Ett par dagar i slutet av januari 2019 deltog jag i Olympus världslansering av nya kameran OMD-E M1X. Passade på att i förbifarten göra några bilder av staden. Hade aldrig varit där förut. 

Ville pröva en ny kombination av objektiv till min inkörda Olympus O-M1 Mark II. Använde 25 mm / F1,2 och 75 mm / F1,8 (istället för mitt standardobjektiv zoomen 12-100 mm / F 4). Det visade sig vara ett lyckat val för denna miljö. Fasta brännvidder fungerar bättre än zoomar när det är mycket arkitektur i motiven. Jag vill ha så räta linjer som möjligt och minimal optisk förvrängning, zoomar har mer distorsion. I efterbehandlingen har jag använt fotoshops möjligheter att korrigera perspektiven.

Vädret var råkallt och med tungt gråljus, men stadens karaktär passade bra i den stämningen.Tysklands näst största stad gjorde intryck. Med alla kanaler som penetrerade hamnkvarteren vid floden Elbe, såg stadsbilden ut som en modern tysk variant av ett slags Venedig. Hamburg har 2500 broar vilket är ett europarekord och här finns en av Europas största containerhamnar I de gamla kvarteren för skeppslager och sjåare har man byggt ett läckert operahus och attraktiva lägenheter a la Hammarby Sjöstad i Stockholm.

Omtalade Reeperbahn låg i promenadvägen till konferanslokalen. Gatans många skyltfönster med oblyga invitationer till en business som är förbjuden i Sverige, påbjuder mig en osökt reflektion. Är Tyskland och Sverige grannar? Är båda länderna medlemmar i EU? Ligger de på samma kontinent?

Jag återvänder gärna till Hamburg under en varmare årstid. Lätt att tänka sig det intensiva folklivet en härlig sommarkväll.  

Vandring på Hovden med Hågåvålen i bakgrunden.

Det är ett säreget stycke Sverige, Dalafjällen. Läget på Skandinaviska halvön, längst bort från närmsta hav, gör klimatet krävande och kontinentalt med kalla vintrar och torra somrar, och berggrunden är mycket näringsfattig. Sammantaget märks dessa förutsättningar i naturen; skogarna är överlag karga, och fjällen bildar avrundade höjder som kallas vålar. I dessa trakter förekommer ett par nationalparker, och en ny är planerad. Av de befintliga två har Fulufjället blivit mest omtalad, främst tack vare det läckra vattenfallet Njupeskär. 

Lägret på Hovden med Nipfjället långt borta vid horisonten.

I denna blogg berättar jag om några minnesvärda skogsvandringar genom denna ”nationalparksnatur” tillsammans med Anders Eriksson, en vecka i mitten av juni 2018. Vi började i Töfsingdalens nationalpark som är en avkrok med så pass råbarkad natur att man vid närkontakt undrar om det är ”landet Gud gav Kain”. Parken bildades 1930, men inte alls på grund av den märkliga miljön som består av enormt blockrik terräng. Nej, några naturvänner från trakten ville enkom skydda en häckningsplats för kungsörn som de kände till i området! Ett futtigt skäl för lagens strängaste skyddsform kan tyckas, men uppenbarligen tillräckligt vid den tiden och fridlysningen gav dessbättre till resultat att ett av Sveriges oländigaste områden tidigt fick en värdig status som faktiskt motsvarar dagens förväntningar och syn på nationalparker. Avgränsningen blev visserligen rätt godtycklig, men arealen är hyfsat stor 1615 hektar. Framöver planeras Töfsingdalen att bli införlivad i den föreslagna och avsevärt mycket större nationalparken som ska få namnet Rogen – Juttulslätten. Om denna blir verklighet berikas landets system med en riktigt stor pärla, 100 000 hektar till ytan.

Skog i Töfsingdalens nationalpark med Storvätteshågna i bakgrunden.

Vår vandring mot Töfsingdalen börjar vid Siljanskojan. Vi kör dit på en skumpig skogsbilväg cirka tre mil norr om Idre. Efter att ha traskat sex kilometer på gemytliga stigar når vi i kvällningen fjället Hovden och reser tältet på en öppen hed strax utanför parkgränsen. Av någon svårförståelig anledning har klåfingriga myndigheter bestämt att ingen får tälta inne i denna nationalpark! Även naturvården kan medföra begränsningar av allemansrätten. Och ja, det finns ibland skäl att stoppa vår sedvana där naturen är störningskänslig, men att förbjuda tältning i den ödsliga Töfsingdalen är inget annat än ett ”overkill”.

Töfsingdalens nationalpark.

Sämre väder drar in när jag nästa dag vill fotografera de grova tallarna, både levande och döda, som är en klar sevärdhet i nationalparken. Ryckig dimma glider fram över skog och mark. Vi strövar mellan de glest växande träden på Hovdens västra sluttning och spanar förgäves efter en stolt torraka som jag avbildade på 1990-talet. Den formade ett kors och var ett praktfullt motiv som jag har publicerat flera gånger, men kanske har en storm eller blixt fällt det blästrade trädet. Efter ett tag ger vi upp, och diset får oss att lämna parken tidigare än tänkt, för att fortsätta till Juttulslätten, inom den planerade nya nationalparken med detta namn. 

I Spångkojan på väg tillbaka, träffar vi en intressant fransman, gissningsvis plus 70. Han torkar sina kläder efter några dagars tur i nejden. Han ser ut som ett minnesmärke från flower power, har levt sitt vuxna liv i Jaipur i Rajastan, undervisat i yoga och förälskat sig i den indiska livshållningen. Vi hamnar i ett kort men givande samtal om indiernas och européernas syn på tillvaron. Några svenska elever hade tipsat honom om norra Sverige. Fem månader ska han kuska runt.  – Fantastiskt vackert här, säger han på engelska med rullande fransk accent. Och så rent det är. Indien kommer dränkas i sopor!

”John Bauer-skogen” vid Hågåån.

Med detta samtal i bakhuvet funderar jag på skogens andliga väsen när vi nästa dag följer Hågåån, som mer är en friskt strömmande skogsälv, än en å. Den rudimentära stigen vi går på är det bästa vägvalet från söder till den svåråtkomliga Juttulslätten. Inledningsvis kommer vi in i en mossrik granskog av ”John Bauer-typ”. Den naturen om någon, är rotad i svenska folksjälen. Man känner sig hemma här. Mellan dessa storvuxna träd och naturligt fallna stammar kanske man kan ”skogsbada”, tänker jag. Ett svenskt nyord som härstammar från Japan där ”shinrin-yoku” – skogsbad – utvecklats till en modern psykoterapi för urbana och stressade människor. Terapin har spridit sig i världen och tanken är att man i grupp och mållöst ska vandra omkring i en skog utan att anstränga sig. Syftet är att komma in i ett tillstånd av fridfull sinnesnärvaro.

Hågåån.

Terapeuterna har tydligen börjat inse det som landsbygdens människor och friluftsfolk känt till av egen erfarenhet sedan långliga tider, att vistelser i naturen ger god hälsa i både kropp och själ. Orörd natur är den livsmiljö som Homo Sapiens uppstod i och levt längst med. Det vore mot evolutionens drivkrafter om inte detta ursprung har satt sina spår i vår genetik och biologi. 

Hågååns ravin nedanför Hängberget.

