Till Bohuslän och Norge i november

November är bättre än sitt rykte, en riktigt njutbar månad. Dagsljuset har stort omfång. Är förvisso ofta grått med blytunga skyar, men förgylls ibland av solens låga bländverk. Dagern kan vara tunn som vattenfärg, eller tjock som asfalt. De ljusa timmarna känns flyktiga, men alla avlövade träd och fuktiga klippor strålar som aldrig annars, när vädret är bra. 

Jag uppskattar november, kan faktiskt längta dit mitt i högsommaren. Senhösten befriar mitt sinne från uppskruvade förväntningar, man tar läget som det kommer. Ändå finns hoppet. Jag vill ut, vill fotografera naturen innan vintern slår till.

Sagt och gjort. Vi fyller campingbilen med mat för en vecka, Jill och jag. Har en grov resplan, inte mer. Siktar mot Bohuslän, och möjligen Norge. Oändligt många osedda platser har vi kvar att besöka, men följer ingen bucket list att bocka av. Har vuxit ifrån sådana fånerier. Världen är gränslös. Mycket har vi sett, men ofattbart mycket mer är osett. Det som driver oss är vanlig nyfikenhet. Vi gillar spontant påkomna resmål, och överraskningar man hittar av en slump. Bara platserna ligger på rimligt avstånd för vårt lilla rullande hus. 

Tresticklan

Vi skriver den 8:e november 2021. Första anhalten är Tresticklan, en dags körning från hemmet på Ingarö. Denna nationalpark har blivit en favorit nedanför fjällen. Vi har redan varit där några gånger, gått in i området från öster vid den anlagda entrén, och utgått från söder vid ett avigt ställe utan ordnade förhållanden. Nu ska vi besöka skogsriket norrifrån, även det en otillgänglig startpunkt. En lång ödesmättad skogsbilväg leder fram till parkgränsen. Nära i alla fall. Vårt rörliga basläger har fyrhjulsdrift men saknar toa och dusch; inget vi behöver som gamla tältare. Mobilen har jag laddat med topografiska kartor i stor skala för hela Sverige och hela Norge. Med kartans hjälp hittar vi ostörda sovplatser, som denna. Kolsvart och regnigt när vi kommer fram. Lagar utsökt middag på bilens kök.

Nationalparken har fått sitt namn efter sjön Stora Tresticklan. Den avsattes 1996 och arealen är 29 kvadratkilometer. På norska sidan ligger naturreservatet Lundsneset som omfattar 22 kvadratkilometer. Sammantaget bildas ett magnifikt och gränsöverskridande vildmarksområde med milsvida storskogar. Tresticklan innehåller Sydsveriges största naturskog, eller kontinuitetsskog som man säger numera; ingen omfattande avverkning har förekommit, inga skogsbilvägar penetrerar och fragmenterar helheten. Terrängen består av långsträckta bergsåsar som är utdragna i nord–sydlig riktning. Berggrunden och den geologiska historien har gjort topografin till en tvättbräda, till ett sprickdalslandskap som liknar nationalparkerna Tyresta och Tiveden. Ändå är karaktären egenartad, rentav unik. Nere i sänkorna finns ett otal små myrar, många pittoreska tjärnar plus några halvstora sjöar. Markerna domineras av glest växande tallar som ger skogen ett parkliknande, nästan planterat utseende. Varje träd har stort frirum som släpper fram sikten långt.

Dags för utflykt. Duggregn och dis stärker intrycket av ödemark; vi är långt borta i skogens djup. Oförhappandes hittar jag frostnupna kantareller nära bilen. Ett par liter blir det att spara till middagen. Kanske har vi kommit till en suverän svampskog. Plockar ännu fler längs enda stigen som norrifrån leder in i nationalparken. 

