Försommar på Sörmlandsleden

Berget jag står på har inget namn men utsikten mot Mellan Marviken gör mig oblygt nationalromantisk. Man ser bara skog, vackert tonad i skir grönska och mitt i sceneriet blänker sjön som ett öga. Vad vackert det kan vara i Sverige så här års i slutet av maj, när vädret vill. Jag är på vandring längs Sörmlandsleden tillsammans med gamle kompisen Arne Larsson. Vi skriver 2017 och under denna vår sista och varmaste dag dyker utsikten upp som en extra gåva, som om alla dagarna vi hittills vandrat varit en uppladdning inför detta. Sörmlandsleden bjuder på den svenska naturen prydd i sin mest förföriska försommardräkt.

Selfie på berget ovanför Mellan Marviken.

Om man vill är Sörmland ett slags Medelsverige. Vidsträckta skogar, mängder med sjöar av växlande storlek, odlingsmarker och kulturbygd. Förvisso saknas fjäll, men naturen är kuperad och visar upp ett karaktäristiskt stycke av sprickdalsterrängen, en säregen landskapstyp som endast finns på få andra platser på Jorden. Urberget breder ut sig, är grått och välvt. Det är upphugget av förkastningar med långsmala klyftor. På höjdsträckningarna växer genomskinlig hällmarkstallskog. Nere i de breda och bitvis fuktiga sänkorna blir vegetationen tätare och domineras av granskog och inte minst lövträd. Det är där människor odlat jorden sedan urminnes tid. Genom denna ålderstigna, vågiga och glest bebyggda skogsterräng slingrar sig landets först etablerade låglandsled för vandrare. Den blev snabbt en förebild för alla andra vandrarstråk nedanför fjällen.

Bro över Moraån vid Järna.

Vandring i skogen utanför Järna.

Numera säger man att Sörmlandsleden omfattar 100 mil, inklusive stickspåren. Lite missvisande tycker jag nog den uppgiften är. Jag vill hellre fokusera på huvudstigen, det vill säga den egentliga Sörmlandsleden, som är 62 mil lång, och det är långt nog. Idén bakom detta koncept, att genomkorsa ett svenskt landskap med en sammanhållen stig, kläcktes 1956 av Kurt Kjellgren. Han ville skapa en vandringsled mellan Solbacka och Kolmården, men fick ingen respons från vare sig centrala Friluftsfrämjandet dit han vände sig, eller de berörda kommunerna. Ett decennium senare utvecklade han tanken ihop med Birger Nordin och de två entusiasterna rekognoscerade terrängen. Flera andra personer anslöt efter hand till projektet. Man ritade in sträckningen på kartor och man ville skapa en ihållande led från Lida friluftsgård till Kolmårdens djurpark. Till slut fick man Friluftsfrämjandet och Länsstyrelsen med på noterna. Den 3 juni 1973 invigdes Sörmlandsleden officiellt. Senare har den utvidgats med nya stickspår och förlängningar, men redan 1975 hade man preparerat 50 mil stig från Björkhagens förort utanför Stockholm, fram till Nyköping.

Ove Lindholm samtalar med en bonde.

Vi har valt att följa några av de mest fascinerande delsträckor, från Järna till Läggesta, etapperna 11 till 15 i den officiella indelningen. Efter 40 minuter med pendeltåg från Stockholm Central kan vi direkt efter avstigning koppla på den väl markerade leden. Först travar vi genom ett sömnigt villasamhälle utanför Järna och kommer sedan in i den sörmländska idyllen som växlar mellan öppen odlingsmark och sluten skog. Vid Risbo får vi av en händelse kontakt med Ove Lindholm som är ordförande i Järna Vagnhistoriska förening. Han står utanför sitt hus och kan berätta om Vatt-gruvan, som ligger framför oss. Stigen fortsätter in i en ödslig skogstrakt med uppåt 200 gruvhål, de äldsta från 1600-talet. Berggrunden är urholkad av hålen, som en schwizerost, fem, tio ibland 20 meter i diameter, alla vattenfyllda och de flesta numera omgärdade av höga stängsel. Om dessa blivit uppsatta för att skydda vilt eller skogstokiga vandrare framgår inte. Leden ringlar som en slalombana mellan de synnerligen fantasieggande groparna, men många ligger utom synhåll.

