Det analoga bildarkivet – och konsten att slänga.

Schablonbild av Stockholms stadshus i mars på 1990-talet. Är den värd att spara? Gränsfall, men nu är den skannad.

Den analoga fotografin hade en stor nackdel, bilderna tog plats. Jag tänker på originalen, alla negativ och diapositiv som samlades på hög under åren med film i kameran. Denna fysiska materia har med tiden blivit ett praktiskt problem för mig. Nyligen har en relevant fråga uppstått: ska jag verkligen behålla allt. Jag menar allt, för originalen har sparats urskillningslöst i ett arkiv som jag allt mer sällan tittar i och som ingen annan har inblick i, och som tar alltför stor och omotiverad plats, tycker jag nu. Vem ska göra det om inte jag. Mina efterlevande kommer med all sannolikhet slänga det mesta rakt av. Det har blivit dags att slutgiltigt gå igenom det analoga bildarkivet och rensa. Jag måste döstäda, vilket innebär att det krävs akuta beslut om vad som ska sparas eller slängas av alla dessa otaliga original. Ett sisyfosarbete eftersom mitt analoga arkiv innehåller någonstans mellan 50 och 100 tusen diabilder, grovt räknat. Men, men, bättre gallra nu innan det blir för sent. Bara jag vet vad som är oskattbart (tror jag), och att slänga det som saknar ett bestående värde är faktiskt en befrielse. Dessutom vill eller kan ingen annan än jag göra jobbet. Städbehovet är stort, ety väldigt många gamla bilder som jag har fotograferat i stort sett är värdelösa och utan intresse för eftervärlden. De förtjänar soptippen. 

En ko för bildbyrån. Ett dussinmotiv som inte är värt att spara.

Men vilka ska sparas? Dom värdefulla finns också där i högarna, även om det inte är frågan om ikoner av allmänt intresse. Som ambitiös fotograf tar man enormt många bilder. I fotografins natur ligger att man gör fler bilder än man behöver eller vad som är värda att spara och visa för andra. Ju mer åren går blir den saken allt mer påtaglig. Alla som använder kameran flitigt ställs förr eller senare inför denna fråga: vilka bilder som jag har fotograferat har ett bestående värde. I bästa fall finns det en del.

Ännu ett exempel på ett foto för bildbyrån. Ointressant att spara.

När jag blev en mer ambitiös fotograf vid inledningen av 1980-talet, började jag sortera och arkivera de analoga originalen efter en hemmasnickrad metod. Behovet blev påtagligt när jag hade blivit medlem i Naturfotografernas bildbyrå 1983. Därefter krävdes ordning och reda samtidigt som bildproduktionen ökade. Jag började gruppera mina nytagna bilder i en första och andra sortering, och bedömningen gjorde jag omedelbart när filmerna hade framkallats. De bästa rutorna fick tillhöra förstasorteringen som jag hanterade med stor omsorg. Dessa bilder stoppades i plastfickor som etiketterades och skickades in till bildbyrån (först /N senare Bildhuset) eller sparades i mina egna arkivlådor. En del monterades i diaramar för att användas till föredrag. Proceduren berörde  bara färgdiapositiv som var det dominerande bildmediet för både mig och bildbyråerna på 1980- och 90-talen. Svartvita filmer använde jag vid den tiden allt mer sällan. De rullar som fotograferades framkallade jag själv och lade sedan negativen i arkivblad som sattes in i pärmar. Ett urval negativ kopierades i mörkrummet som jag hade hemma i vårt dåvarande radhus. Men det blev allt mindre svartvit fotografering under 1990-talet.

Ormhalsfågel i Keoladeo Ghana, fotograferad på diafilmen Velvia med småbildskameran i november 1998. Jag upptäckte att den blev bättre i svartvitt, skannade och sparade.
När jag var som mest i gasen plåtade jag nästan allt, som här bron över Stora Bält, med långt teleobjektiv på Velvia. Inget att spara, har inget värde för någon.
Under många år älskade jag effektbilder, sådana som det finns tusen på dussinet på Instagram. Den här kan jag vara utan.
Denna motljusbild av en liten lungsnäcka har jag valt att spara för att den är lite intressant med snigeln som vänder sig mot solen.
Under en resa i Norge passerade jag älven där några forsrännare svepte förbi. Tog denna bild för bildbyrån och har kvar den, men varför, kan jag undra. Arkivbilder har nästan inget pekuniärt värde längre. Ingen kommer kontakta mig för detta motiv.

