ÅTER I JÄTTARNAS HEM – JOTUNHEIMEN

På 1970-talet besökte jag Jotunheimen ett par gånger. Detta ”jättarnas hem” är norra Europas högsta fjällområde. I september 2016 var det dags igen.

Besseggen på väg ned, till vänster Gjende, th Bessvatnet.

Under tidigt 1800-tal kallades trakten för Jotunfjeldene. Vid mitten av detta sekel myntade författaren A O Vinje namnet Jotunheimen. Sen dess har den storartade naturen varit en del av norskt kulturliv; Grieg och Ibsen bidrog till saken. Som fjällvandrare och svensk måste man avundas grannlandet. Att gå på tur är en del av den norska självbilden, att skildra fjällen en del av konstlivet.

UPPTAKT

Låt mig börja med ett ordagrant citat från min dagbok 19 augusti 1974: ” Vi hade på tåget fått tips om en smal tjusig egg mellan Bessvatnet och Gjende. Det väckte naturligtvis vår nyfikenhet och vårt vägval blev inställt på en passage.”

Då var Besseggen ingen ”jättekändis”. Vi hade uppenbarligen dålig koll, dagboken är tydlig. Något detaljerat upplägg för turen hade vi inte gjort, i alla fall var vi flexibla. Norska fjällen var nya marker för oss. Ett annat önskemål omnämns i dagboken: ” I början av en fjällvandring är det fjällheden som lockar, bara den. Att först vandra genom gran- och björkskog innan man når kalfjället är som att inleda en vällagad biffrätt med havregrynsgröt”. Svulstig penna får man säga (var det min?). I alla fall, vi startade i Gjendesheim på kvällen när vi hade anlänt med buss, och gick sedan direkt upp i den branta backen ovanför turiststationen. Snabbt kom vi ovanför skogsgränsen. Mitt sällskap var Göran Palmgren.

Ensamma fortsatte vi över Veslfjellet och nedför Besseggen. Dagboken igen: ”Det blev smalare och brantare och utsikten tog på sig den mest utmanande dressen. Gjende sköt sin skymningsmörka vattenpil rakt in i hjärtat på högfjällen. Till höger vilade Bessvattnets svarta massor. Stigen blev till lätt klättring med utsikt åt de bägge sjöarna.” På Bandet mellan dem reste vi tältet.

Här går vi över Vestre Memurubrean 1974.

Turen gick sedan över glaciären Vestre Memurubrean till Spiterstulen, men vädret hindrade en bestigning av Galdhöpiggen. Genom Urdadalen och senare Rauddalen kom vi till hyttan Skogadalsbøen som gav skydd i det ihållande regnet. Äventyret slutade dyngsurt i Krossbu. Året efter bilade vi tillbaka för att ge oss upp i det djärva massivet Hurrungane. Vi nådde ”hytta på bandet” men inte heller då hade vi tumme med vädergudarna. Och bestigningen på Galdhöpiggen slutade med noll sikt. 35 000 kvadratkilometer av Norge kan överblickas däruppe. Vi såg två kvadratmeter! Sen gick åren.

2016 DAG 1 / 10 SEPTEMBER

Vi anländer i skymningen till Gjendesheim, Göran Bergqvist och jag. Vi lärde känna varandra på en resa för tolv år sedan. Sen dess har vi gjort flera turer ihop och nu undrar vi – är det en marknad vi kommit till? Oräkneliga fjälltält lyser som färgprickar i branten upp mot Veslfjellet. Friluftsprylar står utställda av sina marknadsförare och massor med folk är i rörelse. Men nej det är ingen marknad, det råkar vara fjällfilmfestival, ett årligt arrangemang sen 2003. Vi hade ingen aning. En stor utomhusduk är placerad i sluttningen ned mot sjön Gjende. Säkert trevligt att titta på men inget som lockade oss som kommit hit av andra skäl. Vi flyr till Bessheim en mil bort, knappast en fridstad det heller, men hotellets sista bäddplatser blir vår behållning!

Filmfestival i Gjendesheim.

Bessegen.

Besseggen.