Särskilt lövskogar ger oss bra återhämtning, enligt senare rön. Om barrskogarna i norra Dalarnas fjällvärld har samma effekt kan man undra, men jag mår riktigt bra här. Den iIakttagelsen är intressant i mitt eget självsökeri. Sedan tonåren har jag varit mest frälst på dramatisk bergsnatur, även om kärleken till naturen uppstod i de fridfulla hemmaskogarna. Numera och med mognadens insikter, uppskattar jag mycket den lågmälda och kontemplativa skogens helande kraft på sinnet. Behovet av utmanande äventyr minskar med åren, även om jag aldrig kommer tröttna på skönheten hos vassa bergstoppar. Dalafjällen med sina lugna landformer och vidsträckta ödemarksskogar har ett annat tilltal som gör starkt intryck på mig.

Övergiven forsbåt intill Hågåån.

Vi kommer fram till en ganska djup ravin nedanför Hängberget. Den porlande älven är omgiven av resliga granar som smälter samman med den trånga topografin till en ikon för vildmarken. Fast naturen är jungfrulig och otillgänglig har människor levt och verkat i dessa trakter förvånansvärt länge. Samer förstås, men också svenska nybyggare som slog sig ned här i början av 1800-talet. Begreppet vildmark kan därför provocera. Men det finns å andra sidan inget annat ord för ett landskap av den här karaktären. I dessa nejder har storskogsbruket alltid varit frånvarande, inga stora gruvor har anlagts, inga vältrafikerade vägar som bryter upp den geografiska sammanhållningen har röjts, naturen har aldrig danats av människan. Vildmark är helt enkelt det enda ordet som fångar miljöns oförstörda karaktär, även om människor levt och verkat i en småskalig omfattning under lång tid häromkring. Ett kulturlandskap är trakten definitivt inte.

Stigen längs Hågåån var det mest beprövade av vägvalen till Övre Hågådalens, den ensligaste fjällgården av alla och etablerad 1815. I sin intressanta bok ”Ödemarksminnen” från 2004, skriver författaren Tomas Ljung att den äldsta klövjestigen dit gick väster om ån, alltså där vi går. Femton kilometer blir det allt som allt om man ska nå fram till gården. Vilket otroligt isolerat läge detta måste ha varit för nybyggarna. Längre uppströms snuddar denna stig vid Juttulslätten. 

Hängberget från norr när vi går på den andra stigen mot Juttulslätten. Därbakom ligger ravinen.

Vi vänder efter ravinen. Går tillbaka till bilen och far till en annan stig som också leder mot den avlägsna fjällgården vid Övre Hågådalen och även passerar vårt mål Juttulslätten. Stigen har markerats på nya kartan och utgår från bosättningen Grundöjan, längre österut, där vägen från Idre passerar. Av stigen ser vi inget men ett uppkört spår från terränghjulingar leder oss ut på öppen myr som breder ut sig norrut. Detta följer vi och med gung i stegen traskar vi över tungvandrade myrmarker, passerar flera små gölar och stiliga torrakor, och ser tallarna växa ömsom solitärt som parkträd, och ömsom sammanslutna i holmar. En känsla av genuin ödemark belägrar sinnet.

Vandring över de mjuka myrar.

Överallt finns fallna torrakor.

Ibland är de mycket figurativa.

Anders vilar ut i lägret vid Juttulslätten.

Även undertecknad tar en paus.

Skogens ande?

En hungrig björn har rivit ur myrstacken.

Juttulslätten är ett unikum i den svenska naturen. Vi slår läger vid en av sjöarna och gör en utflykt på dess öppna yta. Småspov och grönbena ropar ivrigt, några sångsvanar ljuder på håll. Vi befinner oss mitt på en platå som i randen omges av lågfjällens höjdryggar. Siktvidden är enastående. Juttulslätten består av ljunghed på magert jordtäcke, och dess utseende liknar en savann med ensamstående tallar. Klimatet och marken hindrar tallarna att bilda skog. Landskapet är därför fascinerande otypiskt för det svenska fjällområdet.

Svensk savann. Juttulslätten.

Juttulslätten med med Fjätsjöriet i bakgrunden.

Juttulslättens akacior, det vill säga tall.

Juttulslätten med Näsfjället i bakgrunden.

Jag gick upp i gryningen för att fånga morgonljuset över Juttulslätten. Tuvdun blommar.

Ett par sångsvanar har landat i en av Juttulslättens sjöar.

Sångsvan.

Renar som betar på ljungheden.

Svealands högsta fjäll Storvätteshågna syns bra från Juttulslätten.

Efter en natt på Juttulslätten återvänder vi till bilen och far vidare till Klutsjön för att titta på en fin tallurskog som vi blivit tipsade om. Tallen dominerar i Dalafjällen, björkskogsbältet är obetydligt och granskog förekommer nästan bara längs vattendragen där marken är fuktig. Senare avslutas vår sejour på Nipfjället, också det ett ovanligt stycke svensk natur. Ovanför skogsgränsen påminner landskapet och vyn om skotska högländerna, och när vi gått stigen upp till utsiktspunkten för att titta på Städjan får jag ännu en andlig association under denna resa. Härifrån norr ser Städjan ut som en vulkankägla. Många symmetriska och konformade berg världen runt, har betraktats som heliga gudsriken. Om Städjan någonsin uppfattats på detta sätt, känner jag inte till. Men att titta på den egenartade fjälltoppen känns både spirituellt och helande.

Städjan sett från Nipfjället.

En maffig tall i urskogen söder om Klutsjön.

Den giftiga varglaven syns här och var på torrakorna.

 I Sareks hjärta, Rapadalen. Här passerade en björn när vi sussade i tälten.. 

Under en majnatt i Rapadalen passerar en björn utanför våra tält. Hundra meter från lägret har nallen traskat, troligen med ganska tom mage efter sin vintersömn. Tur att det inte är en grizzly, säger vi när de färska spåren visar sig i den nyfallna snön på morgonen. Att den lämnat oss ifred är både fascinerande och tacknämligt. Vetskapen att en björn finns i faggorna ger oss faktiskt mer glädje än frossa. Inte minst är trampspåren ett vårtecken. Fast Sarekfjällen står snövita har våren kommit till de åtta årstidernas rike. Renskötarna kallar perioden gidda, kalvningstiden. Man delar in året efter renarnas livscykel, naturens växlingar har förstås också sin betydelse. I juni infaller giddegeassi, försommaren. Då flyttar man djuren till kalfjällets betesmarker. Det mesta av hedarnas snö har försvunnit då.

Massivet Ähpar med Knivtoppen till vänster och Ähpartjåhkkå till höger.

Gidda är en hektisk tid i fjällen. Flyttfåglarna kommer tillbaka, riporna kacklar högljutt, björnen lämnar sitt ide och klövdjur som ren och älg tar sig åter upp på höjderna. Fjällens sidor blir allt skäckigare, vattendragen tränger igenom sina ispansar och rännilar sipprar fram både här och där i snön, medan fläckar av barmark breder ut sig. En skidtur under denna period bjuder på starka intryck av naturens skiftningar, men är också ett utmanande äventyr. Man behöver gardera sig mot snabba kast; kyla och värme, snöfall och regn, skare och lössnö, storm och stiltje, älvar som flödar. Ibland kan man behöva vandra långa sträckor på barmark, rentav vada över en del vattendrag. Utrustningen måste därför vara genomtänkt och utprovad.

Sjöfallsdalen har en av landets mest orörda tallskogar.

Vi stannar för ett läger i tallskogen.

