Iskall skidtur i Sarek

Mitt i natten måste jag ut ur tältet. Ett smärre snöfall uppstår från taket. Rimfrost från min utandning dinglar som flagor från innertältets duk. Ändå krånglar jag mig ur den tjocka dunsovsäcken, tar fram pannlampan och drar fumlande upp dragkedjorna i tältöppningen. Väl ute i den kolsvarta natten piskar bitande kyla mot ansiktet som en smärtsam örfil. Och lika blixtsnabbt blir de nakna fingrarna iskalla som glasspinnar. Termometern på pulkan visar minus 35 grader Celsius. Vår skidfärd är uppenbarligen ingen vanlig vårtur i svenska fjällen. Snarare är den en expedition i konsten att överleva Sibirisk kyla.

Nog för att vi har en funktionell utrustning, men ingen av oss har förväntat sig så här extremt låga temperaturer i slutet av mars. Termometersiffran hör mer januari till, men på vinterfjället måste man vara beredd på det mesta, både kyla och blidväder. Ibland blir det överraskningar. Gruppen jag färdas med består av fyra pensionerade herrar som älskar Sarek och fortfarande är hungriga på äventyr i svåråtkomliga vildmarker; Claes Fransson, Holger Bernhardsson, Per Lind och jag. Redan från dag ett blir färden något annat än vi väntat oss. Helgen innan vår ankomst hällde en snösmocka ut en halv meter nysnö över terrängen. Och kalluften som kom därefter har hållit den vita massan porös som strösocker. Konsistensen märker vi omgående. Att spåra med en pulka på släp går ytterst långsamt. Efter första dagens slit anar vi att den tänkta färdrutten blir svår att fullfölja. Till utmaningen som väntar måste vi också lägga kylan. Första natten -35, nästa minus 30, sen två nya med minus trettiofem. Våra övernattningar i tälten tär på krafterna. 

Kvikkjokk är startplatsen och vi siktar mot en av de långa huvuddalarna i Sarek, Njoatsosvagge. Ett uppkört skoterspår leder oss mot deltalandet Änok, en mil norr om byn. Utspritt däromkring finns några jakthyddor som byns hemmansägare uppfört. Norr därom ligger världsarvet Laponia med sitt skoterförbud. Där börjar vi spåra själva. Där börjar vi inse vidden av vår utmaning. 

Sakta rör vi oss framåt i en kristallklar luftmassa som är mer genomskinlig än bästa sortens glas. Det storslagna landskapet under en koboltblå himmel har en vykortsfager utstrålning på gränsen till to much. Samtidigt tycks naturen vi ser äga en symbolisk sprängkraft som öppnar våra sinnen. Trakter som denna vid högfjällens rand, förverkligar ett klassiskt borealt vildmarksrike. Vyerna ser ut som en önskedröm om man som vi gör, håller av mötet mellan vilda barrskogar och resliga fjälltoppar. Här i sydkanten av Sarek sammanstrålar de två naturtyperna, och ingen annanstans i svenska fjällen är detta rendezvous mer ståtligt. Knappast finns dess like i övriga Europa. De stora vidderna av orörd ödemark i och omkring Sarek, är en omistlig naturtillgång i vår tid och vår del av världen. 

Vi ser åt nordväst. Där tornar toppen Vuoksabakte upp, vass som en rovfågelnäbb. Nära inpå åt öster, står Tjoares med sin limpa till fjällklump. Vallespiken skymtar likt en vit pyramid bakom trädkronorna i väster. Och nedför dessa höjder samlas mängder med spretiga granar i böljande volanger längs den mörka fäll som skogen bildar på branternas nedre del. Denna fysiska mix i landskapet ger terrängen häromkring ett naturligt försvarsverk mot intrång och exploatering. Fortfarande håller området kring Njoatjosvagge stången, men vad vet vi om dolda mineraler. Glädjen får vara för stunden. Höga höjder, djupa dalar, stora avstånd, forsande älvar, blockrika marker, snåriga skogar. Helheten orkestrerar den orörda naturens pampiga symfoni. Vad mer kan en vildmarksälskare begära. Sommartid går knappt en kotte i dessa flaggor. På vintern är det lättare att ta sig fram, men inte just idag på skidor i den mjuka lössnön som vi masar oss över. Vid en älvkrök syns en lämplig plats för lunchrasten. Solen värmer gott mot ansiktet, men den kalla luften vi andas känns nästan som rivjärn i lungorna. 

