och glädjen med en husbil.

Vintern kom av sig. Inget var sig likt. Vi tänkte sticka till Cypern i mitten av mars, hustrun och jag. Ville vandra i bergen, vi hade aldrig varit där. Snöbristen hemma hade väckt en ny sorts längtan denna årstid, men den kinesiska pandemin kom emellan och resor till Medelhavsön förbjöds. Vad kunde vi göra istället? 

Hastigt förvandlas världen till kaos och myndigheterna uppmanar varenda mänska att gå i karantän. Vi tar saken på allvar. Har inget alternativ. Att resa individuellt är plötsligt mer solidariskt än kollektiva transporter. Då slår det mig att bästa platsen för vår karantän måste vara husbilen. I den kan vi bunkra förnödenheter för flera dagar och ge oss ut på en roadtrip som bryter isoleringen utan att vi kommer nära andra personer. Betala bränslet kan man göra med sitt kort vid pumparna. Och om vi dessutom kör till ödsliga naturområden där man kan sträcka på benen utan att möta någon – det vill säga vandra – borde smittorisken vara minimal.

Sålunda ger vi oss iväg på en karantän-resa med husbilen. Det här är berättelsen om denna sightseeing i skuggan av corona. Under resans gång pendlar vårt stämningsläge mellan starka naturupplevelser och de overkliga intryck som en påtvingad ödslighet och inte minst det repetitiva pratet i bilradion frambringar. Efter ett tag stänger vi av. Den abstrakta hotbilden har blivit en snackis för de snacksaliga, men landskapet vi färdas i ser ut som det brukar. Dock, den sparsamma biltrafiken skapar en märklig olust. Vi kastas mellan äkta oro och glädjen som synen av den svenska naturen påbjuder när ljuset vänder åter i vårens tid. En konstig resa blir det.

Sjöns ymniga förekomst av vattenväxter lär vara det som lockar svanarna.

Första destinationen är sjön Tysslingen, en mil väster om Örebro. Den är känd för ansamlingen av flyttande sångsvanar. Vi kör till norra sjöänden i gråväder och möter ett vitt hav av kacklande storfåglar ute på fältet. Svanarna delar platsen med många gäss, och i luften flyger rastlösa flockar. Grågäss, prutgäss, kanadagäss beblandar sig med de änglalika långhalsarna. En äldre dam och känd ornitolog i trakten, räknar antalet individer varje morgon. Hon står vid ett plankskydd och kan på nödvändigt personligt avstånd till oss, berätta hur det ligger till.

Dag II 18 mars

Tretusentvåhundra sångsvanar trotsar regnet när vi tidigt nästa dag går upp för att titta på härligheten. Även ett par mindre sångsvanar gömmer sig i hopen av de stora. De är svårupptäckta men trevliga att se och jag gläder mig åt diset. Som fotograf är man ofta lite eljest. Tjong. Solen bryter igenom en kort stund. Läckert men temperaturen är kall. Efter ett par timmars skådande sätter vi oss i det rullande huset och öser på med värme. 

Körningen går till Garphyttans nationalpark för lunch. Ödsligheten längs vägen tycks ovanlig och det är folktomt i nationalparkens picknick-natur. Innan skaffningen går vi upp till områdets utsiktspunkt. Garphyttan är en paradox till nationalpark, bildad 1909 mest för att staten ägde marken och för att en dåtida domänjägmästare tyckte det var vackert här. Och så är det, ett hamlat kulturlandskap med ädla lövträd och betesmarker som bevarats, allt överdådigt att se i grönska men ändå långt ifrån den typ av storslagen vildmark där begreppet nationalpark föddes i Yellowstone 1872. Hursomhelst Garphyttan blev en av de nio första i Europa och Sverige. Paradoxen är att vi på köpet skyddade en granskog med inplanterade tyska träd, och den naturtypen har nu övergått i urskogsfasen ety all skog i en nationalpark av princip inte ska fällas av människans hand. Därvid har uppstått ett regelrätt plockepinn som utmanar. Utsikten från Svensbodaberget mot Kilsbergens östra brant är i alla fall värt den mödosamma stigen. Parkens pastorala partier bidar mer sin tid. Lövträdens stammar står kaxigt nakna och utstrålar en explosiv förväntan.

Ett ödehus vid Tysslingen.

Urskogen i Garphyttan.

Vårt mål för dagen är Sydsveriges mest okända nationalpark Tresticklan, bildad 1996. Den ligger långt i väster, i Dalslands gränstrakter mot Norge, i en del av landet där bara få brukar röra sig. Från orten Dals-Ed kör vi norrut genom storskogens suckande djup. Atmosfären känns sällsynt ödestyngd. Var är vi? Molntäcket har spruckit upp och solen skiner men landskapet utstrålar en stämning som vi sällan upplevt i Sverige. Mil efter mil rullar vi på utan att möta någon annan trafik och vi ser nästan inga bosättningar, men barrskogen kring vägen verkar frodas på god bonitet. Denna bördiga ödemark förmedlar ett annat intryck än Norrlands karga vidder, med dess magra skogar av pinnträd. Dalslands glesbygd tycks i dagens situation vara ett övergivet område och mer bortglömt än de ödemarker i norr där man inte förväntar sig annat liv än det man ser. Har vi drabbats av ett coronaspöke?

Några hus passeras och slutligen kommer vi fram till avtaget mot nationalparken. En tjälskjuten och smal skogsbilväg leder oss till en enslig vändplats i storskogens inre. Där förkunnar en skylt att här börjar ett av landets trettio mest exklusivt utvalda naturområden – en nationalpark med andra ord. Kall natt.

Svennetjärnen i Tresticklans nationalpark.

Dag III 19 mars

Den krispigt klara gryningen sätter fart på vårkänslorna. Vi går upp före ljuset och hör pärlugglan ropa på håll medan en spillkråka klonkande flyger förbi. Tursäcken fylls med termoskaffe och mackor och sen går vi iväg, på en väl preparerad stig upp och ned över en avlång höjdrygg med kalt berg och ned i en lika långsträckt sprickdal med en del myrmark. Glest genomskinlig tallskog breder ut sig i alla riktningar. Träden är anmärkningsvärt jämnstora och jämngamla därför att de växt upp efter en stor skogsbrand i mitten av 1800-talet. Ett drygt trettiotal tjärnar ger liv åt nationalparkens dragspelstopografi. Tresticklan liknar på flera sätt de andra två nationalparkerna i det Sydsvenska sprickdalslandskap, Tiveden och Tyresta. Fast alla tre börjar på T och består av liknande natur är de ändå subtilt olika. I Tresticklan märks karaktärsdraget främst genom de parallella och långsträckta, nordsydliga höjdryggarna och de långsmala vattensamlingarna i dälderna mellan dem. Vi tar oss in till hjärtat av detta landets största vildmarksområde söder om fjällen och på väg tillbaka möter vi mot alla odds en äldre man. En annan självutnämnd upptäcktsresande i dessa dagar, undrar vi. Ännu en coronaflykting, kanske?

Bron över Stora Tresticklan.

Skogen i Tresticklan har sällan grova träd. Den allestädes närvarande genomsikten är ett karaktärsdrag.

Nästa etappmål i vår improviserade färdplan heter Bohuslän. Vi kör tillbaka mot Dals-Ed men viker huxflux in på en annan väg som plötsligt dyker upp och som pekar mot nationalparkens södra del. Under en riktig roadtrip ska man vara öppen för alla möjliga färdriktningar. Nu hamnar vi mot förmodan på en smal grusig förbindelse som leder genom skogsbrukets marker. Härjade hyggen och väldiga vedupplag passeras, men till sist kommer vi till den skyddade skogens ingenmansland. Där stryker vägen intill Tresticklans nationalpark. Någon entré har inte anlagts, men en stig leder in i skogen, längs en överraskande djup bäckravin. Via den kommer vi till Heråtjärnet som omges av uppstickande höjder som kittlar fantasin. Terrängen häromkring ser ut som en vild pälsjägarmark och kanske hade Orre-Bryngel vägarna förbi. Han var en legendarisk färdman i Tresticklans skogar. Bryngel Halvardsson var född 1798 och som vuxen gick han klädd i rock och knäbyxor gjorda av getskinn och med pälshåret vänt utåt, och på huvet hade han en mössa av lomskinn. Han verkar ha sett ut och levt som en svensk David Crockett. Kul tanke, men vi känner oss för närvarande mer besläktade med Robert Pirsig, amerikanen som skrev boken ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”. Läs den!

Hygge söder om Tresticklan, knappast ett miljövänligt skogsbruk.

Heråtjärnet illustrerar nationalparkens pälsjärgarland.

Efter denna geografiska abrovinkel fortsätter vi resan med husbilen. Letar oss fram i vårsolens glada sken till Ramsvikslandets naturreservat norr om Smögen. Där har jag varit förr och vill nu återse detta unika klipplandskap där Bohusgraniten vecklar ut sina vågiga hällar ned mot Skageracks böljor. Kustens skönhet är av världsklass och den lättrosa berggrunden göder en taktil lockelse. Man vill gärna smeka den släta ytan som dock är både hård och kall. Efter ett tag kommer vi till Fykan, den välbekanta samlingen med stugor och båthus som är ofta avbildad och så självklart pittoresk där den ligger i sin omgivning, att man som fotograf nästan tappar inspirationen därför att den kreativa utmaningen går upp i rök när allt är serverat. Man kan i stort sett inte misslyckas med kameran. 

Fykan.

Dag IV 20 mars

Kall luft och kalla vindar härskar när vi inleder följande dag med en promenad. Hittills har vi inte sett någon annan mänska vilket verkligen är en ynnest i detta mäkta populära område. Vi tackar årstiden och corona för detta. Som klyschan säger: inget ont som inte har något gott med sig. Över klipporna och de sparsmakade ljunghedarna klättrar vi upp till Sote Bonde och det blir en rejäl vandring, ned i och upp ur branta sprickdalar och genom täta snår.  