Färden börjar den 27 april 2018. Det är vår i luften. Vi andas gidda och lämnar vägen nedanför Suorvadammen med sikte mot Sarek. Först väntar skidåkning över sjöisen och därefter tar vi oss upp genom tallskogen mot kalfjället. Temperaturen håller sig kring nollan. Även de kommande dagarna visar sig bli milda och vindstilla, men nätterna är kalla. När vi når Sarvesvagge inträffar ett väderskifte med hård vind och dålig sikt, senare med allt varmare luft. Efter åtta dagar rör vi oss nere i Tarradalen, och giddegeassi tycks göra entré. Under den sista etappen från Njunjesstugan till Kvikkjokk, strömmar Tarraälven öppen längs hela sin längd. Temperaturen stiger till plus tio, och snön blir mosig och blöt. Kanske är det försommaren som har anlänt. 

Med pulka genom tallskogen i Stora Sjöfallets nationalpark.

Claes kämpar uppför backarna på hård skare.

Någon månad innan avfärd hade vi bestämt oss, Claes Fransson, Per Lind och jag. Pulkor ska användas. Fördelen med dessa ”släpvagnar” är att man får plats med mycket utrustning. En skidtur genom Sarek kräver medhavda prylar som inte behövs när man övernattar i stugor eller vandrar på sommaren. Packningen blir voluminös eftersom man måste tälta på snö eller gräva en bivack. Sovsäcken och dunjackan bör helst vara pösig och varm, och det krävs både liggunderlag och luftmadrass staplade på varandra för att isolera bra mot snön. Tältet behöver var stadigt och möjligt att resa på ett instabilt underlag. Kupol- eller tunnelmodellerna är bäst. Spade och speciella tältpinnar för snön tar sin plats i packningen. Kraftiga vantar, tjock mössa och vindplagg är nödvändiga attribut, även om man med lite tur kan skida i en tunn skjorta så här års. Stighudar till skidorna är oundgängliga, om skidåkningen ska vara effektiv i uppförsbackarna. Jag har valt vallningsfria skidor, medan kamraterna tar med valla till sina. Extra mycket bränsle behövs till campingköket så att man kan smälta snö när det blir nödvändigt. Utrustningslistan är lång, och att pressa ned allt i en ryggsäck gör denna tung, om allt ens får plats. Bättre att fördela prylarna, tycker vi. Det mesta får ligga i våra pulkor, medan vi på ryggen har en liten och lätt tursäck med bland annat termos och proviant för rasterna. 

I solsken passar det bra med svartvitt som omväxling. Vi passerade detta block vid trädgränsen.

Backen från Sjöfallsdalen upp till kalfjället känns kraftprövande med pulkan på släp. Snön ger vika och vi stannar tidigare än beräknat för att slå läger. Klockan 04 nästa morgon fortsätter vi på skaren som bär. Med stighudar under skidorna går det lättare att ta sig uppåt. Ovanför skogsgränsen ser vi en eggande vy mot Sarek. I färdriktningen ståtar massivet Ähpar med ovanligt taggiga och högresta toppar, ett av Lapplands mest imponerande blickfång. Senare hittar vi en lyckad lägerplats närmare Ähpar, på en barsmält kulle. Våra två tält ställs på den nakna marken som låter oss sitta ned lika bekvämt som under sommaren. Vi njuter av utsikten och spanar. Häromkring gjorde Sareklegenden Edvin Nilsson flera fina björnobservationer för länge sen.

Lägerplatsen framför massivet Ähpar. Härligt med barmark!

Sveriges läckraste fjälltopp Bierikbakte, sedd från lägerplatsen. Fotograferad med långt teleobjektiv.

Claes framför sitt tält.

Den klassiska profilen av heliga fjället Sluggá.

Nästa dag täcker höga moln himlavalvet och ett soldis belägrar landskapet medan luftens stillhet består. Tystnaden dånar innan ett par sångsvanar flyger sjungande förbi lägret. När vi fortsätter ut på den vattniga isen över sjön Lietjitjaure ser vi svanparet simma i en vak mot fonden av högresta och grafiskt sköna toppar. Den karga fjällmiljön förvandlar de vita fåglarna till gudsliknande väsen. En otroligt vacker syn.

Genom den mäktiga och märkligt nog namnlösa dalen mellan massiven Ähpar och Sarektjåhkkå når vi den stora islagda sjön Bierikjaure och slätten Bielavallda. Här är vi definitivt inne i Sareks fjällvärld, omgiven av branter i alla väderstreck. Några skidåkare med stora ryggsäckar passerar oss, de enda vi ser under hela turen. De är på väg ned i övre Rapadalen, och vi följer efter i deras spår. Nedfarten kanske var lättsam för dem, en fördel med att ha all utrustning i ryggsäcken. Med pulkorna blir backen en fajt. Utförsåkning är inte njutbart när man har skaklar bakom ryggen och ett släp som skjuter på. Någon elegant uppvisning gör vi knappast, men ner kommer vi utan missöden. Man får ta det onda med det goda, axlarna är i alla fall inte nedtyngda.

Vallning. Jag har vallningsfria skidor och slipper besväret.

En befrielse på vårturerna; att lätt kunna släcka törsten.

Bireikbakte tronar över Vuojnesluobbala som med svämmande vatten ger färg åt landskapet.

Claes på Bielavallda.

Per på Bielavallda.

Morgon med nysnö i Rapadalen.

Vid lägret intill Låddebakte ser vi de färska björnspåren. Nästa etapp är kort och för oss till ”rovdjurstorget”, där Rapadalen och Sarvesvagge sammanstrålar. Det var där Edvin Nilsson och två andra spårare en vårdag i mitten av 1960-talet såg stämplarna efter alla fyra stora rovdjur: björn, varg, järv och lo. Därav namnet. En heligare plats i den svenska naturen finns knappast. Så uppseendeväckande därför, att man här uppfört en modern bevakarstuga, med grandios utsikt genom Rapadalen. Respektlöst tycker vi. Kunde inte nationalparkens förvaltare hitta ett mer diskret ställe för sitt ”arbetspörte”, än Sareks hjärtpunkt?

Finns det något tungt vägande skäl varför en bevakarstuga måste ligga i ”rovdjurstorget”, Sveriges heligaste natur och både nationalpark och världsarv.

Vi skålar för Sarek.

Bielloriehppe reser sig högt över Rapadalen.

Även en sten är ett inspirerande motiv. Rapadalen.

Bielloriehppe är en massiv klippfästning.

Lägret vid ”rovdjurstorget”. Låddebakte 

Trots att stugan ger oss negativa vibrationer stannar vi en natt i omgivningen för att insupa den magnifika naturen i Rapadalen. I strålande väder äter vi frystorkat och skålar med en färdknäpp för Sareks nationalpark. Mathållningen består av två paket frystorkat per person och dag, en till lunch och en till middag. Man behöver många extrakalorier på färder av det här slaget. I Sarvesvagge blåser det upp nästa dag. Nära dalens vattendelare stannar vi för ett nytt läger där älven rinner öppen en kort sträcka och vattenförsörjningen därmed är säkrad. Vinden tilltar och vi måste bygga skyddsmurar av snöblock. Tursamt nog blåser det från öster vilket ger oss medvind genom resten av Sarvesvagge. På grund av vädret och den dåliga sikten ändrar vi rutten. Helst hade vi velat skida genom Njoatsosvagge, men ställer istället kosan mot Padjelantaleden och stugorna vid Tarraluoppal, som vi når efter den längsta etappen hittills. Känns gott att stänga vädret ute när vi är framme.

