I gryningen, på väg uppför berget Y Lliwedd ser vi ned mot sjön Llyn Llydaw medan molnen dansar över toppen av Snowdon.

”Det är inte fel att kalla dessa berg för de Brittiska Alperna, eftersom de är de väldigaste i hela Brittanien …. alla tornar upp sig i luften och omfamnar ett massiv som är högre än alla andra och lustigt nog kallas Snowdon-Hill… eftersom det hela året är täckt av en mantel av hård snökrusta.” 

John Speed var en tidig brittisk kartograf. Hans observation år 1610 beskriver topografin i norra Wales och ger även en hint om klimatet. På 1600-talet berördes norra Europa av lilla istiden. Snön smälte aldrig på höjderna. Idag är Snowdon sällan vitpudrat under lång tid, men namnet är befäst och förstås, berget är alltjämnt det högsta i Wales. Med sina 1085 meter ganska nära havet finns förutsättningar för en imponerande resning. Som Lofoten ungefär, fast inte lika tvärbrant.

Massivet Snowdon ståtar i skymningen när jag fotograferar från dalen Dyffryn Mymbyr.

Det första intrycket är just detta, ojdå de här bergen är inga mesiga kullar om man nu trodde det. Topparna häver sig utmanande från dalen Dyffryn Mymbyr dit vi kommit. Vi ser dem högt i skyn utanför dalens legendariska hotell Pen-YGwryd som dock inte lockar till övernattning trots nostalgiska bilder på Edmund Hillary och George Mallory i sällskapsrummen. Istället letar vi upp ett betydligt billigare B&B nära pittoreska turistorten Betws-y-Coed, lite längre bort från Snowdon. Värdinnan pratar bara kymriska med sitt minderåriga barnbarn som inte förstår ett ord engelska. Hoppsan, vi är i ett annat land. Ett keltiskt territorium. Redan ortsnamnen är avslöjande.

RESANS UPPLÄGG

Med vett och vilja är vi skralt förberedda. På senare år har det blivit roligare att resa så. Man storknar ju av information nuförtiden. Hemligheterna dör och därmed upptäckarglädjen. Denna gång skaffar vi bara en lämplig översiktskarta, köper ett par flygstolar till Manchester, bokar hyrbil för åtta dar, packar och drar. Wales ska utforskas från scratch tänker vi, Jill och jag. Men såklart, vi hade hört talas om Snowdon och tidpunkten för resan är väl överlagd. Trots blacka färger i naturen reser vi hit sista veckan i mars 2019. Helt renons på kunskap är vi inte. Under högsäsongen kan Wales förföra vem som helst med sina pastorala kulturlandskap, gröna lövskogar och mäktiga kuster. Det visste vi. Då har ”lonly wolfs” inget här att göra. I turistreklamen kan man läsa att ”Snowdon is the busiest mountain in the world”. Inte osannolikt, men vem vill trängas med horderna under högsäsongen? Trevligare att ha terrängen för sig själv under en udda årstid, tänker vi. Det har blivit vår tumregel numera. Dessutom, det är lättare att hitta spontan inkvartering off season.

Första närkontakten av toppen Y Garn 947 möh (3106 fot) gör ett imposant intryck. I Wales finns 15 bergstoppar över 3000 fot, vilket är en ikonisk höjdsiffra i Storbrittanien. I Skottland kallas dessa toppar för Munro´s.

Några frigående ponnies nära sjön Llyn Idwal.

Först några ord om Wales och Storbrittanien. När romarna behärskade örriket för ett par tusen år sedan levde ett flertal keltiska stammar väster om det låglänta och anglosaxiska England. Under medeltiden började engelska kungar göra anspråk på detta angränsande bergsland med alla sina stamfolk. Edward II blev den förste prinsen av Wales. 1536 fastställdes nationsgränsen, som i stora drag följer systemet av gamla engelska försvarsvallar från 700-talet, kallat Offas Dyke. En vandringsled går numera längs detta byggnadsverk. 1542 förenades Wales och England under gemensamma lagar och engelsk administration. Sedan dess är länderna siamesiska tvillingar, även om det i Wales, liksom i andra delar av Storbrittanien, finns nationalistiska rörelser. 1997 ville majoriteten i en folkomröstning ha ett slags självstyre. Därefter fick Wales en nationalförsamling och landet är officiellt tvåspråkigt. Alla skyltar och officiella texter skrivs på både kymriska och engelska. På många subtila sätt märker man att walesarna distanserat sig från sina grannar i öst. Genom brexit vill de flesta lämna EU utom i trakten kring Snowdon där en stor majoritet hellre blir kvar. 

Vandrare framför klipporna hos Glyder Fawr. Bergen i Snowdonia består ofta av vulkaniska bergarter från ordovicium penetrerade av granitiska smältor och allt har sedan veckats och lyfts i samband med den Kaledoniska bergskedjebildningen när Skottlands högländer och Skandinaviska fjällen uppstod.

Vi får höra en del röster om kalabaliken i brexit, men det är en annan historia. Åtta timmar från Arlanda är vi välgörande långt borta från det digitala nyhetsflödet och vandrar runt sjön Llyn Idwal som omges av förvånansvärt högresta branter. På väg dit stannar vi i lilla byn Capel Curig och köper en storskalig karta och får några tips i Joe Browns sportaffär som plötsligt dyker upp; att Joe Brown är en klätterlegend visste jag. Till slut går vi ute i terrängen efter en lika kort restid hemifrån räknat, som vore vi på tur i svenska fjällen! Några ponnies betar på den torra gräsmarken. Två omedelbara iakttagelser slår mig. Marken täcks främst av gräshed och har inte så mycket risvegetation som i våra fjäll. Och bergen är oväntat klippiga med hårda bergarter vilket stärker det alpina intrycket. Imponerande svaberg syns i ” Upper Cliff of Glyder Fawr”, en 400 meter hög klippvägg ovanför sjön. Det är en vanlig måndag efter lunch och ändå går många flanörer på stigen. Britterna är ett vandrande folk! Hur ser det ut här i juli, undrar vi osökt. 

FÖRSTA FÖRSÖKET PÅ SNOWDON

Nästa dag bekräftas de första intrycken. Vi vaknar i ottan för en tilltänkt bestigning på Snowdon. Startpunkten är klassiska Pen-Y-pass, bergspasset öster om Yr Wydffa som Snowdon heter lokalt, troligen i betydelsen ”gravhög” efter legenden om ett röse som anlades på hög höjd när jätten Rhitta Gawr hade blivit halshuggen av Kung Arthur. Det finns många ortnamn att hålla reda på. Snowdon / Yr Wadffa avser massivets högsta topp medan Snowdonia blev namnet på den första nationalparken i Wales 1951. Detta namn betecknar också hela trakten. På kymriska kallas Snowdonia för Eryri vilket betyder ”örnarnas boning”. Alla dessa tungvrickande namn förstärker landskapets magi.

Brittiska klättrare på Y Lliwedd ovanför sjön Llyn Llydaw. Kring högsta toppen av Snowdon driver molnen.

Andra klättrare som man se högt upp i bergen.

Toppen av Snowdon bildar ett nav omgivet av branta bergsprofiler i öster, men har flackare lutning mot väster. Fem bergsryggar strålar ut som en sjöstjärna. Det förekommer många vägar upp men den mest spännande är en hästskotur över bergsryggarna som pekar österut. Hästskon omringar Cwn Dyli. Ordet Cwn uttalas ”coven” vilket betyder glaciärskapad dal, tänk på Western Cwn nedanför Everest. Snowdons djupt nedskurna kittel rymmer två bergssjöar, Llyn Llydaw som är reglerad, och den mindre pärlan Glaslyn, som ligger högre upp rakt nedanför toppens mäktiga öststup. 

Ryggen av Y Lliwedd har två toppar och bergryggen leder till Snowdon / Yr Wadffa längst bort. I den framträdande bergväggen fick legendariske George Mallory sin första erfarenheter av bergsklättring i början av 1900-talet.