Nu måste vi till Smögen för att handla. När vi en stund senare knallar på hamnbryggan i detta under rådande omständigheter ödesmättade semesterparadis, tycks vi ha kommit till en plats som drabbats av neutronbomben, det där otäcka vapnet som dödar allt liv men lämnar byggnader och bilar oskadda. Knappt en människa syns till, inga trutar flyger omkring, ingen båt i rörelse, dödens tystnad råder frånsett en vind som ylar svagt i byarna. Stämningen känns kuslig fast solen skiner med vårens styrka. Nåja, vi möter trots allt några enstaka flanörer som är ute i eget ärende. Och vi köper Smögenröra och bröd i en affär för att sedan dra vidare mot Hornborgasjön.

Möte på rekommenderat avstånd, gäller ej hundar.

Om framtiden vet vi inget!

På en kulle vid fågelsjöns södra ände finns en uppställningsplats för husbilar. Här är vi definitivt inte ensamma. Kullen liknar en marknad för dessa ekipage. Från platsen ser man ned mot strandängarna där tusentals tranor bjuder upp till sitt skådespel. Folk sitter gärna i sin jättebilar och gluttar, och så gör även vi men här vill vi inte stanna för natten. Kanske börjar vi bli folkskygga. Ännu en coronaeffekt? Vi letar upp en tom parkeringsplats på andra sidan reservatets Naturum och förbereder middagen i vår lilla husbils pentry. 

Dag V 21 mars

Nattens temperatur blir 6 minusgrader. Jag går upp ensam före solen och följer dramat. Några andra skådare har dykt upp och oväntat möter jag en bekant, Odd från skridskoklubben. För andra gången under denna resa genomför jag nu en distanserad konversation (den första var med damen vid Tysslingen). Jo, frugan och jag pratar också med varandra, men ändå. Gryningen utvecklas till en storartad upplevelse. Nästan 5000 eleganta tranor flyger in och slår sig ned på strandängarna där de har något mystiskt och högljutt för sig mot fonden av Billingens inramande höjder. Ibland kan skrän faktiskt låta som skön musik. Och synen av dessa högresta, nästan soldatliknande urtidsfåglar som på sitt eget sätt och just vid Hornborgasjön hyllar vårens och hormonernas återkomst, är en av stora händelserna i den svenska naturen. Jag glömmer helt bort omständigheternas karantän men håller mig likväl, som brukligt är när man ska fotografera natur, virus eller inte, så långt som möjligt från andra som också samlats för att se på samma spektakel. 

Efter drygt fyrtio mils färd snett genom Sverige mot sydost kommer vi senare på dagen till Ottenby, vid Ölands södra udde. Vi vill se om våren är i antågande även där. Nja, men coronaeffekten är tydlig. Bara en handfull bilar står på parkeringen. Vi kör tillbaka till lunden och går ut på Schäferiängarna, den plats i Sverige som mest liknar en vidsträckt stäpp. En del gravänder och några skärfläckor vankar i strandlinjen, men fågellivet är på det hela taget återhållet. Så trevligt därför, att vi får se några dovhjortar, tre bockar med rejäla horn som poserar stiligt mot fonden av Östersjöns horisont. I april tappar de sina prydnader som nog är större än någonsin, så här i slutet av mars. Efter en för alla besök i Ottenby, sedvanlig runda vid fyren Långe Jan, kör vi ut på en av tvärvägarna som går över Stora Alvaret och hittar en plats där vi kan ställa vårt hjulburna krypin. Kvällen blir underbar.

I vilda djurs ögon ryms skapelsens villkor…

Vitkindade gäss.

Lands ände vid Ottenby.

Dag VI 22 mars

Inledningsvis denna dag åker vi ned till Ottenby igen. Ser ejdrar, alfåglar plus alförrädare, samt en flock med vitkindad gås och loja sälar som ligger på stenblocken utanför stranden. Radiokanalen som vi åter lyssnar på ältar epidemien om och om igen vilket får oss att fundera över läget. Kanske dags att åka hem nu, innan man stänger Stockholm och stoppar all biltrafik genom staden. Man vet inte vart de politiska besluten barkar hän i dessa märkliga tider. Sagt och gjort, vår rundresa måste avslutas. Vi säger adjö till natursköna Öland och rattar hemåt, på en Europaväg 22 som mellan Kalmar och Norrköping är så tom på bilar att man tänker: något måste ha hänt. Men därefter längs E4, tilltar trafiken successivt och mellan Södertälje och Stockholm tycks råda business as usual en vanlig söndagseftermiddag. Uppriktigt sagt: man vet inte vad man ska tro…

Det här är vår lilla husbil eller snarare campingbil. Jag har samma filosofi när det gäller detta val som valet av kamerautrustning (alla bilderna är gjorda med Olympus E-M1X).”Small is beutiful”. Jag älskar friheten som behändiga saker medger. Marco Polo heter förresten denna modell av Mercedes. Namnet passar oss utmärkt.

Bilden är fotograferad 25 juni 2019 från Rongbuk i Tibet. Monsunen verkar ha kommit av sig när de sista solstrålarna träffar toppen av Mount Everest.

Två dagar efter midsommarafton 2019 lägger sig en färgsprakande skymning över världens högsta berg. Trots att det är monsuntid rodnar himlen i det vackra ljuset och när natten omfamnar denna mäktiga natur känner jag mig lycklig och emotionellt utmattad på samma gång. Jag har haft tur med vädret, inget är givet på denna plats och en stark våg av underbara känslor väller upp inombords. Ögonen grumlas av tårar vilket gör mig sentimental. Stämningen känns laddad fast jag mest stått still under fyra timmar, oavbrutet med kameran redo. Höjden över havet är drygt 5000 meter och syrebristen gör sitt till. Trots god sikt blåser hårda och byiga vindar genom den smala Rongbukdalen. Körare på körare sveper genom den krispigt klara luften. Det är råkallt och jag har bara rört mig inom ett begränsat område, mest för att hitta olika vinklar mot den norra bergväggen nedanför jordklotets högsta punkt. 

Äntligen har jag kommit till den tibetanska sidan av Himalaya. Äntligen har jag sett Mount Everest i det mest intressanta och imponerande perspektivet. Som jag har längtat hit.

På passet Pang La ser man Everest för första gången när man far på vägen från Lhasa till Rongbuk. Denna vy såg även de första pionjärerna på 1920-talet. Världens högsta berg till vänster, dominerar hela panoramat.

Här har jag använt zoomobjektivet 40-150 plus konverter 2X på min Olympuskamera för at få en kikareffekt och komma nära Everest från Pang La. Brännvidden motsvarar 600 mm i fullformat. Till vänster skymtar man världens fjärde högsta berg Lhotse. Vi ser också den skarpa nordostryggen tv om Everest toppkrön, och nordryggen som går ned från denna nordostrygg mot höger ned till det stora snöfältet. Nedanför detta ligger det omtalade Nordpasset som är skymt i bilden.

Detta är serpentinvägen ned från passet Pang La. Man kan numera köra bil ända fram till Everest Base Camp på tibetanska sidan.

Världens högsta berg heter Chomolungma på tibetanska vilket kan översättas till ”gudomlighetens moder”. Dess höjd är 8848 meter över havet, slutgiltigt fastslagen av Indien och Kina så sent som 2010. Främst har toppen blivit världsberömd under sitt internationella namn Mount Everest, som är en hyllning till det indiska lantmäteriets brittiska chef i mitten på 1800-talet. Mängder av klättrare och vandrare runt om i världen vill komma hit och vistas nära eller på berget. Toppen har en gudomlig karisma som påverkar alla som älskar bergsnatur. För de som lever permanent i omgivningen är hela massivet en konkret helgedom som de regelbundet dyrkar i form av olika ceremonier. Tibetaner, sherpas och deras rikt andliga kultur förgyller intrycken vi alla får i denna magnifika miljö. 

Här följer en svit bilder som visar Everest under eftermiddagen och i solnedgången. I denna syns i förgrunden smältvattenälven som kommer från Rongbukglaciären.

Vår hållning till Everest varierar dock. Bergsklättrare ser toppen som en helig gral man helst vill erövra. Att ta sig upp till högsta punkten är en livsfarlig utmaning och den ultimata prestationen för devota bergsklättrare. Varför man vill försöka är en personlig fråga. ”Bara för att det finns där”, är det klassiska svaret från pionjären George Mallory 1923. Vad han egentligen menade är mer begripligt än det låter. Som pionjär ägde han privilegiet att vara ute i mänsklighetens tjänst. Berget fanns där och var okänt för resten av världen. Det behövde införlivas i människans kunskaper om jorden, det behövde karteras och bestigas. 

Numera är klättringen enbart en egocentrisk aktivitet. En drivkraft kan vara att man är nyfiken på topografin och utsikten, men även prestige och prestationshunger driver bestigarna. Man vill bevisa sin förmåga att komma upp, både för sig själv och omgivningen. Vår tids guidade turer till toppen har blivit en omfattande kommers som många bergsälskare runt om i världen anser skända denna heliga natur. Everest lockar dessutom fram ett dåligt omdöme hos mången klättrare. Dödsfallen är åtskilliga och liken lämnas kvar uppe på berget därför att riskerna är för stora att ta ned kropparna, men faktum är också att över 6000 människor till dags dato har stått däruppe på högsta punkten och sedan kommit levande ner igen. Att de som bestigit Everest numera blivit så många har dock raderat allmänintresset för deras bravader. De flesta är okända namn. Ändå måste man imponeras av deras bedrifter. 

Här står jag på Kala Pattar 1972 och Rolf Bardon tog bilden. Everest är den svarta pyramiden uppe till höger. Denna stund glömmer jag aldrig.

Flertalet beundrare som kommer till Everest nöjer sig med att titta på härligheten. De har en enklare och mer oklanderlig strävan, man vill gå till bergets fot. Vandringen dit innebär betydligt mindre risker än en bestigning, men bör för den sakens skull inte underskattas som prestation. Som vandrare låter man sig hellre förtrollas av Everest på distans. Alla på dessa höjder berörs dock av den syrefattiga luften. Sherpas insatser som guider och bärare är i de flesta fall en förutsättning för ett framgångsrikt besök, oavsett vad man vill göra vid eller på Chomolungma.

