MINA ”FÖRSTABESTIGNINGAR” I SAREK

Sarek är fjällbestigarens eldorado. Utsikt från Soabbetjåhkkå mot Ähpar, augusti 1999. I juli 1896 var Axel Hamberg pionjär på denna topp.

Att vara första människan på en fjälltopp är få förunnat. Visserligen finns nästan oräkneligt många berg på Jorden, och fortfarande ligger åtskilliga så svåråtkomligt att ingen ännu satt sin fot på dem. Men i väl kartlagda fjälltrakter är alla pregnanta höjder sedan länge bestigna och rösade. Rösena uppförs på högsta punkten – om detta är möjligt – för att visa att någon redan varit där, som ett tecken åt efterföljarna.

I äldre tider var bergsmassiven geografiska mysterier. Topografisk utforskning var en stark drivkraft när alpinismen uppstod vid Mont Blanc i slutet på 1700-talet. Också äventyrslusta var en sporre. Ett halvt sekel senare, under guldåldern i Alperna, bestegs den ena toppen efter den andra. Alpinisternas topografiska nyfikenhet överskuggades då av den sportsliga utmaningen och ärelystnad. En person som före någon annan tog sig upp på en jungfrulig topp vann stor prestige, man tävlade. När alla betydande berg hade erövrats, blev alpinismen en mer renodlad klättersport. Bergsbestigarna började avsiktligt välja svåra leder upp. Vägen blev målet. Även med denna approach tävlade man, och gör så än idag. Potentialen att hitta nya klätterleder är nära nog oändlig, men chansen att vara den första människa som når högsta punkten på en obestigen fjälltopp finns snart inte kvar. Jordens tillgångar på berg är trots allt begränsad.

Lulep Stuollo 1399 möh. På denna topp var jag och Arne Larsson sannolikt de första människorna, tro det eller ej. Året var 1994.

I svenska fjällen pågick pionjärernas guldålder under årtiondena före och efter förra sekelskiftet. Våra högsta bergstrakter låg avigt till och redan att nå dem var förenat med en expedition. De mest utmanande massiven fanns i Lappland där Sulitelma sedan början av 1800-talet ansågs vara landets högsta punkt. Dess svenska Stortopp bestegs troligen första gången 1868 av en lektor vid namn G Elowson som efteråt berättade om sitt äventyr i en skrift utgiven av Kungliga Vetenskapsakademin. 

Massivet Sulitelma sett från fjället Jiegnaffo i Padjelanta..

Drygt två decennier senare 1879, upptäckte man att Sarektjåhkkå var högre. Toppen bestegs av kartografen G W Bucht tillsammans med en hantlangare. Ett år senare 1890, kartlade Bucht Kebnekaise som befanns vara ännu högre och strax efteråt fick den franske upptäcktsresanden Charles Rabot veta av Rikets Allmänna Kartverk att Kebnekaise var högst i Sverige. Uppgiften eggade honom, men det dröjde till den 22 augusti 1883 innan han blev den förste att ta sig upp på landets tak. ”Först” är dock en sanning med modifikation för troligen hade samer varit uppe på Kebnekaise långt innan Rabot. En gammal offerplats är känd på platån alldeles nedanför Sydtoppens glaciär, och Kebnekaise kallades Passekaise av gamla tiders renskötare. Namnet betyder ”heliga fjället”. 

Sveriges tak. Kebnekaise höjer sig drygt 900 meter över Tarfaladalen.

Kebnekaise och Laddjuvaggi från söder. Här är nivåskillnaden mellan dal och topp nästan 1500 meter. Kebnekaise fjällstation syns nere tv.

Troligen var det genom denna dal Cuhcavaggi, som Charles Rabot med sitt sällskap kom från Norge på väg till Kebnekaise, som syns i fonden. Glaciären som framträder har fått sitt namn efter Rabot. Man ser också fjällryggen th som Rabot följde upp till Sydtoppens glaciärhätta.

