en hel del på krafterna. Dessutom ställdes vi inför många stigförgreningar som var förbryllade. Vilket är huvudspåret undrade vi och hamnade ibland fel, följde en stig som steg för steg löstes upp i intet varpå vi fick vända om och gå tillbaka. Uppenbarligen hade vandrarna i dalen spritt på sig där framkomligheten varit besvärande. Jag fick samtidigt en känsla av att det är svårare att urskilja huvudspåret när man går i den färdriktning som vi gjorde, dvs mot Rapaselet. År 2013 hade jag kommit från motsatt håll och inte upplevt samma svårighet att följa den upptrampade stigen genom dalen.

Vad över Lulep Vassjajågåsj.

Vad över Rapaälven!

Några som vi mötte berättade om utlagda trädstammar över det första lite större vattendrag som skulle forceras, Buovdajågåsj. Stigen vi följde ledde fram till vadplatsen som dock saknade de utlovade stammarna. Sålunda blev det ett vad, som dessbättre var lätt. Längre fram gav skogen vika för en del öppna myrmarker och där kunde vi se mer av landskapet omkring oss. Framåt i färdriktningen reste sig Lulep Spadnek, en bergsrygg som stack ut på tvären mot Rapadalens mitt, och längre bort som en kuliss på andra sidan Rapaälven, höjde sig de mäktiga branterna i massivet Gådoktjåhkkå. Topografin började bli imponerande och en alpin atmosfär svepte över oss. 

På en av myrarna som vi gick över fanns en ganska nyanlagd spång. Den gav mig hågkomster om en gammal situation. 1987 hade jag som utsänd tjänsteman från Naturvårdsverket gått här med dåvarande chefen för ”Fjällenheten” i Jokkmokk. Vi skulle tillsammans bedöma var någonstans i Rapadalen man behövda lägga ut spänger. Han vill dra på, medan jag försökte bromsa. Bakom uppdraget fanns ett beslut att en del myrar i dalen skulle skyddas mot det slitage som vandrarna åstadkom. Resultatet blev att alla bräder som hade körts ut vintern innan, inte behövde användas. Ja, det var tider det. Under senare år har man uppenbarligen bytt plank på de mest nedslitna spängerna. Min åsikt 1987 hade varit att vandrare som går här skulle uppfatta dessa spänger som en hjälp för att underlätta framkomsten, vilket är emot ett av syftena med Sareks nationalpark där inget ska göras för att göra terrängen lättframkomlig. Sarek ska vara en genuin vildmark, och den uppfattningen står jag fortfarande för.

Myr med spång.

Vyn mot inre Rapadalen och fjället Stuor Skoarkki.

Svirjajokken vid Stuor Skoarkki.

Mattan med polarull.

Efter första rejäla backen sedan starten, rundade vi Lulep Spadnek och fick snart se vyn mot branterna längre in i Rapadalen, mot massivet Skoarkki som lät oss ana den dramatik som väntade. Molnen började sakta invadera himlen och temperaturen sjönk, men trots det gick kamerorna varma. En Sarektur som denna – på temat fotografering – är inte direkt en kurs i fotografi. Vi kunde ju inte följa upp dagens fotoskörd med diskussioner kring en bildskärm. Men prat om bilder, kameror och fotografering uppstod då och då spontant under hela turen. Alla deltagare hade proffsig utrustning, utom en som nöjde sig med mobilen. Fördelen för honom var att han sparade vikt och hade en enkelt tillgänglig kamera. Några hade för övrigt med sig två kamerahus. Deltagarnas startvikt låg mellan 20 och 25 kilo, själv hade jag bara 17 kg i början och 14 på slutet. Återkommer till detta på slutet.  

Sandbank med gräs.

Sandbank med spår av lodjur.

Stenar i Rapaälven.

Stigen fram till vadet över Lulep Vassjajågåsj var bitvis snårig och lurig, men vadet innebar inget större problem. Vi hade olika teknik att ta oss över, några satte på sig sina lätta vadarskor, andra gick tveklöst ut i strömmen utan att ta av kängorna. På andra sidan jokken lurades vi gå ner mot Rapaälven på ett av trampspåren och tvingades därmed göra en onödig abrovinkel innan vi hittade tillbaka till huvudstigen. Längre fram, vid Alep Vassjajåggåsj, uppehöll sig flera vandrare, och sammanlagt under hela vandringen genom Rapadalen såg vi drygt 20 personer, de flesta på väg i riktning mot oss, och hälften ungefär var från andra länder; Tyskland, Danmark, Frankrike och Luxemburg. 

Även biflödet Alep Vassjajåggåsj var en lätt match att korsa och därefter drog vi oss ned mot Rapaälven för att följa stigen längs strömmen. Därnere fanns det öppen hedmark på markytor av sediment mellan älven och kärren längre in. Detta var en utmärkt lägerplats med grandios sikt mot fortsättningen in i Rapaselet. Nästa dag mötte vi efter en kort vandring den ökänt djupa kanalen där jag hade tagit av mig byxorna för att komma över 2013. Nu kunde vi galant runda kanalens utlopp i Rapaälven på sandbankarna som hade blottlagts, för att sedan fortsätta torrskodda längs älven. Molnbasen hade börjat sjunka och hölja topparna i sin dimma, men vi kunde alltjämnt se Rapaselet i hela dess längd och travade lättsamt på den tydliga stigen. Ett kärr passerades med mattor av polarull som förgyllde den storslagna naturen. 

Två svenska vandrare dök upp och när vi sedan hade gått vidare efter ett sedvanligt samtal, hittade vi efter någon kilometer en mobil som låg synlig på stigen. På displayen kunde man se att det var mannen som vi just hade pratat med. Saken utvecklade sig till en solskenshistoria, för efter sin hemkomst ringde ägaren nämligen till Zoom Fotoresor för att höra om vi hade sett hans telefon och till hans stora glädje kunde en av oss sedermera återbörda den högt värderade prylen.

Lägerplatsen nära Skårkistugan.

Ungefär en kilometer innan Skårkistugan som är Sarekpionjären Axel Hambergs gamla boning från 1914, stannade vi vid lunchtid för att etablera nästa läger. Marken i den frodiga björkskogen nära Rapaälven gav just här bra plats åt alla tält. Efter lunchen var det dags för en utflykt med kamerorna. Skårkistugan visade sig vara öppen eftersom några grabbar var där för att måla huset, utsända av länsstyrelsen i Norrbotten. För oss blev detta en bonus eftersom vi nu kunde titta in i detta intressanta kulturminne som normalt är låst. För sina forskningsprojekt hade Hamberg uppfört fem stugor i Sarek. Skårkistugan nyttjades mest som mellanstation vid transporterna till Tjågnorisstugan som sedan länge är bortförd och numera finns att se i fjällträdgården i Jokkmokk. Det sistnämnda pörtet låg närmare massivet Sarektjåhkkå vilket intresserade Hamberg särdeles mycket. Även kring Skårkistugan genomfördes en del forskning, bland annat av fallvindarnas styrka.

Skårkistugan.

Bortom stugplatsen blev skogen synnerligen yppig med högväxta och blommande örter, främst nordisk stormhatt, tolta och brudborst. Att gå genom denna natur var en pärs, men några av oss lyckades ändå komma ut på en av de torrlagda, ganska stora och platta öarna i Rapaälvens lopp, men först efter att ha forcerat dyngblöta myrar och viden. Tyvärr var fjällen omkring oss insvepta i moln och någon bestigning kom inte på tal, men vi kunde ändå se långt in i Sarvesvagge.

På var sin sida om en kanal.

Renar och Telmasluttningen.

Nästa morgon uppstod stiliga spegelbilder i Rapaselets laguner. Det häftiga fjället Bielloriehppe visade upp sig och bildade hjärtknipande motiv på vattenytan vilket fick mig att tänka på en text av den gamla fjällpionjären H N Pallin i Turistföreningens årsbok 1923: ”Rapadalen vidgar sig här till det sjöliknande Rapaselet, och naturen blir mera storartad än någonsin. På selets gallerier samla sig fjälljättarnas yppersta representanter i olympisk prakt och blicka ned på dessa leende idyller med nådigt välbehag. Det är svårt att ge priset åt något särskilt av dessa dristiga fjäll, men ändå tvekar nog ingen att ge det åt Pelloreppe. Det reser sig tätt inpå dalgången och stiger med så hemska branter upp mot molnen, att man väl knappast i Sverige kan finna ett motstycke till dess högalpina karaktär.”

Bielloriehppe (Pelloreppe) speglar sig i Rapaälven.

Ovanför Skårkistugan med Bielloriehppe i bakgrunden.

Rapaselet.

Bielloriehppe.

Vad över Jilajåhkå.

Upp mot Snavvavagge.

Inlandsisens efterlämnade konstverk i Snavvagge.

Vandring ned från Snavvavgge.

Bielavallda och toppen Tjåggnåris. Bielavarasj skymtar till vänster.

Vädret hade dock bestämt en annan utveckling än vi hade önskat. Medan vi rev lägret fångades de frilagda topparna av molnen. Återstod bara att gilla läget. Nästa etapp skulle leda oss upp i passet Snavvavagge, vilket inledningsvis bjöd på en lång och bitvis brant backe, nästan 500 meter ihållande stigning upp i molnen. Däruppe gick vi nu för första gången under färden på nakna fjällhedar, men sikten var obefintlig. På andra sidan passet lättade vädret och landskapet trädde fram med en vidsträckt och tjusig vy mot övre Rapadalens deltaland och ännu längre bort syntes Sarektjåhkkås många toppar. Sceneriet beundrades innan vi fortsatte gå den tuffa nedstigningen till Biellavallda, en bitvis brant, stenig och snårig backe som nästan tog musten av några deltagare. Där marken planade ut hittade vi en fin ängsmark att resa tälten på, nära den lilla höjdkullen Bielavarasj. Och inte nog med det. Solen bröt samtidigt igenom och sände ut knippen av magiskt ljus över slätten Biellavallda och bort mot det formsköna fjället Bierikbakte, Sareks drottning i min ögon.