Diorna är det stora problemet. Diapositiven var ett perfekt bildmedium för en bildbyrå som skickade dem till sina kunder som tittade, valde ut, köpte bildrättigheter, gjorde bildrepro och tryckte sedan bilden på papper. Min förstasortering gick i de flesta fall till bildbyrån. Dior som tillhörde andra sorteringen lät jag slappt ligga kvar i arkivbladen som levererades från labbet (gällde rullfilmsformaten) och i Kodachrome-askarna (gällde småbilsformatet fram tills Fujichrome Velvia blev den dominerande diafilmen som också levererades i arkivblad från labbet). Efter att ha plockat ut de bästa lät jag sålunda resterande andrahandsdior förvaras i sina arkivblad eller askar. Dessa lades i lådorna i en speciell byrå som jag hade skaffat för ändamålet, arkivmöbeln. Andrasorteringen behölls i fall jag behövde gå tillbaka och granska den, vilket hände med ojämna mellanrum. Ibland hade ett guldkorn som borde ha tillhört förstasorteringen slunkit med. I de fallen hade jag missat bildens kvalitet vid första granskningen. Ibland upptäckte jag vid ett återseende nya värden i vissa bilder därför att jag hade ändrat min bildsyn. Men för det mesta bestod andrasorteringen av sämre alternativ eller dubbletter till bilderna i förstasorteringen. En del vara oskarpa eller felexponerade, åter andra hade ointressanta motiv eller var dåliga kompositioner. På analoga tiden blev det ärligt sagt många misslyckade skott. Att jag inte slängde ”skräpbilderna” omedelbart berodde på en blandning av lättja och tidsbrist. Arkivering tar mycket tid och som regel är det ett krävande tankearbete att snabbt ta ett skarpt beslut om något så definitivt som att kasta saker och ting. Skräpet bevarades därför tillsammans med dubletterna och alternativbilderna i andrasorteringen. Därmed växte hela arkivet snabbt samtidigt som jag tjänade både tid och energi på att spara allt, även andrasorteringen. Det var enklast så. 

Ännu en stämningsbild gjord för bildbyrån. Även om det osäkert om den har ett bestående värde sparar jag den för att den är ganska snygg.
Denna skogssjö fotade jag med Rolleiflex 6000 år 1996 i Västerbotten på genomresa. Bilden representerar en bildstil jag håller högt och sparas.

Andrasorteringen är således min stora utmaning när jag nu ska rensa det analoga arkivet. Här finns mycket att göra. Att nu efter lång tid upptäcka den stora mängden smörja och dubbletter som finns bevarat är frustrerande. Efterklokt kan jag tycka att gallringen i andrasorteringen borde ha gjorts genast när filmerna var framkallade. Orsaken till att det analoga fotograferandet resulterade i många skitbilder berodde på tekniken. Kamerorna var inte lika träffsäkra som dagens digitala modeller. På uppdrag som yrkesfotograf tog jag mängder av alternativa exponeringar med olika inställning och olika bildvinklar för att vara på säkra sidan. På den tiden kunde man inte se resultatet direkt på en kameraskärm. Man fick vänta tills efter hemkomst när de nytagna fotona hade framkallats och kunde bedömas. En av digitalkamerans stora fördelar är just denna, att man direkt efter exponeringen kan se hur resultatet blev. Å andra sidan har det numera blivit så hämningslöst lätt att ösa på med bilder i digitalkameran att ett ännu större gallringsproblem än under analoga tiden har uppstått på grund av den ofantliga mängden digitalbilder som fotas, men det är en annan historia som jag kanske återkommer till. Digitala bilder har i alla fall fördelen att de inte tar någon fysisk plats. 

Den här effektbilden sparar jag för att den är behaglig att se på. Skogen ligger bakom vårt hus på Ingarö och bilden är gjord på rullfilm med dubbelexponering och fokusförskjutning för att skapa skimret.

