Serra de Tramuntana och i fjärran den högsta toppen Puig Major.

Är det en exotisk vildmark i tjotaheiti som visar sig? Vi ser ett starkt kuperat landskap med skogstäckta branter och höga bergväggar. Som betingad reflex bubblar de upp, de vanliga orden om allt storslaget och vackert. Något annat kan man inte säga, men miljön är också annorlunda. Genom att vrida huvudet ett halvt varv framträder Medelhavets väldiga vidd med dess ljuvliga färgskala. Och när vi gått vidare till Cami de S` Axiduc, ”ärkehertigens panoramaväg”, fram till en bergskant där man kan glutta ned i hiskeliga djup rakt under fötterna, ser vi också en befolkad bygd med byn som heter Deia, och spridda hus insprängda i skogen på den smala remsan av något plattare land mellan berget och kustklinten.

Flygvy mot Deia.

På väg mot Deia.

Mallorca, semesterparadiset, playornas förlovade rike, skakar om våra föreställningar på flera plan. Naturen är mäktigare, terrängen tuffare och vädret kallare än man kan tro. Det senare gäller åtminstone denna dag i början av november, när vi är här för att följa GR 221 (GR betyder Grand Recorregut), en berömd vandringsled som genomkorsar den nio mil långa bergskedjan, Serra de Tramuntana på öns nordvästra del. Området är inskrivet som världsarv. Idag blåser styv kuling och Medelhavet fradgar med sina bränningar. Vi har valt denna årstid för att slippa högsäsongen då horder med folk drar ut på stigarna och hotellen är överbefolkade. Mallorca har gjort sig ett namn som vandrarparadis – också. Varför förstår vi redan, men äventyret började lite märkligt.  

Solnedgång bakom massivet Mala de Son Pacs.

Valldemossa.

I morse startade vi i staden Valldemossa. Hela leden tar ungefär 8 dagar om man utgår från Port dÁndratx, längre västerut. Vi behöver fem till ändpunkten i Pollenca. Inklämd mellan bergen är Valldemossa en gemytlig ort. Vi letade upp stället där leden fortsätter österut, vilket inte var lätt. Kanske fick vi en förklaring i stadens turistkontor. Informatören pekade på en karta och sa att man måste följa den sträckning av leden som ligger på allmän mark. Det finns nämligen två alternativ upp till ”ärkehertigens panoramaväg”, men där vi vill gå är ägorna privata. Man måste begära tillstånd fem dagar i förväg. Det finns en vakt vid entrén, tillade han. Om detta hade vi ingen aning och lämnade turistinformationen överraskade och molokna. 

Olivträd i Valldemossa.

Eftersom vårt önskade vägval var intressantast gick vi upp till vaktkuren där situationen klarnade. Vakten berättade att marken ägs av en organisation, Muntanya del Voltor, som vill förvalta naturen på ett skonsamt sätt och samtidigt erbjuda fina naturupplevelser. Slitaget har blivit stort, sa han, därför kontrollerar vi antalet besökare. 1872 köptes marken av österrikiska ärkehertigen Ludwig Salvador som var sann naturvårdspionjär; han stoppade bland annat den massiva skogsavverkningen som pågick. Mannen i kuren fortsatte: det är få vandrare anmälda idag. Vi gör ett undantag för er. Tack och lov tänkte vi och stegade uppför den allt brantare stigen, gick in i skogen med aleppotall, stenek och spridda olivträd. Vi skulle stiga 400 meter till den övre och skogsfria delen av berget Puig Caragoli, genom en parkliknande natur med god genomsikt mellan träden, enormt stenig mark och obetydlig undervegetation. En ansträngande sträcka, enligt guideboken.

Den branta nedstigningen från ”ärkehetertigens panoramaväg”.

Sa Forada.

Efter uppförsbacken går vi ensamma på ”ärkehertigens panoramaväg”, över öppen fjällterräng längs bergets stup med magnifika vyer mot både berg och hav. Öns högsta topp Puig Major 1447 meter, tronar långt bort som en hög pyramid man vill komma nära. Kustklinten har dramatiska klippor och vyerna tar andan ur oss, men den hårda blåsten känns kall. Kanske är det därför vi missar en tvär kurva där GR 221 mot all förmodan leder ned i det hissnande stupet. Förvillande många småstigar har trampats upp mellan de knähöga buskagen och i gräsvegetationen. Längre fram tvingar stupet oss att vända tillbaka en kort bit för att återfinna leden och sedan fortsätta nedför den pulshöjande stigen. Inledningsvis går vi på en ytterst smal och ändå trädbevuxen klipphylla nedanför bergväggens översta kant, med det sugande djup nära inpå. Mellan träden blänker Medelhavet och i flygperspektiv syns den klippiga udden Sa Forada som har ett hål genom berget. Serpentinsvängar leder oss sedan vidare nedåt, från hylla till hylla och dessa blir allt bredare och får allt tätare skog och därefter, nedanför det värsta stupet, fortsätter stigen på brant sluttande skogsmark som till slut lugnar ned sig vid stensatta terrasser med urgamla olivträd. Wow, vilken uvertyr.

Tät skog före Deia.

Framme i Deia.

I Deia checkar vi in på ett redan bokat hotell. Efter varje etapp väntar en förbeställd inkvartering vilket visar sig vara onödigt så här års. Lediga rum finns det gott om. Nu börjar vi fatta att det här är en ovanlig långvandring. Under dagarna går man upp till den krävande bergsmiljön, och på kvällen lever man vanligt turistliv i det klimat på lägre höjdnivå som hör Mallorca till. Man duschar, äter gott och frotterar sig med andra människor som älskar ön. Med sådant upplägg blir ryggsäcken lätt. Deia klänger i sluttningen som en alpby en bit innanför kusten. Vi får veta att platsen är en favorit för många artister och konstnärer. Förmodligen för att byborna inte vill ha hit den stora massturismen och därför bevarat byns vackra och orörda karaktär, ett faktum som ger oss ännu en intressant aspekt på turen. Längs GR 221 växlar man mellan det genuina Mallorca, och det turistiska.

Vi letar efter leden i Deia.

Semesterminnen.

”Dry Stone Route”.

Nästa etapp bjuder på vänligare förhållanden. Men först ska vi hitta platsen där leden lämnar Deia. Kartan är inte tydlig, skyltningen ojämn. Vi följer ett par beslutsamma vandrare som dock inte vet mer än vi. Efter lite hattande hit och dit hittar vi den undangömda skylten som pekar vartåt man ska gå. Längre fram passerar stigen tjusiga olivlundar och man häpnar över trädens groteska stammar. De kan vara gamla, uppåt 1500 år. Olivträdet uppfattas som en symbol för fred och odödlighet. I mina ögon är de bildsköna på det sätt som bara ärrade gamla varelser kan vara. Jag fotograferar som en tok, det ena säregna trädet efter det andra. Det finns tio tusentals olivlundar på Mallorca!

De älskvärda olivträden.

Blåsten har mojnat, vi är närmare havet nu, går i shorts och möter många vandrare. Terrängen sluttar på bergens fot där stigen följer stenlagda terrasser som anlagts sedan årtusenden. Dessa kallmurade stensättningar utan bindande murbruk finns det myriader av i dessa berg. Det har gett GR 221 dess internationella namn, ”Dry Stone Route”. Bergskedjan består av kalksten som gör klipporna ljusa som snö. Ur denna berggrund har man knackat blocken till murarna. För cirka 20 miljoner år sedan lyftes Serra de Tramuntana upp som väldiga landsjok, horstar. Kalkstenen utsätts för kemisk vittring av regnvatten vilket skapar karstfenomen som grottor och droppstenar.

En hund kikar på vandrarna.

Men katter är vanligare än hundar.

Åsnor är packdjur man använt i alla tider.

Port de Soller.

Spårvagnen till Soller.