Lägret på Bielavallda.

Bierikbakte speglar sig i en lagun.

Solbloss på Bierikbakte.

Även regnbågen dök upp.

Följande dag hade vi oavbrutet Bierikbakte inom synfältet som till vår glädje låg fritt från moln. Vid vadet över Bielajavratje dök en snygg rödräv upp, dock inte en självklart uppskattad syn eftersom denna art numera trängt undan fjällräven. Med blicken fäst på toppen av Bierikbakte kunde jag i detta perspektiv urskilja den flera meter djupa klyfta som man måste hoppa över för att komma till toppröset om man följer sydkammen; ett litet hack i översta profilen. Detta fjälls grannlåt är överväldigande där det stiger spikrakt och monumentalt upp ur sjön Bierikjaure, också den en underbar pärla mättad med glaciärslam vilket skänker vattenytan ett färgspel som med synvinkeln växlar mellan turkost, azurblått och grått. Sjön avrinner mot nordost genom en storslagen men namnlös dalgång där vattenströmmen mynnar ut i Vuojnesloubbala som i sin tur är ett vackert placerat sel med eget deltaland. Vid stranden där var det dags för nästa läger.

Vad på Bielavallda.

Vuojnetjåhkkå till höger och Sarvatjåhkkå till höger speglar sig i Vuojnesloubbala.

Dags att plåta Bierikbakte från ny vinkel.

Vädret höll i sig och tunga blygråa frontmoln vällde in från väster. Inför kommande dagsetapp delade vi på gruppen. Tre ville för utsiktens skull gå över fjällryggen Vuoinesvarasj för att ta sig till bron vid Guhkesvakkjåhkå, medan vi andra valde den lägre och lite längre vägen som rundar ryggen. Återsamlade vid bron hade vi en lunchrast. Denna hängbro anlades på 1980-talet för att underlätta för renskötarna. Älven den spänner över var ökänd för sina svåra vad. För egen del vurpade jag här under en kraftmätning 1967 och dränkte då en tvåögd Rollei-kamera. 

Ren nedanför Vuoinesvarasj.

Dass nedanför Vuoinesvarasj.

Bron över Guhkesvakkjåhkå.

Guhkesvakkjåhkå.

En sista blommande Kung Karls spira.

Efter bron framstod terrängen som en regelrätt stenåker, med stora block utspridda likt ett jättelikt och vidsträckt Ale stenar. Även här fanns en väl synlig stig att följa, och nedanför den avrundade fjällknallen Nienddoalgge fann vi en bra lägerplats, men det blåste hårt. En av deltagarna hade med sig en GPS-mojäng och kunde textkommunicera med sin sambo som gav oss väderrapporter. Byig vind med stötar över 20 sekundmeter var att vänta under natten. Och onekligen, det blåste stundtals hotfullt hårt när vinden fick tälten att smattra. Gryningen kom med uppsprickande molntäcke och mojnande vind vilket gav oss stor anledning att fotografera. Några besteg Nienddoalgge som gav utmärkt överblick över omgivningen. Där uppifrån syntes den stora sjön Liehtjitjavrre som en ljus pladuska nedanför det spetsiga fjällmassivet Ähpar. Sceneriet hör till de mest högalpina och gripande i Sarek. 

Liehtjitjavrre och Ähpar sett från Nienddoalgge.

På Nienddoalgge mot Sarektjåhkkå.

Under den fortsatta vandringen hade vi dock detta massiv bakom ryggen och med jämna mellanrum ville man vända sig om för att betrakta härligheten. Å andra sidan fanns nu det symmetriska fjället Slugga för våra ögon. Formad som en pyramid, eller snarare en perfekt kon, är detta en unik landform i Lappland. Tidigare nämnda Pallin skrev i Turistföreningens årsskrift 1920: ”Kulturmänniskan är svag för vackra former, dvs former och massor, som äga proportionernas jämvikt…..En mil söder om Stora Sjöfallet ligger dock det fjäll, som torde komma främst i Sverige med avseende å regelbunden form. Det är Slugga. På nyare kartor stavas namnet Slukka. Det lär betyda topp, och närmare uttytt Sockertoppen.” Enligt senare tolkningar av namnet (som trots allt är Slugga) är betydelsen ”böld”, men sockertopp låter trevligare och väl att märka finns en gammal offerplats i dess närhet. Förr var Slugga ett heligt berg för renskötarna. 

Ljus över Slugga.

En bitvis jobbig sträcka mot Suorva väntade, särskilt den del som ledde fram till en renvaktarstuga nedanför sluttningen Njiravbuoolda. Motståndet bestod av långa passager genom höga videsnår och över sanka myrmarker. Efter stugan blev framkomligheten märkbart bättre. Vi siktade mot Njavvejågåsj flöde ovanför skogsgränsen, där den breder ut sig lite grand. Längre ned i björkskogen är jokken bitvis svårvadad, särskilt efter ihållande regn. Från vadplatsen utgick två stigar, en övre och en lägre. Vi följde den senare ned till skogsgränsen för att etablera sista lägerplatsen med fin utsikt mot Stora Sjöfallet i skönt sensommarväder. Dagen efter gick vi ned till Surova för att avsluta färden.

Förfallen kåta med Slugga i bakgrunden.

Sista lägerplatsen ovanför Suorva.

Häromkring Surova borde man haft en hink med sig.

Slutsats

Under dessa åtta dagar följde vi de klassiska Sarek-stråken genom Rapadalen, över passet Snavvavagge och ut mot Suorva. Åtta deltagare var en maximal storlek på gruppen, fler skulle göra den mer splittrad och dessutom innebära svårigheter att hitta tältplatser åt alla. Dagsetapperna var behagligt långa, cirka en mil. Vi fick uppleva flera av Sareks många sidor, omväxlande terräng med tät björkskog och öppet älvlandskap och under andra halvan vandrade vi på fjällhed. Och vädret växlade på normalt vis, med strålande solsken i början, regn och moln i mitten, och hård blåst på slutet. Vyerna öppnade sig och drog igen om vartannat, vilket gav utmaningar åt fotograferandet, så som växlade väder ofta gör. Dessutom blev vi en väl sammanhållen grupp med gott kamratskap rakt igenom. Efteråt skickade deltagarna in två bilder var som jag kommenterade ur fotografisk synpunkt. 

Slutligen vill jag tacka Fjällräven som lånade ut ett par stormsäkra tvåmanstält (Keb Endurance 2), och Primus som lät oss använda sina utmärkta gaskök (Lite XL).

Länk till Zoom Fotoresor: https://zoomfotoresor.se

Min utrustning

Inför turen hade jag föreslagit att utrustningen skulle vara minimal, även på kamerafronten. Ryggsäckens vikt har stor betydelse för hur man upplever en Sarektur, ju lättare desto bättre – förstås. Som vandrande fotograf tvingas man kompromissa. Eftersom vi inte i första hand var ute för att fotografera vilt var ett långt teleobjektiv inte nödvändigt och borde därför inte komma med, dessa är ju tunga. För egen del hade jag Olympus E-M1 Mark lll med ett zoomobjektiv 12-40 mm f/2,8. Detta är den minsta professionella och högupplösande systemkameran på marknaden (50 megapixel i handhållet högupplöst läge). Som komplementärt kort teleobjektiv hade jag också en 75 mm lins f/1,8. Kamerans sensor tillhör systemet Micro 4/3 vilket betyder att brännvidderna motsvarar två gångers förlängning jämfört med objektiv till fullformatskameror. Zoomobjektivet motsvarar alltså 24-80 mm och 75:an 150 mm på fullformat. En perfekt och kompakt kombination för landskapsfotografering, enligt min mening. Dessutom är objektiven mycket små, lätta och ljusstarka och dessutom superskarpa. En annan fördel med min kamera är att den har en skakningsstabilisator som är den bästa på marknaden, vilket gjorde att jag inte använde stativet någon gång utom för den gruppbild av gänget som togs med självutlösaren. På nästa fjälltur kommer jag sonika utesluta ett vanligt stativ och därmed spara drygt 1 kg i vikt. Kanske tar jag med ett litet lätt bordsstativ som kan placeras på stenar etc, om det behöver användas. För att vara på säkra sidan hade jag med 7 extrabatterier. Det enda negativa jag kan säga om kameran som är spegellös och alltså har en elektronisk sökare, är att den drar mer batteri än kameror med spegel. Den saken hoppas jag man förbättrar framöver. Jag hade också med Olympus Tough 6 som fickkamera för snapshots. Hela fotoutrustningen vägde 2,2 kg exklusive stativet.