Rabot hade haft ett par dagar med dåligt väder i Tjäktjavagge, dit han kommit från Norge med tre norska följeslagare. När regnet upphörde gav de sig iväg för en kort rekognosering som blev längre än de tänkt, och ”endast iklädd kalsonger för att hushålla med mitt enda par byxor, som icke sakna en del revor”, nådde Rabot och de andra Kebnekaise Sydtopp framåt kvällen. Emellertid blev bestigningen inte allmänt känd i Sverige förrän hans bok Au Cap Nord kom ut i Frankrike 1898. Detta dröjsmål var oturligt för en viss J A Björling. Endast sjutton år gammal genomförde han den första officiella svenska bestigningen på Kebnekaise 1889, tillsammans med kamraten A O Hultman. Eftersom de inte kände till Rabots bedrift trodde Björling att de var förstebestigare, men ack nej. Sorgligt nog omkom han tre år senare i en arktisk expedition som han hade initierat. Några år därefter, mer precist 1895, började Axel Hamberg sin verksamhet i Sarek, både som vetenskapsman och fjällbestigare. Sannolikt är han den pionjär som genomfört det största antalet förstabestigningar i Sverige, närmare bestämt 35 stycken.

Legenden Axel Hamberg.

Därmed har vi kommit till det fjällområde som den här texten ska handla om – Sarek. I denna trakt har jag haft glädjen att få rösa fyra fjällknallar. Ordet knalle är medvetet valt eftersom höjderna ligger omgivna av högre toppar och dessutom är lätta att bestiga. Som klätterfjäll saknar de intresse, men det är onekligen fascinerande att de kunnat förbli orösade ända fram till andra halvan av 1900-talet. Nedan berättar jag om dessa turer med stöd av de nya fantastiskt detaljrika kartorna från förlaget Calazo i skalan 1:25 000. 

Här skriver jag dagbok på Pelaslätten 1967. Foto L Jonsson.

NAMNLÖSA TOPPEN 1790 möh

Denna anonyma knalle ligger i massivet Sarektjåhhkå och är ganska toppig. Tillsammans med två kompisar gick jag upp på den sommaren 1967. Lars Jonsson och jag hade då tänkt tillbringa flera veckor i Sarek för att klättra i intressanta fjällmassiv, inledningsvis ihop med Owe Karlström som senare skulle fortsätta för egen räkning. Gemensamt hade vi utgått från Saltoluokta och tagit oss över lågfjällen söder om sjön Bietsavvre (Petsaure) och etablerat ett basläger vid sjön Bierikjavrre (Perikjaure). Den 22 juli 1967 vaknade vi till utmärkt väderlek och siktade mot Svarta Spetsen, som är ett ovanligt djärvt fjäll för att ligga i Sarek. Över den snötäckta glaciären Tjåggnårisjiegna pulsade vi upp till passet mellan Svarta Spetsen och Spijkka och under lunchen diskuterades planerna i det gassande solskenet. Oplanerat skippade vi Svart Spetsen och siktade istället på Sarektjåhkkå. Turen fortsatte uppåt, över en timid knalle (1771) norr om Svarta Spetsen och vidare på den blockrika och böjda kammen som ledde norrut. Den bildade ett stup mot Mikkajiegna och längs detta kom vi upp på toppen som idag har siffran 1790. Till saken hör att vi endast orienterade med hjälp av generalstabens gamla karta från 1800-talet i skalan 1:200 000. Den var ett konstverk – som dåtidens fjällvandrare sa med glimten i ögat. Även Hamberg hade ritat en karta över Sarek och den var nästan bättre, men inte särskilt detaljerad. 

Generalstabens karta från 1800-talet.

Vår färdväg.

Bilden visar topografin kring toppen 1790 som är marked med en röd punkt. Spijjka är sadelfjället th och i mitten står Svarta Spetsen. Panorama från Rijddatjåhkkå.

Att toppen 1790 över huvud taget existerade blev en överraskning för oss, och även att den visade sig vara orösad. Skumt skrev vi efteråt i vår gemensamma dagbok, kanske var den obestigen eftersom den inte fanns på kartan och dessutom låg omgiven av andra högre toppar och därför inte lockade till bestigning. På högsta punkten byggde vi ett stenröse, plockade fram en liten filmburk av aluminium, skrev datum och våra namn på ett papper som stoppades i burken och placerade denna inne i röset. Därmed gjorde vi anspråk på att vara förstabestigare och fortsatte turen. 