Klättring på Besseggen

Även från Bessheim kan man vandra över Veslefjell till Besseggen. Molnen skingras under natten. Nästa dag inleder den varmaste septemberveckan i Jotunheimen på mannaminne. Vilken flax. Vi har ganska lätt packning, ungefär 19 kilo var. En vecka i tält väntar, men först åtta hundra meters stigning upp till toppen på Veslefjell. Länge går vi ensamma. På fjällets krön knatar vandrarna från Gjendesheim. Ändå är det ingen folkström jämfört med det som väntar på Besseggen. Flertalet turister vill attackera branten i uppstigning och inte som vi, gå den nedåt. Man åker båt från Gjendesheim till Memurubu, knallar en knapp mil tillbaka och tar sig sedan uppför det berömda partiet. Vi ser alla typer komma klängande mot oss; unga och pigga, gamla och långsamma, glada och hurtiga, försiktiga och djärva, högljudda och tystlåtna, etcetera. Minst ett hundratal personer svischar förbi. Märkligast intryck gör den äldre mannen med ena handen på klippan och i den andra en selfiepinne med mobilen påsatt. 1974 känns avlägset som ett fornminne…

Fast solen skiner blåser vinden hårt, 15 sekundmeter mäter vi i byarna. Försiktighet krävs, Besseggen innebär klättring, händerna måste hjälpa till. Det är luftigt men knappast nervpirrigt såvida man inte är extra känslig för svindel. Naturupplevelse eller folknöje? Både och, vill vi säga i dag. Många köper en T-shirt i Gjendesheim med texten: ”Jeg har klatret Besseggen”. 40 000 genomför prestationen varje år. Huruvida Per Gynt red på sin rentjur nedför denna egg, eller på eggen hos Knutshø tvärsöver Gjende, vet dock ingen säkert. Men på Besseggen inser man vilken häftig skröna Ibsen gjort odödlig med sitt diktverk. Enligt legenden var Per Gynt en renjägare som levde i Gudbransdalen på 1600-talet. Det berättas att han tuktade trollen och umgicks med huldror. Men om det bara var en enda person som låg till grund för sagorna är oklart. Många tvivlar. Även Besseggen är legendarisk, fast mest som färdväg. Det skulle den vara utan Per Gynt.

Gjende.

Nere på Bandet sinar folkströmmen ut. Vi stannar för en lunch i stillhet ungefär där vi tältade 1974. Elegansen i landskapet ger lätt tunghäfta. Vad säger man om ett landskap som är så gripande att det inte finns ord, bara klyschor. Bredvid oss i jämnhöjd ligger Bessvatnet. Det är fyra hundra meter vertikalt ner till Gjende. Vattnet därnere är en turkos juvel som glaciärsjöar brukar vara, vattenytan ligger nedskuren och smal som en havsfjord. Kasta inte sten utför stupet, skriver guideboken, folk kan gå på stigen därnere. Kanske får någon Besseggen-betvingare en lust. Kanten är skarp. Vi fortsätter på stigen därifrån, klättrar uppåt igen och konstaterar att det är mycket upp och ned i den här terrängen. Tältet reser vi i en backe ovanför Mermurbu, ganska trötta.

Muruälvens utlopp i Gjende.

Memurubu och Gjende.

Upp mot Sjugurdtinden, i bakgrunden Jotunheimens erkänt bästa utsiktstopp Surtningssui.

Memurudalen.