Uppe på västra toppen hos Y Lliwedd tittar vi ned mot sjön Llyn Llydaw och berget Glyder Fawr i fonden. Däremellan ligger Pen-Y-pass.

Bilen parkeras i Pen-Y-pass varifrån vi följer Miners Track när gryningsljuset strålar in och tänder några bloss på bergens sidor. En del moln hänger över krönen. Från sjön Llyn Llydaw sneddar vi brant upp mot hajfenan Y Lliwedd, en topp som leder bergsryggen vidare till Snowdons kägel. Högre upp möter vi tre brittiska bergsbestigare varav en vill hoppa fallskärm nedför nordstupet. Det finns många sätt att umgås med bergsnaturen hinner jag tänka, medan vi fortsätter småklättrandes upp på Y Lliwedd. För mig är det tillräckligt inspirerande att ta sig fram i dessa fotspår efter George Mallory, legenden som försvann i dimmorna på Everest 1924 och vars kvarlevor hittades på världens högsta berg 1999, en världssensation. En mer fascinerande person i den internationella alpina historien vet jag icke. Vid början av förra seklet gjorde han sina första seriöse bergsturer just här på Y Lliwedd. Man samlades då kring påsk i Pen-Y-pass, en trogen skara av de främsta brittiska klättrarna. Det var ett återkommande evenemang som initierades av klätterprofilen Geoffrey Winthrop Young.

Västra toppen av Y Lliwedd är klippig. Observera klättrarna däruppe.

Scrambling på västra toppen av Y Lliwedd.

På väg ned från Y Lliwedd väntar ännu mer scrambling för oss. Jag älskar den aktiviteten och detta ord. Ingen bra svensk motsvarighet finns men den engelska termen betyder att man går upp i bergen och använder ibland sina händer till stöd när detta krävs, men man släpar inte med sig en massa byngliga klätterprylar som väger sitt och komplicerar bestigningen när de ska användas. Scrambling passar mig utmärkt. Det är bergens skönhet och frihet som ger mig de stora mervärdena på en tur. Jag är absolut en klättrare i själ och hjärta, men att pula med rep, kilar och hammare är inte min metod. Hellre väljer jag en enklare väg som gärna får medföra scrambling. Bergen ska vara en plats för naturupplevelse och insikt mer än en prestationsarena. När jag var ung kändes det annorlunda!

På väg ned i dalen Nantgwynant går vi in Wales kulturlandskap.

Vandringen ändrar karaktär nere i dalen.

Vi står under slutbranten upp till Snowdon och tvekar. Molnen rusar av och till, och vad är meningen med att gå upp i dimman? Det får bli nedstigning till dalen Nantgwynant, nästan 800 meter längre ned. Där kommer vi in i ett betagande kulturlandskap med betesmarker och skog och turen tar en annan och väldigt trevlig vändning, men hela sträckan blir lång och trötta når vi Pen-Y-pass efter 22 kilometers vandring. I det anrika värdshuset avrundar vi med dryck. Stället heter förstås numera Mallory och är tapetserat med gamla bilder från sammankomsterna som Geoffrey Young ordnade.

Bild av George Mallory th och Siegfried Herford tv i Pen-Y-pass december 1913.

En hel vägg i det anrika värdshuset upplåts historisk information vilket skapar en härlig atmosfär.

På väg ned från Pyg Track ser man värdshuset i Pen-Y-pass. Mot öster.

Tryfan 917 möh (3010 fot) är en de mest kända och karaktäristiska topparna i Wales och framröstat som det mest populära berget i hela Storbrittanien. Ett klättereldorado.

SNOWDONS JÄRNVÄG OCH ANDRA FÖRSÖKET

Turen var fin men toppförsöket ”misslyckades”. Nästa dag prövar vi tåget som alternativ. Snowdon Mountain Railway letar sig uppåt från byn Llanberis nordväst om massivet. Järnvägen invigdes 1896 och var en ingenjörsbedrift för sin tid. Kugghjulsbanan når nästan upp till krönet av Snowdon och är avgjort en sevärdhet. Säsongen inleder man den första april, men tågen har redan börjat rulla till den näst högsta stationen Clogwyn, 779 meter över havet. Vi hamnar i en fullsatt vagn, mitt i veckan och i slutet av mars. Snowdon måste sannerligen vara ett av världens ”most busiest mountain”. På resan upp som tar 40 minuter, uppstår som alltid i dessa brittiska länder när människor samlas, en trevlig konversation. Några medpassagerarna luftar sin syn på brexit och vi kan inte göra annat än känna medlidande. Under en halvtimme vid stationen Clogwyn kan vi sedan skåda ned i hissnade djup mot Pass of Llanberis, klättrarnas favoritplats, och åt andra hållet studera den omhuldade bergväggen Clogwyn Du`r Arddu, som kallas Cloggy och har en speciell plats i Wales klätterhistoria. 

Byn Llanberis och Snowdons höjder

Förväntansfulla passagerare.

Knappast originalet men fascinerande ändå. Stationen Clogwyn.

Bergväggen Cloggy tv och th Castell Cidwm

Skifferbrottet Dinorwic Quarry utanför byn Llanberis var ett av världens största men lades ned 1969.

Västra sidan av Snowdon.

Naturligtvis kittlar Snowdon fortfarande vår lust. Som bergsbestigare ger man sig inte i första taget. Fjärde dagen bådar vädret gott. Åter stiger vi upp fakirtidigt, kör tillbaka till Pen-Y-pass och stegar ut på Miners Track som fått sitt namn av gruvbrytarna som gick här till sina små skärpningar högre upp. Stigen är stenlagd och lätt att trampa. Från den övre sjön Glaslyn blir dock lutningen brantare, men eftersom solen tagit kommando känns ansträngningen lätt som en plätt. Som sig bör i ett bergsmassiv nära havet blir dock glädjen inte långvarig. När vi kommit över kitteldalens krön och hamnat bredvid järnvägens räls strax nedanför högsta punkten på Snowdon, kondenseras luften i hård vind och till slut står vi på den blåsiga toppen utan att se något alls av alla de landmärken som anvisas av den illustrativa siktskivan med riktningar och namn på allt som ligger inom horisontens synrand. Men vi vet i alla fall att vi nått Wales högsta punkt, kul kuriosa. Den fula tågstationen har dock en ebarmlig skräphög vid ena väggen. Vi blundar och går ned under molnbasen för att återse naturens härlighet och undkomma vinden. 

Nytt försök mot Snowdon som inledningsvis gömmer sig i molnen ovanför Miners Track.

Miners Track lämnar den övre sjön Glaslyn och uppe till höger ser vi hajfenan Y Lliwedd som vi besteg för ett par dagar sedan.

Molnen drar in över Snowdon, vi kan se en person vid det bastanta toppröset.

Siktskivan på toppen av Snowdon. Jättefin vy lär det vara.

Enligt Murphys lag lättar molnen när vi är på väg ned. Inte mig emot, det blir en bild av härligheten.

Under en rast på Pyg Track dyker en gråtrut upp. Jag skiftar snabbt till telezoomen 40-150 mm och ställer in kameran på ProCapture för att fånga fågeln när den flyger upp. Jag håller avtrycket halvvägs nere beredd att exponera, samtidigt samlas tillfälliga bilder i Olympuskamerans internminne (60 bilder per sek). Plötsligt dyker ännu en trut upp och ska landa bredvid den jag vill porträttera. När jag då trycker ned för exponering laddas på bildkortet även de bilder som kamerans internminne registrerade före min exponering. Hemmavid har jag nu tagit fram situationens bästa bild när den landade fågeln hänger perfekt i luften. Teknikens utveckling gör fotografin enklare, och mer osportslig som puritanerna brukar säga.

På returen väljer vi Pyg Track (ibland kallad Pig Track), den högre och mer populära stigen jämfört med Miners Track. Nationalparkens förvaltare skriver: Nobody knows for certain why this path is called the Pyg Track. It’s possible that it was named after the pass it leads through, Bwlch y Moch (translated Pigs’ Pass) as the path is sometimes spelled ’Pig Track’. Or, maybe because it was used to carry ’pyg’ (black tar) to the copper mines on Snowdon. Another possible explanation is that the path was named after the nearby Pen y Gwryd Hotel, popular amongst the early mountain walkers.