Port de Soller ligger vackert vid en inskuren vik omringad av höga berg; en turistpärla med sin playa kantad av hotell. Där stannar vi för natten. Eftermiddagssolen skiner starkt men temperaturen är sval och playalivet ganska lojt. Ingen badar. Nästa etapp börjar med en åktur på gamla spårvagnen till huvudorten Soller, där vi vandrar som bergsluffare genom stadens gränder. Skyltningen är bra nu. Förbi apelsinodlingar i Sollers utkant tar vi oss upp till den häftiga klippravinen Barranc de Biniaraix där leden, kantad av skyhöga bergväggar, följer en stensatt gammal färdväg som ännu högre upp smalnar till en stig omgiven av toppiga klippor. Åtta hundra meters stigning blir det upp till passet, från Soller räknat. Utsikten är nog fenomenal, men vi fångas av molnen. Har vi valt fel årstid eller är det bara oflyt? Veckan innan visade rapporterna 25 graders värme på Mallorca. Tur att man är nordbo, tänker vi och travar på, ned i den breda dalen på andra sidan passet där solen dessbättre bryter igenom. 

Bergsida med droppstenar i Barranc de Biniaraix.

Dalen med flodfåran Torrent de Binimorat.

Penya des Migdla, 961 meter över havet.

Efter en ganska jobbig promenad står vi vid sjön, eller rättare sagt vattenmagasinet Cuber mitt i bergvärlden och kollar tidtabellen för bussen som ska ta oss till Caimari. Landsvägen passerar här, ett populärt stråk för cyklister som det verkar. Två timmar har vi ingen lust att vänta även om ett par grågamar seglar förbi.  Vi ringer efter taxi som tar oss över till andra sidan bergskedjan, till ett förbokat bed and breakfast. Inkvarteringen känns först felvald, men visar sig bjuda på det mest genuina Mallorcalivet vi får uppleva. I stan hittar vi en bar där några lokala män är enda gästerna. Några turister ser vi inte alls. 

Stenekar i de ljusa klipporna. 

Tall mot berg.

En taxi återför oss nästa dag till sjön Cuber där vandringen fortsätter, först längs en lång vattenkanal byggd av betong. Längre fram slingrar stigen genom ödslig ekskog som med stigande höjd ersätts av tallar och slutligen öppen mark. Etappen når ledens högsta punkt, passet Coll des Prat, 1205 meter, placerat nedanför öns näst högsta berg Puig Massanella, 1382 meter. Åter otur, dimman lägger sig, men på andra sidan öppnas sikten när vi passerar en lämning efter Mallorcas maffigaste snöhus. Förr samlade så kallade nevaters (snömän) bergens vintersnö i stensatta och djupa markgropar som hade en överbyggnad. Snön sparades till sommaren då den bars ned till byarna och blev till kylskåp. Efter denna märkliga stengrop återstår en oerhört brant nedstigning till klostret Lluc. 

Ett ödsligt område mitt i ekskogen.

I bakgrunden Puig Tossals.

Vy mot slättlandet i den låglänta dominerande delen av Mallorca.

Lämningen efter ett snöhus.

Klostret i Lluc.

Den pampiga klosterbyggnaden innehåller även ett hotell. Nästa dag, den sista, går vi vidare upp genom ekskogarna, över en bergsrygg för att sedan fortsätta på långsträckta nedförslut mot Pollenca. Leden kommer in i en bred skogstäckt dalsänka alltjämnt omgiven av bergsryggarna, och längre fram vandrar vi genom mer befolkade trakter fram till staden där vi tar bussen till turisthålan Puerto Pollenca, vår sista inkvartering. I hamnen med alla dess lyxbåtar kan jag inte undgå en reflektion. Mallis har aldrig funnits på min bucketlist. Men fördomar ska övervinnas. Nu vet jag bättre och återvänder hellre än gärna. Serra de Tramuntana är en alldeles egen bergvärld, med ovanligt ljusa klippväggar som är mörkprickade av små bergsekar i sprickor och skrevor; en landskapsbild jag aldrig tidigare sett. De många spåren efter människors liv i bergen har också gett ett stort mervärde. Och dessutom, jag har njutit av den växling mellan strapatser och komfort som GR 221 erbjuder vandraren.

Sista dagen nedanför El Maleto.

Puig Massot.

Pollenca.

MIN UTRUSTNING

På fötterna låga trailskor Haglöfs. Lätt ryggsäck Haglöfs Strive 50 l. Termos som fylls varje morgon. Liten låda för mackor. Extra underkläder. Extra gympadojor (onödigt). Delbara trekkingbyxor Fjällräven, kan bli shorts. Badbyxor (kom aldrig till användning, tyvärr). Regnplagg. Lätt dunjacka Haglöfs. Vindjacka Haglöfs. Dagbok, guidebok och kartor. Batteriladdare. Pannlampa Black Diamond. Mobilen Samsung Galaxy. Kikare Swarovski Pocket Mountain 8×25. Kamera Olympus E-M1 Mark II med zoom 12-100 mm, plus vidvinkelzoom 7-14 mm. Tre extrabatterier. Litet stativ Sirui T-025X. Allt som allt ca 10 kg.

 Lite från Palma.

”Zeus tron”, toppen Stefani är den tredje högsta på Olympus,. Den ståtliga nordväggen vetter mot Musernas platå.

Gud vilket berg! ”Zeus tron” är en mäktig topp. Vi låter oss villigt imponeras, står rakt under bergväggen och har inte haft några skarpa förväntningar. Det är alltid en fördel. Han höll till däruppe, de antika gudarnas kung och himlens härskare, Zeus. Hela massivet kallas Olympus, är Greklands högsta och det näst högsta på Balkan. Namnet härleds till ett kaukasiskt ord med betydelsen berg. Idag förekommer flera Olympusberg på olika håll i världen, men det ursprungliga ligger här, söder om staden Thessalonike. Och resningen är mycket praktfull. Från stranden av Egeiska havet sveper sluttningarna allt brantare upp till den högsta punkten 2918 meter. Nivåskillnaden är extrem för Europa. I de trånga ravindalarna och på smala klippkammar blir lutningen tvär. Detta känns påtagligt i benen när man är på väg upp. Överst ståtar verkligt alpin dramatik. De högsta topparna har svindlande stup, men det finns också breda platåer i massivet. Gudarnas berg gör ingen besviken.

Olympus höjer sig nästan 3000 meter upp i skyn, här sett från staden Katerini.

I sitt berömda epos om Iliaden från 800 före Kristus, skriver Homeros att Zeus med sin åskvigg styrde de andra gudarna från krönet på det ”mångsidiga Olympus”. Om Homeros avsåg topografin eller använde en metafor för gudomlighetens komplexa värld, är oklart. Naturen omnämns förvånansvärt lite i antikens litteratur. Hursomhelst är Olympus ett sammansatt massiv. De gamla grekerna hade kanske inga ögon för bergens skönhet och topografi, men däruppe började himlen. Gudarnas hem målade man med vackra ord. Ovanför molnens portar, i ljusets och salighetens rike, levde de odödliga gudarna i perfekt harmoni. De intog ambrosia och nektar och lät sig underhållas av Muserna, poesins gudinnor. Ett berg med sådan historia vill man gärna lära känna.

Mytikas är är den högsta toppen.

Med start på östra sidan av Olympus gör vi en intressant fyradagarstur. Massivet har en nästan cirkulär uppbyggnad och består av 200 miljoner år gammal kalksten som föddes i ett grunt hav. På flankerna är höjderna ljusa och avrundade för att i centrum forma ett nav av alpina och mörka spiror som mot väster stupar rakt ned i en 700 meter djup amfiteater, Megala Kazania, klättrarnas eldorado. Under istiderna slipades topografin av glaciärer vid tre tillfällen, både glaciärnischer och moränryggar bär vittnesbörd om det. Och vilt klippiga utsprång med klängande träd väcker inspiration när vi tittar uppåt. Från den sportbetonade lilla staden Litochoro inte långt från de Egeiska playorna, har vi åkt på en blindväg rakt in mot massivets hjärta. Vi har kommit fram till ett värdshus som kallas Prionia och ligger där vägen slutar. Här på höjden 1000 meter över havet börjar den planerade cirkelvandringen i medsols riktning, även om man lika gärna kan gå åt andra hållet. 

Plötsligt pratas det svenska på stigen. Vi möter Mats Nagle (i fronten) och gänget AdvenTURous Society, kompisar som hängt ihop under många år och gjort åtskilliga turer bland annat inspirerade av min bok ”Äventyrets stigar”. De är på väg ned. Trevlig överraskning.

En gammal rotvälta i ravindalen.

Skymning vid den första hyttan Spilios Aghapitos. Skog med svarttallar och ormskinnstallar.