DAG 2

Under morgonen lättar molnen successivt, fortfarande är vinden frisk. På stigen ner till Memurbu möter vi dagens hop av optimistiska Besseggen-betvingare. Det får bli en öl i hyttan, snart stänger den för säsongen. Från Memurbu och västerut längs Gjende blir vandringen ett kugghjulsdrama; upp och ned, upp och ned. Hyttan ligger vid stranden av sjön, 984 meter över havet. Därifrån ska vi stiga brant och cirka 300 meter upp till Sjugurdtinden. Och väl däruppe går vi på en knagglig höjdrygg som leder vidare till ett kuperat höjdområde som kallas Memurutunga, en vidsträckt och böljande platå, eller snarare ett backigt stenrike omringat av Jotunheimens sköna toppar. Mängder av små sjöar lättar upp den stränga naturen. Här känns det som om vi är djupt inne i högfjällens värld, och oväntat ensamma. Under vandringen tar Gjende andan ur oss, med sin djupa och långsmala sänka och kulörta färg. Och på andra sidan står några av de djärvaste topparna i Jotunheimen. Massivet kallas Gjendealperna, Store Knutholstinden är högst 2341 meter. Ett tag trodde man den var Norges högsta. J Heftye blev först upp 1875, men solkade ned sitt eftermäle i ett avundsjukt ordkrig med berömde engelsmannen Cecil Slingsby som besteg många norska fjäll och skrev berömda boken ” Norway the northern playground”. Saken gällde om Store Knutholstinden var svårare att gå upp på än Store Skagastølstind, en annan berömd topp i ”Jotis”. Det är den inte!

Gjendealperna. Store Knutholstind är pyramiden i mitten.

Lägret på Memurutunga.

Vi avviker från stigen och får leta intensivt efter en fungerande tältplats i blockmoraset. Marken är inte snäll, men bredvid en klipphäll slår vi läger. En nästan full måne stiger upp på himlen ovan Gjendealperna.

Måne över Svartdalspiggen i Gjendealperna.

Namnlös sjö och Skardadalseggje.

Skardadalseggje.

DAG 3

Före solen går jag ut för att fotografera. Luften är helt stilla. Dagen blir extremt varm, ingen vind och slösande sol. Vandringen fortsätter över Memurtunga med ståtliga fjäll inom synranden, sedan ned i Storådalen där marken blir bördigare. Vässade toppar som Skarddalseggje och Store Rauddalseggje ligger i blickfånget. Vi ser några vandrare, men efter Besseggen har det varit förvånansvärt ödsligt.

Gryning på Memurutunga.

Vandring ned mot Urdadalstjønne.

Lägret i Urdadalen.

Urdadalstjønne.

Vid sjön Hellertjønne på höjden 1275, blir det rast och bad. Jag skriver 13 september i dagboken, inte vanligt att man badar på fjällturer så här sent på året. Solen gassar, det passar bra för det som ska bli resten av dagen. Vi viker av från Storådalen och in i Urdadalen, där jag gick 1974. Den T-märkta stigen går genom ett groteskt stenrike. En halvmil framåt täcks marken av myriader med block, stora som små, och fjällstupen tränger på. Bara lavarna pyntar små färgfläckar i gråheten. Allt som allt är det en karg skönhet i det fina vädret. ”Man måste vara en romantiker för att trivas här”, skrev jag i dagboken 1974. Fjällromantiker var väl det jag menade. Inte alla bekommit. Blockmarken tröttar ut. Skymningsmörkret sänker sig när vi tursamt hittar en röjd tältplats vid den nedre av Urdadalstjønne.

DAG 4

Alltjämnt molnfritt på morgonen. Färden fortsätter ner i den långa Visdalen där fjällheden lyser med höstglöd och björkarna står som guldstatyetter. Den väl frekventerade leden mellan Leirvassbu och Spiterstulen trampas av en del vandrare som vi ser. Blymoln är på väg åt vårt håll från väster, och vi undrar om högtrycket kommer avslutas. Spiterstulen, den stora turiststationen vid foten av Galdhöpiggen, blir hursomhelst lämpligt ställe för dagens matrast, men någon lunch serveras inte, det gör man inte i lunchmackornas förlovade land! Vi inmundigar frystorkat vid ett bord utanför byggnaden. Vid bordet intill berättar en norsk lärarinna engagerat om sin syn på norska skolan. Bilvägen hit gör anläggningen populär för lägerskolor, vi ser en del elever kuta omkring på andra sidan älven. Över omgivningens ståtliga fjäll fördunklas himlen allt mer. Vi lämnar Visdalen en kort bit därefter och följer stigen brant uppåt mot Glittertind. Vackra stenrösen står här och där. En skylt i Spiterstulen uppmanar allmänheten att inte lägga sten på dessa. Rösena är finurligt konstruerade för att stå emot väder och vind. Vi förstår och har ingen lust, de är så vackra som de är. I Skautflyet blir tältet upprest, i en bred sänka mellan högfjällen. Ett lätt regn faller.

