Till extremt otillgängliga kuster

Ön Jan Mayen och Grönlands dramatiska Blossevillekust räknas till några av de mest otillgängliga platserna på vår planet – karga, vindpinade och nästan alltid insvepta i is och dimma. Dit är jag på väg i juli 2025 med min journalistvän Peter Hanneberg. Tillsammans följer vi med Lindblad Expeditions på fartyget National Geographic Resolution. Äventyret började med en veckas färd genom Svalbards arktiska övärld (se förra bloggen). https://claesgrundsten.se/2025/07/med-national-geographic-resolution-runt-svalbard/ 

Efter ett och halvt dygn i envist regndis reser sig plötsligt ett land ur havet – Jan Mayen! Denna ensamma ö har nog mest blivit känd från väderrapporterna och ligger mitt i Nordatlanten. Ön har en utdragen kontur i väderstrecken nordost-sydväst, är 55 km lång och 15 km bred, och bildar ett smalt näs mellan norra och södra halvan. På näset finns en permanent norsk väderstation som ständigt hyser ett fåtal personer som stannar under begränsade perioder. Detta är allt av mänsklig närvaro på denna spillra i havet. Ingen turistdestination direkt. Norra halvan kallas Nord-Jan och består av en hög vulkan. På Syd-Jan blir terrängen lägre, men är också kuperad och har en hel del gräsgröna mossmattor. Markerna domineras dock av det svarta lavagruset som får naturen att kännas främmande, till och med utomjordisk. Enligt väderstatistiken har Jan Mayen endast 2 till 5 helt molnfria dagar per år. Vi hade hoppats på en av dem, men icke så.

Öns enda plats som erbjuder en möjlig landstigning finns vid det smala näset som kallas Midt-Jan. Där rullar svallvågorna nästan oavbrutet in mot stranden. Vårt fartyg lägger sig still på Maria Mushbukta utanför väderstationen. Först är det osäkert om vi kan komma iland, men efter en test med en av gummibåtarna får vi klartecken. Det blir en ganska blöt historia, men värd chansningen. Ytterst få besökare har möjlighet att komma hit. Hela ön är ett naturreservat och ingen allmän turism är tillåten. Ett besök kräver särskilt tillstånd från norska myndigheter. Att sätta sin fot på Jan Mayen är definitivt en exklusiv erfarenhet. Och en logistisk utmaning.

Beerenberg på Nord-Jan är världens nordligaste vulkan och når 2 277 meter över havet, alltså i klass med Kebnekaise. När vi är här har den tyvärr uppslukats av dimman. Vulkanen reser sig två kilometer mot himlen och blir troligen en mäktig uppenbarelse i god sikt. På dess sluttningar ligger flera glaciärer varav några glider ut mot havet, som flyktingar på det hetlevrade berget. Mycket få människor har bestigit denna aktiva stratovulkan. Utbrotten är dock inte explosiva som t.ex. Vesuvius eller Etna. På Beerenberg väller lavan ut genom sprickor längs flankerna. Senast det inträffade var 1985.

Troligen har ön varit känd av europeiska sjöfarare sedan 1500-talet, och den döptes efter holländaren Jan Jacobs May van Schellinkhout som kom hit 1614. Under 1600-talet fanns en bas för nederländska valfångare men den blev senare övergiven, och ingen vistades på ön fram till förra seklet. På 1920-talet menade Norge att Jan Mayen borde vara norskt territorium och annekterade ön formellt 1930. Under andra världskriget hade den en strategisk betydelse trots isoleringen. Tyska flygplan bombade väderstationen åtminstone en gång.

Vi vandrar försiktigt omkring på det smala näset där öns höjder är som lägst. Osökt funderar jag på manskapet i väderstationen. Vad sysslar de med under den långsamma tiden på denna gudsförgätna plats? Samlar in väderdata förstås, men i övrigt? Nedanför deras hus ligger sandstranden utsträckt ungefär en halv kilometer. I norra och södra änden ansluter stupande lavaklippor med mängder av sjöfåglar som vi avlägset ser flyga omkring. På sanden har massvis med uppspolad drivved lagt ett plockepinn. Sluttningarna är grönt färgmättade med sin mossa, men den kulna väderleken gör det svårt att helhjärtat njuta av naturen. Mitt behag kommer mest av öns läge och karaktär. Jan Mayen är en av världens mest svåråtkomliga och sällan besökta platser. Ligger onekligen en tjusning i det.