Tunnelgruvan.

Skyddsnät runt ett gruvhål.

Slagghögar.

– Vi torrlade Vatt-gruvan 1986, säger Ove Lindholm. Den är 107 meter djup, hålet lutar brant ned. Kriminalpolisen trodde det fanns ett lik därnere. Vi fann motorcyklar som förmodligen var försäkringsbedrägerier, och pistoler, men inga kvarlevor. Järnhanteringen hade startat i Mälarbygden redan under järnåldern, men gruvor i regelrätt mening dröjde till svenska stormaktstiden. I Kolmården finns fler andra gruvhål som leden passerar. Den första malmkroppen i området kring Järna upptäcktes 1663, vid Trönsjön som vi passerar nästa dag. Men innan dess har vi slagit läger vid Stora Kobäcken där det finns en liten tjärn och en väl använd lägerplats. Flera gökar ropar från olika håll i den stämningsfulla skymningen. En nattskärra surrar intensivt när vi krypet in i tältet för att kvarta. 

Stora Kobäcken.

Shortsväder nästa dag. Vi fortsätter vandringen genom gruvområdet, följer förfallna gruvvägar som röjdes för malmtransporterna, passerar flera nya hål och slagghögar och tänker högtidligt att det är historisk mark vi beträder. Samtidigt slås vi av hur vildmarkstung naturen känns. Vi hör inga motorljud, ser inga bosättningar, vandrar kilometer efter kilometer genom en sluten barrskog och kommer emellanåt fram till små inspirerande skogssjöar som öppnar naturen. Vi är nu inne på en krävande etapp, enligt den ledbeskrivning som föreningen Sörmlandsleden ger ut. En slik bedömning är alltid relativ, men helt klart går vi på en berg och dalbana, tjugo till trettio meter upp och sedan nedåt och så upp igen. De två Horssjöarna fångar vårt hjärta med sina stupbranta stränder som växlar med låglänta partier där porsen blommar som bäst. Vi möter flera andra vandrare. Att vara ensam på Sörmlandsleden en strålande helg som denna Kristi Himmelsfärd är inget att räkna med, och inget att bli störd av. Vi är inte fler än att vi hejar på varandra och byter några ord. Lagom många, som man säger.

Bävergnag vid Trönsjön.

Lilla Alsjön från Alklätten.

Tall på Alklätten.

Innan vi kommer till Stora Alsjön passerar stigen nedanför två höjder. Upp på den första får man leta sin egen väg. Den andra som kallas Alklätten har utmärkts med en skylt och har en kätting anlagd. Vi går upp på båda höjdpunkterna och kan konstatera att den första som är anonym ger bästa utsikten därför att den är trädlös högst upp. Däruppe omringas man av en fenomenal skogsmatta i alla väderstreck och urskiljer knappt ett hygge och ingen bebyggelse. Bara telemasterna avslöjar vilket århundrade vi befinner oss i. Gärna vill man ropa halleluja! Tänk att Sörmland kunnat förbli ett skogsrike, och vilken genial sträckning som valts för leden. Vi befinner oss i Stora Alsjöns naturreservat, med gammelskog som inte påverkats av modernt skogsbruk. Reservatet ingår i det europeiska ekologiska nätverket Natura 2000. Framöver och även utanför reservatet, fortsätter vi trampa genom täta skogar som till slut förmedlar intrycket att vi går i en mångmilastor och folktom nationalpark av vildmarkskaraktär. Vilken illusion! Men vilket fantastiskt bra vägval som gjorts av de som stakade ut Sörmlandsleden.

Tallpollen vid Yngsviken.

Torraka vid Acksjön.

Flera källor finns efter leden, men de flesta av sjöarna har drickbart vatten.

Flyttblock i skogen vid Stora Envätten.

Stigen vid Stora Envätten.