Owe Karlström th och jag tv, 1967. Foto L Jonsson.

Passet nedanför Spika 1967, jag th. Foto L Jonsson.

Vi fortsatte norrut längs det hissnande tvärstupet mot glaciären på vår vänstra sida. I riktningen framåt hägrade Bucht-topparna, men när vi kommit upp dit slöt sig molnen. Virvlande snö drev in med hård blåst. Sikten krympte till en white-out. Dessbättre lättade dimman efter en kort stund och vinden avtog när vi klättrade med repsäkring förbi ett hak och vidare upp till Sydtoppen på Sarektjåhhkå. Sedan fortsatte vi till Stortoppen där en frystorkad middag intogs (spagetti med köttfärssås) samtidigt som en stor humla surrade över oss. Nästa prövning blev den svindlande smala kammen till Nordtoppen och repet kom därvid åter till användning. Från Nordtoppen klättrade vi tillbaka till Stortoppen, hasade nedför sydbrantens snöfält till Mikkajiegna, och nådde utmattade tältet efter 16 timmars ihållande aktivitet från start. Klockan var 02 i den ljusa sommarnatten. 

Sarekmassivet sett från Skarjatjåhkkå. Toppen 1790 är markerat med röd punkt. Man ser tydligt mot himlen hela den fjällkam som vi följde, med 1790, Bucht-topparna, Sydtoppen, Stortoppen och en liten flik av Nordtoppen.

När jag efteråt granskade vad som var skrivet om tidigare i bestigningar i närområdet kring ”vår” topp, finns inget nämnt om denna. 1924 var T Boberg och J Jönsson förstabestigare på Buchttopparna. De gick över Oarjep Sarekjiegna och klättrade uppför den östra knallen till högsta punkten. Tillbaka gick de samma väg ned till glaciären och Boberg fortsatte därefter ensam till passet vid Spijkka, där vi hade rastat. Han gick således aldrig över toppen 1790. Andra pionjärer i närheten av ”vår” knalle var D Nygren, T Rydberg och T Green som i juli 1934 besteg Svarta Spetsen från passet vid Spijkka, gick upp och ned samma väg, men de gjorde inget mer på dagsturen. Därefter under 1950- och 60-talen, har möjligen en handfull fjällvandrare varit uppe på Buchttopparna, men att någon skulle ha passerat över 1790 utan att bygga ett röse, håller jag inte för troligt.

Jag klättrar på Perikpakte (Bierikbakte) 1967. Basstavagge i bakgrunden. Foto L Jonsson.

Sommaren 1967 klättrade Jonsson och jag också upp på Bierikbakte (Perikpakte) som är en av de mest alpina topparna i Sarek. Förstabestigare var ovannämnde T Boberg som i sällskap med I Eklund hade varit där vintern 1924. Under hela vår Sarekvistelse växlade vädret kraftigt. Ambitionerna kom av sig men vi kunde ändå ta oss upp på Låddebakte där Hamberg hade byggt ett röse drygt sjuttio år tidigare.

Perikpakte (Bierikbakte) från Pelaslätten (Biellavallda) med sjön Perikjaure (Bierikjaure). Allra överst på toppen kan man urskilja den skreva som bestigare söderifrån måste hoppa över för att nå högsta punkten.

LULLIHATJÅRRO 1785 möh

Nu är vi i massivet Pårte (Bårdde) i sydvästra Sarek. Den topp som vi rösade 1970, var redan bestigen, det kunde vi läsa i efterhand. G Billing och H Tjerneld hade varit uppe på denna knalle mitt under andra världskriget i april 1942 och alltså gjort en vinterbestigning vilket förklarar varför de inte hade byggt ett röse. Båda herrarna hörde till den lilla skara pionjärer i svenska fjällen som också var drivna alpinister. 

Lägerplatsen i Lullihavagge nedanför fjällryggen Lullihatjårro, 1970.

Flygbild 1999 över Bårddejiegna (Pårteglaciären) Sareks största ismassa. Th finns en röd punkt för Lullihatjårro 1785 möh.