Nästa destination på resan har också en extremt otillgänglig framtoning, men av andra skäl. Vi far 60 landmil med National Geographic Resolution över Atlanten västerut till sydöstra Grönland. Det tänkta målet är Scoresbysund, världens längsta fjord, som dock visar sig vara omöjlig att tränga in i på grund av mängden packis. Istället siktar fartygets erfarne kapten Martin Graser, efter överläggningar med expeditionsledaren Michael Jackson, mot Blosseville Kyst längre söderut. Purfärska satellitbilder avslöjar breda band med isfria havsytor längs denna ryktbara kuststräcka. Planen utvecklar sig perfekt. I gryningen ett dygn efter Jan Mayen kan vi fästa blicken på ett synnerligen imponerande bergslandskap. Vi har kommit till en av världens mest distanserade kuster. Här finns inga spår av människohand, bara vild natur i sin mest orörda form.

Blossevillekusten sträcker sig cirka 20 mil längs sydöstra delen av Grönland, mellan Scoresbysund i norr och fjorden Kangerlussuaq i söder. Hela området ingår i det som kallas Kung Christian IX Land och som fortsätter ännu längre söderut. Landskapet präglas av glaciärer, fjäll och tystnad. Den dramatiska topografin förstärker det intryck av isolering som det råa havet grundlägger. Längs stränderna syns bara branta toppar i en människotom vildmark, men även över detta avlägsna område svävar gamla berättelser från den historiska utforskningen. 

Kusten är uppkallad efter en fransk löjtnant Jules de Blosseville. År 1833 ledde han en expedition med sitt skepp La Lilloise längs Grönlands östsida. Första gången han såg kusten som senare skulle bära hans namn, var 29 juli samma år. Han återvände sedan till Island för att förbereda en andra och mer ambitiös resa. Han ville undersöka och kartlägga området, kanske hitta en ny sjöväg. I augusti seglade han iväg igen, men försvann sedan spårlöst. Trots flera räddningsexpeditioner hittades varken hans brigg eller besättningen på 80 man. Mysteriet är en av Arktis olösta gåtor. Blosseville visste att Grönlands östkust var ökänd för den stora mängden farlig drivis, havsströmmarna och det lynniga vädret. Några bofasta inuiter fanns inte i området, och inte heller idag. Möjligen fastnade La Lilloise i isen och krossades, eller kanske drev skeppet länge utan kontroll innan det sjönk? Trots att hans expedition fick ett tragiskt slut, eller kanske snarare därför, blev Blosseville hyllad som hjälte i den franska upptäckarhistorien.

Under juli år 1900 genomfördes ett mer framgångsrikt äventyr av G C Amdrup. Han ledde en expedition till östra Grönland och med tre män seglade han i en sex meter öppen båt längs hela den då okända Blossevillekusten. En annan berättelse av mycket äldre datum, är också intressant i sammanhanget. Två bröder från Venedig, Nicolò och Antonio Zenos, hävdade att de hade befarit Nordatlanten under slutet av 1300‑talet. Området de påstod ha kommit till fick namnet “Engroeneland”, vilket troligen syftade på östra Grönland. Efter hemkomsten berättade bröderna en skröna. De sa att de hade utforskat hela den grönländska östkusten, och även Spetsbergen. Långt senare år 1558, publicerade en ättling hela deras nedskrivna reseberättelse, plus den karta som bröderna hade ritat över den påstådda färden. Historien gjorde stort intryck på 1500-talets holländska kartografer som tog innehållet på allvar, inte minst Gerardus Mercator som var upphovsman till den välkända Mercatorkartan, den som avbildar Grönland med en groteskt stor landyta som är betydligt större än Afrika. Det Mercator skapade var en cylinderprojektion av jordklotet där längd- och breddgrader skär varandra i räta vinklar vilket gör skalan konstant åt alla håll men samtidigt förstorar landytorna närmast polerna. Projektionen blev mycket användbar för navigation eftersom alla kompassriktningar kunde ritas som raka linjer, och den används än i dag till sjökort. I sina berömda världskartor inkluderade Mercator flera av Zenos-brödernas påhittade öar utanför grönländska ostkusten. Hela deras historia var dock ett fantasifoster, enligt senare tiders historiker. De hade inte ens nått fram till Grönland.