In i Sarvesvagge. Nåite i bakgrunden.

Hård vind i lägret i Sarvesvagge.

På väg mot Tarraluoppal.

Resten av färden blir inte alls som vi hade önskat. Vinden fortsätter, molnen hänger lågt och värmen gör att snön mjuknar. Dessbättre kan vi följa gamla skoterspår som är ganska hårda, och lä får vi där Tarraälven rinner genom en långsträckt ravin, innan vi kommer fram till backarna ned mot Såmmarlappa. Därnere går älven mestadels öppen, och vi letar idogt efter snöbryggor för att korsa vattendraget av och till för att hitta den mest vägvinnande spårningen. Trötta når vi stugan i Såmmarlappa, och dagen efter fortsätter vi längs den öppna älven som blir allt bredare. På några ställen tvingar den oss att vada med skidor och pulka, vilket går förbluffande enkelt eftersom vattenståndet är extremt lågt. En natt stannar vi i Tarrekaisestugan, och i bättre väder kommer vi sedan till Njunjesstugan för färdens sista övernattning. Därifrån har vi räknat med skoterspår hela vägen till Kvikkjokk. Vi följer detta på södra sidan av Tarraälven dit vi kommer via bron utanför stugan. Dock slutar skoterspåret vid en brusande fors några kilometer nedströms. Spåret syns på andra, norra, sidan om älven. 

Första vadet.

Sjön Tarraure med Tarrekaise i skyn.

Vi är med andra ord lurade av skoterspåret, men bestämmer oss för att fortsätta på den sida där vi är. Förhoppningsvis ligger Kvikkjokksdeltat med is som tillåter en överfart. Vidare framåt får vi spåra i grötliknande och knädjup snö, snirkla genom snårig skog och korsa små raviner med biflöden till den stora älven. Hur det känns med pulkan på släp, säger sig självt. Genom tungt slit kommer vi sakta in i ett ingenmansland där få människor brukar röra sig. Tarraälven rinner i denna del genom en utdragen och klippig kanjon. Trots ansträngningen och svetten, tillåter jag mig njuta av den vilda naturen, med älvklyftan och den maffiga toppen Gasskajvo som bakgrund. Tiden går och vi förflyttar oss bara en kilometer i timmen. Senare upptäcker vi förfärat att älven är öppen även i Kvikkjokksdeltat. Inget alternativ. Utmattade och med dyngsura pjäxor tvingas vi mala på nedanför berget Nammasj och ut på sjön Sakkat som till all lycka ligger med tjock och bärig is. Efter 14 timmar är vi framme i Kvikkjokk. Snötäcket i byn är obefintligt och vi lämnar pulkorna vid älven för att stappla upp till fjällstationen, där man genom ett mobilsamtal förberett vår ankomst med öl på rummet. Så slutar detta drama med välförtjänt sömn. 

Vad över Tarraälven.

En av skogssjöarna söder om Tarrälven.

Kämpig terräng.

Vildmarksnatur med Tarraälven, urskog och fjället Gasskajvo. 

Turens erfarenheter kan nu summeras och vi konstaterar med tillfredsställelse att vi lyckades ta oss genom Sarek och Tarradalen under vårens oberäknelig brytningstid. Både lugna dagar och krävande strapatser har vi varit med om. Att gå i klinch med den nyckfulla fjällnaturen under gidda kan vara en kamp, men är också en alldeles underbar och unik naturupplevelse.

Några ord om fotoutrustningen

Som ambassadör för Olympus valde jag förstås att ta med deras premiumkamera O-M1 Mark II med mitt favoritobjektiv 12-100 mm/f4. Dessutom hade jag med det långa teleobjektivet 300 mm/f4 med telekonverter 1,4X ifall en björn eller järv dök upp. Plus ett litet stativ, Sirui T-025X. För att känna mig trygg med elförsörjningen i ett kallt klimat hade jag med fyra extrabatterier plus en Powerbank. Prylarna låg i vattentäta fodral. Genom att vara noggrann med att stänga av kameran efter varje fotografering blev förbrukningen dessbättre mindre än jag trodde, och jag klarade faktiskt hela turen på bara ett batteri. Till den saken hör att vinterfjället, hårddraget sagt, inte erbjuder lika många motiv som sommarfjällen, och därför blir antalet exponeringar inom genren landskap färre än normalt på fjällturer.

För mina snapshots hade jag Olympus läckra och stryktåliga undervattenskamera TG-5. Den hade jag ständig i byxfickan vilken var en stor fördel och jag kunde därför fånga situationer som man annars missar. Huvudkameran låg nämligen i pulkan under skidåkningen. Jag är mycket nöjd med lilla TG-5, som levererar fantastiskt bra bildfiler.

Jag och min pulka.

Friluftsutrustningen

Jag hade en kanadensisk Parispulka modell Expedition (gjord för Nordpolenfarare). De andra hade norska Fjellpulkan. Min är lång men tillverkad av plast som en barnpulka och därför mycket lätt, ca 2,5 kg, att jämföra med Fjellpulkan i glasfiber drygt 7 kg. Dock saknar min ett kapell (som Fjellpulkan har), och även ett fäste för för skaklarna (när den köps). Jag har limmat och skruvat fast två aluminiumklossar som har spännband för skakeln och detta fungerade utmärkt. På pulkan och fastspänt med elastiska spindelremmar, lade jag en utrangerad ryggsäck modell större, Klättermusen Granit (120 liter). I den stoppades de voluminösa sakerna som tält, sovsäck, dunjacka och extrakläder. Dessutom hade jag två stora bagpåsar på pulkan, en Sea to Summit för provianten och en IKEA-påse med dragkedja för diverse stryktåliga ting som tältpinnarna för snö, hopfällbar spade av aluminium, stighudar, köket plus bränsleflaskor, sked och kåsa, vattenflaskor (Sea to Summit 6 liter) mm. 

Om pulka är att föredra framför en tung tung ryggsäck med all utrustning, tål att diskuteras. Jag har under åren växlat uppfattning. Nästa gång ska jag pröva hur lätt packningen kan bli med allt i en ryggsäck under en Sarektur på skidor. De krävande förhållandena och säkerhetsaspekten måste avvägas vid valet av utrustning.

Vi hade två kök, ett bensin (Primus Omnifuel) och ett Primus gaskök till vilket vi tog med de nya köldtåliga gasbehållarna. Turen visade att bensinköket ger snabbast uppkok (knappt 1,5 liter bensin gick åt), men det har sina risker om man ska koka inne i tältets absider. Förvärmningen av brännaren sänder ut flammor som kan fånga tältväven vilket vore en katastrof. De nya gasbehållarna gjorde inget imponerande intryck. Man kan lika gärna inledningsvis placera en normal gasbehållare i kastrullen man värmer vattnet i, för att få upp effekten. 

Vi hade två tält: ett Hillebergs Saivon som är ett stort, stormsäkert och tungt kupoltält med gott om plats för två personer. Det andra var ett Fjällräven tunneltält Abisko Shape med stor absid. I detta låg en av oss. Min sovsäck var en amerikansk Feathered Friends med 2,5 kg dun och under den hade jag ett ThermaRest Ridge liggunderlag plus en lätt lutmadrass av märket Sea to Summit (utan isolerande fyllning, borde dock haft en sådan modell för bättre sovkomfort). Dunjackan var en gammal Haglöfsmodell utan huva.

