Vandring på grekiska Olympus.

”Zeus tron”, toppen Stefani är den tredje högsta på Olympus,. Den ståtliga nordväggen vetter mot Musernas platå.

Gud vilket berg! ”Zeus tron” är en mäktig topp. Vi låter oss villigt imponeras, står rakt under bergväggen och har inte haft några skarpa förväntningar. Det är alltid en fördel. Han höll till däruppe, de antika gudarnas kung och himlens härskare, Zeus. Hela massivet kallas Olympus, är Greklands högsta och det näst högsta på Balkan. Namnet härleds till ett kaukasiskt ord med betydelsen berg. Idag förekommer flera Olympusberg på olika håll i världen, men det ursprungliga ligger här, söder om staden Thessalonike. Och resningen är mycket praktfull. Från stranden av Egeiska havet sveper sluttningarna allt brantare upp till den högsta punkten 2918 meter. Nivåskillnaden är extrem för Europa. I de trånga ravindalarna och på smala klippkammar blir lutningen tvär. Detta känns påtagligt i benen när man är på väg upp. Överst ståtar verkligt alpin dramatik. De högsta topparna har svindlande stup, men det finns också breda platåer i massivet. Gudarnas berg gör ingen besviken.

Olympus höjer sig nästan 3000 meter upp i skyn, här sett från staden Katerini.

I sitt berömda epos om Iliaden från 800 före Kristus, skriver Homeros att Zeus med sin åskvigg styrde de andra gudarna från krönet på det ”mångsidiga Olympus”. Om Homeros avsåg topografin eller använde en metafor för gudomlighetens komplexa värld, är oklart. Naturen omnämns förvånansvärt lite i antikens litteratur. Hursomhelst är Olympus ett sammansatt massiv. De gamla grekerna hade kanske inga ögon för bergens skönhet och topografi, men däruppe började himlen. Gudarnas hem målade man med vackra ord. Ovanför molnens portar, i ljusets och salighetens rike, levde de odödliga gudarna i perfekt harmoni. De intog ambrosia och nektar och lät sig underhållas av Muserna, poesins gudinnor. Ett berg med sådan historia vill man gärna lära känna.

Mytikas är är den högsta toppen.

 

Med start på östra sidan av Olympus gör vi en intressant fyradagarstur. Massivet har en nästan cirkulär uppbyggnad och består av 200 miljoner år gammal kalksten som föddes i ett grunt hav. På flankerna är höjderna ljusa och avrundade för att i centrum forma ett nav av alpina och mörka spiror som mot väster stupar rakt ned i en 700 meter djup amfiteater, Megala Kazania, klättrarnas eldorado. Under istiderna slipades topografin av glaciärer vid tre tillfällen, både glaciärnischer och moränryggar bär vittnesbörd om det. Och vilt klippiga utsprång med klängande träd väcker inspiration när vi tittar uppåt. Från den sportbetonade lilla staden Litochoro inte långt från de Egeiska playorna, har vi åkt på en blindväg rakt in mot massivets hjärta. Vi har kommit fram till ett värdshus som kallas Prionia och ligger där vägen slutar. Här på höjden 1000 meter över havet börjar den planerade cirkelvandringen i medsols riktning, även om man lika gärna kan gå åt andra hållet. 

Plötsligt pratas det svenska på stigen. Vi möter Mats Nagle (i fronten) och gänget AdvenTURous Society, kompisar som hängt ihop under många år och gjort åtskilliga turer bland annat inspirerade av min bok ”Äventyrets stigar”. De är på väg ned. Trevlig överraskning.

En gammal rotvälta i ravindalen.

Skymning vid den första hyttan Spilios Aghapitos. Skog med svarttallar och ormskinnstallar.

Gryning i tallskogen. Ormskinnstall.