I tonåren började jag läsa nästan allt om Everest och blev på avstånd förälskad i berget och dess alpina historia. Den extrema höjden och det majestätiska utseendet särskilt från norr, liksom alla dramatiska berättelser som klätterexpeditionerna levererade, berörde mig så djupt att jag längtade och längtade. 22 år gammal fann jag lyckan och kunde förverkliga drömmen om detta magiska berg. Jag vandrade till Everest med en klasskamrat som jag höll kontakten med, Rolf Bardon. Året var 1972 och äventyret vi upplevde tillsammans är fortfarande starkt i mitt minne. 

1972 bodde vi hos denna sherpafamilj i en av byarna mellan Lukla och Namche Bazar. Det som förvånade oss var den nakna eldstaden utan skorsten och placerad mitt i rummet på övre våningen i detta stenhus. Röken slingrade ut mellan skifferpannorna på taket, men det var mycket sot i rummet. Bottenvåningen var husrum för deras djur, främst jakar.

Vi bodde också hos Dawa Tensing. Han var en gammal legendarisk sherpaguide som deltog redan i den brittiska expeditionen 1924 då George Mallory försvann. 1972 bodde han i Pangboche och han dog 1988 i hög ålder.

På den tiden var Tibet stängt för utlänningar och den kinesiska kulturrevolutionen pågick som värst vilket medförde stor förödelse, bland annat sargades det gamla klostret i Rongbuk norr om Everest. Nepal var emellertid öppet för trekking och vi började vandringen vid den berömda flygplatsen i Lukla som hade byggts 1964 under överinseende av Edmund Hillary som tillsammans med Norgay Tensing hade genomfört förstabestigningen på Everest 1953. Trekking hade som turistnäring i Nepal startat 1968, fyra år före vår ankomst. Redan efter kort tid vandrade årligen mellan 1000 och 2000 främlingar mot Everest, men alla nådde inte fram till foten eftersom den höga höjden över havet tvingade många att vända. Idag är det ungefär 100 000 vandrare per år som försöker komma fram på den nepalesiska sidan av Everest, men nästan allt kring berget är annorlunda nu än då vi var där 1972. 

Namche Bazar på höjden cirka 3700 meter över havet, är huvudorten för sherpafolket. Bilden är från 1972 då byn bestod av ett begränsat antal stenhus.

En sherpakvinna jag fotograferade 1974 med Leicaflex och Kodachrome 25.

Under vandringen 1972 bodde vi hemma hos gästvänliga sherpafamiljer eftersom det inte fanns några lodger för vandrarna. Folket i byarna var nyfikna på oss då det var relativt få vandrare som dök upp. Huvudorten Namche Bazar var en liten samling stenhus placerade i en dalgryta som vi passerade. Två dygn därefter och högre upp, dvs fredagen 17 mars, lämnade vi de ödsliga stenladorna vid sommarbosättningen Dingboche, för att därifrån gå sista etappen till Everest. Med frystorkad svensk mat i våra ryggsäckar som också var lastade med ved och kvistar, gick vi helt ensamma på stigen upp till det karga landskapet vid Gorak Shep där det fanns ett par primitiva stenhus att övernatta i. Vandringen längs Khumbuglaciären flankerades av gigantiska fjälltoppar och kändes utomjordisk. Någon lika storslagen, uppslukande och skrämmande natur hade vi aldrig sett. En del moln dök upp och snö började falla. Som de mest ensamma människorna på planeten tog vi skydd inne i den dragiga och iskalla stenhyddan vid the Lake Camp, som Gorak Shep kallades då. En svag eld höll oss vid liv och värmde vårt vatten.

Morgonen därpå vaknade vi till ett strålande solsken och började klockan 07 och utan packning, streta upp mot Kala Pattar 5545 meter över havet. Namnet betyder ”svart klippa” och avser ett krön på den bergsrygg som leder bort mot stupen hos det sällsynt vackra berget Pumori. En timme tog det oss att gå upp dit medan solen började värma luften. Utsikten runt hela panoramat var fenomenal. Branta berg täckte allt land bort mot horisonten i öster, och bakom ryggen i väster ståtade svindlande höga bergväggar nära inpå. Inga synliga spår av civilisation kunde iakttas. 

Luften var vindstilla och vi hade Mount Everest för oss själva. Världens högsta berg reste sig som en hög och svart hajfena bakom de mer snötyngda bergen Nuptse och Khumbu. Trots sina sköna drag såg dessa lägre toppar ut som små lakejer på knä vid kungen. Inga andra människor än vi befann sig i denna fjällvärld ovanför den högsta byn Periche som låg en dagsetapp bort i den riktning varifrån vi hade kommit. Tack vare denna gripande ödslighet kände vi oss utvalda och undrade hur många svenskar som dittills hade varit på Kala Pattar. Möjligen några till, trodde vi. Där och då fick min dröm om Everest ny kraft. Någon gång i framtiden ville jag klättra upp på världens tak. 

Utsikten från Kala Pattar mot öster. Det spetsiga berget är Ama Dablam och tillhöger syns Kangtega.

Hemma igen blev Everest en allt större mani för mig och två år senare återvände jag med min fästmö Jill till Nepal. Vi vandrade hela vägen från utkanten av Katmandhu till Everest. Färden startade i Lamosanghu dit vi kom med lokal buss och sedan var vi ute på vandrande fot i sex veckor bland bergen. Japanska fotografen Shirakawa hade då publicerat sitt berömda praktverk om Himalaya. I Namche Bazar hade några hotell byggts för det växande antalet trekkare och där vi bodde hängde posters med Shirakawas bilder. Att se dem gav mig inspiration för fotograferandet och vi mötte många likasinnade vandrare. Samtal uppstod hela tiden om bergen och fotograferandet, och om expeditionernas öden och äventyr. 

Under vandringen mellan byarna Pangboche och Periche framträder den väldiga sydväggen på berget Nuptse, och i bakgrunden höjer sig Everest som en kamelpuckel.

Min affektion till Chomolungma var enorm när jag kom hem. I böcker som den tidens standardverk ”Mount Everest” med initierade kapitel av Toni Hagen, G O Dyhrenfurth, C von Fürer-Haimendorf och Erwin Schneider, läste jag fakta om geologin, topografin och sherpakulturen. Realistisk eller inte, men min önskan att få delta i en Everestexpedition blev allt mer intensiv. Livets vardag satte emellertid stopp. Studier och därefter anställningar samt familjebildningen ändrade förutsättningarna radikalt, dessutom visste jag inte om min fysik räckte till. För övrigt skulle det dröja till slutet av 1980-talet innan en svensk expedition organiserades. Då hade jag passerat bästföredatum för personer som har världens högsta berg i sikte. Och den erfarenhet av höghöjdsklättring som krävdes fick jag aldrig tillgodogöra mig. I själva verket hade helt andra drivkrafter än avancerad bergsbestigning blivit viktigare i mitt liv. Everest hade hamnat i bakgrunden och drömmens låga hade slocknat, men gammal kärlek rostar aldrig.

Med ett lång teleobjektiv har jag fotografera solnedgångens ljus på Everest. Till höger syns ett krön på kammen som klättrarna kallar Sydtoppen. I sherpas terminologi är dock Lhotse massivets sydtopp, för det är vad namnet Lhotse betyder.

År 1999 vandrade Jill och jag tillbaka till Kala Pattar. Vi flög först till Lukla och gick den vanliga vägen genom sherpas hemtrakt i Solu Khumbu. Miljön hade förändrats radikalt, sherpalandet var en helt ny värld. Det var så många västerländska vandrare på stigen att denna kunde ha legat i Alperna. Vi masade oss fram i en lång ringlande kö upp till Namche Bazar som hade förvandlats till en liten bilfri stad med många hotell och kaféer med internet och diskotek. Vid Gorak Shep där jag 27 år tidigare hade varit ensam med Rolf i en sjaskig stenkoja, fanns nu flera uppvärmda lodger som serverade både öl och maträtter. Men trots denna omfattande metamorfos var jag lika entusiastisk inför synen av Mount Everest som tidigare. Kärlek kan vara en slitstark känsla när den riktas mot monumental natur och Chomolungma behåller greppet om dem som fångats av bergets utstrålning. Denna gång var det möjligheterna till vackra foton som fascinerade mig mest.

Utsikten mot Everest från kala Pattar 1999. Den spetsiga toppen th heter Nuptse och är 7861 meter hög. Fast den ser högre ut än den mörka trekanten av Everest är Nuptse tusen meter lägre! Perspektiven lurar ögat. Nere tv där Khumbuglaciären bildar en böj ligger Everest Bas Camp som är en tältstad med expeditionerna när det är rätt årstid.

Just 1999 var för övrigt ett speciellt år i Everests historia. På nordväggen hittades kvarlevorna efter George Mallory. Under ett drygt decennium dessförinnan hade Tibet varit öppet för expeditioner som klättrade längs den norra rutten på Everest, den som de första klättrarna hade stakat ut. På 1920-talet organiserades tre brittiska expeditioner, de första någonsin till berget. Då var Tibet öppet – i alla fall för britter – medan Nepal var stängt. Mallory var med på alla tre och han var en av den tidens främste klättrare. Han personifierade Everest och när han sedan försvann in i dimmorna förvandlades han till en legend. Vad som hände honom och hans följeslagare Andrew Irvine när de 8 juni det ödesdigra året 1924 lämnade sitt höjdläger 8170 meter över havet för att klättra upp på den då obestigna toppen, vet ingen. Men spekulationerna har varit många.

Här följer mina egna tankar om händelsen. George Mallory är den klättrare i hela alpina historien som fascinerar mig mest. Han var en gåta som person och hans öde på Everest är lika gåtfullt. Mallory var, sägs det, mycket älskvärd till sättet och i porträttbilderna hade han ett gudalikt vackert utseende, liksom hans bildsköna hustru Ruth. De gifte sig 1914 strax innan första världskriget bröt ut. Under en period 1916 deltog han i kriget vilket måste ha satt sina spår i psyket. Till sin fysik var han en född klättrare och han utbildade sig i humanistiska ämnen för att verka som lärare. Mallory var både boklärd och gymnastiskt vig, intelligent och tankspridd på samma gång. 