På 1930-talet utforskades Blosseville Kyst av dansken Ejnar Mikkelsen i samband med den sjunde Thule-expeditionen som leddes av legendariske Knud Rasmussen. Mikkelsen upptäckte ett mycket storståtligt sceneri med tvärbranta toppar vid de inskurna fjordarna som var ganska korta. Drivisen i havet var en utmaning. Utanför fastlandet fanns ingen skyddande arkipelag som kunde splittra upp mängden isflak som drev med havsströmmen från norr. Mellan kustbergen såg expeditionen många glaciärtungor som nådde ned till fjordarna. Vid havsmötet kalvade dessa med isberg som också hindrade framfarten på dessa vatten. De största isbergen härstammade främst från området omkring Scoresbysund. 

Naturgeografin längs hela Blossevillekusten gör den notoriskt svårnavigerad. Tämligen få människor har varit här genom åren. Jo, nuförtiden händer det att vetenskapliga expeditioner och äventyrare försöker ta sig hit. Vi har tur. Fartygets navigatörer hittar öppet vatten nära kustbergen, vädret är utmärkt och National Geographic Resolution lyckas tränga in i Knighton fjord, en av många längs kuststräckan. Landskapet påminner om norska kusten, men vegetationen är kargare, och ödsligheten sätter sin prägel på naturen. En kort bit in i fjorden upptäcker vi små moln av ånga som tyder på heta källor. Dags för en utflykt. Efter landstigning med gummibåtarna vandrar vi över den låga risheden i ett ganska stort låglänt område mellan de namnlösa bergen. Nästan alla toppar i landskapet är utan namn, vilket förstärker den karisma av ödemark som hela trakten utstrålar. Förstås finns inga hemliga platser kvar på jordytan, men här känns det nästan som om vi är de första pionjärerna. Det bidrar till naturupplevelsen. Alla dessa omåttligt många mil till närmaste civilisation gör sig påminda i varje steg vi tar. Otillgänglighet har numera blivit en utrotningshotad egenskap och därför åtråvärd. Att titta på dessa scenerier påminner om glädjen när man får se sällsynta djur.

Omkring de heta källorna blir marken plötsligt grönt frodig och bitvis röd av utfällda mineral. Ett flertal fjällväxter blommar här. Platsen ger ett milt intryck i den kyska miljön. Den geotermiska aktiviteten kan kopplas till östra Grönlands läge nära den Mittatlantiska ryggen. Källorna vi kommit till upptäcktes faktiskt redan av Ejnar Mikkelsen 1932. Men Blossevilllekusten är fortfarande till stora delar jungfruligt land. Ytterst få har sett platsen vi kommit till. Andra termiska vattenhål på östra Grönland är lokaliserade längre norrut, i området kring Scoresbysund. 

Senare samma dag far vi iväg med gummibåtarna och siktar mot det allra innersta av Knighton fjord. Fjorden slutar tvärt i en isbarriär och bakom den ålar sig en glaciärtunga mellan tvärbranta fjäll som har en höjd på ungefär 1 000 meter. Glaciären är en utstickare från grönländska inlandsisen och täcks nästan helt av morängrus. På håll ser den ut som en asfalterad motorväg med flera avgränsade filer mellan bergväggarna. Fjorden har många ganska små isberg som kalvat från isbarriären. Överallt bjuder landskapet på stiliga motiv vilket lockar till fotografering. Det kan vara ett isberg, ett vattenfall, en grafisk fjällsida. Vitfågel och änder flyger omkring, men jämfört med Svalbard som vi besökte förra veckan, har Blossevillekusten ett fattigt djurliv. Det som mest fascinerar är områdets alpina och ödsliga natur, en kvalitet som vi måste värna om på vårt krympande klot.  

Under natten och halva dagen därpå, fortsätter fartyget söderut. Vi far från norra delen av Blossevillekusten till den sydligaste. Fartyget stryker längs hela den långsträckta och otillgängliga barriären av branta anonyma berg, och passerar förbi mynningarna av som regel namnsatta fjordar. Det finns gamla inuitnamn på dem, men också namn som upptäcktsresanden och geologer skapat. Fartyget tar sig in i Ryberg fjord genom ett ganska trångt sund mellan häftiga fjälltoppar. Innanför denna port breder fjorden ut sig med bredare och öppnare vattenytor än Knighton. Höga berg ståtar, fast ofta på avstånd från vattnet. Breda glaciärer glider ned till fjorden. Längs hela Blossevillekusten består berggrunden av 65 miljoner år gamla platå-basalter, en vulkanisk bergart som bitvis ger upphov till sexkantiga pelare. Landytan vid östra Grönland höjdes när jordplattan sprack itu och Atlanten uppstod vid samma tidsepok. Vittring och erosion förvandlade därefter platåerna till ett bergslandskap. 