Gryning i tallskogen. Ormskinnstall.

Varm sensommar råder. Vi vandrar lätt klädda. I slutet av september har många lövträd fått bjärta färger. Stigen går inledningsvis i en sluten bokskog men snart börjar svarttallar dominera. Vi rör oss i ravinen Pighadhouli med en superb karta i handen. Backarna är svettdrivande. Det är fredag och väderprognosen har lovat utmärkt helgväder. Mängder av lokala vandrare är som vi, på väg upp till hyttan Spilios Aghapitos. På grund av den kraftiga reliefen i landskapet förflyttar vi oss från ett klimat till ett annat. Med stigande höjd ökar årsnederbörden och luften blir kallare. Skogen skiftar karaktär för att upphöra kring 2400 meter. Olympus har sitt eget väder så som ofta är fallet med höga berg. Över 2000 meter kan snö falla även denna årstid. Massivets övre delar är snötäckta nio månader om året och erbjuder utmärkt skidåkning på vintern. Vissa klyftor behåller snön året runt.

Gryning andra dagen, vi ser kanten til Musernas platå.

Även hundar kan beundra utsikten. Möjligen?

Sista backen upp till toppen Skala.

Samma backe fast åt andra hållet, söderut.

Det har blivit svalt när vi når hyttan i solnedgången efter en mils vandring. Huset ligger utsatt på en smal klippkam omgiven av grova tallar. Inomhus är det nästan pubstämning bland gästerna. Mat serveras, förbokade rum intas. Vi har med ett tält vilket är en fördel under högsäsongerna när alla sängplatser snabbt blir fullbelagda. Klockan sex nästa morgon kliver vi upp och kommer iväg först av alla. Kring sjusnåret börjar solen skina. Stigen klättrar brant i skogen och via en zigzag-bana kommer vi över en bergskant som öppnar sikten mot de översta spetsarna. Bakåt, genom den v-formade ravindalen varifrån vi kommit, störtar blicken ned mot havet vilket ger flygkänsla. Ofta stannar jag för att fotografera och efter hand är flera grupper med vandrare ikapp. Många går med bergsguide för att ta sig upp på Mytikas, den högsta toppen. 

Västsidan av Stefani ”Zeus tron” tv och Mytikas th, i djupet amfiteatern Megala Kazania. Fotograferat från Skolio.

Även denna bild är från Skolio med toppen Skala th.

Klättrare på Mytikas.

Märkliga klippelare på Mytikas.

Solen strålar intensivt, intet moln på himlen. Bergsbestigningens metod är lika självklar som tröttsam, det ena benet framför det andra, men att närma sig målet inspirerar. Man får nya krafter. Lutningen har övergått från att vara tvärbrant till att bli utdraget sluttande på ganska ljus och glest gräsbevuxen mark. Häruppe känns luften tunnare, vi har trätt in i en ny värld ovanför det vanliga livet nere på slätten. Siktvidderna växer. Avrundade bergsformer framträder söderut, mot norr syns väldiga bergväggar. Vid ett stup ligger en hund stilla och blickar ut mot vyerna. Det förekommer många lösspringande hundar i Grekland, och värdarna i hyttan vi lämnade har satt en ära i att ta hand om några. Hunden måste komma därifrån, men vi undrar vad som drivit honom ända hit upp. Nu syns också en massa människor på ett tydligt höjdkrön i färdriktningen. De står i siluett mot himlen. Man anar stupet bakom dem. När vi kommit dit har vi bestigit Skala 2982 meter över havet. På andra sidan tittar vi ned i massivets hisnande amfiteater och betraktar Mytikas som står likt en väldig katedral tvärsöver djupet. Den smala klippkammen leder vidare ditåt. Mängder av bestigare rör sig på Mytikas. Jag hade gärna gjort detsamma om det inte vore för riskerna. Vi har blivit varnade. Att klättra upp till den högsta punkten på Olympus samtidigt med många andra, innebär en påtaglig risk att drabbas av stenslag. Man bör ha hjälm på huvudet vilket de flesta på väg dit har. Vi saknar hjälmar och avstår därför, mot min vanliga drivkraft. Beslutet kan jag ta med jämnmod, vis av erfarenhet är det inte så viktigt längre att nå allra högst upp. Vill inte chansa utan ägnar mig istället åt fotografering och intensivt njuta av landskapet. Den näst högsta toppen Skollio är bara sex meter lägre än Mytikas. Där uppe är det nästan folktomt och dit leder en enkel bergskam. Jag kan inte motstå frestelsen och går dit ensam för att få nya vinklar på de två alpina topparna, Mytikas och Stefani, ”Zeus tron”. 

Musernas platå och hyttan Christos Kakalos.

Några tält på Musernas platå, i bakgrunden ”Zeus tron”.

Efter ett par timmar i den luftiga miljön är det dags att fortsätta. Vi går tillbaka någon kilometer längs samma stig, tappar flera hundra höjdmeter och kommer till ett stigskäl där man kan vika av för att sedan hålla höjden nedanför stupen på Mytikas och Stefani. Dekorativa och vågräta bergslager ligger där stigen letar sig fram på en mellannivå med de stupande klipporna ovanför huvudet och en sugande brant ned mot den skogbevuxna ravindalen under fötterna, en elegant sträcka som leder till ett hörn i topografin varifrån man kan överblicka Musornas platå med sina två hyttor. Stigen rundar hörnet och fortsätter slimmat under den imposanta nordväggen på toppen Stefani. Sedan är vi nere på platån.

Hyttan och ”Zeus tron”, Mytikas skymtar tv.

Inför natten reser vi tältet intill den hytta som heter Christos Kakalos. Fast himlen alltjämnt är molnfri har det börjat blåsa hårt, nästan stormstyrka i byarna. Men dessbättre är det bra mark och tältet får stå bakom en låg stenmur som ger aningens skydd. Middagen intar vi i det lilla stenhuset där värden Michallis Styllas berättar om landskapet som den geolog han är. Två veckor i stöten tillbringar han häruppe under säsongen. I oktober stänger man för vintern. 

Hyttliv vid Christos Kakalos.

Musornas platå är en kilometerstor flack yta drygt 2600 meter över havet. Vidden överskuggas av mäktiga ”Zeus tron”. Platåns andra hytta ligger lite högre upp på ett pass. Vi ställer oss på kanten till ravindalen varifrån vi kommit. Längre bort och omskakande långt ned i djupet framträder havet vilket förmedlar känslan att man är på en altan i himlen. Ljusen i staden Litochoro glittrar  i kvällsmörkret därnere. Under natten mojnar vinden och en vacker soluppgång fungerar som väckarklocka. Jag går upp och fotograferar de första strålarna som smeker ”Zeus tron”. Några morgonpigga bergsbestigare ger sig iväg på tur. Mytikas bestegs för första gången så sent som 1913. Jägaren Christos Kakalos (hyttan är uppkallad efter honom) visade Frédéric Boissonnas och Daniel Baud-Bavy, båda från Schweiz, en väg upp. Boissonnas var fotograf och besökte ofta Grekland där han skapade sig ett stort namn med sina bilder. Christos tog sig upp utan skor och klätterutrustning! Det dröjde ytterligare 21 år innan Stefani, ”Zeus tron”, blev bestigen för första gången via en riktig klätterled; den toppen är inte möjlig att bestiga för vandrare. 

Gems.

Förnödenheter till hytterna bärs upp av hästar.

Bergryggen Lemos med de höga topparna i bakgrunden.

Dag tre lämnar vi platån men går först vid sidan av stigen för att stanna vid ravinkanten och beundra vyerna. En flock med med gems skuttar förbi. Djuren tillhör en specifik ras på Balkan och är ganska oskygga. Kanske känner de sig trygga eftersom de lever i den nationalpark som inrättades här 1938, Greklands första. Hela massivet har fridlysts för sina höga naturvärden: landskapet, geologin och ekologin. Vegetationen är synnerligen artrik med närmare 1900 arter, varav flera orkidéer. Ett stiligt träd är ormskinnstallen som vi ser senare under dagen.