Under expeditionen 1921 blev det huvudsakliga uppdraget att hitta en väg till toppen. Ingen västerlänning hade dittills varit närmare Everest än 6 mil. Expeditionen kartlade vägen dit via klostret i Rongbuk och förbi ispelarna på East Rongbuk Glacier upp till det isbelagda Nordpasset som ligger 2300 meter under bergets högsta punkt. Efter ett misslyckat toppförsök avslutades äventyret. Året efter, dvs 1922 hade man som klart uttalat syfte att bestiga Everest men vädret blev miserabelt och i en allvarlig lavinolycka nedanför Nordpasset dödades sju sherpas. Expeditionen misslyckades. 

1924 stod allt på spel, särskilt för Mallory. Detta var sista chansen för honom. Han var då 37 år gammal och hade tre små barn och en älskvärd hustru som hade lämnats hemma. Hans inre tvekamp mellan klätterlusten, äregirigheten och familjeplikterna står skriven i eldskrift när man läser mellan raderna i hans texter, framför allt i de bevarade breven till Ruth. ”En strid på liv och död väntar”, skrev han till henne från ett av expeditionens läger. 

Och så blev det. Utrustningen de använde var i alla avseenden primitiv för denna krävande natur, trots att expeditionen hade försetts med de bästa produkterna för sin tid. Kläder, sovsäckar, tält, kängor, rep, syrgasapparater etc kan inte i något avseende jämföras med dagens high tech prylar som Everestbestigarna tar med sig. Denna aspekt lyfter pionjärernas prestation till extrema höjder i ett retrospektivt perspektiv. Mallory och Irvine gav sig ut på ett toppförsök som med alla sannolikhet var förhandsdömt att misslyckas. Ingen visste ens hur en människokropp klarade sig på denna höga höjd. Många av prylarna var inte ändamålsenliga, och de hade ingen detaljerad karta till hands eller en rekognoscerad väg att följa. Allt vara terra incognita för dem. De var helt enkelt sanna pionjärer, och kanske var de också vilseförda av sin pionjäranda.

Noel Odell hade fått till uppgift att hjälpa dem på tillbakavägen efter bestigningen. På toppdagen gick han upp till deras högsta läger och i en molnlucka såg han deras figurer som små svarta prickar på sex hundra meters avstånd när klockan var 12.50. De rörde sig beslutsamt mot toppens pyramidala avslutning, enligt Odell. Molnen hade skingrats under en kort stund för att sedan slutas igen. 

Eftervärlden har länge diskuterat om Mallory och Irvine befann sig på första eller andra steget, två tydliga klippsprång längs nordostryggen på Everest. Egentligen finns tre markanta steg, och jag fotograferade dessa när jag såg nordväggen från Rongbuk. I snart hundra år har Odells observation av olycksparet varit utgångspunkten för en livlig debatt huruvida de nådde toppen, eller ej. Många har menat att paret befann sig ovanpå det andra steget när de observerades av Odell och därför hade en rimlig chans att komma allra högst upp under dagen. Men andra stegets klippa är 30 meter hög och en tuff teknisk utmaning på drygt 8500 meters höjd. Somliga experter menar att de omöjligt kunnat klättra uppför detta hinder.

Diskussionen om vad som hände 1924 blev ännu hetare när man efter 75 år sensationellt hittade kvarlevorna efter Mallory. Hans av väder och vind väl balsamerade kropp hade 1999, i den då ovanligt varma våren, kommit fram ur snön som annars täckte kroppen. Man kunde se att Mallory hade dött av en kraftig skallskada och ett brutet ben efter ett fall som knipsade av repet som han var inbunden i. Fallet hade inträffat en bit nedanför första steget, dvs ganska nära deras sista höjdläger, vilket tyder på att olyckan inträffade under nedstigningen från berget. 

Två saker håller liv i frågan om de nådde toppen. Den första är att hans alpina solglasögonen som var nödvändiga att ha på sig i dagsljuset på denna höjd låg instoppade i en ficka, vilket tyder på att hans fallolycka inträffade när det var mörkt. Det andra gåtfulla är att fotografiet av hans hustru Ruth inte kunde hittas i Mallorys klädfickor. Han hade tagit med sig denna bild att placera på toppen av Everest. I klädpaltorna på hans kropp fanns bara några brev och anteckningspapper. Tyvärr fanns inte heller den Kodak Vestpocket Camera som olycksparet hade tagit med sig.

De flesta auktoritativa kännare har i sin bedömning utgått från att Mallory och Irvine valde att gå längs nordostryggens krön, och därför tvingades forcera klippsprången i steg 1, 2 och 3. Jag har fastnat för en annan teori som lanserades av en amerikansk Everestbestigare som heter Michael Tracy. Han besteg toppen längs samma nordostrygg år 2013 och har presenterat en högst trovärdig teori om vad som hände 1924 (https://www.youtube.com/watch?v=I_vx9CbD7rk). Sitt resonemang bygger han på att Odell såg Mallory och Irvine ovanför det tredje steget, alltså högre upp än andra steget, som man tidigare trott. Ovanför denna punkt låg toppyramiden alldeles inpå och klockan var kl 12.50 vilket innebar att de hade 2-3 timmar kvar att klättra upp till högsta krönet som i så fall nåddes ca kl 16. 

Tracy tror med andra ord att paret i den position som Odell såg dem hade nått längre än det som tidigare antagits. Han menar också att de istället för att följa nordostryggens kant gick ganska långt nedanför denna på ganska svagt lutande klippor fram till the Great Cuoloir. Detta var den väg deras kamrat Edward Norton hade gått fyra dagar innan, när han tog sig in i snörännan (the Great Cuoloir) och kom högre upp än någon annan människa hade varit, 8573 meter. Det verkar logiskt att olycksparet följde samma väg.

Om Tracey har rätt, är det troligt att Mallory och Irvine nådde toppen av Everest sent på eftermiddagen och sedan gick tillbaka i sina egna spår som de hade trampat upp. Efter skymningen störtade Mallory medan Irvine blev kvar när repet brast. Skadad satte sig Irvine i en skreva och frös ihjäl. Till saken hör också att den tankspridda Mallory hade glömt ficklampan när de startade på morgonen. Den låg kvar i lägertältet.

Resonemanget som Tracy för verkar trovärdigt och kan förklara varför Mallory inte hade på sig sina solglasögon när han störtade, och varför fotografiet på hans älskade Ruth inte har återfunnits. Kanske kan vi få det definitiva svaret om man hittar kvarlevorna efter Irvine som rimligen ligger begravd i snön ovanför platsen där Mallory hittades. Kanske finns deras kamera hos honom med avgörande bildbevis. Om de nådde toppen var Mallory och Irvine de första människorna på Mount Everests topp, 29 år före Hillary och Tensing.

Varför är Mallorys öde så medryckande för eftervärlden? Jag vet inte, kanske är det vår inlevelseförmåga med dessa personer som gör oss nostalgiska. När jag i juni 2019, går upp i gryningen för att åter fotografera Everest syns den historiska vägen där Mallory gick i klar lyster. Men jag tänker faktiskt på annat. Omgiven av mängder med turister är det framför allt turismen som väcker mina funderingar. Kineserna har anlagt en asfalterad väg till detta restaurerade kloster i Rongbuk där de brittiska pionjärerna på sin tid blev välsignade av munkarna innan bestigningsförsöken. Endast skyttelbussar tillåts köra hit på den nya vägen, och ett par primitiva lodger har anlagts vid Rongbuk för att inkvartera den dryga miljon turister som numera årligen anländer hit för att titta på Everest, de flesta är kineser. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan komfortabla och lyxiga hotell byggs. Everest/Chomolungma är nu definitivt införlivat som en del av den globala och turistiska värld vi alla lever i. Något annat var förstås inte att vänta, men på nepalesiska sidan måste man fortfarande vandra upp till Gorak Shep för att komma nära Everest. Enligt en nyhet jag såg i höst planerar Nepal att bygga en väg till Lukla. Hur utvecklingen ska sluta vet ingen.

Vägen till Base Camp på tibetanska sidan.

Skyttelbussarna till Everest. All känsla av jungfrulighet och pionjäranda är bortblåst.

Den trånga Rongbukdalen leder min blick rakt mot den väldiga pyramid som är världens högsta berg. Om man inte tappar andan av den synen så är det för att luften är så tunn på drygt 5000 meters höjd, att man förlorat fattningen. Från Kala Pattar i Nepal blev jag lika överväldigad av Everests närvaro. Dock, trots min långvariga relation till berget, och trots att jag med kikaren kan följa pionjärernas väg längs nordostryggen, känner jag ingen som helst lust att försöka klättra upp. Min ålder har förstås tagit ut sin rätt, men mina perspektiv på berg och naturupplevelser har också breddats. Vad har man där uppe att göra undrar jag, och tänker på de risker som klättringen innebär, och den trängsel som det blivit på Everest under de få dagar på året när vädret gör en bestigning möjlig. Är dessa mina tveksamheter bara en obotfärdigs bortförklaring? Jag vet inte…

 

FOTOGRAFISKA KOMMENTARER

Under vandringen 1972 hade jag med mig min första egna systemkamera, en Zeiss Contarex med tre Zeissobjektiv, Distagon 25 mm, Planar 50 mm och Sonnar 135 mm. Filmerna var Kodachrome II och Kodachrome X. Av bilderna blev det en utställning på Kulturhuset i Stockholm, och ett stort reportage i tidningen FOTO i september samma år.

1974 hade jag bytt till Leicaflex med Summicron normalobjektiv och teleobjektivet Elmarit 180 mm. Filmen var Kodachrome 25.

1999 hade jag åter en annan utrustning, dels Canon EOS 1 med ett zoomobjektiv 28-105 mm, och ett teleobjektiv 300 mm plus konverter 1,4X. Dessutom tog jag med den stora panoramakameran  Linhof Technorama 612 PC med endast ett objekt Schneider Apo-Symmar 135 mm. Till båda kamerorna använde jag Fujifilm Velvia. Dessutom hade jag för första gången vid Everest med ett stativ, Gitzo i kolfiber, som behövdes till Linhofkameran. Panoramabilderna jag gjorde med den har använts i flera sammanhang, bland annat böckerna ”Äventyrets stigar” och ”Världsarv naturens mästerverk”, samt till den stora utställningen jag hade på Riksmuseet i Stockholm kallad ”Jordens berg”.