Till mitt dåvarande problem med det växande analoga arkivet hörde också att jag hade blivit en professionell fotograf. Under mina uppdrag på den tiden plåtade jag ofta motiv som inte tillhörde mina egna intresseområden. Bilderna gjordes för att genomföra ett jobb och ett bra resultat krävde många alternativ att välja mellan. Denna professionella attityd smittade sedan snabbt av sig även på andra motivområden som jag fotade med större egenintresse. Också när det gällde fotografier av familjen, kompisar, naturen, egna utflykter och resor mm gjorde jag allt fler alternativa exponeringar. Bildmängden ökade därför generellt.

När nu andrasorteringen skall granskas med den brutala avsikten att slänga det ointressanta, väcks samtidigt minnen till liv. Å fan, det hade jag glömt, är en återkommande känsla. Ändå är mitt beslut oåterkalleligt. De flesta av dessa sekunda bilder kastas eftersom de saknar ett bestående värde som motiverar dem en varaktig plats i mitt rensade arkiv. Råkar jag se en läcker pärla som hamnat fel, läggs denna åt sidan för att sedan skannas. I ett framtidsperspektiv är det bara skannade original från analoga tiden som har ett bestående värde. Efter skanningen kan bilden hanteras och spridas i datorerna, i paritet med dagens nytagna digitala bilder. Men att skanna är också ett sisyfosjobb som tar enormt mycket tid. Suck.

En bild av historiskt värde. Några långsfärdsskrinnare på sjön Likstammen i mars 1972. Titta på utrustningen. Bilder som denna slänger man inte. Fotograferad med Zeiss Contarex på filmen Kodachrome II.
I början på 1990-talet fick jag följa med en fotograf som skulle flyga med ett öppet gammalt plan med två vingar. Ett gyllene tillfälle att ta flygbilder för bildbyrån. Och det blev en drös men nu slänger jag i stort sett allt. Om någon bild har bestående värde är skrivet i stjärnorna. Men det finns flera fotografer som gjorde bra flygbilder, även på den tiden. Not my cup of Tea.

Vilka riktlinjer följer jag i detta gallringsarbete? Grovt sett har jag inför gallringen delat in mitt analoga bildarkiv i olika motivgrupper och bilderna bedöms dynamiskt utifrån tre frågor: 1/ är det en bra bild, 2/ har den något bestående intresse, 3/ är den värd att skanna?  Mina motivgrupper är följande:

1/ Familj och kompisar

Dessa bilder visar personer som är viktiga för mig vilket ger motiven ett historiskt värde ju mer tiden går. Inom denna bildgrupp ställer jag nästan inga krav alls på teknisk eller fotografisk briljans. Inte heller skiljer jag på en första och andra sortering. Det mesta av alla dessa privata analoga bilder har stort affektionsvärde och sparas som en minnesbank, utom de som är helt oskarpa eller felexponerade som kan slängas med gott samvete. Dock har jag inte tid att skanna alla som bevaras, det blir bara ett urval. Övriga får ligga kvar som original i sina lådor. Kanske något för barnbarnen att ta hand om…

1992 gick jag med min son och hans kompis i Sarek, båda 13 år gamla. Med Hasselbladaren dokumenterade jag vandringen och det blev mest bilder på dem, en stor mängd som jag hade tänkt göra en barnbok av, men det blev aldrig av. Vissa ambitioner kommer på skam, så är det här i livet. Men alla bilder från turen har sparats och ingen kommer slängas.