Vi förs upp på en bergsås och går bitvis på hällmark, bitvis över rishedar. Blicken söker sig oavbrutet genom den siktbara skogen. Sällan är en barrskog på denna breddgrad lika lucker som denna. Naturen är stöpt som en pelarsal. Idag ångar det från vegetationens stinna höstfärger. Första tjärnen vi möter heter betecknande Fiskelös, så avlägsen och hemtrevlig. Vid stranden förförs man av vildmarkslycka. Här vill man slå läger. Jag tänker på hälsingeförfattaren Albert Viksten som kallade sjöarna för ”skogens ögon”. I Tresticklan blänker ett öga både här och där. Stigen är obetydligt trampad. Den ödsliga atmosfären framhävs. Få går i denna trakt. Livlös är den också, i alla fall nu, inget fågelkvitter hörs, inga insekter som surrar, bara ett lågmält sus av vinden. Storskogens tystnad griper oss. Stubbar förekommer inte alls, men jag undrar över en sak: varför syns inga grova tallar och stora torrakor. Naturen är ju orörd. Bränder har säkert förekommit förr, men ändå. Jag ser inga brandljud eller andra eldfängda skador. Kanska är de obetydligt tjocka träden äldre än man tror. Letar hemmavid efter information om detta. I propositionen om nationalparken framgår att området drabbades av en omfattande brand i mitten av 1800-talet, närmare bestämt omkring 1830. Den måste ha varit förödande vilket förklarar trädens jämnstora storlek och ålder. Enstaka träd som överlevde branden är troligen 250 år eller äldre. 

Tjurpannan

Tillbaka i bilen är det dags att luffa vidare. Vi siktar mot Bohuslän. Fast min morfar var bohuslänning har jag mycket kvar att upptäcka i denna landsända. Många vita fläckar finns att utforska. Visserligen har både Jill och jag varit på Kosteröarna och Ramsvikslandet flera gånger, omtyckta tillhåll för naturfotografer, och Väderöarna har jag trampat på, men nu ska vi till ett nytt ställe. I mobilen läser jag om Tjurpannans naturreservat nordväst om Grebbestad. Vi styr kosan dit. Sent på eftermiddagen och i fagert regndis går vi ut på hällmarkerna som formar den öppna miljön. Herregud vilket storslaget landskapet, helt i klass med det mer omtalade Ramsvikslandet. Subtila skillnader finns i detaljerna, men de är som alltid svåra att fånga i ord och bild. Kanske ger de många fälten med klappersten en särprägel här.

Flacka bergspartier med bohusgranit sluttar ned mot havet. Utanför ligger Skagerrak med vidöppen horisont. Några nakna småholmar och överspolade kobbar syns nära stranden, det är allt. Detta lär vara västkustens mest utsatta farvatten, fruktad av sjömän. Dyningar sprängs mot klipporna i skummande kaskader, allt medan skymningen sänker sig. I förening med vädret läggs locket på. Vi går till ett pyttelitet hus, Enslingen, och beundrar naturen. Traskar sedan tillbaka till bilen, väderbitna. 

Något avskilt ställe att kampera på finns inte i närområdet. Hus och bebyggelse kantar reservatet. Därför åker vi till en öppen campingplats där det vimlar av permanent uppställda husvagnar. Vi kommer till en annan värld, skrämmande ödslig off season, men en juste nödlösning. Dags att framhålla en annan fördel med november. Det är folktomt i turistfällorna. Bra för oss, men inte för att vi ogillar människor, vi är också turister fast på vårt sätt. Alla som reser för sitt nöje turistar, något annat är övermaga att påstå. Men allt stoj och stim under högsäsongerna kan göra populära områden motbjudande för naturbetraktelser, oavsett hur vackra och sevärda de är. I november får man ha härligheten för sig själv. Det krävs om vår upplevelse ska få ett djup. Eller som någon sa med glimten i ögat: ”Naturälskare är en person som tycker om att vistas i marker där man inte träffar någon annan”.

Märkligt namn förresten, Tjurpannan. Finns inte i Ortnamnsregistret! På topografiska kartan kallas några skär utanför Gräftöberget för Tjurepannan. Vi gissar att det är profilen som gett beteckningen. Nästa dag gör vi en längre utflykt. Vädret är perfekt för fotografering i kustlandskap. Halvklart och blåsigt med bränningar som dundrar mot land. De vidsträckta hedarna innanför havet har danats av betande djur under långliga tider. Skogen är nedhuggen och förr skördade man torven i mossarna som ligger i terrängens sänkor. Torv har varit en viktig resurs i Bohuslän. Floran är rik i reservat, flera sällsynta arter förekommer, men det är inget vi ägnar uppmärksamhet på grund av årstiden. Istället försöker vi assimilera landskapet, känna in dess egenskaper och storhet i den ensamhet som november erbjuder. Bara en person möter vi längs stigen. 