I juni 2019 reste jag till Tibet med min favoritkamera idag, Olympus E-M1X med tre Zuiko objektiv, ett fast ljusstarkt 25 mm/1,2 och zoomarna 12-100 mm/4 och 40-150 mm/2,8, plus teleconverter 2X. Jag hade också med ett litet lätt kolfiberstativ av märket Manfrotto, men alla bilderna av Everest är tagna på frihand med kameran inställd i sin högupplösta funktion, då den fungerar som en 50 megapixelkamera. 

Stigen längs Övre Fosksjön i Långfjällets naturreservat.

Trots allt – rejäla vildmarker finns fortfarande kvar, även i Sverige. Denna blogg handlar om ett ganska krävande äventyr på Rogenrundan, ja man kan kalla rutten så, inget officiellt sanktionerat namn men jag tycker det passar bra. Vi startar i Grövelsjön och kommer efter en vecka och cirka tolv mil längs etablerade stigar, tillbaka dit. Då har vi genomkorsat södra fjällvärldens största vildmark, och vi har rundat en av fjällens mest betagande sjöar Rogen. Och för att nämna en annan sak med en gång, detta är ett område som matchar självaste Sarek vad gäller vild karaktär. Inte för dramatikens skull eftersom topparna är avrundade som limpor, och inte för djurlivets skull, här är sparsamt med vilt och floran är fattig på gränsen till existensminimum, men helheten som inkluderar landskapets samspel mellan skogar och kalfjäll, mellan svepande vidder, dalsänkor och stora vattenytor, och med de gränslösa vyerna som är helt befriade från civilisationens störningar, som låter blicken fara över ett nordanland som verkar vara lika väldigt som norra Kanada, är något enastående. Hela denna totalitet ihop med terrängens synnerligen svårbanade karaktär gör naturkänslan överväldigande. Underbart, tänker man på sin vandring, att rovdriften på våra naturresurser inte nått hit. 

Min två färdkamrater, Jill och terven Nijak.

Med dessa ord har jag beskrivit denna gränstrakt som i ett nötskal. Här ingår Långfjällets och Rogens naturreservat på svenska sidan och Femundsmarka nationalpark på den norska, allt samlat i en kontinuitet som gör riksgränsen löjlig. Det här är ett stenrike par preferance, landet Gud gav Kain. Man behöver visserligen inte vara en naturmupp för att gilla utsikterna, men en sådan attityd underlättar ens motivation när man ska stega fram i terrängen. Stigarna är inget för soffpotatisar.

Bilder av Hävlingen och dess utlopp till Särsjön.

Kanske är det också därför området hamnat i mediaskugga, kanske är det därför så lite är skrivet om dessa tassemarker i gränslandet mellan Dalarna Härjedalen och Norge. Ingen kaffebordsbok finns publicerad, bara strödda artiklar har skrivits under åren. Ett kapitel i Tore Abrahamssons bok om Okända fjäll är vigt åt Rogen, och Calazo har gett ut en guidebok över Västra Härjedalen som berör trakten, men i övrigt nada. Hit lär det aldrig bli någon rusning som till Kebnekaise; områdets natur har inte mycket att ge dem som samlar på geografiska rekord.

Stigen upp mot Olåsen, höstfärgerna börjar komma i mitten av september.

Ändå är det hit vi styr kosan, Jill och jag och hunden Nijak. Den 12 september 2019 i kvällningen, lämnar vi Grövelsjön och knallar upp till foten av Fosksjökläpparna där vi reser tältet. En krispigt klar höstluft gör inledningen njutbar. Och vädret håller i sig nästa dag när vi fortsätter över Långfjällets utlagda vidder ned till sjön Hävlingen, i dalsänkan mellan de flacka fjällplatåerna. Därnere börjar markerna visa sitt rätt anlete, terrängen förvandlas till en stenåker, stigen blir allt knöligare och vandringen allt mer ansträngande. När vi stånkar oss upp över Olåsen behövs en god portion positivt tänk för att göra traskandet njutbart. Det är så jädrans stenigt på stigen att man inte kommer längre än en kilometer i timmen med sin långturspackning på ryggen. Men härligt är det, tillåter jag mig tänka. Det här är precis den sortens terräng som behövs för att hålla fyrhjulingarna borta, som garanterar oss en ostörd vandring långt bortom motorernas värld. Muppen i mig vädrar morgonluft.

Vindskyddet vid Slagusjön och tältplatsen i närheten.

Stigen kallas Södra Kungsleden, men det är byråkraternas påhitt och beteckningen har stört mången vän av ordning som alltid uppfattat Kungsleden som den heliga sträckan mellan Abisko och Hemavan. Ty denna mer sydligt belägna led är verkligen inget att rekommendera åt stugvandrare. Avstånden mellan stugorna är för långt, genomgående två mil och med tanke på markens steniga karaktär är det en ren kamp att på en dag hinna gå mellan övernattningsställena med sin ryggsäck. Byråkraterna som lanserat begreppet måste ha varit skrivbordssnubbar! Här om någonstans borde avståndet mellan existerande turiststugor inte vara mer än en mil om man ska kungöra sträckan som en Kungsled…

Storrödtjärnen överst och en ovanligt välformad slukås med Storvättehågna i bakgrunden.

Allt detta betyder dessbättre att det är ganska lugnt längs stigen. Vi ser en handfull vandrare första dagen och tältar på kvällen i ensamhet mellan Slagusjön och Storrödtjärnen, mitt i ett stenrike som breder ut sig åt alla väderstreck. Eftersom jag av många skäl tycker om stenar, känns det som om man hamnat rätt. På en liten höjd överblickar jag Dalafjällens gungande dyningar och ser söderut ända ned till Nipfjället och Städjan, fem sex mil bort. Ibland undrar jag om inte vidder av detta slag slår alpin resning när det kommer till visuell tillfredsställelse. Men på den punkten brukar jag hatta fram och tillbaka, så osvuret är bäst. Återigen blir det en natt med temperatur en under nollstrecket.

Möte på stigen nära Storrödtjärnsstugan.

Mot Björnvålen.

Varglaven är en karaktärsart för området. 

Vid Storrödtjärnen har STF en av sina stugor. Vi sniker förbi den och fortsätter alltjämt i soligt väder, vidare norrut mot Rogens sydände. Sonika kommer vi ned i en ny bred dalsänka som ligger långt ute i väglöst ödeland. Vi korsar gränsen mot Härjedalen och märker att den steniga terrängen har blivit allt mer storblockig. Nu är vi komna till en världsunik trakt. Landformerna, med ett finare ord geomorfolgin kring Rogen har länge fascinerat forskarna. Här omkring finns den vetenskapliga typlokalen för Rogenmorän, dessa bågformade åsryggar av bottenmorän som troligen skyfflades upp i väldiga sprickor inuti inlandsisen, när denna hade slutat röra på sig och därför var en död ismassa. Det märkliga är att dessa åsryggar ligger som parallella svärmar vinkelrätt mot isens tidigare rörelseriktning. Lika underligt är att de har bildats i de områden där isen sannolikt var som tjockast under istidens klimax. Liknande system med moränryggar förekommer mångenstädes på norra halvklotet. Riktigt hur det hela gått till är det ingen som vet, men en teori är att det var smältvattenströmmarna som pressade upp moränjorden i sprickorna inom den döende ismassan. Det mest imponerande området med Rogenmorän ligger norr om sjön Rogen där systemet av ryggar skapat en labyrint med flikiga sjöar mellan de näs som ryggarna åstadkommer. Kartan över området ser ut som ett blåmelerat pussel. 

Rogens sydände med Gråstöten i bakgrunden.

Vi rastar vid Rogens sydände med fjällhöjder inom synhåll, när en käck ung vandrare passerar förbi. Han är ute på sin 58:ende vandringsdag, har börjat i Treriksröset och skall fullfölja fjällens Gröna Band till Grövelsjön. Två dar kvar, säger han glatt, och vi undrar hur han kunnat utmäta så mycket fri tid. God planering, säger han och Jill och jag tittar på varandra. Nä, den tiden är förbi för oss.

Himlen mulnar på, och en synnerligen jobbig sträcka väntar i backarna upp till toppen av fjället Tandsjövålen 993 meter över havet. Däruppe börjar det blåsa friskt vilket dock inte hindrar mig från att fotografera de extremt storslagna vyerna. Eftersom man alltid fumlar efter ord på platser som denna, vet jag inte vad vad som kan sägas som inte låter som en klyscha. Jo, jag vill påstå att sträckan över Tandsjövålen är en av de mest eleganta i hela ledsystemet i svenska fjällen. Eftersom jag vandrat på väldigt många leder får ni tro på mig. Det man överblickar åt väster är den magnifika vattenytan av sjön Rogen som framträder i ett flygperspektiv, och vidare bortåt samma håll syns den djupverkan som de kullriga siluetterna av runda men ändå högresta fjäll vid riksgränsen och på norska sidan bildar. Jag vill påstå att det är ett stort stycke klassisk vildmarksnatur man överblickar. Slående är också den dova och barrgröna mattan av tallskog som högre upp på fjällsidorna löser upp sig till mörka prickar vilket gör landskapet till en slags dekorativ litografi. Lika slående är att det nästan helt saknas fjällbjörkskog vilket annars hade skapat flammande höstgula fläckar i utsiktens karga färgskala. Kanske är det framförallt den saken som ger extra tyngd åt vildmarksstämningen i dessa trakter. Stenriket är också tallens domäner. Åt öster är detta faktum ännu tydligare för där skvalpar tallskogen vidare mot horisonten över de vågiga höjdsträckningarna.

Vy mot Rogsstöten.

Från Tandsjövålen mot Rogen mot Bredåvålarna och norska fjäll.

Rogen är en mäktig sjö.