KUSTEN I PEMBROKESHIRE

Efter denna givande sejour bland Wales höga berg vill vi se andra delar av landet. En hel dag tar det oss att köra ned till sydvästra kusten vid Pembrokshire, fast avståndet bara handlar om dryga 30 mil. Smala och slingrande vägar är förklaringen. Och det vackra landskapet som hel tiden ger mig lust att stanna och fotografera. Distriktet vi kommer till huserar Pembrokeshire Coast National Park inklusive en lång vandringsled längs havet, Pembrokeshire Coast Path National Trail. Oförberedda som vi är dyker ett trevligt värdhus upp huxflux. St Govan Country Inn ger oss ett perfekt läge för den promenad som ska anträdas. Tipsen har vi fått i en pamflett om vandringsleden. Den naturliga stenbron Green Bridge hägrar. Vi börjar gå från värdshuset och knallar först genom ett militärt skjutområde med vidsträckta hedmarker. Snart når vi den spektakulära klintkusten där klipporna störtar lodrätt nästan femtio meter mot havet. Green Bridge och några fristående klippelare skapar ett häftigt sceneri. Senare på säsongen häckar sjöfågelkolonier i dessa utsatta stup. En säl dyker upp i vågorna. Vandringen fortsätter sedan längs den högresta havskanten. Inåt land breder öppna betesmarker ut sig i en syn som påminner lite om Öland. En knapp mil strosar vi längs stupets rand i allt soligare väder. Gudarna är på vår sida i detta lågtryckens Wales. 

Green Bridge och den ståtliga sydkusten i Pembrokeshire.

En snubbe klättrar ut på stenbron, som på beställning.

Läckra fristående klippelare utanför klinten.

Kustens kalkklippor är populära bland klättrare.

Vi passerar några djärvt inskurna vikar.

Flockar av kajor flyger av och an längs klinten.

Church Rock är det sista vi ser under den långa kustvandringen.

Vår veckolånga resa avslutas med ett besök i Wales enda whiskydestilleri Penderyn. Detta ligger inne i (!) nationalparken Brecon Beacons, och med ett sådant läge måste man väl gör en ädel dryck. Om den saken berättar jag i en kommande whiskyblogg.

FOTOKOMMENTERAR

Under resan har jag bara använt min nya kamera Olympus E-M1X. Den har hängt på magen mest hela tiden. Trots att den är större och tyngre än min andra Olympus E-M1 Mark II och på så sätt är emot min lättviktsstrategi för fotoutrustning, är jag förälskad i modellen. E-M1X har en fantastisk genomtänkt ergonomi i knappar och reglage, och den inbyggda stabilisatorn mot skakningar gör det möjligt att fotografera på fri hand med långa slutartider och med högupplösande funktion. Under hela denna vecka har jag faktiskt inte använt stativet en enda gång vilket är revolutionerande i min fotografi. Nästan alla bilder är fotograferade med favoritobjektivet 12-100 mm f/4. Jag ska i en blogg återkomma med mer av mina erfarenheter med denna kamera.

Bild av Glen Fairy, en omtalad ravin utanför turistorten Betws-y-Coed. Frihand 1/6 sek högupplöst, 200 iso, f/8. 41 mm på zoomen 12-100 mm.

Stämning nära Glen Fairy. Frihand 1/15 sek högupplöst 200 iso, f/8. 57 mm på zoomen 12-100 mm.

Ett par dagar i slutet av januari 2019 deltog jag i Olympus världslansering av nya kameran OMD-E M1X. Passade på att i förbifarten göra några bilder av staden. Hade aldrig varit där förut. 

Ville pröva en ny kombination av objektiv till min inkörda Olympus O-M1 Mark II. Använde 25 mm / F1,2 och 75 mm / F1,8 (istället för mitt standardobjektiv zoomen 12-100 mm / F 4). Det visade sig vara ett lyckat val för denna miljö. Fasta brännvidder fungerar bättre än zoomar när det är mycket arkitektur i motiven. Jag vill ha så räta linjer som möjligt och minimal optisk förvrängning, zoomar har mer distorsion. I efterbehandlingen har jag använt fotoshops möjligheter att korrigera perspektiven.

Vädret var råkallt och med tungt gråljus, men stadens karaktär passade bra i den stämningen.Tysklands näst största stad gjorde intryck. Med alla kanaler som penetrerade hamnkvarteren vid floden Elbe, såg stadsbilden ut som en modern tysk variant av ett slags Venedig. Hamburg har 2500 broar vilket är ett europarekord och här finns en av Europas största containerhamnar I de gamla kvarteren för skeppslager och sjåare har man byggt ett läckert operahus och attraktiva lägenheter a la Hammarby Sjöstad i Stockholm.

Omtalade Reeperbahn låg i promenadvägen till konferanslokalen. Gatans många skyltfönster med oblyga invitationer till en business som är förbjuden i Sverige, påbjuder mig en osökt reflektion. Är Tyskland och Sverige grannar? Är båda länderna medlemmar i EU? Ligger de på samma kontinent?

Jag återvänder gärna till Hamburg under en varmare årstid. Lätt att tänka sig det intensiva folklivet en härlig sommarkväll.  

Vandring på Hovden med Hågåvålen i bakgrunden.

Det är ett säreget stycke Sverige, Dalafjällen. Läget på Skandinaviska halvön, längst bort från närmsta hav, gör klimatet krävande och kontinentalt med kalla vintrar och torra somrar, och berggrunden är mycket näringsfattig. Sammantaget märks dessa förutsättningar i naturen; skogarna är överlag karga, och fjällen bildar avrundade höjder som kallas vålar. I dessa trakter förekommer ett par nationalparker, och en ny är planerad. Av de befintliga två har Fulufjället blivit mest omtalad, främst tack vare det läckra vattenfallet Njupeskär. 

Lägret på Hovden med Nipfjället långt borta vid horisonten.

I denna blogg berättar jag om några minnesvärda skogsvandringar genom denna ”nationalparksnatur” tillsammans med Anders Eriksson, en vecka i mitten av juni 2018. Vi började i Töfsingdalens nationalpark som är en avkrok med så pass råbarkad natur att man vid närkontakt undrar om det är ”landet Gud gav Kain”. Parken bildades 1930, men inte alls på grund av den märkliga miljön som består av enormt blockrik terräng. Nej, några naturvänner från trakten ville enkom skydda en häckningsplats för kungsörn som de kände till i området! Ett futtigt skäl för lagens strängaste skyddsform kan tyckas, men uppenbarligen tillräckligt vid den tiden och fridlysningen gav dessbättre till resultat att ett av Sveriges oländigaste områden tidigt fick en värdig status som faktiskt motsvarar dagens förväntningar och syn på nationalparker. Avgränsningen blev visserligen rätt godtycklig, men arealen är hyfsat stor 1615 hektar. Framöver planeras Töfsingdalen att bli införlivad i den föreslagna och avsevärt mycket större nationalparken som ska få namnet Rogen – Juttulslätten. Om denna blir verklighet berikas landets system med en riktigt stor pärla, 100 000 hektar till ytan.

Skog i Töfsingdalens nationalpark med Storvätteshågna i bakgrunden.

Vår vandring mot Töfsingdalen börjar vid Siljanskojan. Vi kör dit på en skumpig skogsbilväg cirka tre mil norr om Idre. Efter att ha traskat sex kilometer på gemytliga stigar når vi i kvällningen fjället Hovden och reser tältet på en öppen hed strax utanför parkgränsen. Av någon svårförståelig anledning har klåfingriga myndigheter bestämt att ingen får tälta inne i denna nationalpark! Även naturvården kan medföra begränsningar av allemansrätten. Och ja, det finns ibland skäl att stoppa vår sedvana där naturen är störningskänslig, men att förbjuda tältning i den ödsliga Töfsingdalen är inget annat än ett ”overkill”.