Varm sensommar råder. Vi vandrar lätt klädda. I slutet av september har många lövträd fått bjärta färger. Stigen går inledningsvis i en sluten bokskog men snart börjar svarttallar dominera. Vi rör oss i ravinen Pighadhouli med en superb karta i handen. Backarna är svettdrivande. Det är fredag och väderprognosen har lovat utmärkt helgväder. Mängder av lokala vandrare är som vi, på väg upp till hyttan Spilios Aghapitos. På grund av den kraftiga reliefen i landskapet förflyttar vi oss från ett klimat till ett annat. Med stigande höjd ökar årsnederbörden och luften blir kallare. Skogen skiftar karaktär för att upphöra kring 2400 meter. Olympus har sitt eget väder så som ofta är fallet med höga berg. Över 2000 meter kan snö falla även denna årstid. Massivets övre delar är snötäckta nio månader om året och erbjuder utmärkt skidåkning på vintern. Vissa klyftor behåller snön året runt.

Gryning andra dagen, vi ser kanten til Musernas platå.

Även hundar kan beundra utsikten. Möjligen?

 

Sista backen upp till toppen Skala.

Samma backe fast åt andra hållet, söderut.

Det har blivit svalt när vi når hyttan i solnedgången efter en mils vandring. Huset ligger utsatt på en smal klippkam omgiven av grova tallar. Inomhus är det nästan pubstämning bland gästerna. Mat serveras, förbokade rum intas. Vi har med ett tält vilket är en fördel under högsäsongerna när alla sängplatser snabbt blir fullbelagda. Klockan sex nästa morgon kliver vi upp och kommer iväg först av alla. Kring sjusnåret börjar solen skina. Stigen klättrar brant i skogen och via en zigzag-bana kommer vi över en bergskant som öppnar sikten mot de översta spetsarna. Bakåt, genom den v-formade ravindalen varifrån vi kommit, störtar blicken ned mot havet vilket ger flygkänsla. Ofta stannar jag för att fotografera och efter hand är flera grupper med vandrare ikapp. Många går med bergsguide för att ta sig upp på Mytikas, den högsta toppen. 

Västsidan av Stefani ”Zeus tron” tv och Mytikas th, i djupet amfiteatern Megala Kazania. Fotograferat från Skolio.

Även denna bild är från Skolio med toppen Skala th.

Klättrare på Mytikas.

Märkliga klippelare på Mytikas.

Solen strålar intensivt, intet moln på himlen. Bergsbestigningens metod är lika självklar som tröttsam, det ena benet framför det andra, men att närma sig målet inspirerar. Man får nya krafter. Lutningen har övergått från att vara tvärbrant till att bli utdraget sluttande på ganska ljus och glest gräsbevuxen mark. Häruppe känns luften tunnare, vi har trätt in i en ny värld ovanför det vanliga livet nere på slätten. Siktvidderna växer. Avrundade bergsformer framträder söderut, mot norr syns väldiga bergväggar. Vid ett stup ligger en hund stilla och blickar ut mot vyerna. Det förekommer många lösspringande hundar i Grekland, och värdarna i hyttan vi lämnade har satt en ära i att ta hand om några. Hunden måste komma därifrån, men vi undrar vad som drivit honom ända hit upp. Nu syns också en massa människor på ett tydligt höjdkrön i färdriktningen. De står i siluett mot himlen. Man anar stupet bakom dem. När vi kommit dit har vi bestigit Skala 2982 meter över havet. På andra sidan tittar vi ned i massivets hisnande amfiteater och betraktar Mytikas som står likt en väldig katedral tvärsöver djupet. Den smala klippkammen leder vidare ditåt. Mängder av bestigare rör sig på Mytikas. Jag hade gärna gjort detsamma om det inte vore för riskerna. Vi har blivit varnade. Att klättra upp till den högsta punkten på Olympus samtidigt med många andra, innebär en påtaglig risk att drabbas av stenslag. Man bör ha hjälm på huvudet vilket de flesta på väg dit har. Vi saknar hjälmar och avstår därför, mot min vanliga drivkraft. Beslutet kan jag ta med jämnmod, vis av erfarenhet är det inte så viktigt längre att nå allra högst upp. Vill inte chansa utan ägnar mig istället åt fotografering och intensivt njuta av landskapet. Den näst högsta toppen Skollio är bara sex meter lägre än Mytikas. Där uppe är det nästan folktomt och dit leder en enkel bergskam. Jag kan inte motstå frestelsen och går dit ensam för att få nya vinklar på de två alpina topparna, Mytikas och Stefani, ”Zeus tron”. 