Vad gäller fjällutrustningen finns också mycket att säga. Efter min lättviktsvandring genom Sarek 2016 är jag en lättviktsfreak (se länk : http://claesgrundsten.se/2016/11/latt-vandring-i-sarek/). Min ryggsäck är en amerikansk Hyperlite som rymmer drygt 70 liter och har praktiska fickor av nät på utsidan. Den väger 1 kg. Tältet är ett Hilleberg Enan som endast väger 1 kg. Vad som skiljde på denna tur jämfört med 2016 var skodonen. Då gick jag i låga och lätta trailskor, denna gång valde jag ofodrade läderkängor (Haglöfs Barken) med fötterna nedstoppade i helt vattentäta sockor Sealskin 2 (som fungerade bra). Fodrade kängor har jag slutat använda eftersom de är svåra att torka. Anledningen till detta val var att vi skulle gå i Rapadalen med dess sumpiga terräng, därför hade jag också damasker utanpå kängorna. Nu efteråt ångrar jag mig för att kängorna helt enkelt var för tunga trots att de var ofodrade. Om man spar vikt på fötterna innebär detta en stor besparing vad gäller energiförbrukningen under en vandring. En av deltagarna hade höga stövlar vilket är bra på blöt mark, men passar sämre i blockterräng, och jag tycker för min del att de inte är särskilt sköna att gå i. Intressant nog gick en annan deltagare hela turen i sandaler av märket Keen som han kombinerade med höga Sealskin vattentäta strumpor. Modellen var den stadigaste sandalen i fabrikatets sortiment. Detta gjorde intryck på mig. Han tog sig fram lätt och ledig som en stigfinnare och hade enligt egen utsago inga problem alls, samtidigt som han sparade energi med de lätta och lättorkade skodonen. Detta måste bli min nästa melodi på en långvandring sommartid. Nackdelen kan vara att man lättare fryser om fötterna om det blir kallt.

 

16

Sightseeing i skuggan av corona

och glädjen med en husbil.

Vintern kom av sig. Inget var sig likt. Vi tänkte sticka till Cypern i mitten av mars, hustrun och jag. Ville vandra i bergen, vi hade aldrig varit där. Snöbristen hemma hade väckt en ny sorts längtan, men den kinesiska pandemin kom emellan och resor till Medelhavsön förbjöds. Vad kunde vi göra istället? 

Världen förvandlas till kaos. Myndigheter uppmanar varenda mänska att gå i karantän. Vi tar saken på allvar. Har inget alternativ. Att resa individuellt är plötsligt mer solidariskt än kollektiva transporter. Då slår det mig att bästa platsen för vår karantän är husbilen. I den kan vi bunkra förnödenheter för flera dagar och ge oss ut på en roadtrip som bryter isoleringen utan att vi kommer nära andra personer. Fylla bränsle kan man göra med sitt kort vid pumparna. Och om vi dessutom kör till ödsliga naturområden där man kan sträcka på benen utan att möta någon – det vill säga vandra – borde smittorisken vara minimal.

Vi ger oss iväg på en karantän-resa med husbilen. Detta är berättelsen om sightseeing i skuggan av corona. Under resans gång pendlar vårt stämningsläge mellan starka naturupplevelser och de overkliga intryck som påtvingad ödslighet och det minst sagt repetitiva pratet i bilradion frambringar. Efter ett tag stänger vi av. Den abstrakta hotbilden har blivit en snackis för de snacksaliga, men landskapet vi färdas i ser ut som det brukar. Dock, den sparsamma biltrafiken skapar en märklig olust. Vi kastas mellan äkta oro och glädjen som synen av den svenska naturen påbjuder när ljuset vänder åter i vårens tid. En konstig resa blir det.

Sjöns ymniga förekomst av vattenväxter lär vara det som lockar svanarna.

Första destinationen är sjön Tysslingen, en mil väster om Örebro. Den är känd som samlingsplats för flyttande sångsvanar. Vi kör till norra sjöänden i gråväder och möter ett vitt hav av kacklande storfåglar ute på fältet. Svanarna delar platsen med många gäss, och i luften flyger rastlösa flockar. Grågäss, prutgäss, kanadagäss beblandar sig med de änglalika långhalsarna. En äldre dam och känd ornitolog i trakten, räknar antalet individer varje morgon. Hon står vid ett plankskydd och kan på nödvändigt personligt avstånd till oss, berätta hur det ligger till.

Dag II 18 mars

Tretusentvåhundra sångsvanar trotsar regnet när vi tidigt nästa dag går upp för att titta på härligheten. Även ett par mindre sångsvanar gömmer sig i hopen av de stora. De är svårupptäckta men trevliga att se och jag gläder mig åt diset. Som fotograf är man ofta lite eljest. Tjong. Solen bryter igenom en kort stund. Läckert men temperaturen är kall. Efter ett par timmars skådande sätter vi oss i det rullande huset och öser på med värme. 

Körningen går till Garphyttans nationalpark för lunch. Ödsligheten längs vägen tycks ovanlig och det är folktomt i nationalparkens picknick-natur. Innan skaffningen går vi upp till områdets utsiktspunkt. Garphyttan är en paradox till nationalpark, bildad 1909 mest för att staten ägde marken och för att en dåtida domänjägmästare tyckte det var vackert här. Och så är det, ett hamlat kulturlandskap med ädla lövträd och betesmarker som bevarats, allt överdådigt att se i grönska men ändå långt ifrån den typ av storslagen vildmark där begreppet nationalpark föddes i Yellowstone 1872. Hursomhelst Garphyttan blev en av de nio första i Europa och Sverige. Paradoxen är att vi på köpet skyddade en granskog med inplanterade tyska träd, och den naturtypen har nu övergått i urskogsfasen ety all skog i en nationalpark av princip inte ska fällas av människans hand. Därvid har uppstått ett regelrätt plockepinn som utmanar. Utsikten från Svensbodaberget mot Kilsbergens östra brant är i alla fall värt den mödosamma stigen. Parkens pastorala partier bidar mer sin tid. Lövträdens stammar står kaxigt nakna och utstrålar en explosiv förväntan.

Ett ödehus vid Tysslingen.

Urskogen i Garphyttan.

Vårt mål för dagen är Sydsveriges mest okända nationalpark Tresticklan, bildad 1996. Den ligger långt i väster, i Dalslands gränstrakter mot Norge, i en del av landet där bara få brukar röra sig. Från orten Dals-Ed kör vi norrut genom storskogens suckande djup. Atmosfären känns sällsynt ödestyngd. Var är vi? Molntäcket har spruckit upp och solen skiner men landskapet utstrålar en stämning som vi sällan upplevt i Sverige. Mil efter mil rullar vi på utan att möta någon annan trafik och vi ser nästan inga bosättningar, men barrskogen kring vägen verkar frodas på god bonitet. Denna bördiga ödemark förmedlar ett annat intryck än Norrlands karga vidder, med dess magra skogar av pinnträd. Dalslands glesbygd tycks i dagens situation vara ett övergivet område och mer bortglömt än de ödemarker i norr där man inte förväntar sig annat liv än det man ser. Har vi drabbats av ett coronaspöke?

Några hus passeras och slutligen kommer vi fram till avtaget mot nationalparken. En tjälskjuten och smal skogsbilväg leder oss till en enslig vändplats i storskogens inre. Där förkunnar en skylt att här börjar ett av landets trettio mest exklusivt utvalda naturområden – en nationalpark med andra ord. Kall natt.

Svennetjärnen i Tresticklans nationalpark.

Dag III 19 mars

Den krispigt klara gryningen sätter fart på vårkänslorna. Vi går upp före ljuset och hör pärlugglan ropa på håll medan en spillkråka klonkande flyger förbi. Tursäcken fylls med termoskaffe och mackor och sen går vi iväg, på en väl preparerad stig upp och ned över en avlång höjdrygg med kalt berg och ned i en lika långsträckt sprickdal med en del myrmark. Glest genomskinlig tallskog breder ut sig i alla riktningar. Träden är anmärkningsvärt jämnstora och jämngamla därför att de växt upp efter en stor skogsbrand i mitten av 1800-talet. Ett drygt trettiotal tjärnar ger liv åt nationalparkens dragspelstopografi. Tresticklan liknar på flera sätt de andra två nationalparkerna i det Sydsvenska sprickdalslandskap, Tiveden och Tyresta. Fast alla tre börjar på T och består av liknande natur är de ändå subtilt olika. I Tresticklan märks karaktärsdraget främst genom de parallella och långsträckta, nordsydliga höjdryggarna och de långsmala vattensamlingarna i dälderna mellan dem. Vi tar oss in till hjärtat av detta landets största vildmarksområde söder om fjällen och på väg tillbaka möter vi mot alla odds en äldre man. En annan självutnämnd upptäcktsresande i dessa dagar, undrar vi. Ännu en coronaflykting, kanske?

Bron över Stora Tresticklan.

Skogen i Tresticklan har sällan grova träd. Den allestädes närvarande genomsikten är ett karaktärsdrag.

Nästa etappmål i vår improviserade färdplan heter Bohuslän. Vi kör tillbaka mot Dals-Ed men viker huxflux in på en annan väg som plötsligt dyker upp och som pekar mot nationalparkens södra del. Under en riktig roadtrip ska man vara öppen för alla möjliga färdriktningar. Nu hamnar vi mot förmodan på en smal grusig förbindelse som leder genom skogsbrukets marker. Härjade hyggen och väldiga vedupplag passeras, men till sist kommer vi till den skyddade skogens ingenmansland. Där stryker vägen intill Tresticklans nationalpark. Någon entré har inte anlagts, men en stig leder in i skogen, längs en överraskande djup bäckravin. Via den kommer vi till Heråtjärnet som omges av uppstickande höjder som kittlar fantasin. Terrängen häromkring ser ut som en vild pälsjägarmark och kanske hade Orre-Bryngel vägarna förbi. Han var en legendarisk färdman i Tresticklans skogar. Bryngel Halvardsson var född 1798 och som vuxen gick han klädd i rock och knäbyxor gjorda av getskinn och med pälshåret vänt utåt, och på huvet hade han en mössa av lomskinn. Han verkar ha sett ut och levt som en svensk David Crockett. Kul tanke, men vi känner oss för närvarande mer besläktade med Robert Pirsig, amerikanen som skrev boken ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”. Läs den!