Stigen leder ned på en avsmalnande bergsrygg som kallas Lemos och som omges på var sin sida av djupa ravindalar. Norrut kan vi spana över slättlandet och många pyttesmå hus. På nytt får man känslan att berget Olympus är som en plattform högt i det blå, som ett väldigt utsiktstorn. Stigen vindlar nedför en skarp brant från Musornas platå till Lemosryggen som sedan höjer sig lojt till den sista toppen vi kommer upp på Skuorta, 2470 meter över havet. Därifrån bär det ned mot skogen med sina resliga ormskinnstallar. Nu inträffar ett väderskifte och dimma rullar in vilket gör skogen trolsk, en uppskattad omväxling där stigen skråar i den kraftigt sluttande terrängen, ibland med gläntor som öppnar sikten mot det kuperade landskapet, men slättlandet har utraderats av tjockan. Vid hyttan Petrostrouga stannar vi för natten. Från dess fönster kan vi åter skåda ned mot kustslätten och playorna, ungefär som att sitta i en flygkarbin. Molnen har lyft.

Ormskinnstall.

Kottar av ormskinnstall.

En utblommad spåtistel.

Blomstertiden är över men denna ört blommar, jag kan inte artbestämma den men tror att det är en blåklocka. Den som vet får gärna höra av sig.

Utsikt mot massivets norra sluttning. Uppsprucken kalksten i förgrunden.

Sista dagen föredrar vi en ödslig led tillbaka till startpunkten. De flesta vandrare följer en annan väg ned från berget. Stigen vi valt håller sig på en brant bergsida under toppen Skuorta som vi stod på dagen innan. Man tangerar branten som en höjdkurva på kartan utan att tappa höjd, och kommer in i ravindalen där vi började. Stigen är smal och dåligt upptrampad, klamrar sig fast på marken som lutar kraftigt. Mellan ormskinnstallar och svartallar skymtar djupen. Länge går vi utan att höra några ljud, utan att se något civiliserat, bara omgivna av berg, klippor och träd som kämpar mot tyngdlagen. Och för första gången på hela turen vill jag använda ordet vildmark. Efter en dryg timme står vi ovanför vägen till Prionia och en ytterst brant nedstigning dit får avsluta äventyret. När vi lämnar Olympus och siktar mot playorna vid Egeiska havet har massivet omfamnats av ovädersmoln och regnet börjat falla. Något havsbad som vi drömt om lockar inte, men istället kan vi glädja oss åt att ha prickat in en solskenslucka i vädersystemen. Det är också mycket värt…

Klippa sedd från Petrostrouga.

Grov svarttall i skogen.

Torrfura med Simeoforos i bakgrunden.

Gryning vid Petrostrouga med Egeiska havet i bakgrunden.

Kommentar om fotografin:

Min utrustning bestod av kameran Olympus E-M1 Mark II med objektivet Zuiko 12-100 mm f/4 (som har en utmärkt makrofunktion), det lilla stativet Sirui T-025X, gråfilter av märket Haida, tre extrabatterier till kameran plus en Powerbank av märket Power Gorilla. Allt som allt drygt 3 kg. Med detta täcker jag in 95% av mina behov av bilder och detta är den mest effektiva, lätta och potenta utrustning jag någonsin haft för vandringar i orörd natur och långväga resor. 

Light is great.

Den den bästa tiden för turer i skärgården är sensommaren, rofyllda dagar med uppvärmt havsvatten och inte sällan ett österländskt lugn. Mellan 22 och 24 augusti i år paddlade Björn Esping och jag i skärgården utanför Arkösund i Östergötland. Området var nytt för mig och vi hade turen att pricka in tre dagar med utmärkt väder; stark sol, ibland fotogenisk molnhimmel och mestadels ganska svaga vindar, ett par tre sekundmeter, och en del inslag av byigare attacker uppåt 7 till 8. 

Skärgården fascinerade mig med sina många obebyggda öar och täta grupperingar av små skär. En annan fördel är det korta avståndet mellan vassrik innerskärgård och klippig utskärgård med havshorisont. Området är inte direkt stort men perfekt för lata och livsnjutande turer som inte kräver lång distanspaddling. 

Inspirerande klippformation på Lunda.

Varför fritidshusen är så få diskuterade vi och undrade om det gamla nedlagda kärnkraftverket i Marviken haft någon betydelse i sammanhanget. Över de skogklädda öarna västerut höjde sig anläggningens höga huskroppar som hotfulla spökslott i naturen. De lekte kurragömma med oss, försvann och dök upp om vartannat. Knappast en inspirerande syn, men om byggherrarna då det begav sig av säkerhetsskäl hindrade fritidsbebyggelse i skärgården, så medförde detta svenska kärnkraftsfiasko från 1960-talet, åtminstone något gott. Nu lär anläggningen vara till salu för turistintressenter! För övrigt syns även stålverket i Oxelösund tre mil norrut.

I stort sett hela tiden hade vi skärgården för oss själva och det märktes att sommaren var i slutfasen. De stora schabraken till fritidsbåtar låg kvar i hamnen i Arkösund. 

I kajaken hade jag förutom Olympus professionella kamera E-M1 Mark II även företagets lilla tuffa undervattenskamera Tough TG-5, en ny version som skulle testas. Här följer en svit bilder som jag gjort med båda kamerorna. 

Björn har fotat mig när jag håller TG-5 nära vattnet för att skapa ett grodperspektiv. Till kameran har jag kopplat en flytkudde; om den tappas i vattnet guppar kameran under ytan. Inga problem eftersom den är vattentät.

Nära vattnet gestaltar man en starkare känsla för vågornas rörelser, ungefär som man upplever paddlingen.

Ytterligare ett exempel på låg kameraföring som fångar upp spegelbilden. I originalfilen lutar träden på grund av objektivets distorsion, men i fotoshop kan man göra en restitution så att de blir raka. Björn är en veteranpaddlare som använder gamla prylar, en Lisa kajak och 30 år gammal flytväst. Vid Korsö.

Vid Lunda.

Linsen är vid vattenbrynet, och zoomen inställd på vidvinkel. Objektivets brännviddsomfång motsvarar 25-100 mm på fullformat. Den helautomatiska funktionen fungerar utmärkt med TG-5, man behöver som fotograf inte tänka på något annat än att komponera. Det finns 16 olika motivprogram. Här vattenmöja.

Svärmande fjädermyggor fångade med TG-5.

Fackelblomster fotograferade med TG-5 inställd på automatik. Anmärkningsvärt bra skärpa, avstånd ca 20 cm. 

Ett naturstilleben med TG-5. För visning på nätet duger kamerans upplösning 12 megapixel, men denna slags bilder tjänar på högre upplösning och större sensor om de ska tryckas eller printas. Det ger bättre dynamiskt omfång och skarpare bild. 

Ett naturstilleben med E-M1 Mark II och objektivet 12-100 mm/f4 inställt på 54 mm och högupplösande funktion 80 megapixel i råformat, bländare 8 och iso 64. Bildfilen blir 230,7 mB utan interpolering vilket motsvarar 88 cm på höjden. Med en så pass tung bildfil kan man göra jätteförstoringar med hög kvalitet och skärpa. Att kameran har denna funktion betyder mycket för min fotografi. Jag älskar att göra dessa lågmälda bilder av intima landskap, naturstilleben som de kan kallas. Här följer en svit gjorde med samma teknik under turen.

Ön Lunda.

Lunda.

Lunda.

Lunda.

Glotterö.

Kärleksört. Glotterö.

Glotterö.

Båda kamerorna har en wifi-funktion och kan kopplas till mobilen som kan tanka ned bilder och varifrån man kan styra kameran. Denna bild är fotograferad med min mobil i handen, detta istället för självutlösaren. Man kan därmed arrangera större avstånd mellan kameran och motivet. 

Lägret på Lunda. En stilig men utsatt plats – kräver bra väder.

Utanför Lunda.

Skärgårdens kontraster, Oxelösund tv och en skärgårdsstuga i mitten. Från Lunda.

Bloggen handlar om en härlig fjälltur i augusti 2017. Jag går med Jill och vår hund Nijak. Vädret växlar och naturen varierar. Några ord blir det om glädjen att vandra med hund, och om naturens frodiga grönska längs stigen genom Lapplands Amazonas. Så kan man kalla Tarradalen. Vi följer svenska fjällens äldsta vandringsled, mellan Kvikkjokk och norska Sulitelma, en färdväg från sent 1800-tal. Halvvägs viker vi av och går tillbaka mot startpunkten genom ett av de minst besökta och mystiska områdena i fjällen. Rutten ritar en ögla på kartan. Några tankar om utrustningen och fotografering slinker också med i denna cocktail av upplevelser som också har en oväntad smolk.