Sommaren 1970 var vi tre i sällskapet, min fästmö Jill, vår kompis Göran Palmgren och jag, och vi ville gå upp på toppar utan att klättra. Några säkringsprylar som rep, hammare och bultar togs inte med. Avancerad klättring i vildmarken Sarek medför synnerligen tunga packningar. En bas etablerades i Lullihavagge där vi stannade i tre dagar. Den sommaren tillbringade Jill och jag sex veckor på raken i Sarektrakten. Göran hade kommit upp till Kvikkjokk efter halva tiden, där vi mötte honom. Vandringen gick över Pårekslätten och runt Boarektjåhkkå till Lullihavagge.  

 

Pårtemassivet sett från Gådokgajsse. Lullihatjårro 1785 markerad med röd punkt.

Bårddejiegna från Boarektjåhkkå. Röd punkt markerar vår topp.

Tisdagen den 11 augusti 1970 strävade vi alla tre uppför branten på Lullihatjårro till dess östra topp 1566 möh. ”Det gamla röset var en aning skamfilat”, skrev jag i dagboken, i betydelsen halvt raserat. Därifrån fortsatte vi följa fjällryggen till den västra toppen 1785 möh där vi ”… blev förbryllade enär inget röse fanns.” Sålunda byggde vi ett men ”..om vi var förstabestigare eller inte låter jag vara osagt”, enligt dagboken. En förutseende reservation med facit i hand. 

Utsikt från Skajddetjåhkkå. Lullihatjåhkkå är hajfenan överst tv. Lullihatjårro 1785 har en röd punkt. I mitten framträder det sällsynt vackra fjället Gaskastjåhkkå.

Egentligen hade vi samma dag även tänkt bestiga Lullihatjåkkå, men hamnade vid ett hak mitt emot den tvärbranta sydväggen när vi fortsatte från 1785. Eftersom vi inte hade prylar till klättring gick vi istället ned på Bårddejiegna (Pårteglaciären) och vandrade på isen nedanför fjällkammen vi nyss varit uppe på. Vi rundade östtoppen och kom slutligen tillbaka till tältet. Flera decennier senare var jag åter uppe på Lullihatjårro. Den gången med en panoramakamera och kunde konstatera att detta är en utmärkt och lättbestigen utsiktspunkt.

RUOPSOKTJÅHHKÅ  1853 möh

Lägerplats i Basstavagge med Ruopsoktjåhkkå i skyn.

Vandring uppför Ruopsoktjåhhkå med Sitojaure i bakgrunden.

Nu är vi i massivet Ähpar där Björn Winell, Ola Ljungqvist och jag i augusti 1998 överraskande kunde rösa nordtoppen på Ruopsoktjåhkkå 1853 möh. Utgångspunkt för den dagsturen var ett läger i dalen Basstavagge. Högt upp på fjället drog dock dimman in och vi avstod från att gå vidare till högsta punkten 1914 möh. Något röse på toppen 1853 stod inte att hitta så vi byggde upp en prydlig stenhög, innan vi vände neråt. Rösningen blev senare omnämnd i en notis i Utemagasinet, och då reagerade en läsare som menade att han hade varit uppe på denna topp. Uppgiften lät trovärdig, och så kan det vara. Varför han inte hade uppfört ett röse framgick dock inte.

LULEP STUOLLO 1399 möh

År 1994 gjorde Arne Larsson och jag en lång Sarekrunda från Kvikkjokk och tillbaka dit. Om denna tur har jag berättat i Svenska Fjällklubbens årsbok Till fjälls 1994-95. Den elfte augusti 1994 tältade vi i Jiegnavagge och här följer ett redigerat utdrag ur den del av artikeln som handlar om vår förstabestigning.

Lulep Stuollo sedd från Rijddatjåhkkå.

Här har teleobjektivet fört oss närmare Lulep Stuollo. Bilden visar den sammansatta topografin i massivet Bielloriehppe (Pelloreppe).

Lulep Stuollo bildar en av de karaktäristiska ´stolsitsarna` som kantar den breda dalen Sarvesvagge. Fjället ligger en knapp mil norr om Jiegnavagge där vi hade vårt läger. Förmodligen var knallen på grund av sin relativt låga höjd och avrundade form förbisedd av toppbestigarna, tänkte vi. Lulep Stuollo är omgivet av betydligt högre och mer utmanande fjäll i massivet Bielloriehppe vilka brukar stjäla all uppmärksamhet. Denna gång lockades vi dock av vår utvalda topps läge ovanför det laddade mötet mellan Rapadalen och Sarvesvagge i Sareks hjärta. Utsikten måste vara förstklassig, av kartan att döma.