Vid en vik väller vågorna in med stor kraft. Längre ut ser vi den nedsläckta fyren Väcker som står på ett litet skär där sjögången är hög. Därifrån blåser havets urkraft rakt ned i lungorna på oss. Hälsosamt tycker vi och går efter ett tag tillbaka till parkeringen för att luncha. Jag vill dock återvända. Med rådande väderlek kan solnedgången bli färgstark. Ensam strövar jag tillbaka för att fotografera. Det var en bra tanke. Även om solnedgångsbilder mest är som trallvänlig musik, lättsmälta och opersonliga, är det ändå en stor upplevelse att se tilldragelsen IRL, när ljuset mörknar och himlen börjar brinna. Jag drivs lika mycket av den saken som av chansen till fotografering. Jill stannar i bilen för att läsa boken hon tagit med.

Kockholmen

När jag återvänt dyker en ortsbo upp och tipsar om Kockholmen. Informationen får oss att överge tanken på ännu en natt vid campingplatsen. Istället kör vi en timme norrut till nya stället. Vid den ensliga parkeringen kan vi övernatta. Nästa dag blir det samma blåsiga väder. Vi går mot Kockholmen som i själva verket är en halvö och ingår i Kosterhavets nationalpark, Sveriges första och hittills enda marina. Halvön är enda inslaget på fastlandet. Främst har ett stort vattenområde och dess övärld (närmare 400 öar) skyddats. Året var 2009.

Kockholmen har annan natur än övriga fastmarker i nationalparken. Halvön är kuperad och reser sig 25 meter över havet. Vi följer en stigrunda som leder upp på berghällar med enastående utsikt mot väster och nationalparkens många öar. Inte minst är den omgivande tallskogen fascinerande. Den yttre delen närmast havet är vindpinad med knotiga och vridna träd. Många är bonsaismå. Intrycket påminner om Trollskogen på norra Öland. Vyerna är pampiga på västkustvis och eftersom jag är hemmastadd i Stockholms skärgård slås jag av skillnaden. Bohusläns skärgård är mäktigare, Stockholms mer mångskiftande. Här är havets horisont nästan alltid närvarande, hemma slås man av de sammansatta ölabyrinterna. Båda dessa skärgårdsområden är värda vår beundran och kärlek. Nere vid stranden ligger en bank som är vit av snäckskal. Också det en skillnad; slikt ser man aldrig på Ostkusten. Framförallt ger livet under vattenytan Kosterhavet dess unika karaktär i svenskt perspektiv.

Predikstolen

När vi efter rundan är tillbaka i bilen uppstår frågan: vart ska vi härnäst? Vi har pratat om Dovrefjell men appen YR avslöjar att det snöar där och vi saknar vinterutrustning. Då slår det mig att vi kan köra till Sydnorge där vi aldrig varit. Predikstolen är en känd formation som lockar. Den ligger vid Lysefjorden strax öster om Stavanger. Kanske hinner vi dit innan natten. Men ack nej, vägarna i Norge är långa och långsamma. Dessutom ska vi passerar gränsen, och Norge har nyligen skärpt sina corona-restriktioner. Förberedda med var sitt covidpass kör vi E6:an norrut, följer anvisningspilar till en gränsstation där fyra poliser står och tittar lojt. De viftar åt oss att fortsätta. Ingen koll där, inte. 