Hygge söder om Tresticklan, knappast ett miljövänligt skogsbruk.

Heråtjärnet illustrerar nationalparkens pälsjärgarland.

Efter denna geografiska abrovinkel fortsätter vi resan med husbilen. Letar oss fram i vårsolens glada sken till Ramsvikslandets naturreservat norr om Smögen. Där har jag varit förr och vill nu återse detta unika klipplandskap där Bohusgraniten vecklar ut sina vågiga hällar ned mot Skageracks böljor. Kustens skönhet är av världsklass och den lättrosa berggrunden göder en taktil lockelse. Man vill gärna smeka den släta ytan som dock är både hård och kall. Efter ett tag kommer vi till Fykan, den välbekanta samlingen med stugor och båthus som är ofta avbildad och så självklart pittoresk där den ligger i sin omgivning, att man som fotograf nästan tappar inspirationen därför att den kreativa utmaningen går upp i rök när allt är serverat. Man kan i stort sett inte misslyckas med kameran. 

Fykan.

Dag IV 20 mars

Kall luft och kalla vindar härskar när vi inleder följande dag med en promenad. Hittills har vi inte sett någon annan mänska vilket verkligen är en ynnest i detta mäkta populära område. Vi tackar årstiden och corona för detta. Som klyschan säger: inget ont som inte har något gott med sig. Över klipporna och de sparsmakade ljunghedarna klättrar vi upp till Sote Bonde och det blir en rejäl vandring, ned i och upp ur branta sprickdalar och genom täta snår.  

Nu måste vi till Smögen för att handla. När vi en stund senare knallar på hamnbryggan i detta under rådande omständigheter ödesmättade semesterparadis, tycks vi ha kommit till en plats som drabbats av neutronbomben, det där otäcka vapnet som dödar allt liv men lämnar byggnader och bilar oskadda. Knappt en människa syns till, inga trutar flyger omkring, ingen båt i rörelse, dödens tystnad råder frånsett en vind som ylar svagt i byarna. Stämningen känns kuslig fast solen skiner med vårens styrka. Nåja, vi möter trots allt några enstaka flanörer som är ute i eget ärende. Och vi köper Smögenröra och bröd i en affär för att sedan dra vidare mot Hornborgasjön.

Möte på rekommenderat avstånd, gäller ej hundar.

Om framtiden vet vi inget!

På en kulle vid fågelsjöns södra ände finns en uppställningsplats för husbilar. Här är vi definitivt inte ensamma. Kullen liknar en marknad för dessa ekipage. Från platsen ser man ned mot strandängarna där tusentals tranor bjuder upp till sitt skådespel. Folk sitter gärna i sin jättebilar och gluttar, och så gör även vi men här vill vi inte stanna för natten. Kanske börjar vi bli folkskygga. Ännu en coronaeffekt? Vi letar upp en tom parkeringsplats på andra sidan reservatets Naturum och förbereder middagen i vår lilla husbils pentry. 

Dag V 21 mars

Nattens temperatur blir 6 minusgrader. Jag går upp ensam före solen och följer dramat. Några andra skådare har dykt upp och oväntat möter jag en bekant, Odd från skridskoklubben. För andra gången under denna resa genomför jag nu en distanserad konversation (den första var med damen vid Tysslingen). Jo, frugan och jag pratar också med varandra, men ändå. Gryningen utvecklas till en storartad upplevelse. Nästan 5000 eleganta tranor flyger in och slår sig ned på strandängarna där de har något mystiskt och högljutt för sig mot fonden av Billingens inramande höjder. Ibland kan skrän faktiskt låta som skön musik. Och synen av dessa högresta, nästan soldatliknande urtidsfåglar som på sitt eget sätt och just vid Hornborgasjön hyllar vårens och hormonernas återkomst, är en av stora händelserna i den svenska naturen. Jag glömmer helt bort omständigheternas karantän men håller mig likväl, som brukligt är när man ska fotografera natur, virus eller inte, så långt som möjligt från andra som också samlats för att se på samma spektakel. 

Efter drygt fyrtio mils färd snett genom Sverige mot sydost kommer vi senare på dagen till Ottenby, vid Ölands södra udde. Vi vill se om våren är i antågande även där. Nja, men coronaeffekten är tydlig. Bara en handfull bilar står på parkeringen. Vi kör tillbaka till lunden och går ut på Schäferiängarna, den plats i Sverige som mest liknar en vidsträckt stäpp. En del gravänder och några skärfläckor vankar i strandlinjen, men fågellivet är på det hela taget återhållet. Så trevligt därför, att vi får se några dovhjortar, tre bockar med rejäla horn som poserar stiligt mot fonden av Östersjöns horisont. I april tappar de sina prydnader som nog är större än någonsin, så här i slutet av mars. Efter en för alla besök i Ottenby, sedvanlig runda vid fyren Långe Jan, kör vi ut på en av tvärvägarna som går över Stora Alvaret och hittar en plats där vi kan ställa vårt hjulburna krypin. Kvällen blir underbar.


I vilda djurs ögon ryms skapelsens villkor…

Vitkindade gäss.

Lands ände vid Ottenby.

Dag VI 22 mars

Inledningsvis denna dag åker vi ned till Ottenby igen. Ser ejdrar, alfåglar plus alförrädare, samt en flock med vitkindad gås och loja sälar som ligger på stenblocken utanför stranden. Radiokanalen som vi åter lyssnar på ältar epidemien om och om igen vilket får oss att fundera över läget. Kanske dags att åka hem nu, innan man stänger Stockholm och stoppar all biltrafik genom staden. Man vet inte vart de politiska besluten barkar hän i dessa märkliga tider. Sagt och gjort, vår rundresa måste avslutas. Vi säger adjö till natursköna Öland och rattar hemåt, på en Europaväg 22 som mellan Kalmar och Norrköping är så tom på bilar att man tänker: något måste ha hänt. Men därefter längs E4, tilltar trafiken successivt och mellan Södertälje och Stockholm tycks råda business as usual en vanlig söndagseftermiddag. Uppriktigt sagt: man vet inte vad man ska tro…

Det här är vår lilla husbil eller snarare campingbil. Jag har samma filosofi när det gäller detta val som valet av kamerautrustning (alla bilderna är gjorda med Olympus E-M1X).”Small is beutiful”. Jag älskar friheten som behändiga saker medger. Marco Polo heter förresten denna modell av Mercedes. Namnet passar oss utmärkt.

20

Mina drömmars Everest

Bilden är fotograferad 25 juni 2019 från Rongbuk i Tibet. Monsunen verkar ha kommit av sig när de sista solstrålarna träffar toppen av Mount Everest.

Två dagar efter midsommarafton 2019 lägger sig en färgsprakande skymning över världens högsta berg. Trots att det är monsuntid rodnar himlen i det vackra ljuset och när natten omfamnar denna mäktiga natur känner jag mig lycklig och emotionellt utmattad på samma gång. Jag har haft tur med vädret, inget är givet på denna plats och en stark våg av underbara känslor väller upp inombords. Ögonen grumlas av tårar vilket gör mig sentimental. Stämningen känns laddad fast jag mest stått still under fyra timmar, oavbrutet med kameran redo. Höjden över havet är drygt 5000 meter och syrebristen gör sitt till. Trots god sikt blåser hårda och byiga vindar genom den smala Rongbukdalen. Körare på körare sveper genom den krispigt klara luften. Det är råkallt och jag har bara rört mig inom ett begränsat område, mest för att hitta olika vinklar mot den norra bergväggen nedanför jordklotets högsta punkt. 

Äntligen har jag kommit till den tibetanska sidan av Himalaya. Äntligen har jag sett Mount Everest i det mest intressanta och imponerande perspektivet. Som jag har längtat hit.

På passet Pang La ser man Everest för första gången när man far på vägen från Lhasa till Rongbuk. Denna vy såg även de första pionjärerna på 1920-talet. Världens högsta berg till vänster, dominerar hela panoramat.

Här har jag använt zoomobjektivet 40-150 plus konverter 2X på min Olympuskamera för at få en kikareffekt och komma nära Everest från Pang La. Brännvidden motsvarar 600 mm i fullformat. Till vänster skymtar man världens fjärde högsta berg Lhotse. Vi ser också den skarpa nordostryggen tv om Everest toppkrön, och nordryggen som går ned från denna nordostrygg mot höger ned till det stora snöfältet. Nedanför detta ligger det omtalade Nordpasset som är skymt i bilden.

Detta är serpentinvägen ned från passet Pang La. Man kan numera köra bil ända fram till Everest Base Camp på tibetanska sidan.

Världens högsta berg heter Chomolungma på tibetanska vilket kan översättas till ”gudomlighetens moder”. Dess höjd är 8848 meter över havet, slutgiltigt fastslagen av Indien och Kina så sent som 2010. Främst har toppen blivit världsberömd under sitt internationella namn Mount Everest, som är en hyllning till det indiska lantmäteriets brittiska chef i mitten på 1800-talet. Mängder av klättrare och vandrare runt om i världen vill komma hit och vistas nära eller på berget. Toppen har en gudomlig karisma som påverkar alla som älskar bergsnatur. För de som lever permanent i omgivningen är hela massivet en konkret helgedom som de regelbundet dyrkar i form av olika ceremonier. Tibetaner, sherpas och deras rikt andliga kultur förgyller intrycken vi alla får i denna magnifika miljö. 

Här följer en svit bilder som visar Everest under eftermiddagen och i solnedgången. I denna syns i förgrunden smältvattenälven som kommer från Rongbukglaciären.