Vid Stora Envättern har vi nästa nattläger, en klarvattensjö som vibrerar av vildmarksatmosfär, och har en större yta än de flesta andra vattensamlingar vi passerat. Storlom låter sitt suggestiva rop eka i kvällningen. Dagen därpå är vi inne på en ”riktig vildmarkssträcka”, som det står i ledbeskrivningen. Förr kallades dessa trakter för Hedlandet. Oavbrutet pendlar stigen mellan små näpna skogssjöar. Faktum är att den del av Sörmlandsleden som vi valt att gå, skulle kunna kallas för ”sjödistriktet”. Var och varannan kilometer glimtar vi en vattenyta som gör oss glada till sinnet. Mellan dem går man korta stumpar på halvt igenvuxna skogsbilvägar som ser mycket somriga ut i det vackra vädret. I dag rör vi oss också genom ett påtagligt ”vildsvinsland”. Bitvis verkar djuren ha plöjt skogsmarken med sina trynen som en traktor, när de letat efter föda. Fräkensjön har mer eutrof karaktär än de andra vi sett, med vass som fortfarande är torrt gul. Försommargrönskan kommer senare till vattenvegetationen. 

Storlom i Holmsjön. För att spara vikt, tog jag inte med långa teleobjektivet till Olympus E-M1 Mark ll (kameran till alla bilderna), bara två zoom 7-14 mm och 12-100 mm. Den sistnämnda ger bra förstoring. När fåglarna dök upp smög jag ned till stranden och härmade deras rop, vis av erfarenhet att de blir mycket nyfikna. Sannerligen kom de inom 5 meter från mig och jag kunde fotografera denna bild, som också skildrar miljön i lommarnas sjö. 

Djupsjön.

Vid Fräkensjön stryker leden alldeles intill vattnet.

Utsikten från Fräkensjöberget.

På Fräkensjöberget står ett rangligt utsiktstorn som placerar oss i geografin. Däruppe syns åter bara skog, inget annat, och vi börjar nästan undra om det finns någon befolkning alls i Sörmland. Några möter vi på stigen som leder ned från tornet till den attraktiva Kvarnsjön, en lämplig plats för lunch. Från och med denna sjö börjar Sörmlandsleden ändra lite karaktär, den kommer närmare kulturbygderna och få mer inslag av gran och lövträd. Uppe på Lövviksbergen kan vi skåda mot Klämmingen, en av landskapets större sjöar. Det är inte långt kvar till Glådran, en liten försjunken tjärn med märkligt namn. Där vill vi stanna, ganska trötta efter cirka en och halv mil i svettdrivande värme. 

Vik av Klämmingen.

Paddlare på Klämmingen.

Glådran.

Heter en tjärn Glådran kan man förvänta sig viss mystik.

Lägret vid Glådran.

Dag fyra kommer vi iväg tidigt. Snart blir temperaturen högsommarvarm, över 25 grader. Från höjderna ser vi nu bebyggelse på avstånd, både gårdar och fritidshus, men skogen fortsätter dominera vyerna. Leden möter även öppna betesmarker. Vid några källor kan vi släcka törsten, men det är inte lika många skogstjärnar längre. Utsikten ovanför Mellersta Marviken är den mest magnifika vi sett. Sjön ligger 35 meter under oss, nedsänkt i den långa sprickdalen. Att gå uppe på bergets balkong och en kort sträcka njuta av ett ljuvligt stycke Sverige när naturen är som vackrast, blir hela färdens höjdpunkt. Därefter återstår stickspåret som leder till Läggesta tågstation. Sörmlandsleden fortsätter åt andra hållet, över näset mellan Mellan och Nedre Marviken, och ringlar vidare mil efter mil för den som behagar undersöka. Vi tar tåget tillbaka till Stockholm, men återvänder gärna så snart vi kan för att fortsätta följa det utmärkta spåret. En lång vandringsled är som räls för sinnet, man är alltid nyfiken på varthän stigen bär.

Leden passerar ett somrigt odlingslandskap nära Marvikarna.

En svart huggorm har sökt sig ut på en grusväg vi korsat.