Skymning i Kvikkjokk med den anslående profilen på Gasskajvo. Klassisk fjällvy.

KVIKKJOKK. Vem känner inte stark sympati för denna romantiska plats vid civilisationens utkant. Som gränspost mot fjällen blev byn tidigt berömd tack vare Linné. Den unge blomsterkungen drog förbi här 1732. Han gick upp ur skogen och visste inte om han var ”uti Asien eller Afrika.” Långt före honom hade karolinernas bergmästare anlagt en smälthytta vid Kamajokkens brus, med gott om ved att elda. Stormaktstidens Sverige ville ta vara på den torftiga silvermalmen i de små fyndigheterna på Alkavare och Silbbatjåhkkå. Linné kände förstås till den nedlagda hyttan och styrde kosan vidare norrut från byn, genom Padjelanta till en norsk fjord. 

”Bäcken” är ett gammalt fjällhemman nedanför Gasskajvo. Huset byggdes i början av 1900-talet av de originella bröderna Holmbom. Svante Lundgren fotograferade dem 1954, en tankeväckande bild publicerad i boken ”Kungsleden”. 

Vi följer dock inte Linné i spåren. Vi siktar istället västerut, till trakterna väster om Tarradalen, mot Sulitelma. Startpunkten är just Kvikkjokk och här har vi alltid känt oss hemma, men nu har något drastiskt hänt. En ny samling hus växer upp, som bungalows à la Åre. Missfoster på denna plats tycker vi och menar att husen eroderar byns atmosfär. De förstör det uråldriga skimmer som Kvikkjokk utstrålat i alla tider. En ny era nalkas. Vad ska man göra? Vi vill slippa se, vi vill snabbt ut i vildmarken.

Guravagge mot väster.

Björn Sarstad.

Fjällegenden Björn Sarstad är inte glad åt utvecklingen. Han har bott i Kvikkjokk i hela sitt liv och är spränglärd om naturen och kulturen i dessa trakter. För alla som vandrar Padjelantaleden är han en känd profil. Björn kör båten genom Kvikkjokksdeltat. Alla behöver hans tjänst för att komma ut på leden som börjar på andra sidan vattnet. Han har följt utvecklingen länge, länge. 

Padjelantaleden är kanske fjällens vackraste vandringsled, men har av någon anledning mindre dragningskraft än Kungsleden, Kebnekaise och Sarek. Nytända vandrare vill hellre klättra upp på Sveriges högsta topp, eller ta sig ut i vårt vildaste fjällområde. Naturligt kan man tycka. Padjelanta med dess mjuka framtoning ger nog mindre prestige åt de som är trendkänsliga. Många kontinentaleuropéer har däremot fattat vad saken handlar om. Troligen är de fler än svenskarna på Padjelantaleden.

Skogen blir allt frodigare i Tarradalen.

Viddernas land väster om Tarra.

Vi vet av erfarenhet vad man kan vänta sig. Fjällen upp mot norska gränsen, i Padjelanta och de sammanhängande trakterna söder om nationalparken, är viddernas förlovade land med avlägsna horisonter, böljande fjällryggar och glittrande sjöar av stort format. ”Den synen är så överväldigande skön, att hjärtat vill stanna i bröstet”, för att citera poeten Sten Selander. Liknande landskap hittar man inte på kontinenten, eller ens i övriga Lappland.

Kanalen till Mierdikjavrre.

Solen gassar och Björn tar oss med på upptäcktsfärd i det mustiga deltat. Längs en slingrande kanal som bildar vattengata genom tät vegetation når båten en lagun, eller rättare sagt sjön Mierdikjavrre. – Hit kommer aldrig myggen, dom flyger inte längre ut än hundra meter från stranden, säger Björn. Vid Bobäcken kliver vi av tillsammans med några dagsturister. Efter en kort sträcka travar vi ensamma på Padjelantaleden, till att börja med genom den gamla barrurskogen nedanför fjälltopparna.

En hjortronmyr i början av Tarradalen med Gasskajvo i bakgrunden.

För Nijak är naturen ännu så länge hemtam. Skog och träd är han van vid. Fjällens hängbroar är däremot något nytt. Den första över Vallebäcken blir ett prov. Jag trippar upp på brofästets brädor, men när Nijak kommer efter blir han aggressivt attackerad av en svärm getingar som håller till under plankorna. Han kastar sig bakåt. Vi tvingas dra upp honom på bron och samtidigt vifta undan flygfäna med en tröja. Ute på de gungande metallgallren går han dessbättre galant.

Med hund på fjällturen har man en kär vän att dela sina upplevelser med, men det innebär också mer ansvar. Mygg och knott kan vara besvärande för djuren, och man måste ha bra koll så de inte ränner iväg efter renar. Glädjen med Nijak är hans tofasthet och uppenbara njutningsförmåga. Han får röra på bena hela dagarna och andas frisk luft. Svansen viftar ofta som en vindmölla. På fjällheden är han i sitt esse. Han är en belgisk vallhund, en tervuren, en ras som avlats fram för att valla i öppna landskap. Hans två packväskor innehåller hundmaten, cirka 6 kilo till att börja med.

En vallhund måste ha koll på husse och matte.

Första natten blir krävande. Vi stannar i björkskogen efter Njunjesstugan. Sätter upp ett nytt tunneltält som vi aldrig prövat förr, ett Fjällräven Abisko Endurance 2, med stor absid och jämförelsevis lätt vikt 2,5 kilo. Nijak får ligga mellan Jill och mig i innertältet, men det är eländigt trångt, dålig sömn. Nästa natt ligger han i den väldiga absiden och det blir en utmärkt lösning. Flygfäna därinne är inte det problem som vi först trodde; innan sovdags tar vi kål på dem. Tältet funkar sålunda utmärkt för vandrare med hund, men innertältet är ganska trångt för två personer. Man får ta det onda med det goda.

Padjelantaleden är knappt skönjbar under växterna!

Stigen leder oss till fjällens Amazonas. Skogen i Tarradalen är den frodigaste i snart sagt hela Sverige. Att denna vegetation växer norr om polcirkeln verkar osannolikt. En rimligare gissning är tropiska breddgrader. Förklaringen till dalens bördiga utsvävning är relativt låg höjd över havet, mycket nederbörd, näringsrika älvsediment och ett värmealstrande läge som vetter mot söder. Örter som torta, nordisk stormhatt, vändrot och kvanne blir manshöga, man nästan drunknar i deras klorofyll. Träden är förstås inga jättar men sluter sig till en djungel av vita björkstammar som är krokiga på ett vilt vis. I sin helhet måste Tarradalen räknas som en pärla och en av fjällens vackraste dalgångar. Den är sex mil lång och djupt nedskuren nedanför de tvära branterna på Tarrekaise. Djurlivet är artrikt, både björn och lo ynglar, och man kan se våra båda örnarter. Bitvis blir stigen mycket stening, här och där lerig och långa sträckor ansträngande. Efter hand väcker den vår längtan till kalfjället och just detta är stort med turerna på Padjelantaleden; man nalkas de öppna hedarna successivt under ett par inledande dagar i skogens famn. Upplägget blir perfekt för naturälskare. Vandrare som föredrar snabba puckar torde däremot bli rastlösa.

Tarrekaisestugan.

Tarraälvshyddan.

Tarraälvshyddans insida.

Vi når Tarrälvshyddan som är en pytteliten och faluröd kloss insmugen i skogens grönska. Den byggdes 1889 när Turistföreningen röjde stigen för fjällens första vandringsled. Att den finns kvar är ett unikum, och den är fortfarande möjlig att sova i men vi föredrar att tälta intill. När leden etablerades för nästan 130 år sedan, hade man roddbåtar över Tarraälven, nu finns en lång hängbro. En kille från Stuttgart dyker upp och tänker övernatta i det kyffiga pörtet. Han är 19 år och är ute sju veckor i sträck, packningen hans väger 40 kilo! Våra ryggsäckar är bara en bråkdel så tunga, 14 respektive 12 kilo för åtta dagar. Med ålderns och erfarenheternas rätt pressar vi vikten så långt det går. Man ska inte bära mer än man behöver. 