Vår hållning till Everest varierar dock. Bergsklättrare ser toppen som en helig gral man helst vill erövra. Att ta sig upp till högsta punkten är en livsfarlig utmaning och den ultimata prestationen för devota bergsklättrare. Varför man vill försöka är en personlig fråga. ”Bara för att det finns där”, är det klassiska svaret från pionjären George Mallory 1923. Vad han egentligen menade är mer begripligt än det låter. Som pionjär ägde han privilegiet att vara ute i mänsklighetens tjänst. Berget fanns där och var okänt för resten av världen. Det behövde införlivas i människans kunskaper om jorden, det behövde karteras och bestigas. 

Numera är klättringen enbart en egocentrisk aktivitet. En drivkraft kan vara att man är nyfiken på topografin och utsikten, men även prestige och prestationshunger driver bestigarna. Man vill bevisa sin förmåga att komma upp, både för sig själv och omgivningen. Vår tids guidade turer till toppen har blivit en omfattande kommers som många bergsälskare runt om i världen anser skända denna heliga natur. Everest lockar dessutom fram ett dåligt omdöme hos mången klättrare. Dödsfallen är åtskilliga och liken lämnas kvar uppe på berget därför att riskerna är för stora att ta ned kropparna, men faktum är också att över 6000 människor till dags dato har stått däruppe på högsta punkten och sedan kommit levande ner igen. Att de som bestigit Everest numera blivit så många har dock raderat allmänintresset för deras bravader. De flesta är okända namn. Ändå måste man imponeras av deras bedrifter. 

Här står jag på Kala Pattar 1972 och Rolf Bardon tog bilden. Everest är den svarta pyramiden uppe till höger. Denna stund glömmer jag aldrig.

Flertalet beundrare som kommer till Everest nöjer sig med att titta på härligheten. De har en enklare och mer oskyldig strävan, man vill gå till bergets fot. Vandringen dit innebär betydligt mindre risker än en bestigning, men bör för den sakens skull inte underskattas som prestation. Som vandrare låter man sig hellre förtrollas av Everest på distans. Alla på dessa höjder berörs dock av den syrefattiga luften. Sherpas insatser som guider och bärare är i de flesta fall en förutsättning för ett framgångsrikt besök, oavsett vad man vill göra vid eller på Chomolungma.

I tonåren började jag läsa nästan allt om Everest och blev på avstånd förälskad i berget och dess alpina historia. Den extrema höjden och det majestätiska utseendet särskilt från norr, liksom alla dramatiska berättelser som klätterexpeditionerna levererade, berörde mig så djupt att jag längtade och längtade. 22 år gammal fann jag lyckan och kunde förverkliga drömmen om detta magiska berg. Jag vandrade till Everest med en klasskamrat som jag höll kontakten med, Rolf Bardon. Året var 1972 och äventyret vi upplevde tillsammans är fortfarande starkt i mitt minne. 

1972 bodde vi hos denna sherpafamilj i en av byarna mellan Lukla och Namche Bazar. Det som förvånade oss var den nakna eldstaden utan skorsten och placerad mitt i rummet på övre våningen i detta stenhus. Röken slingrade ut mellan skifferpannorna på taket, men det var mycket sot i rummet. Bottenvåningen var husrum för deras djur, främst jakar.

Vi bodde också hos Dawa Tensing. Han var en gammal legendarisk sherpaguide som deltog redan i den brittiska expeditionen 1924 då George Mallory försvann. 1972 bodde han i Pangboche och han dog 1988 i hög ålder.

På den tiden var Tibet stängt för utlänningar och den kinesiska kulturrevolutionen pågick som värst vilket medförde stor förödelse, bland annat sargades det gamla klostret i Rongbuk norr om Everest. Nepal var emellertid öppet för trekking och vi började vandringen vid den berömda flygplatsen i Lukla som hade byggts 1964 under överinseende av Edmund Hillary som tillsammans med Norgay Tensing hade genomfört förstabestigningen på Everest 1953. Trekking hade som turistnäring i Nepal startat 1968, fyra år före vår ankomst. Redan efter kort tid vandrade årligen mellan 1000 och 2000 främlingar mot Everest, men alla nådde inte fram till foten eftersom den höga höjden över havet tvingade många att vända. Idag är det ungefär 100 000 vandrare per år som försöker komma fram på den nepalesiska sidan av Everest, men nästan allt kring berget är annorlunda nu än då vi var där 1972. 

Namche Bazar på höjden cirka 3700 meter över havet, är huvudorten för sherpafolket. Bilden är från 1972 då byn bestod av ett begränsat antal stenhus.

En sherpakvinna jag fotograferade 1974 med Leicaflex och Kodachrome 25.

Under vandringen 1972 bodde vi hemma hos gästvänliga sherpafamiljer eftersom det inte fanns några lodger för vandrarna. Folket i byarna var nyfikna på oss då det var relativt få vandrare som dök upp. Huvudorten Namche Bazar var en liten samling stenhus placerade i en dalgryta som vi passerade. Två dygn därefter och högre upp, dvs fredagen 17 mars, lämnade vi de ödsliga stenladorna vid sommarbosättningen Dingboche, för att därifrån gå sista etappen till Everest. Med frystorkad svensk mat i våra ryggsäckar som också var lastade med ved och kvistar, gick vi helt ensamma på stigen upp till det karga landskapet vid Gorak Shep där det fanns ett par primitiva stenhus att övernatta i. Vandringen längs Khumbuglaciären flankerades av gigantiska fjälltoppar och kändes utomjordisk vacker. Någon lika storslagen, uppslukande och skrämmande natur hade vi aldrig sett. En del moln dök upp och snö började falla. Som de mest ensamma människorna på planeten tog vi skydd inne i den dragiga och iskalla stenhyddan vid the Lake Camp, som Gorak Shep kallades då. En svag eld höll oss vid liv och värmde vårt vatten.

Morgonen därpå vaknade vi till ett strålande solsken och började klockan 07 och utan packning, streta upp mot Kala Pattar 5545 meter över havet. Namnet betyder ”svart klippa” och avser ett krön på den bergsrygg som leder bort mot stupen hos det sällsynt vackra berget Pumori. En timme tog det oss att gå upp dit medan solen började värma luften. Utsikten runt hela panoramat var fenomenal. Branta berg täckte allt land bort mot horisonten i öster, och bakom ryggen i väster ståtade svindlande höga bergväggar nära inpå. Inga synliga spår av civilisation kunde iakttas. 

Luften var vindstilla och vi hade Mount Everest för oss själva. Världens högsta berg reste sig som en hög och svart hajfena bakom de mer snötyngda bergen Nuptse och Khumbu. Trots sina sköna drag såg dessa lägre toppar ut som små lakejer på knä vid kungen. Inga andra människor än vi befann sig i denna fjällvärld ovanför den högsta byn Periche som låg en dagsetapp bort i den riktning varifrån vi hade kommit. Tack vare denna gripande ödslighet kände vi oss utvalda och undrade hur många svenskar som dittills hade varit på Kala Pattar. Möjligen några till, trodde vi. Där och då fick min dröm om Everest ny kraft. Någon gång i framtiden ville jag klättra upp på världens tak. 

Utsikten från Kala Pattar mot öster. Det spetsiga berget är Ama Dablam och tillhöger syns Kangtega.

Hemma igen blev Everest en allt större mani för mig och två år senare återvände jag med min fästmö Jill till Nepal. Vi vandrade hela vägen från utkanten av Katmandhu till Everest. Färden startade i Lamosanghu dit vi kom med lokal buss och sedan var vi ute på vandrande fot i sex veckor bland bergen. Japanska fotografen Shirakawa hade då publicerat sitt berömda praktverk om Himalaya. I Namche Bazar hade några hotell byggts för det växande antalet trekkare och där vi bodde hängde posters med Shirakawas bilder. Att se dem gav mig inspiration för fotograferandet och vi mötte många likasinnade vandrare. Samtal uppstod hela tiden om bergen och fotograferandet, och om expeditionernas öden och äventyr. 

Under vandringen mellan byarna Pangboche och Periche framträder den väldiga sydväggen på berget Nuptse, och i bakgrunden höjer sig Everest som en kamelpuckel.

Min affektion till Chomolungma var enorm när jag kom hem. I böcker som den tidens standardverk ”Mount Everest” med initierade kapitel av Toni Hagen, G O Dyhrenfurth, C von Fürer-Haimendorf och Erwin Schneider, läste jag fakta om geologin, topografin och sherpakulturen. Realistisk eller inte, men min önskan att få delta i en Everestexpedition blev allt mer intensiv. Livets vardag satte emellertid stopp. Studier och därefter anställningar samt familjebildningen ändrade förutsättningarna radikalt, dessutom visste jag inte om min fysik räckte till. För övrigt skulle det dröja till slutet av 1980-talet innan en svensk expedition organiserades. Då hade jag passerat bästföredatum för personer som har världens högsta berg i sikte. Och den erfarenhet av höghöjdsklättring som krävdes fick jag aldrig tillgodogöra mig. I själva verket hade helt andra drivkrafter än avancerad bergsbestigning blivit viktigare i mitt liv. Everest hade hamnat i bakgrunden och drömmens låga hade slocknat, men gammal kärlek rostar aldrig.

Med ett lång teleobjektiv har jag fotografera solnedgångens ljus på Everest. Till höger syns ett krön på kammen som klättrarna kallar Sydtoppen. I sherpas terminologi är dock Lhotse massivets sydtopp, för det är vad namnet Lhotse betyder.