Töfsingdalens nationalpark.

Sämre väder drar in när jag nästa dag vill fotografera de grova tallarna, både levande och döda, som är en klar sevärdhet i nationalparken. Ryckig dimma glider fram över skog och mark. Vi strövar mellan de glest växande träden på Hovdens västra sluttning och spanar förgäves efter en stolt torraka som jag avbildade på 1990-talet. Den formade ett kors och var ett praktfullt motiv som jag har publicerat flera gånger, men kanske har en storm eller blixt fällt det blästrade trädet. Efter ett tag ger vi upp, och diset får oss att lämna parken tidigare än tänkt, för att fortsätta till Juttulslätten, inom den planerade nya nationalparken med detta namn. 

I Spångkojan på väg tillbaka, träffar vi en intressant fransman, gissningsvis plus 70. Han torkar sina kläder efter några dagars tur i nejden. Han ser ut som ett minnesmärke från flower power, har levt sitt vuxna liv i Jaipur i Rajastan, undervisat i yoga och förälskat sig i den indiska livshållningen. Vi hamnar i ett kort men givande samtal om indiernas och européernas syn på tillvaron. Några svenska elever hade tipsat honom om norra Sverige. Fem månader ska han kuska runt.  – Fantastiskt vackert här, säger han på engelska med rullande fransk accent. Och så rent det är. Indien kommer dränkas i sopor!

”John Bauer-skogen” vid Hågåån.

Med detta samtal i bakhuvet funderar jag på skogens andliga väsen när vi nästa dag följer Hågåån, som mer är en friskt strömmande skogsälv, än en å. Den rudimentära stigen vi går på är det bästa vägvalet från söder till den svåråtkomliga Juttulslätten. Inledningsvis kommer vi in i en mossrik granskog av ”John Bauer-typ”. Den naturen om någon, är rotad i svenska folksjälen. Man känner sig hemma här. Mellan dessa storvuxna träd och naturligt fallna stammar kanske man kan ”skogsbada”, tänker jag. Ett svenskt nyord som härstammar från Japan där ”shinrin-yoku” – skogsbad – utvecklats till en modern psykoterapi för urbana och stressade människor. Terapin har spridit sig i världen och tanken är att man i grupp och mållöst ska vandra omkring i en skog utan att anstränga sig. Syftet är att komma in i ett tillstånd av fridfull sinnesnärvaro.

Hågåån.

Terapeuterna har tydligen börjat inse det som landsbygdens människor och friluftsfolk känt till av egen erfarenhet sedan långliga tider, att vistelser i naturen ger god hälsa i både kropp och själ. Orörd natur är den livsmiljö som Homo Sapiens uppstod i och levt längst med. Det vore mot evolutionens drivkrafter om inte detta ursprung har satt sina spår i vår genetik och biologi. 

Hågååns ravin nedanför Hängberget.

Särskilt lövskogar ger oss bra återhämtning, enligt senare rön. Om barrskogarna i norra Dalarnas fjällvärld har samma effekt kan man undra, men jag mår riktigt bra här. Den iIakttagelsen är intressant i mitt eget självsökeri. Sedan tonåren har jag varit mest frälst på dramatisk bergsnatur, även om kärleken till naturen uppstod i de fridfulla hemmaskogarna. Numera och med mognadens insikter, uppskattar jag mycket den lågmälda och kontemplativa skogens helande kraft på sinnet. Behovet av utmanande äventyr minskar med åren, även om jag aldrig kommer tröttna på skönheten hos vassa bergstoppar. Dalafjällen med sina lugna landformer och vidsträckta ödemarksskogar har ett annat tilltal som gör starkt intryck på mig.

Övergiven forsbåt intill Hågåån.

Vi kommer fram till en ganska djup ravin nedanför Hängberget. Den porlande älven är omgiven av resliga granar som smälter samman med den trånga topografin till en ikon för vildmarken. Fast naturen är jungfrulig och otillgänglig har människor levt och verkat i dessa trakter förvånansvärt länge. Samer förstås, men också svenska nybyggare som slog sig ned här i början av 1800-talet. Begreppet vildmark kan därför provocera. Men det finns å andra sidan inget annat ord för ett landskap av den här karaktären. I dessa nejder har storskogsbruket alltid varit frånvarande, inga stora gruvor har anlagts, inga vältrafikerade vägar som bryter upp den geografiska sammanhållningen har röjts, naturen har aldrig danats av människan. Vildmark är helt enkelt det enda ordet som fångar miljöns oförstörda karaktär, även om människor levt och verkat i en småskalig omfattning under lång tid häromkring. Ett kulturlandskap är trakten definitivt inte.

Stigen längs Hågåån var det mest beprövade av vägvalen till Övre Hågådalens, den ensligaste fjällgården av alla och etablerad 1815. I sin intressanta bok ”Ödemarksminnen” från 2004, skriver författaren Tomas Ljung att den äldsta klövjestigen dit gick väster om ån, alltså där vi går. Femton kilometer blir det allt som allt om man ska nå fram till gården. Vilket otroligt isolerat läge detta måste ha varit för nybyggarna. Längre uppströms snuddar denna stig vid Juttulslätten. 

Hängberget från norr när vi går på den andra stigen mot Juttulslätten. Därbakom ligger ravinen.

Vi vänder efter ravinen. Går tillbaka till bilen och far till en annan stig som också leder mot den avlägsna fjällgården vid Övre Hågådalen och även passerar vårt mål Juttulslätten. Stigen har markerats på nya kartan och utgår från bosättningen Grundöjan, längre österut, där vägen från Idre passerar. Av stigen ser vi inget men ett uppkört spår från terränghjulingar leder oss ut på öppen myr som breder ut sig norrut. Detta följer vi och med gung i stegen traskar vi över tungvandrade myrmarker, passerar flera små gölar och stiliga torrakor, och ser tallarna växa ömsom solitärt som parkträd, och ömsom sammanslutna i holmar. En känsla av genuin ödemark belägrar sinnet.

Vandring över de mjuka myrar.

Överallt finns fallna torrakor.

Ibland är de mycket figurativa.

Anders vilar ut i lägret vid Juttulslätten.

Även undertecknad tar en paus.

Skogens ande?

En hungrig björn har rivit ur myrstacken.

Juttulslätten är ett unikum i den svenska naturen. Vi slår läger vid en av sjöarna och gör en utflykt på dess öppna yta. Småspov och grönbena ropar ivrigt, några sångsvanar ljuder på håll. Vi befinner oss mitt på en platå som i randen omges av lågfjällens höjdryggar. Siktvidden är enastående. Juttulslätten består av ljunghed på magert jordtäcke, och dess utseende liknar en savann med ensamstående tallar. Klimatet och marken hindrar tallarna att bilda skog. Landskapet är därför fascinerande otypiskt för det svenska fjällområdet.

Svensk savann. Juttulslätten.

Juttulslätten med med Fjätsjöriet i bakgrunden.

Juttulslättens akacior, det vill säga tall.

Juttulslätten med Näsfjället i bakgrunden.

Jag gick upp i gryningen för att fånga morgonljuset över Juttulslätten. Tuvdun blommar.

Ett par sångsvanar har landat i en av Juttulslättens sjöar.

Sångsvan.

Renar som betar på ljungheden.

Svealands högsta fjäll Storvätteshågna syns bra från Juttulslätten.

Efter en natt på Juttulslätten återvänder vi till bilen och far vidare till Klutsjön för att titta på en fin tallurskog som vi blivit tipsade om. Tallen dominerar i Dalafjällen, björkskogsbältet är obetydligt och granskog förekommer nästan bara längs vattendragen där marken är fuktig. Senare avslutas vår sejour på Nipfjället, också det ett ovanligt stycke svensk natur. Ovanför skogsgränsen påminner landskapet och vyn om skotska högländerna, och när vi gått stigen upp till utsiktspunkten för att titta på Städjan får jag ännu en andlig association under denna resa. Härifrån norr ser Städjan ut som en vulkankägla. Många symmetriska och konformade berg världen runt, har betraktats som heliga gudsriken. Om Städjan någonsin uppfattats på detta sätt, känner jag inte till. Men att titta på den egenartade fjälltoppen känns både spirituellt och helande.

