Intensiva vinterdagar i Sarek.

Snötäcket har sjunkit ihop i skogen. Hård skare mellan träden. Inget år är det andra likt. När vi startar skidfärden vid Sitoälvsbron på eftermiddagen 7 april 2025 råder kanonväder. Föret är bra. Längs skoterspåret mot Aktse står granarna som åskådare i tyst beundran. Kanske kan vi ta oss till Rapaselet. Mobilerna är avstängda, nyhetsflödet nedsläckt. Ljudet av vinter fyller hela atmosfären. Ljuset är snöns ljus. Vi känner skidornas frihet i kroppen. Skön förväntan flödar medan vi av egen kraft är på väg mot ett vintrigt Sarek. 

Efter en mil vid Guolleluoppal ligger älven öppen lång sträckor. Mer än femti sångsvanar samlas kring forsen. Några simmar stolt, andra vankar klumpigt längs iskanten. Arten är avgjort mest skapt för vatten. Samfällt ropar fåglarna så det ekar över nejden. De verkar vara lika hoppfulla som vi. Våren väntar. Deras sång är en läcker vildmarksuvertyr.

På näset Lullejargga stannar vi för att resa tältet. Ett molntäcke har dragit in när vi baxar vår röda tygboning på snön. Utan skidor på fötterna trampar vi ner till låren. Snötältning i fjällen är det ultimata friluftslivet. Kylan och snön bjuder på kännbart motstånd. Bra prylar behövs, och rätt attityd. När lägret etablerats känner vi oss ett med naturen – mer än någonsin annars. Sällan snusar jag så bra som i mina fluffiga dunsäck på en luftmadrass med en halv meter snö under ryggen.  

Nästa dag glider vi långa sträckor på bar is över sjön Laitaure. Långsfärdsgrillorna saknas. Hade varit en unik upplevelse att skrinna här. Vi siktar utan uppkörda spår mot Rapadeltat, en av de mest egenartade platserna i Sverige, porten till Sarek. Likt vaktposter ramar tre bastanta berg in den märkliga naturen. I söder den långsträckta klippväggen på fjället Tjahkelij, i väster det kubistiskt stöpta Nammasj och på norra sidan hajfenan Skierffe. Denna triplett av högresta och unikt formgivna fjälltoppar tränger ihop landskapet och skänker oss en njutbar mix av enastående skönhet och stor dramatik. Med skidorna tillhör vi platsen och kan färdas obehindrat. Under barmarkstider är Rapadeltat ingen möjlig miljö för apostlahästarna. Mosaiken av vattenfåror, lagunsjöar och kärrytor gör terrängen oframkomlig. 

Molntäcket spricker upp och en sval dager belyser bergen vackert. För att vara vinter är det ovanligt lite snö på klipporna. Det ger topparna en förfinad anstrykning. Som krokiga flaggstänger står fjällbjörkarna på älvens vita banker, bitvis tätt men ofta utspritt. Lagunsjöar och kärr öppnar upp landskapet. Längs de stränder som är barblåsta vajar snöfritt gräs i vinden som successivt ökar i styrka. När vi har kommit nära Nammasj blir byarna så starka att vi behöver slå läger för att skydda oss. Sista väderprognosen vi läste varnade för storm denna eftermiddag. I alla fall stadig kuling med 24 sekundmeter i byarna. Förutsägelsen verkar slå in. Vi ser en smal kanal som likt en nedskuret dike skär genom strandbanken norr om älvens islagda huvudfåra. Viker av där och efter ett hundratal meter gräver vi ut en tältplats och skyfflar upp en hög snömur mot vinden för att skydda tältet.  

Under natten piskar blåsten hårt över oss men tältet står stadigt. Inget att oroa sig för. Under gryningen avtar styrkan. Dags för utforskning i deltalandet. Att ta sig vidare in i Sarek verkar för osäkert. Istället skidar vi utan pulkor på en lagunsjö med kanonfin skridskois nedanför den fyrkantiga bergväggen på Nammasj. Oj vad vi saknar långsfärdsskridskor, men glömmer det och riktar fokus mot naturen. Kulissbergen fascinerar oavbrutet med sina skarpa profiler. De väcker längtan. Tänk om vi kunde stå däruppe just nu, säger vi till varandra och pekar mot Skierffe. Mot slutet av utflykten börjar snön falla. Vi stannar en natt till i lägret. Under skymningen dyker fullmånen upp, när molnen tillfälligt särat på sig.

Nästa morgon har löst packad nysnö lagt sig på isytorna och skaren. Vinden har mojnat, men vädret lockar inte till vidare färd inåt Sarek. Vi skidar hellre till Aktse för att övernatta i STF:s turiststuga. Som på beställning väntar en toppdag. Tur ska man ha mellan varven. Vi vill bestiga Skierffe. Med stighudar under skidorna följer vi Kungsleden två hundra höjdmeter brant uppåt genom skogen; en riktig mördarbacke med all lössnö på skaren. Skogsgränsen känns som en befrielse. Blicken fastnar direkt på vår tilltänkta topp. Skaren är stenhård, och lössnön har drivit till skavler. Efter några kilometer tar vi av oss skidorna och lämnar dem vid ett stort block. Känns lättare att gå till fots på kalfjället. Knallar vidare med stavarna mot Bassoajvve, klättrar uppför slänterna och in i grytan mellan den toppen och Skierffe. Sista sträckan följer vi fjällryggen upp till krönet och får som belöning en av mest fantastiska vyerna i Europa. Trots att jag bestigit Skierffe flera gånger är den luftiga utsikten alltid lika häpnadsväckande och magknipande. Vi går nära kanten och tittar ned i stupet och ser deltalandet där vi gled fram igår. Att betrakta landskapet både från ovan och underifrån under samma färd ger oss en stark känsla av samhörighet med området. I vinterskrud är Rapadeltat en helt annan syn än på sommaren. Utan snö blandar deltat en kaskad av färger i gröna, turkosa och bruna toner. Helheten ser ut som en oljemålning utlagd till lufttorkning mellan fjällbranterna. På vintern är det en grafisk tavla vi ser, med svarta tuschstreck och vita ytor. 

Returen till Aktse blir ansträngande, framför allt nedfarten i den branta skogen där snön mjuknat under dagen. Det blir ett djävla trixande i snårskogen och utför tvära branter. Efter tio timmar är vi tillbaka, ganska så trötta för att ta till ett understatement. Ovädret som följt oss i ryggen blommar ut under natten. Ett ymnigt snöfall lägger till ett par decimeter vitt täcke. Vi avrundar färden och stretar de 16 kilometrarna till Sitoälven. Och konstaterar att sträckan känns väldigt mycket längre i den här riktningen. Avstånd handlar inte bara om antalet kilometrar hit eller dit.

Summa summarum, en intensiv vecka i Sareks utkant, med nästan alla väderslag. Turen har gett en mycket givande naturupplevelse vilket får mig till en liten reflektion över fjällturernas växlande karaktär. Man kan vara ute många dagar eller bara få, åka långt eller kort, tälta eller bo i stuga, ha dåligt väder eller solsken. Variablerna är många. Den här gången rörde vi oss inom ett mindre område som vi kunde utforska mer initierat än om vi hade passerat Rapadelat på väg någon annanstans. Här finns ett sceneri som aldrig upphör att fängsla den som förälskat sig i Sarek. Man ska inte hasta genom fjällen.