År 1999 vandrade Jill och jag tillbaka till Kala Pattar. Vi flög först till Lukla och gick den vanliga vägen genom sherpas hemtrakt i Solu Khumbu. Miljön hade förändrats radikalt, sherpalandet var en helt ny värld. Det var så många västerländska vandrare på stigen att denna kunde ha legat i Alperna. Vi masade oss fram i en lång ringlande kö upp till Namche Bazar som hade förvandlats till en liten bilfri stad med många hotell och kaféer med internet och diskotek. Vid Gorak Shep där jag 27 år tidigare hade varit ensam med Rolf i en sjaskig stenkoja, fanns nu flera uppvärmda lodger som serverade både öl och maträtter. Men trots denna omfattande metamorfos var jag lika entusiastisk inför synen av Mount Everest som tidigare. Kärlek kan vara en slitstark känsla när den riktas mot monumental natur och Chomolungma behåller greppet om dem som fångats av bergets utstrålning. Denna gång var det möjligheterna till vackra foton som fascinerade mig mest.

Utsikten mot Everest från kala Pattar 1999. Den spetsiga toppen th heter Nuptse och är 7861 meter hög. Fast den ser högre ut än den mörka trekanten av Everest är Nuptse tusen meter lägre! Perspektiven lurar ögat. Nere tv där Khumbuglaciären bildar en böj ligger Everest Bas Camp som är en tältstad med expeditionerna när det är rätt årstid.

Just 1999 var för övrigt ett speciellt år i Everests historia. På nordväggen hittades kvarlevorna efter George Mallory. Under ett drygt decennium dessförinnan hade Tibet varit öppet för expeditioner som klättrade längs den norra rutten på Everest, den som de första klättrarna hade stakat ut. På 1920-talet organiserades tre brittiska expeditioner, de första någonsin till berget. Då var Tibet öppet – i alla fall för britter – medan Nepal var stängt. Mallory var med på alla tre och han var en av den tidens främste klättrare. Han personifierade Everest och när han sedan försvann in i dimmorna förvandlades han till en legend. Vad som hände honom och hans följeslagare Andrew Irvine när de 8 juni det ödesdigra året 1924 lämnade sitt höjdläger 8170 meter över havet för att klättra upp på den då obestigna toppen, vet ingen. Men spekulationerna har varit många.

Här följer mina egna tankar om händelsen. George Mallory är den klättrare i hela alpina historien som fascinerar mig mest. Han var en gåta som person och hans öde på Everest är lika gåtfullt. Mallory var, sägs det, mycket älskvärd till sättet och i porträttbilderna hade han ett gudalikt utseende, liksom hans bildsköna hustru Ruth. De gifte sig 1914 strax innan första världskriget bröt ut. Under en period 1916 deltog han i kriget vilket måste ha satt sina spår i psyket. Till sin fysik var han en född klättrare och han utbildade sig i humanistiska ämnen för att verka som lärare. Mallory var både boklärd och gymnastiskt vig, intelligent och tankspridd på samma gång. 

Under expeditionen 1921 blev det huvudsakliga uppdraget att hitta en väg till toppen. Ingen västerlänning hade dittills varit närmare Everest än 6 mil. Expeditionen kartlade vägen dit via klostret i Rongbuk och förbi ispelarna på East Rongbuk Glacier upp till det isbelagda Nordpasset som ligger 2300 meter under bergets högsta punkt. Efter ett misslyckat toppförsök avslutades äventyret. Året efter, dvs 1922 hade man som klart uttalat syfte att bestiga Everest men vädret blev miserabelt och i en allvarlig lavinolycka nedanför Nordpasset dödades sju sherpas. Expeditionen misslyckades. 

1924 stod allt på spel, särskilt för Mallory. Detta var sista chansen för honom. Han var då 37 år gammal och hade tre små barn och en älskvärd hustru som hade lämnats hemma. Hans inre tvekamp mellan klätterlusten, äregirigheten och familjeplikterna står skriven i eldskrift när man läser mellan raderna i hans texter, framför allt i de bevarade breven till Ruth. ”En strid på liv och död väntar”, skrev han till henne från ett av expeditionens läger. 

Och så blev det. Utrustningen de använde var i alla avseenden primitiv för denna krävande natur, trots att expeditionen hade försetts med de bästa produkterna för sin tid. Kläder, sovsäckar, tält, kängor, rep, syrgasapparater etc kan inte i något avseende jämföras med dagens high tech prylar som Everestbestigarna tar med sig. Denna aspekt lyfter pionjärernas prestation till extrema höjder i ett retrospektivt perspektiv. Mallory och Irvine gav sig ut på ett toppförsök som med alla sannolikhet var förhandsdömt att misslyckas. Ingen visste ens hur en människokropp klarade sig på denna höga höjd. Många av prylarna var inte ändamålsenliga, och de hade ingen detaljerad karta till hands eller en rekognoscerad väg att följa. Allt vara terra incognita för dem. De var helt enkelt sanna pionjärer, och kanske var de också vilseförda av sin pionjäranda.

Noel Odell hade fått till uppgift att hjälpa dem på tillbakavägen efter bestigningen. På toppdagen gick han upp till deras högsta läger och i en molnlucka såg han deras figurer som små svarta prickar på sex hundra meters avstånd när klockan var 12.50. De rörde sig beslutsamt mot toppens pyramidala avslutning, enligt Odell. Molnen hade skingrats under en kort stund för att sedan slutas igen. 

Eftervärlden har länge diskuterat om Mallory och Irvine befann sig på första eller andra steget, två tydliga klippsprång längs nordostryggen på Everest. Egentligen finns tre markanta steg, och jag fotograferade dessa när jag såg nordväggen från Rongbuk 2019. I snart hundra år har Odells observation av olycksparet varit utgångspunkten för en livlig debatt huruvida de nådde toppen, eller ej. Många har menat att paret befann sig ovanpå det andra steget när de observerades av Odell och därför hade en rimlig chans att komma allra högst upp under dagen. Men andra stegets klippa är 30 meter hög och en tuff teknisk utmaning på drygt 8500 meters höjd. Somliga experter menar att de omöjligt kunnat klättra uppför detta hinder.

Diskussionen om vad som hände 1924 blev ännu hetare när man efter 75 år sensationellt hittade kvarlevorna efter Mallory. Hans av väder och vind väl balsamerade kropp hade 1999, i den då ovanligt varma våren, kommit fram ur snön som annars täckte kroppen. Man kunde se att Mallory hade dött av en kraftig skallskada och ett brutet ben efter ett fall som knipsade av repet som han var inbunden i. Fallet hade inträffat en bit nedanför första steget, dvs ganska nära deras sista höjdläger, vilket tyder på att olyckan inträffade under nedstigningen från berget. 

Två saker håller liv i frågan om de nådde toppen. Den första är att hans alpina solglasögonen som var nödvändiga att ha på sig i dagsljuset på denna höjd låg instoppade i en ficka, vilket tyder på att hans fallolycka inträffade när det var sent på eftermiddagen eller mörkt. Det andra gåtfulla är att fotografiet av hans hustru Ruth inte kunde hittas i Mallorys klädfickor. Han hade tagit med sig denna bild att placera på toppen av Everest. I klädpaltorna på hans kropp fanns bara några brev och anteckningspapper. Tyvärr fanns inte heller den Kodak Vestpocket Camera som olycksparet hade tagit med sig.

De flesta auktoritativa kännare har i sin bedömning utgått från att Mallory och Irvine valde att gå längs nordostryggens krön, och därför tvingades forcera klippsprången i steg 1, 2 och 3. Jag har fastnat för en annan teori som lanserades av en amerikansk Everestbestigare som heter Michael Tracy. Han besteg toppen längs samma nordostrygg år 2013 och har presenterat en högst trovärdig teori om vad som hände 1924 (https://www.youtube.com/watch?v=I_vx9CbD7rk). Sitt resonemang bygger han på att Odell såg Mallory och Irvine ovanför det tredje steget, alltså högre upp än andra steget, som man tidigare trott. Ovanför denna punkt låg toppyramiden alldeles inpå och klockan var kl 12.50 vilket innebar att de hade 2-3 timmar kvar att klättra upp till högsta krönet som i så fall nåddes ca kl 16. 

Tracy tror med andra ord att paret i den position som Odell såg dem hade nått längre än det som tidigare antagits. Han menar också att de istället för att följa nordostryggens kant gick ganska långt nedanför denna på ganska svagt lutande klippor fram till the Great Cuoloir. Detta var den väg deras kamrat Edward Norton hade gått fyra dagar innan, när han tog sig in i snörännan (the Great Cuoloir) och kom högre upp än någon annan människa hade varit, 8573 meter. Det verkar logiskt att olycksparet följde samma väg.

Om Tracey har rätt, är det troligt att Mallory och Irvine nådde toppen av Everest sent på eftermiddagen och sedan gick tillbaka i sina egna spår som de hade trampat upp. Efter skymningen störtade Mallory medan Irvine blev kvar när repet brast. Skadad satte sig Irvine i en skreva och frös ihjäl. Till saken hör också att den tankspridda Mallory hade glömt ficklampan när de startade på morgonen. Den låg kvar i lägertältet.

Resonemanget som Tracy för verkar trovärdigt och kan förklara varför Mallory inte hade på sig sina solglasögon när han störtade, och varför fotografiet på hans älskade Ruth inte har återfunnits. Kanske kan vi få det definitiva svaret om man hittar kvarlevorna efter Irvine som rimligen ligger begravd i snön ovanför platsen där Mallory hittades. Kanske finns deras kamera hos honom med avgörande bildbevis. Om de nådde toppen var Mallory och Irvine de första människorna på Mount Everests topp, 29 år före Hillary och Tensing.

