
Väderprognosen igår eftermiddag uppmanade mig till handling. Är man landskapsfotograf så är man. Vad hade utlovats? Jo, mojnande kvällsvind och regnskurar som skulle upphöra. Borde kunna ge en läcker skymning med färgstarka moln tänkte jag och rafsade ihop lite prylar efter middagsmaten. Tog fram en färdigpackad kameraryggsäck och en bag med gasköket, en literflaska med vatten, kaffepulver och kex samt sovsäck, luftmadrass och ett litet kupoltält. Gick sedan med raska steg ned till båten och puttrade ensam iväg klockan 18. Datum var lördagen 14 maj 2022.


Under den en timme långa och ganska råkalla färden till trakten söder om Fjärdlång, kom jag tänka på hur härligt det är att bo i och med naturen. Så enkelt det är att ta sig ut i detta storslagna område som vi kallar Stockholms skärgård, om man som jag bor på Ingarö. Man kan följa årstidernas gång i skärgården utan att i god tid behöva planera och förbereda en utflykt på det sätt som krävs när man lever långt härifrån. Nu, i mitten av maj är man dessutom solo i landskapet. Det är fortfarande kallt härute.

En klar färdplan hade jag inte, ville bara utforska någon ny ö som omväxling. Hade inget uttänkt ställe att landstiga på. Utflykten var improviserad från början till slut. Båten förde mig länge parallellt med Ornö och efter ett tag dök det upp en samling puckliga holmar med namn som Nedergårdsö, Brännträsk och Skogs-Rökan. Den sistnämnda såg riktigt vild ut och den fick det bli. Jag landade på södra sidan eftersom den avtagande vinden var nordlig. Hittade en liten inskuren vik mellan två höga och branta klippor och drog upp min lilla ribbåt mot den lilla strandens stenar. På ett litet trångt utrymme i den tio meter breda sprickdalen reste jag tältet under ett bestånd av al, och gick sedan iväg med kameraryggan för att ta vara på skymningen.



Vilken våldsam terräng detta var. Ön hade två tjugo meter höga ”bergstoppar” som hölls isär av den smala sprickdalen och på branterna låg frilagda block och höga klippsprång som var inbakade i vansinnigt täta snår med enbuskar, halvdöda lövträd och taggiga grenar av nyponrosor. Att ta sig fram krävde nästan en machete. Först när jag kommit upp på hällarna högst upp blev det enklare att gå. Denna motbjudande terräng talade för att ytterst få människor brukar traska omkring på Skogs-Rökan, trodde jag.

Naturen gav mig oväntat en påminnelse om Tasmaniens bergstrakter, för även där bildas en oframkomlig härva av växlande höga bergväggar och genuint tilltrasslad vegetation, i större skala visserligen, men anmärkningsvärt likt det som finns på många skärgårdsöar – som denna. Omvänt – kanske var det därför jag fattade så starkt tycke för Tasmanien när jag var där, därför att naturen gav mig någon slags igenkänning i det undermedvetna.

Västerut syntes regnskurar fortfarande hänga över Ornö. Jag fotograferade flitigt och sökte mig framåt på den utmanande marken. Av praktiska skäl kändes det mycket tillfredsställande att slippa kånka på ett stativ i denna tuffa natur. Min nya lilla kamera Olympus OM-1 ger mig högupplösta bilder på frihand som håller den kvalitet jag kräver för landskapsbilder. Ett smidigt verktyg är den, vilket är nödvändigt för att man ska få med sig mesta möjliga bildmaterial av situationer som denna. Ljuset ändrar sig snabbt och att byta position är inget sprinterlopp på Skogs-Rökan.

Öns vilda och obändiga natur var en fullträff. Miljöer som denna ger intryck av att ha skött sig själv i långliga tider. Filosofiskt sett är det mycket mer inspirerande att vara här, än ströva i en välskött och inbjudande park. Varför tycker jag det? Jo därför att orörd natur är en utrotningshotad kvalitet i vår tid. Även om det är satans jobbigt att ta sig fram erfar jag ett mervärde som blir till en dopamin-kick som är mycket upplyftande. Intrycken är roligare än att stå med massor av andra turister och begapa ett aldrig så omtalat monument skapat av civilisationen. Skogstokig är beteckningen på denna sjuka.


Närmare klockan halv tio hade ljuset blivit så svagt att jag återvände till tältet för att kvarta. Mobilens väckning ringde fem timmar senare kl 04. Kanske väntade en häftig gryning. I ett nafs klev jag upp. Motivation är bra medicin mot sega känslor i sovsäcken. Så fort jag kommit iväg och upp på en höjd fick jag utdelning för min beslutsamhet. Såg att fullmånen balanserade på horisonten. Den var på väg att försvinna. Bonus. Sedan fortsatte jag i stort sett samma runda som jag redan hade gått. Kunde därvid konstatera att skymningen är mer inspirerande än gryningen för landskapsfotografering. När solen går ned sker det med en långsam förtrollning som leder mot klimax på slutet. Gryningen däremot börjar med det mest enastående ljusskenet, och sedan stiger solen snabbt vilket höjer kontrasterna vilket får mig att ganska snart tappa intresset för landskapsfotografering. Å andra sidan är fågellivet mer uppmuntrande på morgonen, men en karg liten ö som Skogs-Rökan har bara en fåstämmig konsert. Några lövsångare hördes spela ett stycke flöjtmusik, det var allt. Sålunda tog jag mig tillbaka till tältet, rev lägret och gick ombord för att köra hemåt. En frisk nordvästbris blåste mot mig och kylde effektivt. Klockan 07 landade jag genomfrusen vid vår brygga, men när båten stannat värmde solen. I tretton timmar hade jag varit hemifrån och under den tiden skaffat mig en storslagen naturupplevelse av det slag som vid andra tillfällen och på andra platser kräver en lång resa och mycket tid.


Härligt Claes! Vilken upplevelse man kan ha på bara några timmar i närområdet. Nu far Kjell och jag till Östergötland för dagspaddla på Svartån.
Hälsn. Bengt
Tack Bengt. Lycka till på Svartån. Hoppas det nappar.
Ja… Så här har vi det i skärgården!
Hälsar en granne!
Kul att du känner igen dig.
Vilken härlig tur och vilka fina foton du tog!!
Tack för det Kenneth.
skogstokig var ordet!
Äntligen en förklaring. Men vilken spännande resa. Och som vanligt suveräna bilder. Handöl nästa. Vi hörs
Staffan
Tack Staffan. Man kan vara tokig på många sätt.
Oj vad fina bilder!
Dina bilder kan verkligen inspirera mig att ta mig ut i naturen.
Stort tack och min fulla beundran.
Yvonne.
Stort tack Yvonne, det var glädjande att höra.
Allt gott / Claes