På norra sluttningen av Tandsjövålen möter vi trädens dinosaurier. De grova, satta, knubbiga och stundtals atletiska tallarna förekommer både som levande staffage och avskalade totempålar när de har förvandlats till döda torrakor. Det är med andakt och vördnad man defilerar genom denna gamla orörda skog. Nära Rogenstugan slår vi läger.

Den mulna dagen som följer ligger stigen på jämförelsevis plan mark längs Rogens norra sida. Tallskogen är gles som ett wood-land. Det är mycket myr och äntligen lite mer lättgången mark på de torra ställena. Mellan träden framskymtar vattenytan på Rogen och bakom den de bulliga fjällen som inramar hela trakten. Nedför ett av dessa fjäll, Bustvålen, blir marken åter stenig och vandrandet tappar fart. En läcker passage är det ändå att gå längs detta fjäll som reser sig brant ur skogen med sina klippiga svaberg. En fin utsiktspunkt lär det vara däruppe. Vi hinner ta oss till Reva, vid nordvästra hörnet av Rogen, där ett rastskydd står nästan precis på riksgränsen mot Norge. Här blir vi överraskade av att marken blivit slät och gett upphov till sandiga stränder längs Rogen, och i en vik vilar näckrosblad på vattenytan. Söderut på andra sidan sjön syns Bredvålarna ståta med bergsidor där den benvita renlaven formar täta mattor. Trots att det finns renskötare på både svenska och norska sidan, verkar deras djur inte renraka fjällen på lav.

Trollskog eller Jurassic Park?

Regnet faller hårt under natten, och följande dag ger oss skurväder. Vi fortsätter vandringen, nu på norsk mark i Femundsmarka nationalpark. Samma slags steniga terräng som tidigare dominerar där stigen tar sig upp och nedför många Rogenmoränryggar. Att övertvära dem gör gåendet ansträngande, men här är vi i vildmarkens centrum, i Gränslandets otillgänglighetspunkt så långt bort man kan komma från vägar och bebyggelse och den vissheten ger spänst åt både tankar och ben, förutsatt att man sätter värde på orörd natur. Gränslandet är en officiell beteckning på denna transnationella trakt som ligger mitt i Skandinaviska halvöns mest kontinentala del där avståndet till havet är som längst i alla väderstreck. Denna väglösa vildmarksareal är lika stor som Padjelanta nationalpark vilket är en imponerande vidsträckt yta som känns i kroppen när man tassar fram på dessa stigar långt från civilisation. Jag tror att denna gudsförgätna natur och dess svårframkomliga marker som nästan är renons på synliga djur frånsett en del mesflockar som ibland flyger förbi, måste främst uppskattas för dessa välbevarade naturförhållanden. Det stora värdet som jag ser det, förutom de vackra dragen i landskapet, är denna orördhet och att det handlar om originalnatur, och just detta faktum kryper in i ryggmärgen på en när man vandrar timme efter timme över stock och sten. Plötsligt kommer vi till en överdämd liten tjärn där tallarna står i strandlinjen med fötterna i vattnet. Vattenreglering? Nej det måste vara en bävers verk, tänker vi men ser ingen damm. 

Nordvästra stranden av Rogen med Bustvålen i bakgrunden.

Mot Bustvålen.

Inloppet till Rogen vid Reva.

Kilometer läggs till kilometer men nu lättar himlen upp och fjället Stor-Svuku börjar visa sin profil. Innan dagen tar slut har vi kommit ut på fjällets flacka nordsluttning och lämnat skogen bakom oss. Vi följer stigen till en plats som kallas Oasen, ett synnerligen betecknande namn. På den breda, vidsträckta och kala heden framträder en dunge med fjällbjörkar. Vi går dit och ser en förtjusande plats där markvattnet sipprar fram och fyller en damm som avvattnas via en å, och runt vattnet står de krokiga fjällbjörkarna nästan som om de vore utplacerade av en trädgårdsarkitekt. Här har folk tältat förr, förstår vi av de många uppsamlade stenar som ligger på marken redo att placeras på tältpinnarna. Utsikten är vansinnigt vidsträckt norrut över skogslandet vi tagit oss igenom och bort mot avlägsna svenska fjäll. I väster böljar fjällheden mot kullriga norska fjäll och rakt i söder ståtar Stor-Svuku, den kägelformade toppen som Carl von Linné besteg 1734. Dit upp vill jag gå. En underbar skymning blir den goda belöningen för våra stumma ben. 

En bäverdamm?

Hur är detta möjligt? Spåren efter istiden är gåtfulla.

Mot Oasen, den underbara björkdungen mitt på heden.

Dock nästa dag anländer fronten. Först med regn, dis och lågt hängande moln, senare med snödrev och blåst. Stor-Svuku good bye. Vi rundar fjället och knatar på till norska fjällstationen Svukuriset där vi kopplar på vandringsleden mot Grövelsjön. Men vädret blir bara värre och värre och är till slut så motbjudande att även en mupp som undertecknad måste fråga sig vad man gör här. Snöflingor stora som ölkapsyler fräser förbi när vi slår läger ganska rejält sura. Men därefter upplever jag en tvärvändning i sinnet. För när jag lagt mig ombonat i varma sovsäcken återkommer livsandarna, allt medan ovädret fortsätter härja på andra sidan tältets två tunna tygväggar. Då känner jag den där saliga muppglädjen som kommer sig av att man klarat sig, att naturens element inte slagit ut oss. 

Nästa dag i fortsatt blåst återstår bara att gå till Grövelsjön och avsluta turen. Summa summarum, Rogenrundan är en av fjällvärldens mest intressanta och logiska rundturer. Rekommenderas varmt!

PS. Under turen har jag fotograferat med Olympus E-M1X. På vandrande fot med kameran runt nacken plus det pyttelilla  objektivet 17 mm, f/1,8 påsatt, och vid lämpliga tillfällen tar jag fram med den större zoomen 12-100 mm, f/4.

Gryningsljuset lyser på Kailash när en ridande pilgrim är på väg mot högsta passet.

Vi lämnar Lhasa häpna av motsägelsefulla intryck. Huvet har förstått men känslorna vill inte riktigt greppa spännvidden i det tibetanska samhällets moderna metamorfos. På 1980-talet fanns bara några få grusvägar i landet och nästan inga turister, inte ens från Kina. Nu är det mesta annorlunda. Dagens välgjorda trafikled mot Shigatse bidrar till vårt konfysa tillstånd. Först är den av god motorvägsklass och efter Lhasa flygplats åtta mil bort, blir den en tvåfilig asfaltsväg av modernt stuk. Den tar sig elegant fram genom den breda floddalen som i denna del har  skogsbestånd med popplar nedanför bergskedjornas siktmurar. Vi viker av på en annan lika välgjord huvudväg som går mot kända orten Gyantse. På passet Kampa La 4792 meter över havet, överblickar vi en flik av den mycket stora sjön Yamdok Tso. Vid en välordnad utsiktsplats trängs horder av kinesiska bussturister, men än syns inga Himalayafjäll på horisonten.

Farväl Lhasa där en kinesisk dam poserar framför Potala.

Resan arrangeras av Tibet Vista, landets största turoperatör för utländska turister. Man tar emot cirka 800 gäster per år. Vår grupp har åtta deltagare utöver Jill och mig. De är från Spanien, Italien, Malaysia, Tyskland och Hongkong. Den kunnige guiden Garong är tibetan och talar utmärkt engelska. Vi färdas i en mindre buss.

Vår guide Garong förbereder vandringen i  Darchen.

Vägen leder ned till den glasklara sjön och fortsätter längs stranden. Hela detta sjöbäcken invallas av jordbruna bergsryggar med torr och gles gräsvegetation som sluttar mjukt mot den himmelsblåa vattenytan. Sjöns färgeffekt är explosiv i det karga och nakna landskapet. Naturen tycks utomjordisk. Långt bort, på andra sidan vattnet framträder ett högt snöfjäll i sjutusenmetersklassen. Längre fram, på passet Gangbala (5 030 meter), stryker vi förbi den toppen.

Yamdok Tso och en fjärran sjutusenmeterstopp.

Gyantse var förr den tredje största orten i Tibet (inte numera) och blev känd av de fåtaliga utländska resenärerna i början på 1900-talet. Stadens örnnäste till fort klänger fortfarande på sin bergskulle. Denna dzong är restaurerad efter kulturrevolutionens förödelse. Sevärt är även klostret Palcho som hyser den största stupan i Tibet. Den är en Kumbum, en väldig kupol som byggdes 1497. 

Dagen avslutas i Shigatse som har drygt hundratusen innevånare och ett stadsliv lika hektiskt som Lhasa. Härifrån fortsätter färden till Everest (det blir en egen blogg) och därifrån tillbaka norrut till staden Saga, som är en garnison 35 mil väster om Shigatse. I Saga köper jag en ylletröja. Det är sista chansen innan Kailash. Till saken hör att att vårt incheckade flygbagage aldrig dök upp i Lhasa. Vi tvingas genomföra hela vistelsen i Tibet med endast kläderna vi reser i, plus handbagaget (som i mitt fall innehöll all kamerautrustning). En utmaning. I varannat hotell blir det till att tvätta skjorta och kallingar. Jill skaffade en jacka i Lhasa, hon hade vandrarkängorna i handbagaget. Jag får gå i mina låga trailskor runt Kailash.

Från Saga rullar bussen vidare mot väster över ändlösa vidder och längs obefolkade bergskedjor, 45 mil i ett sträck och hela tiden omgivna av den repetitiva tibetanska naturen. Här och där betar yakar, och oavbrutet genom bussfönstret syns gräsgröna eller torrgula högslätter som inramas av chokladbruna, ibland cementgråa eller asksvarta, skrovliga, långsträckta och ändå milt högresta bergsryggar som trots sitt mörka spektrum, vilda struktur och höga absoluta höjd över 5 000 meter, verkar snälla och förlåtande. Inte en vit snöfläck kan vi skåda. Över detta folktomma landskap vilar ett arkadiskt lugn och eftersom utblickarna fortsätter utan slut, bara med små sofistikerade variationer på samma tema, och eftersom vägen oavbrutet kilar framåt genom den storslagna tavlan, tycks vi befinna oss i ett väldigt Shangri La som världen tycks ha glömt. När hörde man senast talas om dessa destinationer? Att färden ändå inte känns långtråkig trots den ensartade naturen speglar troligen den andlighet som terrängen utstrålar, om man är sensibel. Denna vibration gör att jag allt bättre förstår varför människorna på dessa vackra men torftiga höghöjdsvidder, genom seklerna utvecklat sin egen starka religiositet.