Mina skidor var norska Åsnes modell Roald Amundsen, med ett fjälligt parti på glidytan under trampet. Jag tycker ändå man behöver valla för klabbföre, t ex Silver Swix, som jag hade glömt! För övrigt lossnade stålkanten på ena skidan under våra vad. Pjäxorna var Crispi Stetind som är avsedd för Rottefellabindningen. Utmärkta trotjänare. Ovanpå dem stadiga damasker av märket Sea to Summit. Stavarna var hopskjutbara Black Diamond med extra stor och löstagbar truga.

Mestadels åkte jag skidor i en gammal tunn och lätt tröja från Haglöfs. Under den hade jag en skjorta och en undertröja av laminoull. Skidbyxorna var av märket Haglöfs, med två fickor med dragkedja på varje ben (stängda slipper man få in i snö i fickan ifall man vurpar, en liten viktig detalj), och dessutom finns dragkedjor utefter låren för ventilation samt en slags inre damask vid fotänden som sluter till om pjäxan – för att hålla undan snön. Långkalsingarna var från norska Aclima och gjorda av nätvirkad ull. Utmärkt, både varmt och ventilerande. Till jacka föredrar jag en utgången poplinmodell från Haglöfs (goretexjackor är för svettiga under skidåkning) men hade också med mig Haglöfs lätta regnställ LIM i GoreTex, utifall att…

Mathållningen bestod av Weetebix med mjölk och honung till frukost, en frystorkad rätt till lunch (flera olika sorter, norska Real blev vår favorit), och ännu en frystorkad till middag. Därutöver hårt bröd plus pålägg, några Varma Koppen-soppor i reserv samt te och kaffe och kex. Min färdknäpp bestod av Nikka From the Barrel (51 %, rationellt och synnerligen smakrikt).

Serra de Tramuntana och i fjärran den högsta toppen Puig Major.

Är det en exotisk vildmark i tjotaheiti som visar sig? Vi ser ett starkt kuperat landskap med skogstäckta branter och höga bergväggar. Som betingad reflex bubblar de upp, de vanliga orden om allt storslaget och vackert. Något annat kan man inte säga, men miljön är också annorlunda. Genom att vrida huvudet ett halvt varv framträder Medelhavets väldiga vidd med dess ljuvliga färgskala. Och när vi gått vidare till Cami de S` Axiduc, ”ärkehertigens panoramaväg”, fram till en bergskant där man kan glutta ned i hiskeliga djup rakt under fötterna, ser vi också en befolkad bygd med byn som heter Deia, och spridda hus insprängda i skogen på den smala remsan av något plattare land mellan berget och kustklinten.

Flygvy mot Deia.

På väg mot Deia.

Mallorca, semesterparadiset, playornas förlovade rike, skakar om våra föreställningar på flera plan. Naturen är mäktigare, terrängen tuffare och vädret kallare än man kan tro. Det senare gäller åtminstone denna dag i början av november, när vi är här för att följa GR 221 (GR betyder Grand Recorregut), en berömd vandringsled som genomkorsar den nio mil långa bergskedjan, Serra de Tramuntana på öns nordvästra del. Området är inskrivet som världsarv. Idag blåser styv kuling och Medelhavet fradgar med sina bränningar. Vi har valt denna årstid för att slippa högsäsongen då horder med folk drar ut på stigarna och hotellen är överbefolkade. Mallorca har gjort sig ett namn som vandrarparadis – också. Varför förstår vi redan, men äventyret började lite märkligt.  

Solnedgång bakom massivet Mala de Son Pacs.

Valldemossa.

I morse startade vi i staden Valldemossa. Hela leden tar ungefär 8 dagar om man utgår från Port dÁndratx, längre västerut. Vi behöver fem till ändpunkten i Pollenca. Inklämd mellan bergen är Valldemossa en gemytlig ort. Vi letade upp stället där leden fortsätter österut, vilket inte var lätt. Kanske fick vi en förklaring i stadens turistkontor. Informatören pekade på en karta och sa att man måste följa den sträckning av leden som ligger på allmän mark. Det finns nämligen två alternativ upp till ”ärkehertigens panoramaväg”, men där vi vill gå är ägorna privata. Man måste begära tillstånd fem dagar i förväg. Det finns en vakt vid entrén, tillade han. Om detta hade vi ingen aning och lämnade turistinformationen överraskade och molokna. 

Olivträd i Valldemossa.

Eftersom vårt önskade vägval var intressantast gick vi upp till vaktkuren där situationen klarnade. Vakten berättade att marken ägs av en organisation, Muntanya del Voltor, som vill förvalta naturen på ett skonsamt sätt och samtidigt erbjuda fina naturupplevelser. Slitaget har blivit stort, sa han, därför kontrollerar vi antalet besökare. 1872 köptes marken av österrikiska ärkehertigen Ludwig Salvador som var sann naturvårdspionjär; han stoppade bland annat den massiva skogsavverkningen som pågick. Mannen i kuren fortsatte: det är få vandrare anmälda idag. Vi gör ett undantag för er. Tack och lov tänkte vi och stegade uppför den allt brantare stigen, gick in i skogen med aleppotall, stenek och spridda olivträd. Vi skulle stiga 400 meter till den övre och skogsfria delen av berget Puig Caragoli, genom en parkliknande natur med god genomsikt mellan träden, enormt stenig mark och obetydlig undervegetation. En ansträngande sträcka, enligt guideboken.

Den branta nedstigningen från ”ärkehetertigens panoramaväg”.

Sa Forada.

Efter uppförsbacken går vi ensamma på ”ärkehertigens panoramaväg”, över öppen fjällterräng längs bergets stup med magnifika vyer mot både berg och hav. Öns högsta topp Puig Major 1447 meter, tronar långt bort som en hög pyramid man vill komma nära. Kustklinten har dramatiska klippor och vyerna tar andan ur oss, men den hårda blåsten känns kall. Kanske är det därför vi missar en tvär kurva där GR 221 mot all förmodan leder ned i det hissnande stupet. Förvillande många småstigar har trampats upp mellan de knähöga buskagen och i gräsvegetationen. Längre fram tvingar stupet oss att vända tillbaka en kort bit för att återfinna leden och sedan fortsätta nedför den pulshöjande stigen. Inledningsvis går vi på en ytterst smal och ändå trädbevuxen klipphylla nedanför bergväggens översta kant, med det sugande djup nära inpå. Mellan träden blänker Medelhavet och i flygperspektiv syns den klippiga udden Sa Forada som har ett hål genom berget. Serpentinsvängar leder oss sedan vidare nedåt, från hylla till hylla och dessa blir allt bredare och får allt tätare skog och därefter, nedanför det värsta stupet, fortsätter stigen på brant sluttande skogsmark som till slut lugnar ned sig vid stensatta terrasser med urgamla olivträd. Wow, vilken uvertyr.

Tät skog före Deia.

Framme i Deia.

I Deia checkar vi in på ett redan bokat hotell. Efter varje etapp väntar en förbeställd inkvartering vilket visar sig vara onödigt så här års. Lediga rum finns det gott om. Nu börjar vi fatta att det här är en ovanlig långvandring. Under dagarna går man upp till den krävande bergsmiljön, och på kvällen lever man vanligt turistliv i det klimat på lägre höjdnivå som hör Mallorca till. Man duschar, äter gott och frotterar sig med andra människor som älskar ön. Med sådant upplägg blir ryggsäcken lätt. Deia klänger i sluttningen som en alpby en bit innanför kusten. Vi får veta att platsen är en favorit för många artister och konstnärer. Förmodligen för att byborna inte vill ha hit den stora massturismen och därför bevarat byns vackra och orörda karaktär, ett faktum som ger oss ännu en intressant aspekt på turen. Längs GR 221 växlar man mellan det genuina Mallorca, och det turistiska.