Musernas platå och hyttan Christos Kakalos.

Några tält på Musernas platå, i bakgrunden ”Zeus tron”.

Efter ett par timmar i den luftiga miljön är det dags att fortsätta. Vi går tillbaka någon kilometer längs samma stig, tappar flera hundra höjdmeter och kommer till ett stigskäl där man kan vika av för att sedan hålla höjden nedanför stupen på Mytikas och Stefani. Dekorativa och vågräta bergslager ligger där stigen letar sig fram på en mellannivå med de stupande klipporna ovanför huvudet och en sugande brant ned mot den skogbevuxna ravindalen under fötterna, en elegant sträcka som leder till ett hörn i topografin varifrån man kan överblicka Musornas platå med sina två hyttor. Stigen rundar hörnet och fortsätter slimmat under den imposanta nordväggen på toppen Stefani. Sedan är vi nere på platån.

Hyttan och ”Zeus tron”, Mytikas skymtar tv.

Inför natten reser vi tältet intill den hytta som heter Christos Kakalos. Fast himlen alltjämnt är molnfri har det börjat blåsa hårt, nästan stormstyrka i byarna. Men dessbättre är det bra mark och tältet får stå bakom en låg stenmur som ger aningens skydd. Middagen intar vi i det lilla stenhuset där värden Michallis Styllas berättar om landskapet som den geolog han är. Två veckor i stöten tillbringar han häruppe under säsongen. I oktober stänger man för vintern. 

Hyttliv vid Christos Kakalos.

Musornas platå är en kilometerstor flack yta drygt 2600 meter över havet. Vidden överskuggas av mäktiga ”Zeus tron”. Platåns andra hytta ligger lite högre upp på ett pass. Vi ställer oss på kanten till ravindalen varifrån vi kommit. Längre bort och omskakande långt ned i djupet framträder havet vilket förmedlar känslan att man är på en altan i himlen. Ljusen i staden Litochoro glittrar  i kvällsmörkret därnere. Under natten mojnar vinden och en vacker soluppgång fungerar som väckarklocka. Jag går upp och fotograferar de första strålarna som smeker ”Zeus tron”. Några morgonpigga bergsbestigare ger sig iväg på tur. Mytikas bestegs för första gången så sent som 1913. Jägaren Christos Kakalos (hyttan är uppkallad efter honom) visade Frédéric Boissonnas och Daniel Baud-Bavy, båda från Schweiz, en väg upp. Boissonnas var fotograf och besökte ofta Grekland där han skapade sig ett stort namn med sina bilder. Christos tog sig upp utan skor och klätterutrustning! Det dröjde ytterligare 21 år innan Stefani, ”Zeus tron”, blev bestigen för första gången via en riktig klätterled; den toppen är inte möjlig att bestiga för vandrare. 

Gems.

Förnödenheter till hytterna bärs upp av hästar.

Bergryggen Lemos med de höga topparna i bakgrunden.

Dag tre lämnar vi platån men går först vid sidan av stigen för att stanna vid ravinkanten och beundra vyerna. En flock med med gems skuttar förbi. Djuren tillhör en specifik ras på Balkan och är ganska oskygga. Kanske känner de sig trygga eftersom de lever i den nationalpark som inrättades här 1938, Greklands första. Hela massivet har fridlysts för sina höga naturvärden: landskapet, geologin och ekologin. Vegetationen är synnerligen artrik med närmare 1900 arter, varav flera orkidéer. Ett stiligt träd är ormskinnstallen som vi ser senare under dagen.