Underbara Tarradalen.

Ängsbjörkskog eller arktisk djungel, det är en smaksak vad man vill kalla skogen.

Fjällkvanne blommar bara en gång sen dör den. Därför behöver den locka till sig många pollinerare. De eteriska oljorna i blomman smaksätter Grön Chartreuse. Bilden är en test med kameraobjektivets makrofunktion.

Ännu en test med kamerans makro. Humla på brudborst.

Förra sommaren gick jag med ankelhöga trailskor genom Sarek (se http://claesgrundsten.se/2016/11/latt-vandring-i-sarek-functiond-s-id-var-js-fjs-d-getelementsbytagnames0-if-d-getelementbyidid-return-js-d-createelements-js-id-id-js-src-connect-facebook-net/). Nu har jag en inflammerad hälsena och väljer därför en annan typ av känga för denna tur. Den består av enbart läder, är ganska hög men inte lika vattentät som de flesta moderna kängor med höga skaft och goretex, men är lättare och andas bättre. Mina exemplar är väl ingångna och känns överraskande bra, hälsenan tar inget stryk. Fotsvetten blir mindre och vid långvariga tramp i vatten blir de inte störande blöta. På det hela taget är kängorna svala och sköna för fötterna eftersom lädret blivit mjukt, och de torkar snabbt. Modellen heter Haglöfs Barken och kan rekommenderas.

Isranunkel.

Staika.

Guravagge är en utdragen backe. Stigen börjar brant och går rakt upp ur Tarradalens skog, därefter stiger terrängen långsluttande längs det formsköna fjället Staika. Vi korsar en kalkrik orkidéäng med brudsporre, grönyxne och andra rara arter. Tystnaden djupnar i detta väglösa land, bara ett svagt brummande forsbrus hörs i bakgrunden. Inga flyg passerar över oss, inga vandrare syns på stigen utom ett par som vi möter; här går ännu färre än på Padjelantaleden, som vi lämnade före bron över Tarraälven. Den öppna terrängen framhäver vår känsla av frihet i det ljusa vädret, och marken är den som pionjärerna trampade på i slutet av 1800-talet. När man tänker på det får vandringen också en kulturhistorisk inramning. Vid den kristallklara sjön Vajmok faller regn och vi bestämmer oss för att gå till turiststugan vid sjöns västra del. 

Det här vill vi inte se mera av. Guravagge.

Vajmokstugan.

Ombonade nätter under tak innebär en påtaglig komfort i vildmarken, men när dörren stängs förlorar man sin närhet till landskapet och blir slapp på ett märkligt sätt. Stugor är ingen lyckad inkvartering för naturfotografer som vill ta vara på ljuset och vädrets växlingar i fjällen. Vi har Vajmokstugan för oss själva, och av gästboken framgår att bara drygt 60 personer övernattat i sommar fram tills nu. Stugan måste vara en av de minst frekventerade i Lappland. Senare läser jag att 55 personer gick förbi denna plats sommaren 1891 – inte mycket till utveckling sen dess, om man säger. Dagen därpå drar vi vidare för att tälta där vi tycker att det passar oss bäst. Den friheten är fjällvärldens gåva till vagabonder.

Lägret efter Vajmokstugan. Fjället Tsähkkok i bakgrunden.

Samma läger mot öster och Staika.

Backen från stugan leder upp på fjället Vajmokbakte. Framåt syns Sulitelma för första gången längs leden och jag tänker på att det var i det här perspektivet pionjärerna såg Sveriges högsta fjäll. Fram till 1879 hade Sulitelma denna rang, men detta år bestegs Sarektjåhkkå som är betydligt högre och året efter fann man att Kebnekaise är Sveriges tak. Men då var färdvägen till Sulitelma etablerad och Keb låg avigt till. Turistpionjärer och även finnar som ville arbeta i den nyöppnade Sulitelmagruvan på norska sidan, tog sig fram här. 

Från Vajmokbakte mot Sulitelma, svenska stortoppen längst t h, vänster om den norska Suliskongen, den högsta toppen i massivet.

Vi stannar vid en liten tjärn norr om Vajmokbakte och slår läger där. På eftermiddagen går jag själv iväg på en kort utflykt och bestiger höjden 1183 för att få en överblick och får på köpet se ett par kungsörnar på nära håll. Runt omkring böljar folktomma ödemarker och för den som är svag för sådan natur är vyn inspirerande. Jag tycker om lågfjällens behärskade topografi, ett avrundat bergslandskap som vilar i sig själv och tar plats. Senare och efter en regnskur, materialiseras ett färgsprakande spektra, ingen fulländad regnbåge men ett så starkt optiskt fenomen att man sällan sett på maken. Jag tar några bilder utanför tältet och rusar sedan upp på Vajmokbakte för att få en bättre vinkel, men då börjar färgerna mattas.

Staika och sjön Vajmok.

På denna tur testar jag för första gången min nya kamera Olympus E-M 1 Mark II i fjällmiljön. Har bara tagit med ett objektiv för att spara vikt och storlek; den mycket användbara zoomen 12-100 mm /f4. Den täcker in landskapsfotografens alla behov i ett bergslandskap, från vidvinkel till medellångt tele. Att vandra med endast en kamera och ett objektiv är befriande för kreativiteten. Därutöver har jag med mitt minsta och lättaste stativ av märket Sirui. Detta är dock bräckligt och vindkänsligt, och när man fotograferar med en lång slutartid finns risken för skakningsoskärpa. Den olägenheten står jag ut med; ett kraftigare stativ adderar ett par kilo extra vikt till packningen. Jag trycker istället ned stativet mot marken och hoppas på det bästa. Min strategi för färder i väglöst land innebär, att man utan att sänka kvalitetskraven på bildresultatet minimerar kamerautrustningens vikt och volym så långt det går. Jag är övertygad om att tunga prylar får en fotograf på vandrade fot att missa många viktiga motiv. I bergslandskapen måste man veta var man ska ställa sig, och kunna ta sig dit. 

Tarraälven och Tarrekaise fotograferade med kameran i högupplösande funktion på stativet. Filen är 240 mB på 8 bitar, utan interpolering. 1/25 sek, f/8, iso 64.

Kungsörn. Det är klart att jag vid ett tillfälle som detta hade önskat mig ett långt teleobjektiv, men jag är ändå rätt nöjd med vad zoomobjektivet klarar för djurbilder i teleläget 100 mm.

På väg tillbaka mot Kvikkjokk föredrar vi att gå en obanad färdväg. Kartan visar en avkrok mellan fjällen Tjievrak och Juovvabuollda. Där vill vi ta oss fram. Området ligger norr om den gamla färdvägen mot Sulitelma, i ett undantagsland som få känner till. Jag har fäbless för dessa ställen vid sidan av. Ett kapitel i min nya bok ”Bergtagen” handlar om detta, om topofili. Topofiler älskar att leta reda på udda platser. Välkända dragplåster i naturen dräneras tyvärr på sin mystiska aura genom sin populäritet. Vårt intresse riktas idag mot ett gåtfullt ställe som väcker samma slags nyfikenhet som jag tror pionjärerna en gång kände. På håll verkar terrängen vara blockrik, men framkomligheten visar sig vara bättre än väntat. Landskapet blir allt kargare med bara jord och sten och magert renbete. Inga renspår syns på snöfälten, inga renlortar ligger på marken, här har renskötarna ingen anledning att gå, hit tar sig inga fjällvandrare, djurlivet är extremt fattigt. Det finns egentligen inget riktigt lockande här utom just detta geografiska läge och som det överraskande visar sig, en naturskön formation vid den namnlösa sjön 1168. Jag ryser av välbehag när vi i gott väder stryker längs stranden och betraktar den väldiga kitteln med svaberg som jämnar ut nordsidan på Juovvabuollda. Fjället är en elegant skapelse och jag inser att vi har upptäckt en sevärd hemlighet där tystnaden blir till ett eko av naturens innersta väsen. Längre österut öppnar sig dalstråket med långtgående siktvidder mot Sarekfjällen, samtidigt som marken åter blir väl bevuxen, nu med vidsträckta gräshedar där ett par renflockar visar sig. Det känns som att vi återvänder till livets marker.

Den hemlighetsfulla och namnlösa sjön 1168 med kitteln på Juovvabuollda.