2/ Uppdragsbilder

Inom denna grupp uppstår det kinkiga arbetet att bedöma värdet av även fina bilder med motiv som inte alls tillhör min egna intresseområden. Vilket värde har dessa? Denna uppfordrande bedömning berör även bra bilder i förstasorteringen, dvs alla analoga original som jag fick tillbaka när bildbyråernas värld blev digital, plus de som har sparats i mitt eget arkiv. Dessbättre ligger dessa kvalitetsdior i plastfickor och är etiketterade enligt bildbyråns krav vilket gör dem arkivvänliga och därför spar jag de flesta av dem. Andrasorteringen med uppdragsbilder är däremot en mentalt tuff utmaning, särskilt mina uppdragsbilder. Uppdragen täckte en stor spridning av motiv som jag hade avbildat med olika kamerapositioner och kompositioner. Dock, dessa bilder hade efter uppdraget ingen kontext längre och därmed inget bestående värde för mig. Nu slänger jag frankt det mesta. Ett exempel. I mitten på 1980-talet blev jag erbjuden att fotografera Sveriges kanaler till en bokproduktion. En sommar åkte jag runt och plåtade kanalerna. Det gick åt många filmer från vilka senare någonstans mellan 20 och 30 bilder användes. En del skickades sedan till bildbyrån medan resten fick ligga kvar i min andrasortering. Har dessa överblivna kanalbilder något historiskt värde? Kanske, kanske inte. Svårt att veta men det måste rimligen finnas mängder av kanalbilder i olika arkiv, offentliga som privata. Det är i alla fall min bedömning. Eftersom detta motivområde inte är något jag varken förr eller senare fördjupat mig i som fotograf, tycker jag inte det är värt insatsen och utrymmet att ta hand om dessa restbilder. Istället blir det soptunnan för i stort sett alla. På samma sätt resonerar jag om flertalet andra uppdragsbilder. Till exempel har jag tusentals från tiden då jag arbetade med ICA:s väggalmanacka. De flesta känns onyttiga så här långt efteråt och därför slängs de. Det analoga arkivet måste minska!

Göta Kanal vid Motala, en bild utan värde för mig.
En konventionell bild av Dalslands kanal i mitten på 1980-talet. Beställningsfoto utan bestående värde.
Bild inne i Domnarvets järnverk. För ICA:s väggkalender. Nu soptunnan.
Älgjakt i Dalarna. En bild för ICA men knappast för mig.
För ICA skulle jag fotografera ett svenskt kloster. Ett motiv långt ifrån mina normala. Jag ser ingen anledning att behålla bilderna.
Ännu en ICA-bild, denna av isbrytaren Oden som jag följde några dagar i Bottenhavet. Bilden har faktiskt använts i en bok, men resten slänger jag.
För en årgång av ICA:s väggalmanacka låg jag i gömsle i norra Uppland för att fotografera havsörn på åtel. Tycker inte dessa bilder något bestående värde.
Aitikgruvan. Denna ICA-bild kan komma till min egen användning i föredrag eller artiklar. Sparas, men bara denna, alla dubletter och alternativ hivas.
Jag följde med några Blekingefiskare för ICA:s räkning. Det var starkt ljus och svåra kontraster för diafilmen. Allt har slängts utom denna som skannats.
I slutet av 1990-talet följde jag med på en journalistresa till Dolomiterna. Vi var en samling svenska skribenter, och jag avstod från en canyoning för att kunna fota istället. Det blev ett reportage i en tidning som hette Café.
Den här bilden valde tidningen Café ut. Bara dessa 2 får en plats i mitt arkiv.
Jag besökte Nya Zeeland 1999 för resetidningen Check-in och tog den bild av världens då näst högsta bungy-jump, Pipeline 110 m högt. Behåller bilden som minne. Direkt efteråt hoppad jag själv. Bungy är ett löjligt påhitt, men miljön taggade mig.

3/ Naturbilder i allmänhet

För en naturfotograf blir det mycket återkommande fotograferingar av motiv som man redan avbildat många gånger tidigare. Det gäller inte minst blom- och djurbilder. Ta till exempel blåsippor, ett alltid lika kärt motiv när våren kommer. Åtskilliga blåsippsbilder ligger i mitt analoga arkiv men har de något värde? Knappast. Om jag hade fotograferat en snygg blåsippa med Hasselbladaren på 1980-talet och då var nöjd, så kan den bilden onekligen lätt ersättas av en ny som görs med digitalkameran och med ett tekniskt bättre resultat. Jag har därför synnerligen kritiska ögon på dessa vanliga naturmotiv och de flesta i analoga arkivet slängs av den anledningen att de inte har något exklusivt värde och enkelt kan ersättas. 