På fjordens vatten ligger mängder med små isberg och isflak som vi senare kryssar mellan med gummibåtarna. En brudslöja till vattenfall rinner över basaltklipporna där vi stiger i land på en liten grusstrand för att fotografera. Under kvällen styr fartyget långsamt mot den innersta delen av Ryberg fjord där ännu en stor glaciärtunga från inlandsisen slutar med en imponerande isbarriär. Jag står på fördäck tillsammans med några andra fotografer och beundrar skådespelet medan midnattssolen slickar de låga fjällkammarna i nordväst. Ett förtrollat ljus smeker samtidigt isbergen på vattnet. Plötsligt spricker ett av dem och rullar runt, och jag hinner precis fota händelsen. Dagen efter bestiger några av oss en höjd. Utsikten blir vidsträckt över den av fjäll inramade fjorden. Genom porten mellan de störtbranta bergssidorna ser vi ut mot Atlantens horisont. Långt nedanför ligger National Geographic Resolution som en påminnelse om hur vi kommit hit, till denna extremt otillgängliga miljö. När vi senare glider ut på öppet hav måste kapten Graser trixa fartyget genom den kolossala mängden isflak som emanerar från packisen i Norra Ishavet. En del jättestora isberg flyter också omkring. Isflaken är för övrigt tunna som tallrikar, isbergen tjocka som klumpar med nio tiondelar av sin kropp under vattenytan. Blir läckra motiv båda två.

Fartyget siktar nu mot norra Island där vi ska göra de sista landstigningarna. Vi far till Ísafjardardjúp som är en bred och lång fjord på nordvästra halvön av Island. Bergslandskapet där är av en helt annan sort än på Grönland. Tillplattade och långsträckta fjäll sluttar ned mot vattnet och en del är pyramidala, alla tämligen högresta, över 700 möh. Bergarterna är mörka, sluttningarna gräsgröna, snöfattiga och horisontellt linjerade av berggrunden. Är vackra på ett mjukare, mindre vilt sätt än de rejäla bergen vid Blossevillekusten. Inne i Ísafjardardjúp besöker vi lilla ön Vigur som är tillhåll för stora mängder silvertärnor och lunnefåglar. Där finns också en farm som skördar ejderdun. Under häckningen använder ådorna sitt bröstdun till bomaterial. De som lever på ön samlar efter häckningen ihop dunet för försäljning. Ejderdun är faktiskt ett av världens dyraste naturliga isoleringsmaterial.

Den drygt kilometerlånga ön har låglänt mark som täcks av gräsvegetation. När vi går till tärnkolonin behövs en pinne som pekar över huvet. Fåglarna är mycket aggressiva och störtdyker ideligen, en efter en. En rätt hisnande upplevelse. Lunnefåglarna är förstås lugnare och låter oss komma dem ganska nära. 

Nästa dag, den sista på resan, far vi till Arnarfjödur längre söderut på den isländska halvön. Längst in i den fjorden ligger ett berömt vattenfall Dynjandisvogur, namnet betyder ”dundrande vattnet”. Det är en riktig turistfälla som också kallas ”Juvelen i Västfjordarna”. Busslaster med folk vandrar på stigen upp till den stiliga vattenplymen. Fallet breder ut sig till trapetsform, är cirka 30 meter brett vid toppen och 60 meter i botten. Geometrin skapar en vacker visuell effekt. På väg upp till huvudfallet passerar vi sex mindre vattenfall som också är sevärda i sin egen rätt. Men på ett sätt blir besöket ett antiklimax för vår resa. När man som vi, kommer från mycket ödsliga trakter, blir det en kalldusch att trängas med en folkström som också ska titta på samma fenomen. Jag kommer att tänka på Henrik Tikkanen i salig åminnelse. Han skrev en gång att ”en turistort är ett ställe som en gång var värt att besöka”. Dynjandisvogur är i alla fall ett väldigt sevärt vattenfall. För mig och Peter återstår bara en natts färd till Reykjavik för att avrunda vår magiska odyssé i Arktis.