Landet öppnar sig mot Tarrekaise.

En ovanlig bild. När jag fotograferar renhjorden lyfter en havsörn som suttit på pass i stenmoraset. Kalvarna är fullt möjliga byten, men hjorden sluter sig för att skydda dem.

Sista lägret på kalfjället, Tarrekaise i bakgrunden.

Tarradalen och Tarrekaise.

Dagens lägerplats ligger vid sjön 1022 norr om Guratjåhkkå. Den blir färdens klimax. Bakom tältet finns en smal och låg bergrygg som formar en mur mellan vattensamlingen och de hissnande stupen mot Tarradalen. Uppe på ryggen kan man med en blick sammanfatta Lapplands särart. De mullbruna och knubbiga bergsmassiven i Tarrekaise kontrasterar bjärt mot dalbottnens krulliga grönska. Jag fortsätter upp på Guratjåhkkå ensam i skymningen för att fotografera och reflektera. Som ett panoramafoto ligger hela Tarradalen utlagd nästan bort till Kvikkjokk. Och jag tänker att därnere ska vi fortsätta gå i ytterligare två dagar innan färden tar slut. Det blir en återkomst till tropisk djungel från de arktiska vidderna. Otroligt egentligen, vilken innehållsrik meny Lapplandsnaturen bjuder på…

Selfie på Guratjåhkkå med Tarradalen österut.

De läckra ravinerna på Tarrekaise.

Nedre Tarradalen med Njunjesstugan. Här passerade vi två gånger.

Från passet Ostrvou mot dalen Mengusovska Dolina och sjön Popradske pleso, på slovakiska sidan.

Samma otur med vädret som förra gången, undrar vi. Idag har det regnat mest hela tiden, men himlen spricker upp till kvällningen. Hoppet växer när Jill och jag ska tillbringa andra natten i den slovakiska bergsstationen ”Chata Popradske pleso”. Vi vill bestiga Rysy 2499 meter över havet, klättra upp 1000 meter och sedan gå ned lika mycket i Polen. Gå över en brant bergstopp som grenslar två länder. En vacker tanke.

Chata Popradske pleso.

I oktober 2016 vistades vi en vecka på den polska sidan och försökte vandra i Tatrabergen, men ett vedervärdigt snöoväder lade sordin. En kväll gick vi upp till den utsökta bergssjön Morskie Oko. Och den följande förmiddagen gav mig några godkända bilder (http://claesgrundsten.se/2016/10/hoga-tatra-eller-krakow/), men det var allt. Jag visste redan då, att vi måste tillbaka.

Uppåt genom granskogen i Mengusovska Dolina.

Bäck i Mengusovska Dolina.

Klockan 06 torsdagen 14 juli 2017 äter vi frukost ensamma i bergsstationens matsal. En halvtimme senare börjar vi gå, först genom den täta granskogen. Efter ännu en halvtimme öppnar sig landskapet, de hyperbranta bergen stormar mot oss, gryningsljuset rinner som vaniljsås nedför stupen, inte ett moln finns i skyn. Nu börjar den verkliga kraftansträngningen. Vi skråar i serpentinslag uppför en brant och hög sluttning, fortfarande ensamma och alltjämt omgivna av vegetation. Stigen letar sig upp genom blommande högörtsängar och vidsträckta snår med krypande bergstall. Vi går som i en naturens egen trädgård. Ovanför bergströskeln förändras i ett slag naturen till en väldig gryta med sterila blockhav och ett par eleganta, närmast kyska kristallsjöar. I färdriktningen reser sig de alpina topparna majestätiskt. Stigen ger oss trygghet, den är lätt att följa och tydligt markerad. Lutningen ökar när vi når den första djärva passagen där en stadigt förankrad kätting leder över kittlande stup som man inte passerar frivilligt utan något bergfast att hålla i – eller en repsäkring. 

I bakgrunden syns massivet Hlinska veza. En reflektion: flertalet geografiska namn i Tatrabergen är svåra att uttala för oss främlingar och därför också svåra att memorera. På grund av det blir man tyvärr inte så familjär med geografin som man vill. Att prata om bergen med deras namn är viktigt!

På väg upp från Zabia Dolina.

Från skuggan kommer vi äntligen ut i solen, det värmer. Andra och mer snabbfotade bestigare har hunnit ikapp oss nu; de har mindre packning och ska troligen tillbaka samma väg. Vi har gjort äventyret lite tuffare, tagit med allt pick och pack mot toppen för att kunna fortsätta ned i Polen. Konceptet är tjusigt och ovanligt, det ger bestigningen en karaktär av en resa, från ett land till ett annat. Tatrabergen är verkligen en hög barriär mellan två kulturer, två språk och två valutor. Det kommer vi snart att märka.

Den brutala topografin i Höga Tatra konkretiseras när vi kommit upp på höjderna, här ser vi massivet från passet Kapa nad Vahou ca 2300 möh. Till höger toppen Vysoka 2503 möh, till vänster Tatrabergens högsta topp Gerlach 2654 möh.

”Chata pod Rysmi” heter den högst belägna hyttan i Tatra, placerad bara 250 meter nedanför toppen på Rysy. Vi ser en fet och aningen krum byggnad med ursprung från 1932. Lavinerna har tvingat fram flera ombyggnationer. Dags för paus och lite skaffning. Ett par vandrare kommer in och en ung kvinna sätter sig vid matsalens piano och börjar spela proffsigt på det ostämda instrumentet. Klingar vackert hursomhelst. Nu återstår sista branten och hela den hissnande nedstigningen till Polen. Vår engelska guidebok varnar för denna övergång om man som vi, kommer från Slovakien. Branta passager känns ofta svårare i nedstigning och Rysy är brantare på polska sidan än på den slovakiska. Så är det generellt i Höga Tatra, lutningen är skarpast mot norr. Vi har funderat över guidebokens innebörd, vilka referenser och erfarenheter har författaren? För vår logistik är det i alla fall bättre att gå i den här riktningen. Därför har det blivit så. Nu finns ingen återvändo.

Från toppen på Rysy ser vi ned mot sjöarna Morskie Oko och Czarny Staw, 1000 meter ned i djupet.

Hela turens upplägg blev enklare än vi först kunde tro. Vi flög från Skavsta via Warsawa till slovakiska staden Kosice. Därifrån 12 mil tåg upp till Tatrabergen. Från den Åreliknande turistorten Tatranska Lomnice vandrade vi ut på leden Tatranska Magistrale, den slovakiska höga färdvägen som bland annat leder förbi bergsstationen ”Chata Popradske pleso”. Det tog oss två dagar att komma dit på en jobbigt stenig men ihållande vacker stig, med vida utsikter ned mot slovakiska slättlandet i söder och avlägsna bergsåsar i Låga Tatra. Nu är vi som sagt på väg upp till Rysy och sedan ned till Morskie Oko, sjön som vi besökte förra gången i polska Tatra. Vandringen ska avslutas i Zakopane, och därifrån med tåg till Krakow och flyg tillbaka till Skavsta, en logisk rundtur om man säger. Men hur tuff är nedstigningen från Rysy?

Från turistorten Tatranska Lomnica kan man åka linbana upp på den näst högsta toppen i Tatrabergen, Lomnicky stit 2634 möh.

Lomnicky stit sedd från söder, man kan ana människor däruppe.

Vandring på leden Tatranska Magistrale.

Mattor av bergtall gör sluttningarna på slovakiska sidan oframkomliga utan en stig.

Det finns olika sätt att ta sig fram på Tatranska Magistrale.

Dalen Batizovska Dolina.

Gemsrot växer vid stigen.

Vandring på Tatranska Magistrale nedanför toppen Vyzoka 2547 möh.

Ett tjugotal personer trängs på toppen vi har uppnått. Den svävar som en molnspets i himlen. Rysy är Polens högsta berg, landets tak, och från detta ska vi klättra ned till de lägre och mänskligare etagerna. Några bestigare kommer upp därifrån. De materialiseras ur tomma intet och bakom dem finns bara luft. Svindlande långt ned i djupet syns marken. Efter sedvanlig posering framför kameran är det dags. Jag försöker assimilera den mäktiga naturen, letar i tanken efter liknelser som kan beskriva skalan. 

En klättrare på väg upp på Rysy från polska sidan.

Jill på väg ned från Rysy.