Det tibetanska landskapet, berg, stäpp, yakar och en herde.

Vägen mellan Shigatse och Kailash.

Vi får syn på Shisha Pangma 8046 möh, det lägsta av världen fjorton berg över 8000 meter, och det enda som är beläget i Tibet helt och hållet.

Ibland dyker den tibetanska vilda åsnan upp.

Efter passet Mayomla 5 112 meter öppnas nya synfält mot väster och när vi kommit ned på nästa högslätt blir det ett kort stopp vid en utsiktspunkt där sjön Gunju Tso visar upp sin glittrande yta. Platsens stora sanddyner bildar en oväntad förgrund till de höga snöfjällen som himlar långt i fjärran. Vi stannar senare för lunch i den lilla staden Togqên. Ortsnamnen växlar på kartorna, och stavningen skiftar. Transkriberingen från tibetanska och kinesiska är en tolkningsfråga. Staden har i alla fall rena gator, men toaletterna är som de oftast är i det här landet, outhärdliga skithål. 

Äntligen dyker Kailash upp, cirka 130 mil väster om Lhasa.

Nu ser vi äntligen Kailash, ett makalöst berg som skjuter upp mot himlen likt en pampig katolsk kupolkyrka. Jag tänker på Tintin i Tibet: ”Där! Vad var det jag sa?.. Ser Du! Det går inte att ta miste på, där har vi berget! Titta bara på formen!” Kailash reser sig högt ovanför en hord av lägre och karaktärslösa toppar. Namnet är sanskrit och betyder ”kristallberget”, medan den tibetanska beteckningen Gang Rinpoche kan tolkas som ”den oskattbara”. I buddistiska texter kallas det Meru. Hursomhelst ståtar Kailash som en drottning omgiven av bönderna på ett schackbräde. Den avrundade formen är sällsynt stilren och redan vid första anblicken förstår man varför berget hålls heligt av de fyra stora asiatiska religionerna: buddhism, hinduism, jainism och den gamla tibetanska bon-tron. Detta berg är verklighetens axis mundi, himmelspelaren som förenar gudarnas boning med jorden. Hinduernas Shiva huserar däruppe.

Kailash sydsida tronar i kvällningen nästen två tusen meter ovanför stäppen.

För att belönas med en lycklig framtid vandrar tusentals pilgrimer varje år ett varv runt Kailash; hinduer och buddhister i medsols riktning, jainister och bon-troende går motsols. Några ägnar sig åt prostration då man lägger sig ned och ställer sig upp, gång på gång. Då tar turen ett par veckor, normalt traskar man runt berget under tre dagar. Helst ska vandringen genomföras på en enda dag! Denna tradition har pågått under tusentals år och denna ”kora” som turen kallas lokalt, är nog världens mest omhuldade pilgrimsvandring. Men också den mest krävande. Högsta passet Drolma La når 5 660 meter över havet och hela rundturen är 52 kilometer lång. Påfrestningen blir stor för de många pilgrimer som är ovana vid hög höjd och kyla. Den som har genomfört 108 rundvandringar kring Kailash garanteras stor visdom (!).

Pilgrim på sitt livs vandring.

Numera är det okej att rida för indier.

Sven Hedin var här i september 1907 på sin sista stora Tibetexpedition. Han skriver: ”Jag rider min lilla hvita ladaki, de fyra männen gå till fots, ty kring det heliga berget får ingen rida, om han icke, som jag, är hedning.” Kailash ligger i bergskedjan Gangdisê  som ingår i det system av tibetanska bergskedjor norr om Himalaya som Sven Hedin benämner Transhimalaja. Just denna bergkedja slutar abrupt vid högslätten Barkha Thanka och vid bergens fot ligger staden Darchen, numera en riktig turistort för alla pilgrimer, med massor av inkvartering och sovenirshopar. Där stannar vi för natten.

Vandringen börjar i dalen väster om Kailash.

Himalayas murmeldjur är pigga krabater.

Pilgrimsturen inleder vi vid Kangni Chorten där bergen börjar; en liten stupa som nås med bussen. Rakt norrut fortsätter en kanjonliknande dal med skyhöga och släta bergväggar av sandsten på vänster sida och de alpina förtopparna till Kailash på höger. Stigen är en körväg som slutar vid klostret Drira Gompa 13 kilometer längre bort och 300 meter högre upp. Under dagen blir vi omkörda av några enstaka bilar som är på väg dit (!). Frånsett den tunna luften är det lätt att vandra, och vi är bra acklimatiserade efter att senaste veckan ha åkt jojo med bussen, pendlat mellan 4000 och 5000 meter över havet. Många äkta pilgrimer är på väg runt berget. Solen värmer från en klarblå himmel. Vi har tur med vädret, har bra karma. Gudarna är på vår sida. När vi har genomfört rundvandringen kommer snö och dimma, får vi senare höra.

Första dagens vandring.

Vi har kommit till första dagens slut och ser nordsidan av Kailash.

Vilket berg! Och det är en jungfrulig topp!

Jag går upp i nattmörkret för att göra denna bild. Ingen måne, kolsvart. Jag riggar stativet och riktar kameran utan att se något i sökaren, bergets skepnad syns dock ganska bra när ögonen vant sig. Jag gör flera provexponeringar för att hitta rätt komposition. Till slut får jag denna på 2500 ISO, 15 sek exponeringstid och f/1,6 med objektivet 25 mm/ f1,2.

Dalen svänger mot öster och nu ser vi rakt upp mot Kailash stupbranta bergvägg. Sven Hedin skriver: ”Vid hvarje krök vill man stanna och beundra, ty denna dal är något av det grannaste jag sett i vild bisarr naturskönhet.” Toppen av Kailash står femtonhundra meter över huvet och pekar rakt upp mot evigheten. Dess höjd är 6 638 meter över havet. Vid klostret Drira Gompa finns inkvartering med grandios utsikt mot bergets väldiga nordvägg. Nästa dag, i gryningsmörkret klockan sex, börjar vi gå mot passet. Eftersom Pekingtid råder dröjer dagsljuset till åtta. Den långa ringlande ormen av tända ficklampor slingrar sakta uppför backarna. En samling tehus i form av stora tält dyker snart upp i det tidiga dagsljuset. Härefter delar sig dalen och stigen fortsätter i den norra grenen där vi pustar och stånkar i allt brantare lutning, delvis på snö och då och då passerade av traditionellt klädda och snabbfotade pilgrimer. Kailash försvinner till slut bakom andra berg, men en ny fantastisk fjällvärld syns på passet som är täckt av färgglada böneflaggor. Vi får höra att man brukar lägga döda kroppar däruppe, skeletten finns under flaggspelet. Det förklarar nog korparnas idoga närvaro. I den tibetanska buddhismen är luftbegravning en beprövad metod då man lämnar kropparna åt vilddjuren. Pilgrimerna stannar och tillber djupt försjunkna, medan vi storögt ser på. Den omkringliggande bergskedjan som dykt upp måste vara ett eldorado för globala vandrare, tänker jag. En labyrint av fjälldalar mellan ett gytter av namnlösa toppar mellan 5000 och 6000 meter. Fortfarande okända marker, vandrarens terra incognita. 

Passet Drolma La 5 660 meter över havet.

Fjällvärlden på andra sidan, den östra, om passet.

Bergrödstjärt lever på hög höjd i Himalaya.

Backen ned från passet till en av dessa vänliga dalar är brant. Det går lättare nu, och vi är förvånansvärt obesvärade av den tunna luften, är bra acklimatiserade med andra ord. Nere i dalbottnen finns nästa samling tehus i form av flera tält. Efter en kort paus och lite dryck fortsätter vi knalla på körvägen som utgår från platsen. Solen steker men stegen blir allt lättare. Efter ännu ett liknande tehus passerar vi fyra pilgrimer som genomför den äkta koran, under prostration. De verkar samtidigt skojfriska och har inget emot att jag plåtar när de lägger sig ned. Efter 24 kilometers ihållande lunk når vi klostret Dzuthrul Phuk Gompa, trötta men långt ifrån utmattade. Nästa dag fortsätter vi i lika bra väder en dryg mil tillbaka till Darchen och sluter cirkeln. Vår samlade karma har därmed fått många pluspoäng, och det känns väldigt tillfredsställande att vi genomfört denna legendariska pilgrimsfärd som fortfarande är en ganska ovanlig erfarenhet för västerlänningar.

I ett tehus möter vi denna bedårande flicka.

En pilgrim som vilar under sin prostration.

Att de orkar, gång på gång! Prostration är en akt av tillbedjan.

Kailash är nota bene ett obestiget berg. Herbert Tichy var i faggorna 1936 och frågade en tibetan om möjligheten att komma upp. ”Endast en man utan synder kan bestiga Kailash. Och han behöver inte klättra på de branta isvägarna – han förvandlar sig bara till en fågel och flyger till toppen”. Att gå runt ett berg ger oss andra upplevelser än bestigningar. Rundturerna är vanligen mindre utmanande men innebär en mer gedigen geografisk upplevelse av bergstoppen man rundar. Jag kan som fotograf tycka att den kontinuerliga perspektivförskjutningen mot berget ger större bildmässig utdelning än klättrandet upp och ned på dess topp. Rundvandringen skapar också en relation till berget som är mer avspänd och mindre prestigeladdad än bestigningen. Vi västerlänningar har mycket att lära av buddhisternas syn på naturen….

Gurla Mandhata och Manasarovar.

På väg tillbaka mot Lhasa ser vi Gurla Mandhata 7 694 meter, världens 34:e berg i höjdordning och en ensamstående och imponerande katedral av mer typiskt snitt, än Kailash. Denna topp reser sig söder om den heliga sjön Manasarovar, en vattensamling som enligt skrifterna skapades av guden Brahma. För hinduer är en simtur i sjön och en klunk av dess vatten renande för själen. Vi åker dit och skrotar en stund längs sjökanten. Stora kolonier av vanlig skäggdopping och brunhuvad mås håller till utanför sandstranden. Något behov av den heliga handlingen väcker dock inte sjön hos oss. Den långa resan tillbaka till Lhasa väntar.