Ett dia av skogsvioler är lätt att ersätta. Färväl säger jag till denna bild.
Orrspel i norra Uppland på 1980-talet. Så många läckra bilder som numera och årligen publiceras med detta härliga arenaspel gör min bild värdelös i det stora sammanhanget. Ändå spar jag den tills det blir dags igen med en digitalkamera.
Blåhake i Abisko, fotograferad 1983 med Nikon F2 och 300 mm på Kodachrome 64. Den håller fortfarande och behålls.
Saltvattenkrokil i australiensiska Kakadu National Park. Jag stod längst fram på en liten aluminiumbåt med stora tunga Rolleiflex 6000 plus ett 3 kilo tungt teleobjektiv 300 mm. Jag spar bilden som minne av en riskfylld operation.
Denna flodhäst i Serengeti, fotograferad 1998, har möjligen ett värde för mig. Men den kan vara tagen i en Zoologisk djurpark, det kan man inte avgöra av bilden att döma.

4/ Naturmiljöer som förändras

Inom denna bildgrupp är bedömningen en nitisk syssla. De flesta miljöer förändras över tiden vilket gör att gamla bilder därför per automatik kan få ett visst dokumentärt värde. Skogar huggs ned, våtmarker dikas ut, trädgränser stiger i höjd, vyer i vildmarken påverkas av vindmöllor, glaciärerna smälter, bebyggelse breder ut sig. Och så vidare. Naturfotografering är för övrigt mitt huvudintresse, så det har blivit många i denna grupp. Störst värde har oftast översiktliga miljöbilder med geografisk identitet. Jag tror det behövs en platskänsla i bilden om den ska ha ett bestående värde för eftervärlden. Inneslutna och rumsliga miljöer som exempelvis inne i en skog, är ofta mer anonyma och speglar mindre tydligt de storskaliga miljöförändringarna som pågår. Dom ska bort. Dessutom behöver bilderna helst vara daterade, något som jag slarvat med vad gäller andrasorteringen. Därför slänger jag det mesta, men när det gäller mina egna specialområden som fjällen, bergslandskapen, nationalparkerna och Stockholms skärgård gör jag en annan bedömning och spar det flesta som är tekniskt okej.

Gravhögar på Björkö i Mälaren. Ett kulturlandskap som både vårdas och förändras. Kanske har bilden ett dokumentärt värde.
En skogsinteriör har inte så stort historiskt värde om den inte är försedd med exakta positioner mm, men denna sparar jag eftersom den är från Tyresta nationalpark,

5/ Samhällsmiljöer som förändras

Dessa bilder täcker främst svenska städer som jag fotat i under åren. Även i detta fall krävs samma typ av avvägning som beträffande naturmiljöerna. Jag spar bra översiktsbilder med identifierbara gator mm, främst från Stockholm. Allt annat hivas. Eftersom många av mina gamla stadsbilder (sk streetphotography) är från 1970-talet och gjordes när jag fortfarande var tämligen omogen som fotograf, har de inget stort värde. De hamnar i soppåsen.

Katarinavägen och Slussen år 1976, fotograferad med en Leica CL på Kodachrome 25. Den här bilden har ett uppenbart dokumentärt värde och sparas. Tänk på vad det byggs just här för närvarande.
Sofia kyrka fotograferad från Fåfängan. En ganska snygg bild som behålls av det skälet. Det dokumentära värdet är jag osäker på, så många bra Stockholmsbilder som har gjorts under åren.

6/ Minnesbilder från resor

Alla bilder från mina resor och som tillhör förstasorteringen sparas enligt min ovannämnda princip. Men även andrasorteringen sparas nästan undantagslöst. Dessa sekunda dior ligger kvar i sina Kodachromeaskar eller i arkivbladen från labbet vilka sitter i pärmar, en eller flera för varje resa. Även om det finns mycket jox i dessa pärmar som skulle kunna kastas, behåller jag tills vidare allt i andrasorteringen med resebilder, som en visuell dagbok från äventyren.

Trekking nära Akopan tepuis i Canaima National Park, Venezuela, februari 2002. Fotograferad med en stor Fuji-kamera för dior i storleken 9×6 cm, vilka jag ibland maskade för panoramaformat.