Städjan sett från Nipfjället.

En maffig tall i urskogen söder om Klutsjön.

Den giftiga varglaven syns här och var på torrakorna.

 I Sareks hjärta, Rapadalen. Här passerade en björn när vi sussade i tälten.. 

Under en majnatt i Rapadalen passerar en björn utanför våra tält. Hundra meter från lägret har nallen traskat, troligen med ganska tom mage efter sin vintersömn. Tur att det inte är en grizzly, säger vi när de färska spåren visar sig i den nyfallna snön på morgonen. Att den lämnat oss ifred är både fascinerande och tacknämligt. Vetskapen att en björn finns i faggorna ger oss faktiskt mer glädje än frossa. Inte minst är trampspåren ett vårtecken. Fast Sarekfjällen står snövita har våren kommit till de åtta årstidernas rike. Renskötarna kallar perioden gidda, kalvningstiden. Man delar in året efter renarnas livscykel, naturens växlingar har förstås också sin betydelse. I juni infaller giddegeassi, försommaren. Då flyttar man djuren till kalfjällets betesmarker. Det mesta av hedarnas snö har försvunnit då.

Massivet Ähpar med Knivtoppen till vänster och Ähpartjåhkkå till höger.

Gidda är en hektisk tid i fjällen. Flyttfåglarna kommer tillbaka, riporna kacklar högljutt, björnen lämnar sitt ide och klövdjur som ren och älg tar sig åter upp på höjderna. Fjällens sidor blir allt skäckigare, vattendragen tränger igenom sina ispansar och rännilar sipprar fram både här och där i snön, medan fläckar av barmark breder ut sig. En skidtur under denna period bjuder på starka intryck av naturens skiftningar, men är också ett utmanande äventyr. Man behöver gardera sig mot snabba kast; kyla och värme, snöfall och regn, skare och lössnö, storm och stiltje, älvar som flödar. Ibland kan man behöva vandra långa sträckor på barmark, rentav vada över en del vattendrag. Utrustningen måste därför vara genomtänkt och utprovad.

Sjöfallsdalen har en av landets mest orörda tallskogar.

Vi stannar för ett läger i tallskogen.

Färden börjar den 27 april 2018. Det är vår i luften. Vi andas gidda och lämnar vägen nedanför Suorvadammen med sikte mot Sarek. Först väntar skidåkning över sjöisen och därefter tar vi oss upp genom tallskogen mot kalfjället. Temperaturen håller sig kring nollan. Även de kommande dagarna visar sig bli milda och vindstilla, men nätterna är kalla. När vi når Sarvesvagge inträffar ett väderskifte med hård vind och dålig sikt, senare med allt varmare luft. Efter åtta dagar rör vi oss nere i Tarradalen, och giddegeassi tycks göra entré. Under den sista etappen från Njunjesstugan till Kvikkjokk, strömmar Tarraälven öppen längs hela sin längd. Temperaturen stiger till plus tio, och snön blir mosig och blöt. Kanske är det försommaren som har anlänt. 

Med pulka genom tallskogen i Stora Sjöfallets nationalpark.

Claes kämpar uppför backarna på hård skare.

Någon månad innan avfärd hade vi bestämt oss, Claes Fransson, Per Lind och jag. Pulkor ska användas. Fördelen med dessa ”släpvagnar” är att man får plats med mycket utrustning. En skidtur genom Sarek kräver medhavda prylar som inte behövs när man övernattar i stugor eller vandrar på sommaren. Packningen blir voluminös eftersom man måste tälta på snö eller gräva en bivack. Sovsäcken och dunjackan bör helst vara pösig och varm, och det krävs både liggunderlag och luftmadrass staplade på varandra för att isolera bra mot snön. Tältet behöver var stadigt och möjligt att resa på ett instabilt underlag. Kupol- eller tunnelmodellerna är bäst. Spade och speciella tältpinnar för snön tar sin plats i packningen. Kraftiga vantar, tjock mössa och vindplagg är nödvändiga attribut, även om man med lite tur kan skida i en tunn skjorta så här års. Stighudar till skidorna är oundgängliga, om skidåkningen ska vara effektiv i uppförsbackarna. Jag har valt vallningsfria skidor, medan kamraterna tar med valla till sina. Extra mycket bränsle behövs till campingköket så att man kan smälta snö när det blir nödvändigt. Utrustningslistan är lång, och att pressa ned allt i en ryggsäck gör denna tung, om allt ens får plats. Bättre att fördela prylarna, tycker vi. Det mesta får ligga i våra pulkor, medan vi på ryggen har en liten och lätt tursäck med bland annat termos och proviant för rasterna. 

I solsken passar det bra med svartvitt som omväxling. Vi passerade detta block vid trädgränsen.

Backen från Sjöfallsdalen upp till kalfjället känns kraftprövande med pulkan på släp. Snön ger vika och vi stannar tidigare än beräknat för att slå läger. Klockan 04 nästa morgon fortsätter vi på skaren som bär. Med stighudar under skidorna går det lättare att ta sig uppåt. Ovanför skogsgränsen ser vi en eggande vy mot Sarek. I färdriktningen ståtar massivet Ähpar med ovanligt taggiga och högresta toppar, ett av Lapplands mest imponerande blickfång. Senare hittar vi en lyckad lägerplats närmare Ähpar, på en barsmält kulle. Våra två tält ställs på den nakna marken som låter oss sitta ned lika bekvämt som under sommaren. Vi njuter av utsikten och spanar. Häromkring gjorde Sareklegenden Edvin Nilsson flera fina björnobservationer för länge sen.

Lägerplatsen framför massivet Ähpar. Härligt med barmark!

Sveriges läckraste fjälltopp Bierikbakte, sedd från lägerplatsen. Fotograferad med långt teleobjektiv.

Claes framför sitt tält.

Den klassiska profilen av heliga fjället Sluggá.

Nästa dag täcker höga moln himlavalvet och ett soldis belägrar landskapet medan luftens stillhet består. Tystnaden dånar innan ett par sångsvanar flyger sjungande förbi lägret. När vi fortsätter ut på den vattniga isen över sjön Lietjitjaure ser vi svanparet simma i en vak mot fonden av högresta och grafiskt sköna toppar. Den karga fjällmiljön förvandlar de vita fåglarna till gudsliknande väsen. En otroligt vacker syn.

Genom den mäktiga och märkligt nog namnlösa dalen mellan massiven Ähpar och Sarektjåhkkå når vi den stora islagda sjön Bierikjaure och slätten Bielavallda. Här är vi definitivt inne i Sareks fjällvärld, omgiven av branter i alla väderstreck. Några skidåkare med stora ryggsäckar passerar oss, de enda vi ser under hela turen. De är på väg ned i övre Rapadalen, och vi följer efter i deras spår. Nedfarten kanske var lättsam för dem, en fördel med att ha all utrustning i ryggsäcken. Med pulkorna blir backen en fajt. Utförsåkning är inte njutbart när man har skaklar bakom ryggen och ett släp som skjuter på. Någon elegant uppvisning gör vi knappast, men ner kommer vi utan missöden. Man får ta det onda med det goda, axlarna är i alla fall inte nedtyngda.

Vallning. Jag har vallningsfria skidor och slipper besväret.

En befrielse på vårturerna; att lätt kunna släcka törsten.

Bireikbakte tronar över Vuojnesluobbala som med svämmande vatten ger färg åt landskapet.

Claes på Bielavallda.

Per på Bielavallda.

Morgon med nysnö i Rapadalen.