Varför är Mallorys öde så medryckande för eftervärlden? Jag vet inte, kanske är det vår inlevelseförmåga med dessa personer som gör oss nostalgiska. När jag i juni 2019, går upp i gryningen för att åter fotografera Everest syns den historiska vägen där Mallory gick i klar lyster. Men jag tänker faktiskt på annat. Omgiven av mängder med turister är det framför allt turismen som väcker mina funderingar. Kineserna har anlagt en asfalterad väg till detta restaurerade kloster i Rongbuk där de brittiska pionjärerna på sin tid blev välsignade av munkarna innan bestigningsförsöken. Endast skyttelbussar tillåts köra hit på den nya vägen, och ett par primitiva lodger har anlagts vid Rongbuk för att inkvartera den dryga miljon turister som numera årligen anländer hit för att titta på Everest, de flesta är kineser. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan komfortabla och lyxiga hotell byggs. Everest/Chomolungma är nu definitivt införlivat som en del av den globala och turistiska värld vi alla lever i. Något annat var förstås inte att vänta, men på nepalesiska sidan måste man fortfarande vandra upp till Gorak Shep för att komma nära Everest. Enligt en nyhet jag såg i höst planerar Nepal att bygga en väg till Lukla. Hur utvecklingen ska sluta vet ingen.

Vägen till Base Camp på tibetanska sidan.

Skyttelbussarna till Everest. All känsla av jungfrulighet och pionjäranda är bortblåst.

Den trånga Rongbukdalen leder min blick rakt mot den väldiga pyramid som är världens högsta berg. Om man inte tappar andan av den synen så är det för att luften är så tunn på drygt 5000 meters höjd, att man förlorat fattningen. Från Kala Pattar i Nepal blev jag lika överväldigad av Everests närvaro. Dock, trots min långvariga relation till berget, och trots att jag med kikaren kan följa pionjärernas väg längs nordostryggen, känner jag ingen som helst lust att försöka klättra upp. Min ålder har förstås tagit ut sin rätt, men mina perspektiv på berg och naturupplevelser har också breddats. Vad har man där uppe att göra undrar jag, och tänker på de risker som klättringen innebär, och den trängsel som det blivit på Everest under de få dagar på året när vädret gör en bestigning möjlig. Är dessa mina tveksamheter bara en obotfärdigs bortförklaring? Jag vet inte…

 

FOTOGRAFISKA KOMMENTARER

Under vandringen 1972 hade jag med mig min första egna systemkamera, en Zeiss Contarex med tre Zeissobjektiv, Distagon 25 mm, Planar 50 mm och Sonnar 135 mm. Filmerna var Kodachrome II och Kodachrome X. Av bilderna blev det en utställning på Kulturhuset i Stockholm, och ett stort reportage i tidningen FOTO i september samma år.

1974 hade jag bytt till Leicaflex med Summicron normalobjektiv och teleobjektivet Elmarit 180 mm. Filmen var Kodachrome 25.

1999 hade jag åter en annan utrustning, dels Canon EOS 1 med ett zoomobjektiv 28-105 mm, och ett teleobjektiv 300 mm plus konverter 1,4X. Dessutom tog jag med den stora panoramakameran  Linhof Technorama 612 PC med endast ett objekt Schneider Apo-Symmar 135 mm. Till båda kamerorna använde jag Fujifilm Velvia. Dessutom hade jag för första gången vid Everest med ett stativ, Gitzo i kolfiber, som behövdes till Linhofkameran. Panoramabilderna jag gjorde med den har använts i flera sammanhang, bland annat böckerna ”Äventyrets stigar” och ”Världsarv naturens mästerverk”, samt till den stora utställningen jag hade på Riksmuseet i Stockholm kallad ”Jordens berg”.

I juni 2019 reste jag till Tibet med min favoritkamera idag, Olympus E-M1X med tre Zuiko objektiv, ett fast ljusstarkt 25 mm/1,2 och zoomarna 12-100 mm/4 och 40-150 mm/2,8, plus teleconverter 2X. Jag hade också med ett litet lätt kolfiberstativ av märket Manfrotto, men alla bilderna av Everest är tagna på frihand med kameran inställd i sin högupplösta funktion, då den fungerar som en 50 megapixelkamera. 

22

Vandring runt ROGEN

Stigen längs Övre Fosksjön i Långfjällets naturreservat.

Trots allt – rejäla vildmarker finns fortfarande kvar, även i Sverige. Denna blogg handlar om ett ganska krävande äventyr på Rogenrundan, ja man kan kalla rutten så, inget officiellt sanktionerat namn men jag tycker det passar bra. Vi startar i Grövelsjön och kommer efter en vecka och cirka tolv mil längs etablerade stigar, tillbaka dit. Då har vi genomkorsat södra fjällvärldens största vildmark, och vi har rundat en av fjällens mest betagande sjöar Rogen. Och för att nämna en annan sak med en gång, detta är ett område som matchar självaste Sarek vad gäller vild karaktär. Inte för dramatikens skull eftersom topparna är avrundade som limpor, och inte för djurlivets skull, här är sparsamt med vilt och floran är fattig på gränsen till existensminimum, men helheten som inkluderar landskapets samspel mellan skogar och kalfjäll, mellan svepande vidder, dalsänkor och stora vattenytor, och med de gränslösa vyerna som är helt befriade från civilisationens störningar, som låter blicken fara över ett nordanland som verkar vara lika väldigt som norra Kanada, är något enastående. Hela denna totalitet ihop med terrängens synnerligen svårbanade karaktär gör naturkänslan överväldigande. Underbart, tänker man på sin vandring, att rovdriften på våra naturresurser inte nått hit. 

Min två färdkamrater, Jill och terven Nijak.

Med dessa ord har jag beskrivit denna gränstrakt som i ett nötskal. Här ingår Långfjällets och Rogens naturreservat på svenska sidan och Femundsmarka nationalpark på den norska, allt samlat i en kontinuitet som gör riksgränsen löjlig. Det här är ett stenrike par preferance, landet Gud gav Kain. Man behöver visserligen inte vara en naturmupp för att gilla utsikterna, men en sådan attityd underlättar ens motivation när man ska stega fram i terrängen. Stigarna är inget för soffpotatisar.

Bilder av Hävlingen och dess utlopp till Särsjön.

Kanske är det också därför området hamnat i mediaskugga, kanske är det därför så lite är skrivet om dessa tassemarker i gränslandet mellan Dalarna Härjedalen och Norge. Ingen kaffebordsbok finns publicerad, bara strödda artiklar har skrivits under åren. Ett kapitel i Tore Abrahamssons bok om Okända fjäll är vigt åt Rogen, och Calazo har gett ut en guidebok över Västra Härjedalen som berör trakten, men i övrigt nada. Hit lär det aldrig bli någon rusning som till Kebnekaise; områdets natur har inte mycket att ge dem som samlar på geografiska rekord.

Stigen upp mot Olåsen, höstfärgerna börjar komma i mitten av september.

Ändå är det hit vi styr kosan, Jill och jag och hunden Nijak. Den 12 september 2019 i kvällningen, lämnar vi Grövelsjön och knallar upp till foten av Fosksjökläpparna där vi reser tältet. En krispigt klar höstluft gör inledningen njutbar. Och vädret håller i sig nästa dag när vi fortsätter över Långfjällets utlagda vidder ned till sjön Hävlingen, i dalsänkan mellan de flacka fjällplatåerna. Därnere börjar markerna visa sitt rätt anlete, terrängen förvandlas till en stenåker, stigen blir allt knöligare och vandringen allt mer ansträngande. När vi stånkar oss upp över Olåsen behövs en god portion positivt tänk för att göra traskandet njutbart. Det är så jädrans stenigt på stigen att man inte kommer längre än en kilometer i timmen med sin långturspackning på ryggen. Men härligt är det, tillåter jag mig tänka. Det här är precis den sortens terräng som behövs för att hålla fyrhjulingarna borta, som garanterar oss en ostörd vandring långt bortom motorernas värld. Muppen i mig vädrar morgonluft.

Vindskyddet vid Slagusjön och tältplatsen i närheten.

Stigen kallas Södra Kungsleden, men det är byråkraternas påhitt och beteckningen har stört mången vän av ordning som alltid uppfattat Kungsleden som den heliga sträckan mellan Abisko och Hemavan. Ty denna mer sydligt belägna led är verkligen inget att rekommendera åt stugvandrare. Avstånden mellan stugorna är för långt, genomgående två mil och med tanke på markens steniga karaktär är det en ren kamp att på en dag hinna gå mellan övernattningsställena med sin ryggsäck. Byråkraterna som lanserat begreppet måste ha varit skrivbordssnubbar! Här om någonstans borde avståndet mellan existerande turiststugor inte vara mer än en mil om man ska kungöra sträckan som en Kungsled…

Storrödtjärnen överst och en ovanligt välformad slukås med Storvättehågna i bakgrunden.

Allt detta betyder dessbättre att det är ganska lugnt längs stigen. Vi ser en handfull vandrare första dagen och tältar på kvällen i ensamhet mellan Slagusjön och Storrödtjärnen, mitt i ett stenrike som breder ut sig åt alla väderstreck. Eftersom jag av många skäl tycker om stenar, känns det som om man hamnat rätt. På en liten höjd överblickar jag Dalafjällens gungande dyningar och ser söderut ända ned till Nipfjället och Städjan, fem sex mil bort. Ibland undrar jag om inte vidder av detta slag slår alpin resning när det kommer till visuell tillfredsställelse. Men på den punkten brukar jag hatta fram och tillbaka, så osvuret är bäst. Återigen blir det en natt med temperatur en under nollstrecket.

Möte på stigen nära Storrödtjärnsstugan.