Högplatån nedanför Lulep Stuollo (röd punkt) är en anmärkningsvärt stor öppen yta inklämd mellan fjällen i massivet Bielloriehppe.

Vägen dit var höglänt. Topparna som respektingivande omringar lägerplatsen och Jiegnavagges inre kittel separeras av tre pass. Det västra leder till Gashkasvagge och är en beprövad färdväg mot Sarvesvagge. Det östra döljer glaciären Stuollojiegna och begås ytterst sällan av vandrare eftersom man kommer ut på en sprickig ismassa (vi hade gått där på dagstur under färden 1970 som nämnts ovan). Passet i mitten ligger nedanför fjället Unna Stuollo och tycks vara den mest gåtfulla av övergångarna. Denna bräsch blev vårt vägval och vi undrade hur många som trampat däruppe genom åren? Färdvägen var stenig och ansträngande, var inget naturligt vägval för den som vill vandra med hela sin packning från Jiegnavagge och vidare norrut. 

Två stora snöfält förenklade stigningen upp till passet. På höger sida, dvs österut, höjde sig en djärv tvillingtopp som hade en svårtillgänglig sadel mellan sina båda spetsar (Stuollotjåhkkå ). Den bergssidan bestod av glatta svahällar som blänkte starkt, och passpunkten formade en kompakt, cirka femti meter bred vagga som höll isär de omgivande bergsidorna. Passet hade dessutom en formidabel tröskel vilken dolde synfältet på andra sidan. Däruppe såg vi på avstånd flera bekanta Sarekfjäll, främst Riddatjåhkå, Sadelberget och Ahkatjåhkkå. Blicken leddes genom en halfpipe som svängde svagt. På vägen ned genom böjen vidgas synfältet allteftersom. Bakom branten på högra sidan dök Sarektjåhkkå successivt upp.

Utsikt mot Sarvesvagge från Lulep Stuollo.

Den hemliga ravindalen mynnade ut i en knappt kilometerstor och avskärmad blockslätt som mot norr inramades av Lulep Stuollo. Väster om toppen såg vi en glipa där en brant klyfta störtar ned mot djupet och grönskan i Sarvesvagge. Vi rastade vid en liten vattensamling på högplatån och fortsatte sedan uppför den två hundra meter höga bergsryggen på Lulep Stuollo; den mest naturliga vägen upp. Toppen visade sig bestå av en välvd platå med branta stup mot Sarvesvagge. Översta biten dominerades av stenar och jord i ett rutmönster på marken, och toppen saknade ett röse!

Inte ens i vår vildaste fantasi hade vi trott att Sarek år 1994 ruvade på en orösad topp av denna dignitet. Troligen var den obestigen. Om den saken skrev jag senare en artikel i Utemagasinet som publicerades i nr 7 1994. I texten resonerar jag om sannolikheten att vi var först. Renskötare kan ha varit där och de lämnar normalt inga spår efter sig. Mot detta talar att de inte brukar ägna sig åt fjällbestigning. I Sarvesvagge där renflyttningsleden tidigare gick, måste de branta stupen på Lulep Stuollo ha upplevts som ett hinder. Nej, jag tror inte att någon under rajderna varit uppe. 

Andra fjällbestigare? En genomgång av bestigningslistorna och tänkbara artiklar i Till fjälls gav inga uppgifter om äldre bestigningar på detta fjäll. Vinterturer kan ha genomförts innan vi var där, men verkar inte troligt. Min slutsats i artikeln var följande: Med en sannolikhet gränsande till visshet har denna topp aldrig tidigare varit bestigen på sommaren. Med en nästan lika stor sannolikhet inte heller på vintern. Jag tror därför att Arne och jag var förstabestigare , vilket är sensationellt så långt in i modern tid. Att det var vi som byggde röset är ovedersägligt, och ingen har ifrågasatt vårt påstående om att detta var en förstabestigning. 