Vi letar efter leden i Deia.

Semesterminnen.

”Dry Stone Route”.

Nästa etapp bjuder på vänligare förhållanden. Men först ska vi hitta platsen där leden lämnar Deia. Kartan är inte tydlig, skyltningen ojämn. Vi följer ett par beslutsamma vandrare som dock inte vet mer än vi. Efter lite hattande hit och dit hittar vi den undangömda skylten som pekar vartåt man ska gå. Längre fram passerar stigen tjusiga olivlundar och man häpnar över trädens groteska stammar. De kan vara gamla, uppåt 1500 år. Olivträdet uppfattas som en symbol för fred och odödlighet. I mina ögon är de bildsköna på det sätt som bara ärrade gamla varelser kan vara. Jag fotograferar som en tok, det ena säregna trädet efter det andra. Det finns tio tusentals olivlundar på Mallorca!

De älskvärda olivträden.

Blåsten har mojnat, vi är närmare havet nu, går i shorts och möter många vandrare. Terrängen sluttar på bergens fot där stigen följer stenlagda terrasser som anlagts sedan årtusenden. Dessa kallmurade stensättningar utan bindande murbruk finns det myriader av i dessa berg. Det har gett GR 221 dess internationella namn, ”Dry Stone Route”. Bergskedjan består av kalksten som gör klipporna ljusa som snö. Ur denna berggrund har man knackat blocken till murarna. För cirka 20 miljoner år sedan lyftes Serra de Tramuntana upp som väldiga landsjok, horstar. Kalkstenen utsätts för kemisk vittring av regnvatten vilket skapar karstfenomen som grottor och droppstenar.

En hund kikar på vandrarna.

Men katter är vanligare än hundar.

Åsnor är packdjur man använt i alla tider.

Port de Soller.

Spårvagnen till Soller.

Port de Soller ligger vackert vid en inskuren vik omringad av höga berg; en turistpärla med sin playa kantad av hotell. Där stannar vi för natten. Eftermiddagssolen skiner starkt men temperaturen är sval och playalivet ganska lojt. Ingen badar. Nästa etapp börjar med en åktur på gamla spårvagnen till huvudorten Soller, där vi vandrar som bergsluffare genom stadens gränder. Skyltningen är bra nu. Förbi apelsinodlingar i Sollers utkant tar vi oss upp till den häftiga klippravinen Barranc de Biniaraix där leden, kantad av skyhöga bergväggar, följer en stensatt gammal färdväg som ännu högre upp smalnar till en stig omgiven av toppiga klippor. Åtta hundra meters stigning blir det upp till passet, från Soller räknat. Utsikten är nog fenomenal, men vi fångas av molnen. Har vi valt fel årstid eller är det bara oflyt? Veckan innan visade rapporterna 25 graders värme på Mallorca. Tur att man är nordbo, tänker vi och travar på, ned i den breda dalen på andra sidan passet där solen dessbättre bryter igenom. 

Bergsida med droppstenar i Barranc de Biniaraix.

Dalen med flodfåran Torrent de Binimorat.

Penya des Migdla, 961 meter över havet.

Efter en ganska jobbig promenad står vi vid sjön, eller rättare sagt vattenmagasinet Cuber mitt i bergvärlden och kollar tidtabellen för bussen som ska ta oss till Caimari. Landsvägen passerar här, ett populärt stråk för cyklister som det verkar. Två timmar har vi ingen lust att vänta även om ett par grågamar seglar förbi.  Vi ringer efter taxi som tar oss över till andra sidan bergskedjan, till ett förbokat bed and breakfast. Inkvarteringen känns först felvald, men visar sig bjuda på det mest genuina Mallorcalivet vi får uppleva. I stan hittar vi en bar där några lokala män är enda gästerna. Några turister ser vi inte alls. 

Stenekar i de ljusa klipporna. 

Tall mot berg.

En taxi återför oss nästa dag till sjön Cuber där vandringen fortsätter, först längs en lång vattenkanal byggd av betong. Längre fram slingrar stigen genom ödslig ekskog som med stigande höjd ersätts av tallar och slutligen öppen mark. Etappen når ledens högsta punkt, passet Coll des Prat, 1205 meter, placerat nedanför öns näst högsta berg Puig Massanella, 1382 meter. Åter otur, dimman lägger sig, men på andra sidan öppnas sikten när vi passerar en lämning efter Mallorcas maffigaste snöhus. Förr samlade så kallade nevaters (snömän) bergens vintersnö i stensatta och djupa markgropar som hade en överbyggnad. Snön sparades till sommaren då den bars ned till byarna och blev till kylskåp. Efter denna märkliga stengrop återstår en oerhört brant nedstigning till klostret Lluc. 

Ett ödsligt område mitt i ekskogen.

I bakgrunden Puig Tossals.

Vy mot slättlandet i den låglänta dominerande delen av Mallorca.

Lämningen efter ett snöhus.

Klostret i Lluc.

Den pampiga klosterbyggnaden innehåller även ett hotell. Nästa dag, den sista, går vi vidare upp genom ekskogarna, över en bergsrygg för att sedan fortsätta på långsträckta nedförslut mot Pollenca. Leden kommer in i en bred skogstäckt dalsänka alltjämnt omgiven av bergsryggarna, och längre fram vandrar vi genom mer befolkade trakter fram till staden där vi tar bussen till turisthålan Puerto Pollenca, vår sista inkvartering. I hamnen med alla dess lyxbåtar kan jag inte undgå en reflektion. Mallis har aldrig funnits på min bucketlist. Men fördomar ska övervinnas. Nu vet jag bättre och återvänder hellre än gärna. Serra de Tramuntana är en alldeles egen bergvärld, med ovanligt ljusa klippväggar som är mörkprickade av små bergsekar i sprickor och skrevor; en landskapsbild jag aldrig tidigare sett. De många spåren efter människors liv i bergen har också gett ett stort mervärde. Och dessutom, jag har njutit av den växling mellan strapatser och komfort som GR 221 erbjuder vandraren.

Sista dagen nedanför El Maleto.

Puig Massot.

Pollenca.

MIN UTRUSTNING

På fötterna låga trailskor Haglöfs. Lätt ryggsäck Haglöfs Strive 50 l. Termos som fylls varje morgon. Liten låda för mackor. Extra underkläder. Extra gympadojor (onödigt). Delbara trekkingbyxor Fjällräven, kan bli shorts. Badbyxor (kom aldrig till användning, tyvärr). Regnplagg. Lätt dunjacka Haglöfs. Vindjacka Haglöfs. Dagbok, guidebok och kartor. Batteriladdare. Pannlampa Black Diamond. Mobilen Samsung Galaxy. Kikare Swarovski Pocket Mountain 8×25. Kamera Olympus E-M1 Mark II med zoom 12-100 mm, plus vidvinkelzoom 7-14 mm. Tre extrabatterier. Litet stativ Sirui T-025X. Allt som allt ca 10 kg.

 Lite från Palma.

”Zeus tron”, toppen Stefani är den tredje högsta på Olympus. Den ståtliga nordväggen vetter mot Musernas platå.