Mot Björnvålen.

Varglaven är en karaktärsart för området. 

Vid Storrödtjärnen har STF en av sina stugor. Vi sniker förbi den och fortsätter alltjämt i soligt väder, vidare norrut mot Rogens sydände. Sonika kommer vi ned i en ny bred dalsänka som ligger långt ute i väglöst ödeland. Vi korsar gränsen mot Härjedalen och märker att den steniga terrängen har blivit allt mer storblockig. Nu är vi komna till en världsunik trakt. Landformerna, med ett finare ord geomorfolgin kring Rogen har länge fascinerat forskarna. Här omkring finns den vetenskapliga typlokalen för Rogenmorän, dessa bågformade åsryggar av bottenmorän som troligen skyfflades upp i väldiga sprickor inuti inlandsisen, när denna hade slutat röra på sig och därför var en död ismassa. Det märkliga är att dessa åsryggar ligger som parallella svärmar vinkelrätt mot isens tidigare rörelseriktning. Lika underligt är att de har bildats i de områden där isen sannolikt var som tjockast under istidens klimax. Liknande system med moränryggar förekommer mångenstädes på norra halvklotet. Riktigt hur det hela gått till är det ingen som vet, men en teori är att det var smältvattenströmmarna som pressade upp moränjorden i sprickorna inom den döende ismassan. Det mest imponerande området med Rogenmorän ligger norr om sjön Rogen där systemet av ryggar skapat en labyrint med flikiga sjöar mellan de näs som ryggarna åstadkommer. Kartan över området ser ut som ett blåmelerat pussel. 

Rogens sydände med Gråstöten i bakgrunden.

Vi rastar vid Rogens sydände med fjällhöjder inom synhåll, när en käck ung vandrare passerar förbi. Han är ute på sin 58:ende vandringsdag, har börjat i Treriksröset och skall fullfölja fjällens Gröna Band till Grövelsjön. Två dar kvar, säger han glatt, och vi undrar hur han kunnat utmäta så mycket fri tid. God planering, säger han och Jill och jag tittar på varandra. Nä, den tiden är förbi för oss.

Himlen mulnar på, och en synnerligen jobbig sträcka väntar i backarna upp till toppen av fjället Tandsjövålen 993 meter över havet. Däruppe börjar det blåsa friskt vilket dock inte hindrar mig från att fotografera de extremt storslagna vyerna. Eftersom man alltid fumlar efter ord på platser som denna, vet jag inte vad vad som kan sägas som inte låter som en klyscha. Jo, jag vill påstå att sträckan över Tandsjövålen är en av de mest eleganta i hela ledsystemet i svenska fjällen. Eftersom jag vandrat på väldigt många leder får ni tro på mig. Det man överblickar åt väster är den magnifika vattenytan av sjön Rogen som framträder i ett flygperspektiv, och vidare bortåt samma håll syns den djupverkan som de kullriga siluetterna av runda men ändå högresta fjäll vid riksgränsen och på norska sidan bildar. Jag vill påstå att det är ett stort stycke klassisk vildmarksnatur man överblickar. Slående är också den dova och barrgröna mattan av tallskog som högre upp på fjällsidorna löser upp sig till mörka prickar vilket gör landskapet till en slags dekorativ litografi. Lika slående är att det nästan helt saknas fjällbjörkskog vilket annars hade skapat flammande höstgula fläckar i utsiktens karga färgskala. Kanske är det framförallt den saken som ger extra tyngd åt vildmarksstämningen i dessa trakter. Stenriket är också tallens domäner. Åt öster är detta faktum ännu tydligare för där skvalpar tallskogen vidare mot horisonten över de vågiga höjdsträckningarna.

Vy mot Rogsstöten.

Från Tandsjövålen mot Rogen mot Bredåvålarna och norska fjäll.

Rogen är en mäktig sjö.

På norra sluttningen av Tandsjövålen möter vi trädens dinosaurier. De grova, satta, knubbiga och stundtals atletiska tallarna förekommer både som levande staffage och avskalade totempålar när de har förvandlats till döda torrakor. Det är med andakt och vördnad man defilerar genom denna gamla orörda skog. Nära Rogenstugan slår vi läger.

Den mulna dagen som följer ligger stigen på jämförelsevis plan mark längs Rogens norra sida. Tallskogen är gles som ett wood-land. Det är mycket myr och äntligen lite mer lättgången mark på de torra ställena. Mellan träden framskymtar vattenytan på Rogen och bakom den de bulliga fjällen som inramar hela trakten. Nedför ett av dessa fjäll, Bustvålen, blir marken åter stenig och vandrandet tappar fart. En läcker passage är det ändå att gå längs detta fjäll som reser sig brant ur skogen med sina klippiga svaberg. En fin utsiktspunkt lär det vara däruppe. Vi hinner ta oss till Reva, vid nordvästra hörnet av Rogen, där ett rastskydd står nästan precis på riksgränsen mot Norge. Här blir vi överraskade av att marken blivit slät och gett upphov till sandiga stränder längs Rogen, och i en vik vilar näckrosblad på vattenytan. Söderut på andra sidan sjön syns Bredvålarna ståta med bergsidor där den benvita renlaven formar täta mattor. Trots att det finns renskötare på både svenska och norska sidan, verkar deras djur inte renraka fjällen på lav.

Trollskog eller Jurassic Park?

Regnet faller hårt under natten, och följande dag ger oss skurväder. Vi fortsätter vandringen, nu på norsk mark i Femundsmarka nationalpark. Samma slags steniga terräng som tidigare dominerar där stigen tar sig upp och nedför många Rogenmoränryggar. Att övertvära dem gör gåendet ansträngande, men här är vi i vildmarkens centrum, i Gränslandets otillgänglighetspunkt så långt bort man kan komma från vägar och bebyggelse och den vissheten ger spänst åt både tankar och ben, förutsatt att man sätter värde på orörd natur. Gränslandet är en officiell beteckning på denna transnationella trakt som ligger mitt i Skandinaviska halvöns mest kontinentala del där avståndet till havet är som längst i alla väderstreck. Denna väglösa vildmarksareal är lika stor som Padjelanta nationalpark vilket är en imponerande vidsträckt yta som känns i kroppen när man tassar fram på dessa stigar långt från civilisation. Jag tror att denna gudsförgätna natur och dess svårframkomliga marker som nästan är renons på synliga djur frånsett en del mesflockar som ibland flyger förbi, måste främst uppskattas för dessa välbevarade naturförhållanden. Det stora värdet som jag ser det, förutom de vackra dragen i landskapet, är denna orördhet och att det handlar om originalnatur, och just detta faktum kryper in i ryggmärgen på en när man vandrar timme efter timme över stock och sten. Plötsligt kommer vi till en överdämd liten tjärn där tallarna står i strandlinjen med fötterna i vattnet. Vattenreglering? Nej det måste vara en bävers verk, tänker vi men ser ingen damm. 

Nordvästra stranden av Rogen med Bustvålen i bakgrunden.

Mot Bustvålen.

Inloppet till Rogen vid Reva.

Kilometer läggs till kilometer men nu lättar himlen upp och fjället Stor-Svuku börjar visa sin profil. Innan dagen tar slut har vi kommit ut på fjällets flacka nordsluttning och lämnat skogen bakom oss. Vi följer stigen till en plats som kallas Oasen, ett synnerligen betecknande namn. På den breda, vidsträckta och kala heden framträder en dunge med fjällbjörkar. Vi går dit och ser en förtjusande plats där markvattnet sipprar fram och fyller en damm som avvattnas via en å, och runt vattnet står de krokiga fjällbjörkarna nästan som om de vore utplacerade av en trädgårdsarkitekt. Här har folk tältat förr, förstår vi av de många uppsamlade stenar som ligger på marken redo att placeras på tältpinnarna. Utsikten är vansinnigt vidsträckt norrut över skogslandet vi tagit oss igenom och bort mot avlägsna svenska fjäll. I väster böljar fjällheden mot kullriga norska fjäll och rakt i söder ståtar Stor-Svuku, den kägelformade toppen som Carl von Linné besteg 1734. Dit upp vill jag gå. En underbar skymning blir den goda belöningen för våra stumma ben. 

En bäverdamm?

Hur är detta möjligt? Spåren efter istiden är gåtfulla.

Mot Oasen, den underbara björkdungen mitt på heden.

Dock nästa dag anländer fronten. Först med regn, dis och lågt hängande moln, senare med snödrev och blåst. Stor-Svuku good bye. Vi rundar fjället och knatar på till norska fjällstationen Svukuriset där vi kopplar på vandringsleden mot Grövelsjön. Men vädret blir bara värre och värre och är till slut så motbjudande att även en mupp som undertecknad måste fråga sig vad man gör här. Snöflingor stora som ölkapsyler fräser förbi när vi slår läger ganska rejält sura. Men därefter upplever jag en tvärvändning i sinnet. För när jag lagt mig ombonat i varma sovsäcken återkommer livsandarna, allt medan ovädret fortsätter härja på andra sidan tältets två tunna tygväggar. Då känner jag den där saliga muppglädjen som kommer sig av att man klarat sig, att naturens element inte slagit ut oss. 

Nästa dag i fortsatt blåst återstår bara att gå till Grövelsjön och avsluta turen. Summa summarum, Rogenrundan är en av fjällvärldens mest intressanta och logiska rundturer. Rekommenderas varmt!

PS. Under turen har jag fotograferat med Olympus E-M1X. På vandrande fot med kameran runt nacken plus det pyttelilla  objektivet 17 mm, f/1,8 påsatt, och vid lämpliga tillfällen tar jag fram med den större zoomen 12-100 mm, f/4.

14