Tatrabergen är Europas minsta av de alpina bergskedjorna. Som en högrest ö omgiven av slättland ingår den i Karpaterna som är Östeuropas långsträckta båge med mestadels rundkulliga bergskedjor. Mer precist är Höga Tatra ett drygt fem mil långt, två mil brett och djärvt kuperat system av ryggar med öst-västlig riktning. Inga glaciärer förekommer, men vintern är snörik och många skidorter finns på flankerna. Över dessa berg går gränsen mellan Polen och Slovakien. Rysy är Polens högsta punkt 2499 meter, men närbelägna Gerlach i Slovakien är högst av alla 2654 meter, och dessutom den högsta europeiska toppen norr om Alperna. Större delen av Höga Tatra tillhör Slovakien. I flera dalgångar förekommer läckert nedbäddade kittelsjöar som fyller ut gamla glaciärnischer från istiden. 

Kazainica.

Velky Zabi stit.

Kärnan i Höga Tatra är ett brutalt bergslandskap som med sina tvära stup och vassa toppar får mig att tänka på Dolomiterna, fast klippan är mörk och mest består av granit, inte ljus kalksten som i ”Dollan”. Dessa toppiga berg är inget för duvungar. Bara några få berg är tillåtna att bestiga i egen regi, Rysy är ett av dem. De flesta kräver assistans av en bergsguide, enligt reglerna. På polska och slovakiska sidan finns var sin nationalpark med stränga bestämmelser. Man får bara gå på markerade stigar, och det är förbjudet att tälta. Djurlivet är rikt med björn, varg, lo, vildsvin och kronhjort för att nämna några storvilt.

En bestigare på den höga bergsryggen som leder upp till Rysy från polska sidan.

Nu har vi kommit närmare sjöarna.

Molnen har börjat belägra himlen. Bergens spiror bäddas in i vadd. Första passagen med kätting strax nedanför toppen är pirrig, men inte svår. Hundratals meter fritt fall under fötterna när man gör en sidleds förflyttning fem meter till en bredare klipphylla. Fokusera, inte titta nedåt. Gör man så går det geschwint. Vi kommer ut på en smal klippkam med magknipande stup år båda hållen. Mer kätting att hålla i. Från kammen leder en klipprygg rakt ned i fallriktningen mot sjöarna Morskio Oko och Czarny Staw, två himmelsblåa juveler långt nere i avgrunden. Den topografiska reliefen är grym, bergskammarna som omger ryggen är taggiga som kugghjul. Klippryggen lutar ungefär 45 grader i genomsnitt och ett band av kättingar leder oss nedför dessa klippor. Om man slarvar kan man glida långt, men klättringen är inte alls så svår som guideboken ger sken av. Snarare får vi en inspirerande fysisk kontakt med berget och landskapet. En lång karavan av vandrare är på väg upp till Rysy, vi får turas om att hålla i kättingen. Klippryggen sänker oss effektivt nedåt ungefär 300 meter och när vi kommit nedanför den väntar en tvär rasbrant som leder fortsatt nedåt till den första sjön, allt som allt en nedstigning på tusen meter i ett svep. Ansträngningen börjar med ett understatement, bli tröttsam. Vi stannar vid stranden av Czarny Staw och kokar en soppa på det medtagna köket för metatabletter. Sen spatserar vi längs sjön och går brant ned till den andra, Morskie Oko som ligger på en lägre nivå. Slutligen kommer vi fram till bergsstationen Schronisko där vi övernattade förra gången häromkring. Överväldigande mycket folk är i farten, himlen har blivit molnigare. Rena festivalyran råder utanför byggnaden. Polackerna älskar sina berg. En stabbig middag med lokalt stuk och gott öl betalas med zloty, här gäller inte euro längre. Efter en dag som denna borde man sova gott, men vi hamnar i ett rum där en korpulent herre drar timmerstockar hela natten. Bergshyttorna i Tatra erbjuder för det mesta bara logiment. Jag längtar efter tältet, en frälsning bland bergen.

Nötkråka.

På stigen ned mot Zakopane.

Brudborst växer på de frodiga ängarna Waksmundska.

Nästa dag fortsätter vi genom barrskogarna till Zakopane. Det blir den längsta etappen i kilometer räknat, men här mäts avstånd med tidsåtgången. Likväl, dagens knallande tar också många timmar, först på den asfalterade vägen från Schronisko där en folkvandring pågår. Sedan viker vi in på en folktom stig som tar sig upp och ned över några bergsryggar, hela tiden i skogens rike. Naturen påminner om svensk storskog, med tätvuxna granar och blåbärsris som växlar med frodig örtvegetation. Gula knallhattar till kantareller dyker också upp. Floran rymmer fler arter än vi är vana vid. Vandringen avslutas vid en vältrafikerad bilväg i utkanten av Zakopane, och lägligt vid stigens slut står en minibuss och väntar på vandrare, en svarttaxi som snabbt för oss ned till stans centrala gågata där myriader av flanörer spankulerar medan vi letar upp ett lågmält och billigt hotell mitt i smeten.

Stadsparken i Zakopane med Polens nationalberg Giewont i bakgrunden.

Slovakiens nationalberg Krivan 2495 möh, sedd från norr, dvs polska sidan.

Om övergången på Rysy inte kunnat genomföras hade vi varit tvungna att ta oss in i Polen med buss från Kosice, först efter en vandring tillbaka ned till turistorterna på slovakiska sidan. Det hela skulle krävt två dagar. Vår chansning gick hem, turen var med oss. Som bonus fick vi en dags sightseeing i Zakopane, den febrila turistorten med det vackra namnet. Vi åkte linbanan upp till Kasprowy Wierch där branterna är skidpister på vintern. Linbanan slutar vid nationsgränsen och uppe på en bergsrygg 1987 meter över havet ser man milsvida vyer över Höga Tatra. Däruppe kunde jag även urskilja Krivan 2495 m, det slovakiska nationalberget som sen länge är en symbol för slovakisk nationalism och kultur, numera också präglat på landets euro-mynt. Turismen och bergsporten har en långvarig tradition i Tatra. Redan 1683 gavs en bok ut om äventyr bland dessa vilda berg. För polacker och slovaker är bergskedjan naturens klimax. Därför är bergen bitvis överbefolkade i skandinaviska ögon, men det gäller ju de flesta bergstrakter på kontinenten. För övrigt är bergskedjan tämligen okänd här hemma, trots att den ligger geografiskt ganska nära. En intressant koppling är Göran Wahlenberg, uppsalabotanisten som i början av 1800-talet karterade floran i Sulitelma. Han var en efterföljare till Linné och 1813 gjorde han en undersökning i Höga Tatra. Två små bergssjöar öster om Krivan är uppkallade efter honom, Vyšné och Nižné Wahlenbergovo pleso.

Under denna tur hade jag med kameran Olympus E-M1 Mark II med objektivet M.Zuiko Digital 12-100 mm 1:4, plus ett lätt stativ Sirui T-025X. Denna kamera med detta objektiv är den mest användbara fotoutrustning jag haft med på en bergstur. Man täcker in alla behov från vidvinkel till lämplig tele, plus makro för blommor. En stor fördel är den effektiva skakningsstabilisatorn som gör det möjligt att ta bilder med lång slutartid utan att använda stativ. På en vandringstur känner man som fotograf ofta en motsättning mellan lusten att komma framåt och inspirationen att fotografera. Ju enklare fotografin är att genomföra desto fler bilder blir det, både snapshots för reportaget och mer noggrant komponerade motiv för ”fine art photography”. 

Jag utnyttjar gärna personer som skalfigurer i bergslandskapen. Ibland dyker de upp helt oväntat och då måste man vara snabb. I detta fall befann jag mig på berget Lilliowe dit jag gått från linbanan på Kasprowy Wierch söder om Zakopane. Plötsligt ställde sig två figurer i siluett nedanför toppen Swinica. Eftersom objektivet ger en bra teleeffekt kunna jag snabbt zooma in en komposition med det dramatiska vädret över toppen. Erfarenheter säger mig att för att åstadkomma talande, intressanta och vackra bilder i naturen måste man ha kameran framme så mycket som möjligt, och ju mindre en kamera är till sitt format samtidigt som den kan leverera potenta bilder, desto mer utdelning får man som fotograf.