Gud vilket berg! ”Zeus tron” är en mäktig topp. Vi låter oss villigt imponeras, står rakt under bergväggen och har inte haft några skarpa förväntningar. Det är alltid en fördel. Han höll till däruppe, de antika gudarnas kung och himlens härskare, Zeus. Hela massivet kallas Olympus, är Greklands högsta och det näst högsta på Balkan. Namnet härleds till ett kaukasiskt ord med betydelsen berg. Idag förekommer flera Olympusberg på olika håll i världen, men det ursprungliga ligger här, söder om staden Thessalonike. Och resningen är mycket praktfull. Från stranden av Egeiska havet sveper sluttningarna allt brantare upp till den högsta punkten 2918 meter. Nivåskillnaden är extrem för Europa. I de trånga ravindalarna och på smala klippkammar blir lutningen tvär. Detta känns påtagligt i benen när man är på väg upp. Överst ståtar verkligt alpin dramatik. De högsta topparna har svindlande stup, men det finns också breda platåer i massivet. Gudarnas berg gör ingen besviken.

Olympus höjer sig nästan 3000 meter upp i skyn, här sett från staden Katerini.

I sitt berömda epos om Iliaden från 800 före Kristus, skriver Homeros att Zeus med sin åskvigg styrde de andra gudarna från krönet på det ”mångsidiga Olympus”. Om Homeros avsåg topografin eller använde en metafor för gudomlighetens komplexa värld, är oklart. Naturen omnämns förvånansvärt lite i antikens litteratur. Hursomhelst är Olympus ett sammansatt massiv. De gamla grekerna hade kanske inga ögon för bergens skönhet och topografi, men däruppe började himlen. Gudarnas hem målade man med vackra ord. Ovanför molnens portar, i ljusets och salighetens rike, levde de odödliga gudarna i perfekt harmoni. De intog ambrosia och nektar och lät sig underhållas av Muserna, poesins gudinnor. Ett berg med sådan historia vill man gärna lära känna.

Mytikas är är den högsta toppen.

Med start på östra sidan av Olympus gör vi en intressant fyradagarstur. Massivet har en nästan cirkulär uppbyggnad och består av 200 miljoner år gammal kalksten som föddes i ett grunt hav. På flankerna är höjderna ljusa och avrundade för att i centrum forma ett nav av alpina och mörka spiror som mot väster stupar rakt ned i en 700 meter djup amfiteater, Megala Kazania, klättrarnas eldorado. Under istiderna slipades topografin av glaciärer vid tre tillfällen, både glaciärnischer och moränryggar bär vittnesbörd om det. Och vilt klippiga utsprång med klängande träd väcker inspiration när vi tittar uppåt. Från den sportbetonade lilla staden Litochoro inte långt från de Egeiska playorna, har vi åkt på en blindväg rakt in mot massivets hjärta. Vi har kommit fram till ett värdshus som kallas Prionia och ligger där vägen slutar. Här på höjden 1000 meter över havet börjar den planerade cirkelvandringen i medsols riktning, även om man lika gärna kan gå åt andra hållet. 

Plötsligt pratas det svenska på stigen. Vi möter Mats Nagle (i fronten) och gänget AdvenTURous Society, kompisar som hängt ihop under många år och gjort åtskilliga turer bland annat inspirerade av min bok ”Äventyrets stigar”. De är på väg ned. Trevlig överraskning.

En gammal rotvälta i ravindalen.

Skymning vid den första hyttan Spilios Aghapitos. Skog med svarttallar och ormskinnstallar.

Gryning i tallskogen. Ormskinnstall.

Varm sensommar råder. Vi vandrar lätt klädda. I slutet av september har många lövträd fått bjärta färger. Stigen går inledningsvis i en sluten bokskog men snart börjar svarttallar dominera. Vi rör oss i ravinen Pighadhouli med en superb karta i handen. Backarna är svettdrivande. Det är fredag och väderprognosen har lovat utmärkt helgväder. Mängder av lokala vandrare är som vi, på väg upp till hyttan Spilios Aghapitos. På grund av den kraftiga reliefen i landskapet förflyttar vi oss från ett klimat till ett annat. Med stigande höjd ökar årsnederbörden och luften blir kallare. Skogen skiftar karaktär för att upphöra kring 2400 meter. Olympus har sitt eget väder så som ofta är fallet med höga berg. Över 2000 meter kan snö falla även denna årstid. Massivets övre delar är snötäckta nio månader om året och erbjuder utmärkt skidåkning på vintern. Vissa klyftor behåller snön året runt.

Gryning andra dagen, vi ser kanten til Musernas platå.

Även hundar kan beundra utsikten. Möjligen?

Sista backen upp till toppen Skala.

Samma backe fast åt andra hållet, söderut.

Det har blivit svalt när vi når hyttan i solnedgången efter en mils vandring. Huset ligger utsatt på en smal klippkam omgiven av grova tallar. Inomhus är det nästan pubstämning bland gästerna. Mat serveras, förbokade rum intas. Vi har med ett tält vilket är en fördel under högsäsongerna när alla sängplatser snabbt blir fullbelagda. Klockan sex nästa morgon kliver vi upp och kommer iväg först av alla. Kring sjusnåret börjar solen skina. Stigen klättrar brant i skogen och via en zigzag-bana kommer vi över en bergskant som öppnar sikten mot de översta spetsarna. Bakåt, genom den v-formade ravindalen varifrån vi kommit, störtar blicken ned mot havet vilket ger flygkänsla. Ofta stannar jag för att fotografera och efter hand är flera grupper med vandrare ikapp. Många går med bergsguide för att ta sig upp på Mytikas, den högsta toppen. 

Västsidan av Stefani ”Zeus tron” tv och Mytikas th, i djupet amfiteatern Megala Kazania. Fotograferat från Skolio.

Även denna bild är från Skolio med toppen Skala th.

Klättrare på Mytikas.

Märkliga klippelare på Mytikas.

Solen strålar intensivt, intet moln på himlen. Bergsbestigningens metod är lika självklar som tröttsam, det ena benet framför det andra, men att närma sig målet inspirerar. Man får nya krafter. Lutningen har övergått från att vara tvärbrant till att bli utdraget sluttande på ganska ljus och glest gräsbevuxen mark. Häruppe känns luften tunnare, vi har trätt in i en ny värld ovanför det vanliga livet nere på slätten. Siktvidderna växer. Avrundade bergsformer framträder söderut, mot norr syns väldiga bergväggar. Vid ett stup ligger en hund stilla och blickar ut mot vyerna. Det förekommer många lösspringande hundar i Grekland, och värdarna i hyttan vi lämnade har satt en ära i att ta hand om några. Hunden måste komma därifrån, men vi undrar vad som drivit honom ända hit upp. Nu syns också en massa människor på ett tydligt höjdkrön i färdriktningen. De står i siluett mot himlen. Man anar stupet bakom dem. När vi kommit dit har vi bestigit Skala 2982 meter över havet. På andra sidan tittar vi ned i massivets hisnande amfiteater och betraktar Mytikas som står likt en väldig katedral tvärsöver djupet. Den smala klippkammen leder vidare ditåt. Mängder av bestigare rör sig på Mytikas. Jag hade gärna gjort detsamma om det inte vore för riskerna. Vi har blivit varnade. Att klättra upp till den högsta punkten på Olympus samtidigt med många andra, innebär en påtaglig risk att drabbas av stenslag. Man bör ha hjälm på huvudet vilket de flesta på väg dit har. Vi saknar hjälmar och avstår därför, mot min vanliga drivkraft. Beslutet kan jag ta med jämnmod, vis av erfarenhet är det inte så viktigt längre att nå allra högst upp. Vill inte chansa utan ägnar mig istället åt fotografering och intensivt njuta av landskapet. Den näst högsta toppen Skollio är bara sex meter lägre än Mytikas. Där uppe är det nästan folktomt och dit leder en enkel bergskam. Jag kan inte motstå frestelsen och går dit ensam för att få nya vinklar på de två alpina topparna, Mytikas och Stefani, ”Zeus tron”. 