Efter Oslo åker vi på kustvägen E18 mot Kristiansand, men viker av inåt land en bit efter Larvik. Far genom Vestland og Telemark fylke. Smala slingrande asfaltvägar öppnar ett hänförande landskap. Spännande trapper natur. Terrängen är starkt kuperad med oräkneligt många undersätsiga bergknallar och höga klippstup, inbjudande skogssjöar och små inklämda vildmarksmyrar som slickar vägbanken. Ödemark tror man innan plötsligt en gård omgiven av öppen gräsytor dyker upp. Norges landsbygd är väl befolkad, men barrskogen häromkring står tät och saknar hyggen. Nåja, enstaka små passeras. Kanske är det bara bondeskog alltihop. Förstås hindrar topografin bolagshyggen av svenskt megastort format. Gott så. Väl till mods ser vi att det är dags att natta. Slinker av på en liten avfart och hittar en öde plats att ställa bilen på.

Ytterligare en halv dag går åt att nå Lysefjorden. Norge är världens största land om man plattar till det! Vi kommer till Preikestolen (som man säger på norska) omkring lunch. Trots november är det förvånansvärt många bilar på parkeringen vid den turistanläggning som är startpunkt för en bestigning. Preikestolen är en av Norges främsta turistattraktioner. Efter mat börjar vi gå ditåt. Klippan ligger nästan fyra kilometer bort och 330 meter upp, en fyratimmars tur. Och en ganska ansträngande utflykt vilket får mig att undra hur många av alla hitkomna turister som når målet. Wikipedia nämner att 280 000 lyckades 2019. Jösses, tur att vi är här i november. Bara fyra andra personer syns under vår vandring. 

Vädret är mulet med enstaka solgenombrott. Bra för fotografin, enligt min uppfattning. Soliga vykort blir lätt enahanda. Jag vill gestalta landskapens puls och finner halvdant väder mer rättvisande än klarblå himmel, åtminstone på platser där solen ofta gömmer sig. Okej, som bergsbestigare har jag inget emot högtrycken. Stigen är svettdrivande, men också skickligt justerad av sherpas från Nepal. De har stensatt backarna mirakulöst bra. Vi passerar fyra man som håller på och vänder några ord med dem. De ler när vi säger att vi varit i Khumjung varifrån de kommer. 

Vyerna växer. Landskapet breder ut sig gråmelerat av allt berg i dagen. Vi betraktar en mjukt men ändå starkt kuperad bergskedja med kala hättor på topparna. Grönt därunder. I sänkorna växer barrskog, fjällbjörken dominerar högre upp på branterna. Synen är storslagen som ett orkesterstycke av Grieg. Norge tillhör avgjort mina favoritställen på Jorden. Snart kryper stupen inpå. Stigen smalnar med ett hissnande bråddjup en meter ifrån oss. Vi rundar ett klippsprång och där, på andra sidan ligger Predikstolen för att använda svenska namnet. En platt, svagt sluttande och utstickande bergyta, 25 gånger 25 meter och 604 meter över havet. Därifrån ser vi hela Lysefjorden peka sitt nedsänkta finger mot nordost, rakt under fötterna. Håll i mössan, enligt YR blåser det 20 sekundmeter i kastbyarna. En ung norsk jänta utmanar våghalsigt kanten. Hon ställer sig nära avgrundens rand och blir en perfekt staffagefigur. Tack, då slipper jag riskera hustruns liv för att ta bilden man måste ha med sig från Preikstolen. Troligen var det frostsprängning vid istidens slutskede som gav upphov till den märkliga formationen. Berggrundens spricksystem har säkert bidragit. Från spetsen är det 600 meters fritt fall ner i fjorden. En djup spricka skär genom ytan. En del turister som kommer hit tror att formationen kan klyvas närsomhelst. Många är oerfarna bergsvandrare. Räddningsaktioner påkallas emellanåt.

Under rådande vindförhållanden är det svårt att plåta. Om det varit lugnare hade jag nog klättrat upp bakom avsatsen för att få bättre överblick. Har ingen lust till det utan gör bara bilder som är lättåtkomliga. Sen vänder vi tillbaka med lätta steg. Alltid trevligt att gå ned från ett berg när man är nöjd med bedriften, särskilt om nedfarten är enkel som denna. Återstår hemfärd. Det är drygt hundra mil till Stockholm. Inget att säga om det mer än att vi ginar till färjan över Oslofjorden, den mellan Horten och Moss.