Fågelkolonierna i Manasarovar.

Potala fotograferad från bussen på väg in mot Lhasa; min bästa bild av palatset som visar dess placering i landskapet.

Lhasa är inte längre Lhasa, mystikens hemort på Jorden. Jag ville förstås att staden skulle vara det, men mitt första intryck är en bubbla som brister när jag jetlaggad efter den långa resan och proppfull med gamla föreställningar om platsens magi, tar en första kvällspromenad. Kakafonin, trafiken och bilparkens modernitet tar snabbt av mig fantasins brillor. Denna halvmiljonstad är som andra nutida likar i Asien, och ändå inte. Höjden över havet är trots allt drygt 3 500 meter och man joggar inte i första rappet, åtminstone får det dröja tills fullständig acklimatisering infunnit sig. En omedelbar syrebrist ger mig lätt huvudvärk, eller är det kanske de brutala intrycken? Hur kunde jag tro att en plats ens av denna suveräna dignitet, kan hålla stånd mot tidens tand.

Jag hade läst Tomas Löfströms bok, ”Den långa resan till Lhasa”, från 1983. Han skriver att det finns namn som doftar mer än andra. ”Lhasa. Det är: Någonting Annat. Resan, platsen, människorna, myten, känslan. Det främmande som väg, som underlag för rörelse.” Han var uppenbarligen en romantiker. Kanske även jag, åtminstone förr, men i digitala eran dör romantiken. Även mystiken. Har lärt mig acceptera den saken. Lhasa är inte den anakronism som jag hade föreställt mig.

Det är anmärkningsvärt rent i Lhasa.

Nya förorter växer som svampar på slätten; ser ut som svenska miljonprogrammet.

Överallt finns dom, fast food, även på den heliga gatan Barkhor i gamla Lhasa.

Längs Banghkor, som är en cirkulär gata runt templet Jokhtang, går troende i varv på varv i medsols riktning (viktigt). Några genomför prostration och lägger sig raklånga på gatstenen, reser sig vid fingerspetsarna och går åter ned i liggande läge för att på så sätt ta sig runt.  

Ända sedan jesuiterna satte sin fot i staden har Lhasa varit en mystisk hemlighet för västerländska tänkare och resenärer. Fader Grueber och fader d´Orville tog sig hit 1661 och stannade två månader. Fader Desideri kom 1715 och stannade under tretton år. Den förste världsliga besökaren var en holländare med det lustiga namnet Van der Putte. Han anlände 1720 och höll sig kvar några år. Sedermera dyker förstås en engelsman upp. Thomas Manning anlände äventyrligt 1811 och träffade självaste Dalai Lama men fick senare fly för sitt liv. De sista västerlänningarna under 1800-talet var två missionärer som visade sig 1846, men snart fick lämna staden eftersom de ville missionera. 

Tibetansk mastiff inger respekt.

Under hela den viktorianska eran är Tibet ett slutet och förbjudet land, men 1904 genomförs den beryktade militära framstöten till Lhasa under Sir Francis Younghusbands ledning. I stormaktsspelet med Ryssland ville britterna få kontroll över Tibet. En konfrontation med den primitiva tibetanska ”armen” nära Gyantse, slutade med massaker och tusentals döda tibetaner. Långt innan dess hade andra krigshandlingar drabbat Tibet. Mongolernas medeltida härjningar var en epok. I slutet av 1700-talet invaderades landet av nepalesiska gurkasoldater, men med hjälp av Kina drev man ut angriparna. Sedan dess har Kinas inflytande varit starkt. När den sista kejsaren hade avsatts 1911 kunde dock inte den nybildade republiken upprätthålla sin auktoritet, men 1950 invaderade Mao´s revolutionsarmé landet och sen dess är Tibet en del av Mittens Rike, låt vara en autonom region, vad det nu betyder i praktiken. 

Denna påtvingade överhet är ingen fördel för oss nutida resenärer. Först måste man skaffa sig ett Kinavisum, sedan måste man med denna grundplåt skaffa sig ett specialtillstånd till Tibet och för att få detta måste man redan ha anlitat en lokal turoperatör som ansvarar för vistelsen. Processen är nästan ett moment 22. Man kan sannerligen inte luffa omkring som man själv vill i Tibet, om man nu någonsin kunnat det. Jag vet inte hur många poliskontroller vi passerar som halvslappt granskar våra tillstånd. 

Under slutet av 1900-talet kämpade många exiltibetaner för ett självständigt Tibet, och man hade stor support från många engagerade västerlänningar. De sistnämnda omfamnade nog ett romantiskt intresse för landet ungefär som jag, och visst, etnografiskt, språkmässigt, kulturhistoriskt och naturgeografiskt är territorierna Tibet och Kina två skilda länder. Dock, politik har sin egna spelregler även när tungomålen är lika väsensskilda som två planeter. På ytan verkar de flesta tibetaner till freds med dagens situation, men motståndet lever vidare längs sina egna osynliga stigar. 

Vi står på Potala Square, ett gigantiskt torg och tittar uppåt på det världsberömda palatset som symboliserar Lhasa. Massor av fontänstrålar sprutar rakt upp i luften framför oss, som en balett av färgat vatten där strålkastarna ger dropparna växlande kulör. Sceneriet speglar överhetens sanna anda. Kinesisk kampmusik skrålar ur högtalarna medan tusentals människor förevigar det monumentala världsarvet med sina mobiler. Överheten vet hur man dompterar folk.

Fortet Gyantse Dong ligger 25 mil väster om Lhasa.

Templet Tsulaklaklang i Gyantse har en staty av Shakyamuni Buddha som var Siddharta Gautama, den levande buddhan som introducerade buddhismen till Indien på 400-talet före vår tideräkning.

Munkar utanför Tsulaklaklang.

Potala är ett av de mäktigaste byggnadsverken på jorden. Hela palatset befäster den heliga bergskullen Potalaka. Framtoningen är som en borg av jättelika legobitar. Den kantiga stilen balanseras av fasadens utsvängda nedre del, lite som en kjol och hela konstruktionen är en anpassning till risken för jordskalv. Bastanta tre till fem meter tjocka väggar ska hålla emot. Läcker att se är den centrala delen i rött, Potrang Marpo. Den stöttas visuellt av de omgivande vita palatsväggarna. Därtill kommer hela komplexet placering i landskapet med dessa skrovliga bergsryggar i bakgrunden. Utstrålningen är en helgjuten manifestation av äldre tiders mänsklig kreativitet och förmåga.

Fontänspektaklet på Potala Square.

Nobulinka är en park i Lhasa där Dalai Lama höll till under sommaren. Parken började anläggas redan på 1700-talet.

Dalai Lama nummer fem var den som 1645 började bygget. Ända sedan 1500-talet har titeln Dalai Lama förlänats Tibets högste religiösa ledare. Genom reinkarnation återföds dessa herrar. Dagens internationellt respekterade Dalai Lama är nummer fjorton i ordningen men lever sedan 1959 i landsflykt i Dharamsala, Indien. Han har fört en fredlig kamp för Tibets självbestämmande. Den femte som iscensatte detta klosterpalats anses vara den främste.

Vi guidas genom Potala och man blir nästan tårögd av sinnesrörelse. Över tusen rum lär byggnaden innehålla. Arkitekturen är en konkret sak, men de oöverskådligt buddistiska berättelserna och alla buddhastatyer (ungefär 200 000) som palatset rymmer är en mer abstrakt inramning för oss främlingar. Den tibetanska buddhismen har fortfarande ett mystiskt grepp om utomstående, det kan icke förnekas. Munkar i vinröda mantlar syns här och där som bevis på kontinuiteten. 

I Tibets näst största stad Shigatse 42 mil väster om Lhasa finns klostret Tashi Lhunpo från 1400-talet. Det är säte för Panchen Lama, den näst högste andliga ledaren. 

Munkarna tränar debatt ute på klostergården.

I gamla Lhasa där det heliga templet Jokhang är beläget, blir de exotiska intrycken befästa – tibetanerna är fortfarande intensivt andliga men blandar utan att tveka sin tro med rationell användning av modern teknik. Ömsom ber man till gudarna, andra gånger snackar man i mobilen. De flesta som bär traditionella kläder är medelålders eller äldre, ungdomarna går i jeans och modeplagg och ser ut att vara på väg till närmaste disco. Hur religionen ska överleva i det långa loppet är en öppen fråga. Kanske finns svaret i de enorma mängder av skrifter på lösa blad som samlats i klostren. Detta är munkarnas lektyr.

Oändligt många lådor med lösa blad om buddismens filosofi. Man baxnar vid åsynen. När ska allt digitaliseras?

Utanför Lhasa ligger landet synnerligen glest befolkat, men nya asfalterade vägar förbinder de viktigaste orterna i södra Tibet. Färdstråken ligger utdragna i öst-västlig riktning, längs med Himalaya taggiga mur. Norra Tibet är dock en tvättäkta ödemark som befolkas av enstaka grupper med nomader. Hela landets areal är tre gånger Sveriges storlek och det omfattar en väldig högplatå med bergskedjor och magra grässtäpper. Nog kan man som västerlänning lättare smälta denna storslagna natur än den främmande kulturen. Men vad vore landskapet utan människorna?

Vi far hundratals mil över den tibetanska vidden. Oräkneliga nyanser av brunt färgar bergsystemen som omger oss. Topparna är mildare än de tuffa snöfjällen i Himalaya. Bergen ändrar utseende och form med geologin och de flesta verkar torra och slitna utan snöfläckar, men är samtidigt natursköna på ett fridfullt sätt. Jag ser ett eldorado av motiv men har ingen möjlighet att stanna bussen. Vi åker vidare mot Everest och Kailash, två extraordinära berg. Det tar sin tid. Mer om det i kommande bloggar. 

Lilla staden Samsang på väg mot Kailash.