Vid lägret intill Låddebakte ser vi de färska björnspåren. Nästa etapp är kort och för oss till ”rovdjurstorget”, där Rapadalen och Sarvesvagge sammanstrålar. Det var där Edvin Nilsson och två andra spårare en vårdag i mitten av 1960-talet såg stämplarna efter alla fyra stora rovdjur: björn, varg, järv och lo. Därav namnet. En heligare plats i den svenska naturen finns knappast. Så uppseendeväckande därför, att man här uppfört en modern bevakarstuga, med grandios utsikt genom Rapadalen. Respektlöst tycker vi. Kunde inte nationalparkens förvaltare hitta ett mer diskret ställe för sitt ”arbetspörte”, än Sareks hjärtpunkt?

Finns det något tungt vägande skäl varför en bevakarstuga måste ligga i ”rovdjurstorget”, Sveriges heligaste natur och både nationalpark och världsarv.

Vi skålar för Sarek.

Bielloriehppe reser sig högt över Rapadalen.

Även en sten är ett inspirerande motiv. Rapadalen.

Bielloriehppe är en massiv klippfästning.

Lägret vid ”rovdjurstorget”. Låddebakte 

Trots att stugan ger oss negativa vibrationer stannar vi en natt i omgivningen för att insupa den magnifika naturen i Rapadalen. I strålande väder äter vi frystorkat och skålar med en färdknäpp för Sareks nationalpark. Mathållningen består av två paket frystorkat per person och dag, en till lunch och en till middag. Man behöver många extrakalorier på färder av det här slaget. I Sarvesvagge blåser det upp nästa dag. Nära dalens vattendelare stannar vi för ett nytt läger där älven rinner öppen en kort sträcka och vattenförsörjningen därmed är säkrad. Vinden tilltar och vi måste bygga skyddsmurar av snöblock. Tursamt nog blåser det från öster vilket ger oss medvind genom resten av Sarvesvagge. På grund av vädret och den dåliga sikten ändrar vi rutten. Helst hade vi velat skida genom Njoatsosvagge, men ställer istället kosan mot Padjelantaleden och stugorna vid Tarraluoppal, som vi når efter den längsta etappen hittills. Känns gott att stänga vädret ute när vi är framme.

In i Sarvesvagge. Nåite i bakgrunden.

Hård vind i lägret i Sarvesvagge.

På väg mot Tarraluoppal.

Resten av färden blir inte alls som vi hade önskat. Vinden fortsätter, molnen hänger lågt och värmen gör att snön mjuknar. Dessbättre kan vi följa gamla skoterspår som är ganska hårda, och lä får vi där Tarraälven rinner genom en långsträckt ravin, innan vi kommer fram till backarna ned mot Såmmarlappa. Därnere går älven mestadels öppen, och vi letar idogt efter snöbryggor för att korsa vattendraget av och till för att hitta den mest vägvinnande spårningen. Trötta når vi stugan i Såmmarlappa, och dagen efter fortsätter vi längs den öppna älven som blir allt bredare. På några ställen tvingar den oss att vada med skidor och pulka, vilket går förbluffande enkelt eftersom vattenståndet är extremt lågt. En natt stannar vi i Tarrekaisestugan, och i bättre väder kommer vi sedan till Njunjesstugan för färdens sista övernattning. Därifrån har vi räknat med skoterspår hela vägen till Kvikkjokk. Vi följer detta på södra sidan av Tarraälven dit vi kommer via bron utanför stugan. Dock slutar skoterspåret vid en brusande fors några kilometer nedströms. Spåret syns på andra, norra, sidan om älven. 

Första vadet.

Sjön Tarraure med Tarrekaise i skyn.

Vi är med andra ord lurade av skoterspåret, men bestämmer oss för att fortsätta på den sida där vi är. Förhoppningsvis ligger Kvikkjokksdeltat med is som tillåter en överfart. Vidare framåt får vi spåra i grötliknande och knädjup snö, snirkla genom snårig skog och korsa små raviner med biflöden till den stora älven. Hur det känns med pulkan på släp, säger sig självt. Genom tungt slit kommer vi sakta in i ett ingenmansland där få människor brukar röra sig. Tarraälven rinner i denna del genom en utdragen och klippig kanjon. Trots ansträngningen och svetten, tillåter jag mig njuta av den vilda naturen, med älvklyftan och den maffiga toppen Gasskajvo som bakgrund. Tiden går och vi förflyttar oss bara en kilometer i timmen. Senare upptäcker vi förfärat att älven är öppen även i Kvikkjokksdeltat. Inget alternativ. Utmattade och med dyngsura pjäxor tvingas vi mala på nedanför berget Nammasj och ut på sjön Sakkat som till all lycka ligger med tjock och bärig is. Efter 14 timmar är vi framme i Kvikkjokk. Snötäcket i byn är obefintligt och vi lämnar pulkorna vid älven för att stappla upp till fjällstationen, där man genom ett mobilsamtal förberett vår ankomst med öl på rummet. Så slutar detta drama med välförtjänt sömn. 

Vad över Tarraälven.

En av skogssjöarna söder om Tarrälven.

Kämpig terräng.

Vildmarksnatur med Tarraälven, urskog och fjället Gasskajvo. 

Turens erfarenheter kan nu summeras och vi konstaterar med tillfredsställelse att vi lyckades ta oss genom Sarek och Tarradalen under vårens oberäknelig brytningstid. Både lugna dagar och krävande strapatser har vi varit med om. Att gå i klinch med den nyckfulla fjällnaturen under gidda kan vara en kamp, men är också en alldeles underbar och unik naturupplevelse.

Några ord om fotoutrustningen

Som ambassadör för Olympus valde jag förstås att ta med deras premiumkamera O-M1 Mark II med mitt favoritobjektiv 12-100 mm/f4. Dessutom hade jag med det långa teleobjektivet 300 mm/f4 med telekonverter 1,4X ifall en björn eller järv dök upp. Plus ett litet stativ, Sirui T-025X. För att känna mig trygg med elförsörjningen i ett kallt klimat hade jag med fyra extrabatterier plus en Powerbank. Prylarna låg i vattentäta fodral. Genom att vara noggrann med att stänga av kameran efter varje fotografering blev förbrukningen dessbättre mindre än jag trodde, och jag klarade faktiskt hela turen på bara ett batteri. Till den saken hör att vinterfjället, hårddraget sagt, inte erbjuder lika många motiv som sommarfjällen, och därför blir antalet exponeringar inom genren landskap färre än normalt på fjällturer.

För mina snapshots hade jag Olympus läckra och stryktåliga undervattenskamera TG-5. Den hade jag ständig i byxfickan vilken var en stor fördel och jag kunde därför fånga situationer som man annars missar. Huvudkameran låg nämligen i pulkan under skidåkningen. Jag är mycket nöjd med lilla TG-5, som levererar fantastiskt bra bildfiler.

Jag och min pulka.

Friluftsutrustningen

Jag hade en kanadensisk Parispulka modell Expedition (gjord för Nordpolenfarare). De andra hade norska Fjellpulkan. Min är lång men tillverkad av plast som en barnpulka och därför mycket lätt, ca 2,5 kg, att jämföra med Fjellpulkan i glasfiber drygt 7 kg. Dock saknar min ett kapell (som Fjellpulkan har), och även ett fäste för för skaklarna (när den köps). Jag har limmat och skruvat fast två aluminiumklossar som har spännband för skakeln och detta fungerade utmärkt. På pulkan och fastspänt med elastiska spindelremmar, lade jag en utrangerad ryggsäck modell större, Klättermusen Granit (120 liter). I den stoppades de voluminösa sakerna som tält, sovsäck, dunjacka och extrakläder. Dessutom hade jag två stora bagpåsar på pulkan, en Sea to Summit för provianten och en IKEA-påse med dragkedja för diverse stryktåliga ting som tältpinnarna för snö, hopfällbar spade av aluminium, stighudar, köket plus bränsleflaskor, sked och kåsa, vattenflaskor (Sea to Summit 6 liter) mm. 

Om pulka är att föredra framför en tung tung ryggsäck med all utrustning, tål att diskuteras. Jag har under åren växlat uppfattning. Nästa gång ska jag pröva hur lätt packningen kan bli med allt i en ryggsäck under en Sarektur på skidor. De krävande förhållandena och säkerhetsaspekten måste avvägas vid valet av utrustning.