7/ Bilder med människor

Även om jag främst är en naturfotograf har jag förstås plåtat mängder av människor under åren. Har faktiskt även gjort ett antal bröllopsfotogaferinger på beställda uppdrag. Restbilderna som blev över när beställaren fått sitt hamnade i andrasorteringen men slängs nu. Flertalet bilder med folk och ansikten är mest fotograferade i samband med reportage (förutom de med kompisar och familjen). Idag finns ett tillkommet problem i och med bestämmelserna i GDPR som begränsar möjligheterna att använda bilder på folk. De som är riktigt bra vill jag spara, men de på människor som jag inte vet något om har inget värde för mig eller någon annan. Beslutet är lätt. Soppåsen.

Barn i Garhwal, norra Indien 1997.
Norska kungafamiljen syttonde maj 1996. Ett undantag i min bildrepertoar.

8/ Bilder av hög estetisk kvalitet

Inom denna grupp sparar jag allt. Gruppen täcker in alla motiv som jag fotograferat med mer eller mindre konstnärliga avsikter. Dessa är mina ögonstenar och när någon förbisedd bild av detta slag oväntat dyker upp läggs den undan för skanning. Inom gruppen är beslutet busenkelt. Jag vill spara allt.  Bilderna är av den typ som visar min stil och ambition som fotograf. Här finns mitt främsta bildarv.

Bilden av detta flyttblock får representera de esttiska bilderna av naturen jag sparar oförblommerat. Denna är från sjön Tynn 1987, med Hasselblad och faktiskt en rulle Kodachrome jag hade köpt det året i USA. Kodachrome på rullfilm var mycket ovanligt,

9/ Bilder som tillhör mina specialområden

Även inom denna grupp sparar jag det mesta och de som är utmärkta ger sig själva, men filosofiskt sett betraktar jag flertalet bilder inom mina specialområden som minnesanteckningar och skisser värda att behålla. Kanske har även de lite sämre ett allmänt intresse bara för att det är jag som har gjort dem. Möjligen, kanske, kanske inte. Jag vill förstås inte ta mig själv på allt för stort allvar, särskilt med tanke på att så oändligt många bra bilder har fotograferats av oräkneliga fotografer under hela min livstid, även inom mina specialområden. Ändå måste jag erkänna att det djupt i mitt inre gror en fåfäng jäkel som säger att mina sparade bilder med motiv inom specialområdena kan vara intressanta för eftervärlden, eftersom jag under många år trots allt offentligt publicerat en stor mängd bilder inom dessa specialområden. Men om det verkligen förhåller sig på detta viset vete fan. 

Från Norra Ähparkammen mot Ähparjekna, Sarek 1983. Fotograferad med en Widelux panoramakamera som hade ett objektiv som rörde sig under exponeringen och filmen (Fuji RDP 135) låg i en kupad bana bakom linsen. 120 grader täcktes in.
Stetind är Norges nationfjäll. Bilden är fotograferad augusti 1993. Det intressanta med denna bild är att den skannad är mycket bättre än originalet som är ett överexponerat dia. Det gäller att ha koll på gamla bilder som kan förbättras.

Slutligen vill jag nämna att de ovannämnda grupperingarna bara skapats för att underlätta gallringsarbetet. I arkivet samlas bilderna inom de grupper som jag sedan länge haft för förstasorteringen, dvs under andra rubriker typ länder, områden, nationalparker, djur, växter etcetera. Detta för ordningens skull och för att underlätta sökandet när jag vill leta efter ett motiv.

vad har resultatet blivit av denna gallring. Den pågår fortfarande och lär fortsätta länge än. Både jobbigt och kul. Livet jag levt spelas upp, minnen flödar och jag känner mig nyttig. Hittills har jag samlat ihop tre stora soppåsar som slängts i miljöstationens container för brännbart stoff. Över 60 kg diabilder, so far. Whops, nu är dom borta för tid och evighet, amen. Och jag känner mig lättad, för är det något jag alltid helst velat vara är en fotograf, ingen arkivarie.

4 tankar på “Det analoga bildarkivet – och konsten att slänga.”