Musernas platå och hyttan Christos Kakalos.

Några tält på Musernas platå, i bakgrunden ”Zeus tron”.

Efter ett par timmar i den luftiga miljön är det dags att fortsätta. Vi går tillbaka någon kilometer längs samma stig, tappar flera hundra höjdmeter och kommer till ett stigskäl där man kan vika av för att sedan hålla höjden nedanför stupen på Mytikas och Stefani. Dekorativa och vågräta bergslager ligger där stigen letar sig fram på en mellannivå med de stupande klipporna ovanför huvudet och en sugande brant ned mot den skogbevuxna ravindalen under fötterna, en elegant sträcka som leder till ett hörn i topografin varifrån man kan överblicka Musornas platå med sina två hyttor. Stigen rundar hörnet och fortsätter slimmat under den imposanta nordväggen på toppen Stefani. Sedan är vi nere på platån.

Hyttan och ”Zeus tron”, Mytikas skymtar tv.

Inför natten reser vi tältet intill den hytta som heter Christos Kakalos. Fast himlen alltjämnt är molnfri har det börjat blåsa hårt, nästan stormstyrka i byarna. Men dessbättre är det bra mark och tältet får stå bakom en låg stenmur som ger aningens skydd. Middagen intar vi i det lilla stenhuset där värden Michallis Styllas berättar om landskapet som den geolog han är. Två veckor i stöten tillbringar han häruppe under säsongen. I oktober stänger man för vintern. 

Hyttliv vid Christos Kakalos.

Musornas platå är en kilometerstor flack yta drygt 2600 meter över havet. Vidden överskuggas av mäktiga ”Zeus tron”. Platåns andra hytta ligger lite högre upp på ett pass. Vi ställer oss på kanten till ravindalen varifrån vi kommit. Längre bort och omskakande långt ned i djupet framträder havet vilket förmedlar känslan att man är på en altan i himlen. Ljusen i staden Litochoro glittrar  i kvällsmörkret därnere. Under natten mojnar vinden och en vacker soluppgång fungerar som väckarklocka. Jag går upp och fotograferar de första strålarna som smeker ”Zeus tron”. Några morgonpigga bergsbestigare ger sig iväg på tur. Mytikas bestegs för första gången så sent som 1913. Jägaren Christos Kakalos (hyttan är uppkallad efter honom) visade Frédéric Boissonnas och Daniel Baud-Bavy, båda från Schweiz, en väg upp. Boissonnas var fotograf och besökte ofta Grekland där han skapade sig ett stort namn med sina bilder. Christos tog sig upp utan skor och klätterutrustning! Det dröjde ytterligare 21 år innan Stefani, ”Zeus tron”, blev bestigen för första gången via en riktig klätterled; den toppen är inte möjlig att bestiga för vandrare. 

Gems.

Förnödenheter till hytterna bärs upp av hästar.

Bergryggen Lemos med de höga topparna i bakgrunden.

Dag tre lämnar vi platån men går först vid sidan av stigen för att stanna vid ravinkanten och beundra vyerna. En flock med med gems skuttar förbi. Djuren tillhör en specifik ras på Balkan och är ganska oskygga. Kanske känner de sig trygga eftersom de lever i den nationalpark som inrättades här 1938, Greklands första. Hela massivet har fridlysts för sina höga naturvärden: landskapet, geologin och ekologin. Vegetationen är synnerligen artrik med närmare 1900 arter, varav flera orkidéer. Ett stiligt träd är ormskinnstallen som vi ser senare under dagen.

Stigen leder ned på en avsmalnande bergsrygg som kallas Lemos och som omges på var sin sida av djupa ravindalar. Norrut kan vi spana över slättlandet och många pyttesmå hus. På nytt får man känslan att berget Olympus är som en plattform högt i det blå, som ett väldigt utsiktstorn. Stigen vindlar nedför en skarp brant från Musornas platå till Lemosryggen som sedan höjer sig lojt till den sista toppen vi kommer upp på Skuorta, 2470 meter över havet. Därifrån bär det ned mot skogen med sina resliga ormskinnstallar. Nu inträffar ett väderskifte och dimma rullar in vilket gör skogen trolsk, en uppskattad omväxling där stigen skråar i den kraftigt sluttande terrängen, ibland med gläntor som öppnar sikten mot det kuperade landskapet, men slättlandet har utraderats av tjockan. Vid hyttan Petrostrouga stannar vi för natten. Från dess fönster kan vi åter skåda ned mot kustslätten och playorna, ungefär som att sitta i en flygkarbin. Molnen har lyft.

Ormskinnstall.

Kottar av ormskinnstall.

En utblommad spåtistel.

Blomstertiden är över men denna ört blommar, jag kan inte artbestämma den men tror att det är en blåklocka. Den som vet får gärna höra av sig.

Utsikt mot massivets norra sluttning. Uppsprucken kalksten i förgrunden.

Sista dagen föredrar vi en ödslig led tillbaka till startpunkten. De flesta vandrare följer en annan väg ned från berget. Stigen vi valt håller sig på en brant bergsida under toppen Skuorta som vi stod på dagen innan. Man tangerar branten som en höjdkurva på kartan utan att tappa höjd, och kommer in i ravindalen där vi började. Stigen är smal och dåligt upptrampad, klamrar sig fast på marken som lutar kraftigt. Mellan ormskinnstallar och svartallar skymtar djupen. Länge går vi utan att höra några ljud, utan att se något civiliserat, bara omgivna av berg, klippor och träd som kämpar mot tyngdlagen. Och för första gången på hela turen vill jag använda ordet vildmark. Efter en dryg timme står vi ovanför vägen till Prionia och en ytterst brant nedstigning dit får avsluta äventyret. När vi lämnar Olympus och siktar mot playorna vid Egeiska havet har massivet omfamnats av ovädersmoln och regnet börjat falla. Något havsbad som vi drömt om lockar inte, men istället kan vi glädja oss åt att ha prickat in en solskenslucka i vädersystemen. Det är också mycket värt…

Klippa sedd från Petrostrouga.

Grov svarttall i skogen.

Torrfura med Simeoforos i bakgrunden.

Gryning vid Petrostrouga med Egeiska havet i bakgrunden.

Kommentar om fotografin:

Min utrustning bestod av kameran Olympus E-M1 Mark II med objektivet Zuiko 12-100 mm f/4 (som har en utmärkt makrofunktion), det lilla stativet Sirui T-025X, gråfilter av märket Haida, tre extrabatterier till kameran plus en Powerbank av märket Power Gorilla. Allt som allt drygt 3 kg. Med detta täcker jag in 95% av mina behov av bilder och detta är den mest effektiva, lätta och potenta utrustning jag någonsin haft för vandringar i orörd natur och långväga resor. 

Light is great.