Älvfårans utjämnade snötäcke är ett naturligt vägval när skoterspåret upphört. Vi passerar sammanflödet mellan Tjuoldajåhkå och Njoatsosjåhkå och följer den senare ett par kilometer längre bort innan vi stannar för ett nattläger, efter cirka 12 kilometer från start. När skidorna hakats av knakar snön i fotstegen. Av gammal vana kommer två tält snabbt på plats, båda förses med en grävd snögrop inne i absiden. Där sätter vi oss ganska bekvämt på liggunderlaget och luftmadrassen med bena i gropen. Temperaturen sjunker kännbart. Hur ska detta sluta?

Sakta börjar vi förstå att denna tur bjuder på andra svårigheter än den färd vi genomförde förra året. Då började vi Ritsem norr om Sarek och gick söderut men hamnade i två seriösa fjällstormar, och fick vända tillbaka av det skälet. I år har vi hoppats på en revansch, men vädret är som alltid en nyckfull faktor i fjällen. Fast denna gång är inte vinden något problem. Tvärtom, stillheten är både bedövande och underbar och fortsätter vara så under hela denna tur. I år är det istället kylan och lössnön som sätter krokben för vår planerade Sarektur. 

Den slutsatsen blir definitiv efter dag två, då vi fortsätter skida mot en fors i Njoatsosjåhkå nedanför Tjoares. Ett gammalt översnöat skoterspår lockar oss dit, fast Kvikkjokksbon Björn Sarstad rekommendation var att vika av från älven och åka efter norra sidan av berget Ruovddevarre och vidare förbi sjön Tjårokjavrre för att komma in i centrala Njoatjosvagge. Innan avfärden hade vi ett informativt samtal med Björn. Skoterspåret som oväntat dykt upp, nästan osynligt som det är, visar sig vara en fälla. Längre fram bildar Njoatjosjåhkå en fallsträcka som måste forceras. Jag åkte skidor där 1973 och minns inga strul, men det vara i motsatt färdriktning och gamla minnen är förrädiska. Den islagda forsen formar ett tufft hinder som tvingar oss vända tillbaka och satsa på Björns rekommenderade färdväg. 

På en öppen myr nära Vallasjjåhkå etablerar vi ett litet basläger. Därifrån gör vi två utflykter in i skogen. Träden är ett lika stort hinder som den lösa snön. De smala pinngranarna står tätt medan block och små sänkor höljs av snötäcket som oavbrutet är fluffigt. Här skulle vi inte komma en kilometer i timmen med pulkorna på släp. Trots att vi på dagsturen skidar med en lätt rygga tvingas vi ändå trixa. Samtidigt utstrålar skogen åldrandets elegans. Vi rör oss i en av de mest orörda skogarna i Sverige. Nästa dag förlänger vi utflykten upp till sjön Vallasjjavrasj och åker vidare uppåt, kommer närmare kalfjället. En hel del djurspår visar sig, bland annat efter ett lodjur som grävt en snögrop där den gömt en kvarleva efter ren. För övrigt slår det oss hur frånvarande livet är. Inga levande varelser syns till eller hörs, men spåren avslöjar att de existerar. 

Kvällen efteråt konstaterar vi att efter fyra dagar har tiden runnit ut. Vi kan helt enkelt inte fullfölja vår plan att skida genom Njoatsosvagge och sedan ta oss vidare genom Sarvesvagge och Rapadalen tillbaka till Kvikkjokk. Förhållandena sätter stopp. Så nästa dag börjar vi glida tillbaka mot startpunkten, hela tiden i samma glamorösa men kyska väder som varit hittills. 

Efter sex dagar på skidor sitter vi åter i den trevliga matsalen i Kvikkjokks fjällstation och spanar ut genom fönstret mot den stiliga fjällvyn i Tarradalen som tar emot de sista solstrålarna medan vi väntar på en efterlängtad middag med spanskt Riojavin. Våra samtal summerar det stympade äventyret. Verkar ändå som alla är nöjda. Den framgångsrika kampen mot kylan har kanske stärkt allas självförtroende, vad vet jag. För egen del tycker jag det varit en lyckad tur. Inte bara för att vi har överlevt Sibirisk kyla, utan fastmer för att all vistelse i orörd natur alltid skänker mig en stark livskänsla. Man behöver bara vara där. Det räcker. Den notoriska jakten på prestationer som förgiftar så mycket av dagens friluftsliv är inget jag sympatiserar med. De digitala hjälpmedlen håller på att förvandla mångas naturupplevelser till en sifferexercis. Snabb tid, stora avstånd, konstgjorda utmaningar. Tävling, tävling. Allt ska mätas och jämföras. Vad den saken har med naturförståelse att göra vet inte jag. För även en avkortad skidtur i gemenskap med likasinnade kompisar representerar det friluftsliv och den kärlek till vildmarken som jag värderar högt.

Här är en video som förklarar vad texten inte kan berätta.