  1. Intressant. Jag befinner mig i en liknande situation i livet och känner därför igen ditt resonemang. Jag uppskattar din öppna attityd. Vad gäller den inledande bildens bevarande är svaret givet. I befintligt skick – släng. Detta trots att bilden är mycket estetiskt tilltalande, förutom den kapade speglingen av tornet. Det finns förmodligen en anledning till detta. Kanske fanns något störande i vattnet strax under bildens nederkant vid kompositionen (jag tror bilden är tagen med stativ). Rent tekniskt är det inga problem att ”bygga på” speglingen nedtill med en omvänd del av överkanten i Photoshop. Då blir det istället ett moraliskt problem. Kan du hantera det, finner jag bilden väl värd att spara (den är ju redan inskannad).
    Mvh Bengt

    Svara
    • Tack för att du läst och förstår Bengt. Jag vet att du har en lika stor utmaning som jag. Om stadshusbilden kan jag säga att den förstås redan är skannad och originalet slängt. Den skannade filen behåller jag i datorn i den händelse ett behov finns av den. Din synpunkt beträffande tornet som inte är med fullt ut med i spegelbilden, tål att diskuteras. Finns olika kompositionsskolor huruvida man får kapa en form eller alltid måste låta den ses helt och hållen. En estetiskt aspekt, och jag kan tro som du skriver att det fanns något störande i förgrunden när bilden togs, minns inte. Alltnog, bilden är inte av den dignitet att jag artificiellt i fotoshop vill ändra på detta.

      Svara
  2. Som vanligt trevlig läsning, kloka ord och intressanta frågeställningar som tål att begrundas.
    Förstår dina våndor inför detta arbete, satt där själv för några år sedan.
    Då jag tidigare i livet mest har arbetat som sport- och dokumentärfotograf så innebar detta att man genom åren drog på sig ett antal hyllmeter med negativpärmar.
    Pärmar som kånkats, svurits över, och burits genom två flyttar, och för att inte tala om den plats alla dessa pärmar tog i anspråk.
    Så inför senaste flytten tog jag mig själv i kragen och verkligen rensade, det var inte ens en gallring, snarare snäppet innan slutavverkning. Drygt 4 hyllmeter bantades ner till ca. 70 cm.
    I arbetet ställde jag mig två frågor: ”har någon efterfrågat dessa bilder sedan de togs?”, ”har jag själv någon gång aktivt sökt efter eller ens tänkt på dem genom åren?”.
    Svaret blev ju till övervägande delen ett klart: ”nej!”. Just där kom sen det tuffaste steget att övervinna, nämligen det nostalgiska. Där märkte jag att man fick vara benhård mot sig själv, och resolut förpassa negativbladen ner i det slutgiltiga arkivet, en svart sopsäck av plast.
    Vad blev då kvar? En del ”runtomkring-bilder” från OS och olika VM-sammanhang, de där bilderna som inte var efterfrågade men som jag själv ville ta, samt bilder från/av lite mer spektakulära händelser, sånt som kanske kan tänkas ha ett historiskt värde.
    Har jag saknat något jag slängt? Nej, inte hittills i alla fall, och det troliga är att jag aldrig kommer göra det heller.
    Kvar att ta tag i är ett antal kassar fyllda med CD- och DVD-skivor, och inte minst diabilderna.
    Men det, det är en helt annan historia…

    Svara
    • Stort Mikael för en inlevelsefull beskrivning av ditt jämförbara dilemma. Det intressanta är att man nästan aldrig saknar det man har slängt. Jag har haft ett liknande problem med alla tidskrifter som sparats genom åren. Men tidskrifter och tidningar är ytterst sällan något man återkommer till för att läsa. Det blev till att slänga det mesta, vilket gav mig den reflektionen att de enda trycksaker som är värda att bevara är böcker, särskilt fotoböcker och skälet är att formen är en viktig del av innehållet, och den går förlorad vid digitalisering. Textböcker är lite annorlunda, men jag läser aldrig en bok på en platta. Ett bildarkiv ska vara digitaliserat, men vårt problem med de analoga bilderna från förr är att det tar ohyggligt mycket tid att skanna de värdefullaste, därför ryker det mesta. Och som du säger, det är i stort sett aldrig man ångrat sig.

      Svara

Lämna en kommentar