Vi hade två kök, ett bensin (Primus Omnifuel) och ett Primus gaskök till vilket vi tog med de nya köldtåliga gasbehållarna. Turen visade att bensinköket ger snabbast uppkok (knappt 1,5 liter bensin gick åt), men det har sina risker om man ska koka inne i tältets absider. Förvärmningen av brännaren sänder ut flammor som kan fånga tältväven vilket vore en katastrof. De nya gasbehållarna gjorde inget imponerande intryck. Man kan lika gärna inledningsvis placera en normal gasbehållare i kastrullen man värmer vattnet i, för att få upp effekten. 

Vi hade två tält: ett Hillebergs Saivon som är ett stort, stormsäkert och tungt kupoltält med gott om plats för två personer. Det andra var ett Fjällräven tunneltält Abisko Shape med stor absid. I detta låg en av oss. Min sovsäck var en amerikansk Feathered Friends med 2,5 kg dun och under den hade jag ett ThermaRest Ridge liggunderlag plus en lätt lutmadrass av märket Sea to Summit (utan isolerande fyllning, borde dock haft en sådan modell för bättre sovkomfort). Dunjackan var en gammal Haglöfsmodell utan huva.

Mina skidor var norska Åsnes modell Roald Amundsen, med ett fjälligt parti på glidytan under trampet. Jag tycker ändå man behöver valla för klabbföre, t ex Silver Swix, som jag hade glömt! För övrigt lossnade stålkanten på ena skidan under våra vad. Pjäxorna var Crispi Stetind som är avsedd för Rottefellabindningen. Utmärkta trotjänare. Ovanpå dem stadiga damasker av märket Sea to Summit. Stavarna var hopskjutbara Black Diamond med extra stor och löstagbar truga.

Mestadels åkte jag skidor i en gammal tunn och lätt tröja från Haglöfs. Under den hade jag en skjorta och en undertröja av laminoull. Skidbyxorna var av märket Haglöfs, med två fickor med dragkedja på varje ben (stängda slipper man få in i snö i fickan ifall man vurpar, en liten viktig detalj), och dessutom finns dragkedjor utefter låren för ventilation samt en slags inre damask vid fotänden som sluter till om pjäxan – för att hålla undan snön. Långkalsingarna var från norska Aclima och gjorda av nätvirkad ull. Utmärkt, både varmt och ventilerande. Till jacka föredrar jag en utgången poplinmodell från Haglöfs (goretexjackor är för svettiga under skidåkning) men hade också med mig Haglöfs lätta regnställ LIM i GoreTex, utifall att…

Mathållningen bestod av Weetebix med mjölk och honung till frukost, en frystorkad rätt till lunch (flera olika sorter, norska Real blev vår favorit), och ännu en frystorkad till middag. Därutöver hårt bröd plus pålägg, några Varma Koppen-soppor i reserv samt te och kaffe och kex. Min färdknäpp bestod av Nikka From the Barrel (51 %, rationellt och synnerligen smakrikt).

Serra de Tramuntana och i fjärran den högsta toppen Puig Major.

Är det en exotisk vildmark i tjotaheiti som visar sig? Vi ser ett starkt kuperat landskap med skogstäckta branter och höga bergväggar. Som betingad reflex bubblar de upp, de vanliga orden om allt storslaget och vackert. Något annat kan man inte säga, men miljön är också annorlunda. Genom att vrida huvudet ett halvt varv framträder Medelhavets väldiga vidd med dess ljuvliga färgskala. Och när vi gått vidare till Cami de S` Axiduc, ”ärkehertigens panoramaväg”, fram till en bergskant där man kan glutta ned i hiskeliga djup rakt under fötterna, ser vi också en befolkad bygd med byn som heter Deia, och spridda hus insprängda i skogen på den smala remsan av något plattare land mellan berget och kustklinten.

Flygvy mot Deia.

På väg mot Deia.

Mallorca, semesterparadiset, playornas förlovade rike, skakar om våra föreställningar på flera plan. Naturen är mäktigare, terrängen tuffare och vädret kallare än man kan tro. Det senare gäller åtminstone denna dag i början av november, när vi är här för att följa GR 221 (GR betyder Grand Recorregut), en berömd vandringsled som genomkorsar den nio mil långa bergskedjan, Serra de Tramuntana på öns nordvästra del. Området är inskrivet som världsarv. Idag blåser styv kuling och Medelhavet fradgar med sina bränningar. Vi har valt denna årstid för att slippa högsäsongen då horder med folk drar ut på stigarna och hotellen är överbefolkade. Mallorca har gjort sig ett namn som vandrarparadis – också. Varför förstår vi redan, men äventyret började lite märkligt.  

Solnedgång bakom massivet Mala de Son Pacs.

Valldemossa.

I morse startade vi i staden Valldemossa. Hela leden tar ungefär 8 dagar om man utgår från Port dÁndratx, längre västerut. Vi behöver fem till ändpunkten i Pollenca. Inklämd mellan bergen är Valldemossa en gemytlig ort. Vi letade upp stället där leden fortsätter österut, vilket inte var lätt. Kanske fick vi en förklaring i stadens turistkontor. Informatören pekade på en karta och sa att man måste följa den sträckning av leden som ligger på allmän mark. Det finns nämligen två alternativ upp till ”ärkehertigens panoramaväg”, men där vi vill gå är ägorna privata. Man måste begära tillstånd fem dagar i förväg. Det finns en vakt vid entrén, tillade han. Om detta hade vi ingen aning och lämnade turistinformationen överraskade och molokna. 

Olivträd i Valldemossa.

Eftersom vårt önskade vägval var intressantast gick vi upp till vaktkuren där situationen klarnade. Vakten berättade att marken ägs av en organisation, Muntanya del Voltor, som vill förvalta naturen på ett skonsamt sätt och samtidigt erbjuda fina naturupplevelser. Slitaget har blivit stort, sa han, därför kontrollerar vi antalet besökare. 1872 köptes marken av österrikiska ärkehertigen Ludwig Salvador som var sann naturvårdspionjär; han stoppade bland annat den massiva skogsavverkningen som pågick. Mannen i kuren fortsatte: det är få vandrare anmälda idag. Vi gör ett undantag för er. Tack och lov tänkte vi och stegade uppför den allt brantare stigen, gick in i skogen med aleppotall, stenek och spridda olivträd. Vi skulle stiga 400 meter till den övre och skogsfria delen av berget Puig Caragoli, genom en parkliknande natur med god genomsikt mellan träden, enormt stenig mark och obetydlig undervegetation. En ansträngande sträcka, enligt guideboken.

Den branta nedstigningen från ”ärkehetertigens panoramaväg”.

Sa Forada.

Efter uppförsbacken går vi ensamma på ”ärkehertigens panoramaväg”, över öppen fjällterräng längs bergets stup med magnifika vyer mot både berg och hav. Öns högsta topp Puig Major 1447 meter, tronar långt bort som en hög pyramid man vill komma nära. Kustklinten har dramatiska klippor och vyerna tar andan ur oss, men den hårda blåsten känns kall. Kanske är det därför vi missar en tvär kurva där GR 221 mot all förmodan leder ned i det hissnande stupet. Förvillande många småstigar har trampats upp mellan de knähöga buskagen och i gräsvegetationen. Längre fram tvingar stupet oss att vända tillbaka en kort bit för att återfinna leden och sedan fortsätta nedför den pulshöjande stigen. Inledningsvis går vi på en ytterst smal och ändå trädbevuxen klipphylla nedanför bergväggens översta kant, med det sugande djup nära inpå. Mellan träden blänker Medelhavet och i flygperspektiv syns den klippiga udden Sa Forada som har ett hål genom berget. Serpentinsvängar leder oss sedan vidare nedåt, från hylla till hylla och dessa blir allt bredare och får allt tätare skog och därefter, nedanför det värsta stupet, fortsätter stigen på brant sluttande skogsmark som till slut lugnar ned sig vid stensatta terrasser med urgamla olivträd. Wow, vilken uvertyr.