REFLEKTION

Det mesta talar för att alla väsentliga toppar, höjder och knallar i Sarek, numera är bestigna och rösade. Om någon finns kvar år 2020 vore det sensationellt. I min artikel i Till fjälls 1994-95 skrev jag följande: ”Om ordet avkrok ännu har någon relevans så är det här (Lulep Stuollo). En amerikansk naturfilosof har sagt, att av alla avbräck som civilisationen åsamkat människors naturupplevelse, så är förlusten av geografisk isolering det allvarligaste. Jag håller med om det.” 

Bobbo Nordenskjöld står på toppen av Nilas kam när vi 1999 spelade in en film om Sarek i serien Vildmark (finns att se på SVT Play). Numera finns inga toppar kvar att vara först upp på, men fjällen är fortfarande våra – att utforska efter vår egen förmåga.

Nyupptäckternas era är definitivt avslutad. En kompensation för den förlusten är att vi nuförtiden kan glädja oss åt mängder av information i bilder, texter och kartor. I detalj kan vi planera våra bestigningar och hitta till svåråtkomliga platser på ett inträngande sätt som var mycket svårare förr. Detta är trevligt, men ger en annan upplevelse (inte nödvändigtvis sämre) än den som pionjärerna fick. 

8 Responses to MINA ”FÖRSTABESTIGNINGAR” I SAREK

  1. Torbjörn Berg 2020-09-17 at 10:17 #

    Överraskande, initierat, personligt, intressant och – naturligtvis- illustrerat med finfina fotografier!

    • Claes Grundsten 2020-09-18 at 09:22 #

      Tack Torbjörn, din kommentar värmer extra mycket eftersom du är en mycket erfaren bergsklättrare.

  2. Bo Hammar 2020-09-21 at 10:09 #

    Du väcker många minnen från mina vandringar under 50- och 60-talet ! ! !

    TACK
    Bo

    • Claes Grundsten 2020-10-11 at 10:28 #

      Hej Bo, det gläder mig att du får hågkomster. Du var ute i Sarek före min tid. Trevligt.

  3. Malin Larsson 2020-10-16 at 07:15 #

    Jag verkligen älskar dina berättelser och bilder 👌
    Jag var i Sarek i somras för femte gången, med min kompis som var där på sitt livs första fjällvandring. Hon blev hänförd och biten, vi ska dit om 2 år igen. 🙂

    Jag måste fråga, kartorna som du visar, var finns de? De har så himla bra gestaltning över bergets former! Skulle verkligen vilja få tag i dem själv.

    Ha det så fint!

    • Claes Grundsten 2020-10-17 at 07:33 #

      Tack Malin. Härligt att du upptäckt Sarek. Kartorna i skalan 1:25 000 ges ut av Calazo, du hittar dem i många sportbutiker och på deras hemsida calazo.se

  4. Jan von Rosen 2020-10-17 at 09:29 #

    Fascinerande läsning och underbart att se de gamla generalstabskartorna! Jag och min gode vän Claes gick en del i Sarek på 90-talet, och blev med tiden hyfsat välbevandrade i området även om vi inte gav oss på några av de högsta toppbestigningarna (Låddebakte blev det i alla fall). Men drömmen om Stortoppen fanns alltid där!

    Med oss på turerna hade vi alltid den klassiska guideboken Sarekfjällen (1922), kallad ”Hambergs lilla röda”. Även om det redan finns en fin bok av Tore Abrahamsson kanske du också har material nog att sätta ihop en berättelse om Axel H och Sarek? Jag kommer inte glömma känslan av levande historia när jag tittade in i ”Hambergstugan” vid Boarekjávrre, och det vore roligt om denna viktiga del av utforskningen av de svenska fjällen blev levandegjord på nytt.

    Hälsningar,
    Jan

    • Claes Grundsten 2020-10-17 at 09:42 #

      Hej Jan och tack för kommentaren. Det finns en hel del publicerat om Axel Hamberg, förutom Tore A:s bok en tjock antologi som heter Sarek, Arktis och akademisk vardag. En bok om geografen Axel Hamberg, utgiven av Uppsala Universitet. Jag tror inte det finns så mycket mer att tillägga om AH.

Lämna ett svar