Stigen leder ned på en avsmalnande bergsrygg som kallas Lemos och som omges på var sin sida av djupa ravindalar. Norrut kan vi spana över slättlandet och många pyttesmå hus. På nytt får man känslan att berget Olympus är som en plattform högt i det blå, som ett väldigt utsiktstorn. Stigen vindlar nedför en skarp brant från Musornas platå till Lemosryggen som sedan höjer sig lojt till den sista toppen vi kommer upp på Skuorta, 2470 meter över havet. Därifrån bär det ned mot skogen med sina resliga ormskinnstallar. Nu inträffar ett väderskifte och dimma rullar in vilket gör skogen trolsk, en uppskattad omväxling där stigen skråar i den kraftigt sluttande terrängen, ibland med gläntor som öppnar sikten mot det kuperade landskapet, men slättlandet har utraderats av tjockan. Vid hyttan Petrostrouga stannar vi för natten. Från dess fönster kan vi åter skåda ned mot kustslätten och playorna, ungefär som att sitta i en flygkarbin. Molnen har lyft.

Ormskinnstall.

Kottar av ormskinnstall.

En utblommad spåtistel.

Blomstertiden är över men denna ört blommar, jag kan inte artbestämma den men tror att det är en blåklocka. Den som vet får gärna höra av sig.

Utsikt mot massivets norra sluttning. Uppsprucken kalksten i förgrunden.

Sista dagen föredrar vi en ödslig led tillbaka till startpunkten. De flesta vandrare följer en annan väg ned från berget. Stigen vi valt håller sig på en brant bergsida under toppen Skuorta som vi stod på dagen innan. Man tangerar branten som en höjdkurva på kartan utan att tappa höjd, och kommer in i ravindalen där vi började. Stigen är smal och dåligt upptrampad, klamrar sig fast på marken som lutar kraftigt. Mellan ormskinnstallar och svartallar skymtar djupen. Länge går vi utan att höra några ljud, utan att se något civiliserat, bara omgivna av berg, klippor och träd som kämpar mot tyngdlagen. Och för första gången på hela turen vill jag använda ordet vildmark. Efter en dryg timme står vi ovanför vägen till Prionia och en ytterst brant nedstigning dit får avsluta äventyret. När vi lämnar Olympus och siktar mot playorna vid Egeiska havet har massivet omfamnats av ovädersmoln och regnet börjat falla. Något havsbad som vi drömt om lockar inte, men istället kan vi glädja oss åt att ha prickat in en solskenslucka i vädersystemen. Det är också mycket värt…

Klippa sedd från Petrostrouga.

Grov svarttall i skogen.

Torrfura med Simeoforos i bakgrunden.

Gryning vid Petrostrouga med Egeiska havet i bakgrunden.

Kommentar om fotografin:

Min utrustning bestod av kameran Olympus E-M1 Mark II med objektivet Zuiko 12-100 mm f/4 (som har en utmärkt makrofunktion), det lilla stativet Sirui T-025X, gråfilter av märket Haida, tre extrabatterier till kameran plus en Powerbank av märket Power Gorilla. Allt som allt drygt 3 kg. Med detta täcker jag in 95% av mina behov av bilder och detta är den mest effektiva, lätta och potenta utrustning jag någonsin haft för vandringar i orörd natur och långväga resor. 

Light is great.

2 Responses to Vandring på grekiska Olympus.

  1. Sven-G Hultman 2017-10-06 at 07:11 #

    Grekland lockar. Särskilt efter dina bilder och fina text. Tack Claes.

    • Claes Grundsten 2017-10-09 at 06:33 #

      Tack själv Sven, jag är glad att du läst och uppskattat. Grekland har mycket. Allt gott. /Claes

Kommentera