Tät skog före Deia.

Framme i Deia.

I Deia checkar vi in på ett redan bokat hotell. Efter varje etapp väntar en förbeställd inkvartering vilket visar sig vara onödigt så här års. Lediga rum finns det gott om. Nu börjar vi fatta att det här är en ovanlig långvandring. Under dagarna går man upp till den krävande bergsmiljön, och på kvällen lever man vanligt turistliv i det klimat på lägre höjdnivå som hör Mallorca till. Man duschar, äter gott och frotterar sig med andra människor som älskar ön. Med sådant upplägg blir ryggsäcken lätt. Deia klänger i sluttningen som en alpby en bit innanför kusten. Vi får veta att platsen är en favorit för många artister och konstnärer. Förmodligen för att byborna inte vill ha hit den stora massturismen och därför bevarat byns vackra och orörda karaktär, ett faktum som ger oss ännu en intressant aspekt på turen. Längs GR 221 växlar man mellan det genuina Mallorca, och det turistiska.

Vi letar efter leden i Deia.

Semesterminnen.

”Dry Stone Route”.

Nästa etapp bjuder på vänligare förhållanden. Men först ska vi hitta platsen där leden lämnar Deia. Kartan är inte tydlig, skyltningen ojämn. Vi följer ett par beslutsamma vandrare som dock inte vet mer än vi. Efter lite hattande hit och dit hittar vi den undangömda skylten som pekar vartåt man ska gå. Längre fram passerar stigen tjusiga olivlundar och man häpnar över trädens groteska stammar. De kan vara gamla, uppåt 1500 år. Olivträdet uppfattas som en symbol för fred och odödlighet. I mina ögon är de bildsköna på det sätt som bara ärrade gamla varelser kan vara. Jag fotograferar som en tok, det ena säregna trädet efter det andra. Det finns tio tusentals olivlundar på Mallorca!

De älskvärda olivträden.

Blåsten har mojnat, vi är närmare havet nu, går i shorts och möter många vandrare. Terrängen sluttar på bergens fot där stigen följer stenlagda terrasser som anlagts sedan årtusenden. Dessa kallmurade stensättningar utan bindande murbruk finns det myriader av i dessa berg. Det har gett GR 221 dess internationella namn, ”Dry Stone Route”. Bergskedjan består av kalksten som gör klipporna ljusa som snö. Ur denna berggrund har man knackat blocken till murarna. För cirka 20 miljoner år sedan lyftes Serra de Tramuntana upp som väldiga landsjok, horstar. Kalkstenen utsätts för kemisk vittring av regnvatten vilket skapar karstfenomen som grottor och droppstenar.

En hund kikar på vandrarna.

Men katter är vanligare än hundar.

Åsnor är packdjur man använt i alla tider.

Port de Soller.

Spårvagnen till Soller.

Port de Soller ligger vackert vid en inskuren vik omringad av höga berg; en turistpärla med sin playa kantad av hotell. Där stannar vi för natten. Eftermiddagssolen skiner starkt men temperaturen är sval och playalivet ganska lojt. Ingen badar. Nästa etapp börjar med en åktur på gamla spårvagnen till huvudorten Soller, där vi vandrar som bergsluffare genom stadens gränder. Skyltningen är bra nu. Förbi apelsinodlingar i Sollers utkant tar vi oss upp till den häftiga klippravinen Barranc de Biniaraix där leden, kantad av skyhöga bergväggar, följer en stensatt gammal färdväg som ännu högre upp smalnar till en stig omgiven av toppiga klippor. Åtta hundra meters stigning blir det upp till passet, från Soller räknat. Utsikten är nog fenomenal, men vi fångas av molnen. Har vi valt fel årstid eller är det bara oflyt? Veckan innan visade rapporterna 25 graders värme på Mallorca. Tur att man är nordbo, tänker vi och travar på, ned i den breda dalen på andra sidan passet där solen dessbättre bryter igenom. 

Bergsida med droppstenar i Barranc de Biniaraix.

Dalen med flodfåran Torrent de Binimorat.

Penya des Migdla, 961 meter över havet.

Efter en ganska jobbig promenad står vi vid sjön, eller rättare sagt vattenmagasinet Cuber mitt i bergvärlden och kollar tidtabellen för bussen som ska ta oss till Caimari. Landsvägen passerar här, ett populärt stråk för cyklister som det verkar. Två timmar har vi ingen lust att vänta även om ett par grågamar seglar förbi.  Vi ringer efter taxi som tar oss över till andra sidan bergskedjan, till ett förbokat bed and breakfast. Inkvarteringen känns först felvald, men visar sig bjuda på det mest genuina Mallorcalivet vi får uppleva. I stan hittar vi en bar där några lokala män är enda gästerna. Några turister ser vi inte alls. 

Stenekar i de ljusa klipporna. 

Tall mot berg.

En taxi återför oss nästa dag till sjön Cuber där vandringen fortsätter, först längs en lång vattenkanal byggd av betong. Längre fram slingrar stigen genom ödslig ekskog som med stigande höjd ersätts av tallar och slutligen öppen mark. Etappen når ledens högsta punkt, passet Coll des Prat, 1205 meter, placerat nedanför öns näst högsta berg Puig Massanella, 1382 meter. Åter otur, dimman lägger sig, men på andra sidan öppnas sikten när vi passerar en lämning efter Mallorcas maffigaste snöhus. Förr samlade så kallade nevaters (snömän) bergens vintersnö i stensatta och djupa markgropar som hade en överbyggnad. Snön sparades till sommaren då den bars ned till byarna och blev till kylskåp. Efter denna märkliga stengrop återstår en oerhört brant nedstigning till klostret Lluc. 

Ett ödsligt område mitt i ekskogen.

I bakgrunden Puig Tossals.

Vy mot slättlandet i den låglänta dominerande delen av Mallorca.

Lämningen efter ett snöhus.

Klostret i Lluc.

Den pampiga klosterbyggnaden innehåller även ett hotell. Nästa dag, den sista, går vi vidare upp genom ekskogarna, över en bergsrygg för att sedan fortsätta på långsträckta nedförslut mot Pollenca. Leden kommer in i en bred skogstäckt dalsänka alltjämnt omgiven av bergsryggarna, och längre fram vandrar vi genom mer befolkade trakter fram till staden där vi tar bussen till turisthålan Puerto Pollenca, vår sista inkvartering. I hamnen med alla dess lyxbåtar kan jag inte undgå en reflektion. Mallis har aldrig funnits på min bucketlist. Men fördomar ska övervinnas. Nu vet jag bättre och återvänder hellre än gärna. Serra de Tramuntana är en alldeles egen bergvärld, med ovanligt ljusa klippväggar som är mörkprickade av små bergsekar i sprickor och skrevor; en landskapsbild jag aldrig tidigare sett. De många spåren efter människors liv i bergen har också gett ett stort mervärde. Och dessutom, jag har njutit av den växling mellan strapatser och komfort som GR 221 erbjuder vandraren.

Sista dagen nedanför El Maleto.

Puig Massot.

Pollenca.

MIN UTRUSTNING

På fötterna låga trailskor Haglöfs. Lätt ryggsäck Haglöfs Strive 50 l. Termos som fylls varje morgon. Liten låda för mackor. Extra underkläder. Extra gympadojor (onödigt). Delbara trekkingbyxor Fjällräven, kan bli shorts. Badbyxor (kom aldrig till användning, tyvärr). Regnplagg. Lätt dunjacka Haglöfs. Vindjacka Haglöfs. Dagbok, guidebok och kartor. Batteriladdare. Pannlampa Black Diamond. Mobilen Samsung Galaxy. Kikare Swarovski Pocket Mountain 8×25. Kamera Olympus E-M1 Mark II med zoom 12-100 mm, plus vidvinkelzoom 7-14 mm. Tre extrabatterier. Litet stativ Sirui T-025X. Allt som allt ca 10 kg.

 Lite från Palma.