Urdadalstinden.

Store Bukkeholstinden.

Kyrkje.

Ängsull.

Spiterstulen.

Vandring i Skautflye.

Visdalen.

DAG 5

Osäkert väderläge, mycket dis över topparna, men vi skönjer en rest ragg mot molnen. Ska vi gå över Glittertind som tänkt, eller runda fjället som är mer bekvämt? Vi tar en rövare och följer stigen upp mot Norges näst högsta topp, 900 meter i oförminskad stigning. Man måste ta tillfället i flykten, som det så vackert heter. Nedre delen blir brant, men när vi kommit över höjden 2000 meter flackar lutningen ut. Glittertind har släktskap med Kebnekaise, med sin breda skuldra mot söder och tvära stup mot norr. Inte minst är de båda fjällen lika varandra tack vare deras toppglaciärer. Högsta punkten på Glittertind består av is, men den har smultit ned. På 1980-talet nådde isen högre än Galdhöpiggen (2469 m) som har fast berg högst upp. Glittertinds höjd var då 2472 meter, nu anges 2452 m. På Kebnekaise pågår som bekant en liknande utveckling. Snart är dess Nordtopp högre än Sydtoppen vars ismassa stadigt krymper.

Stenröse vid leden.

På Vestre Glittertindsoksle.

På Vestre Glittertindsoksle.

Till allra översta krönet kommer vi tyvärr inte, de sista tiotalet höjdmetrarna kräver stegjärn, som vi retsamt nog saknar. Men vi ställer oss intill isen, vid kanten till nordstupet och beundrar landskapet. Alpint och mäktigt är bara förnamnet. Första bestigningen gjordes 1841, drygt fyrtio år innan Rabot var uppe på Kebnekaise. Jotunheimen blev ett dragplåster för fjällfolk långt tidigare än de lappländska fjällen. Märkligast av alla ”jotunologer” är Jo Gjende från Gudbrandsdalen, lika legendarisk som Per Gynt, men helt klart en verklig person som levde under större delen av 1800-talet. Också han var  renjägare av stora mått, men framför allt en fritänkare och livsfilosof som byggde sig ett hus vid Gjendesheim. Det står fortfarande kvar. Han hade en bestämd uppfattning om det mesta i livet, och vistades nästan jämnt i Jotunheimen. Fritiof Nansen skrev: ”Inne bland fjällen, det var där han färdades, den gamle Jo Gjende, en underlig kuf från djupet av norska folkkaraktären, en av dess fjällälskare som föraktar dallivet och som blir sagofigur medan de lever.”

Ett märkligt hål genom fjällkammen på Vestre Glittertindsoksle, ned mot isen på Grotbrean.

Måne över högsta punkten på Glittertind.

Mot fjällen kring södra Visdalen. Spetsen heter Kyrkja.

Glaciären Grotbrean på nordsidan av Glittertind.

Vy mot Veobrean, man ser Store Knutholstinds pyramid.

Vandring på Glittertind.

Galdhöpiggen och Styggebrean.

Det numera obligatoriska självporträttet (taget av Göran).

Molnen i väster har löst upp sig under eftermiddagen, ett sirligt ljus väller ner på topparna i väster, och vi får en spontan idé. Varför inte övernatta häruppe? Ett hundratal meter bort syns en hög stenmur. Vi går dit och tittar, och mycket riktigt, det är en röjd tältplats som funkar för vårt fjälltält (Hilleberg Anjan 3). Sagt och gjort, vi reser bostaden och följer skymningen som sakta lägger sig över Glittertind. En kort promenad för oss till en annan topp på kammen, Vestre Glittertindsoksle där det hissnande nordstupet syns i all sin prakt.

När det sista diset lättat stiger fullmånen upp. Det är ingen vind att tala om, men naturligtvis blir luften allt svalare. Med dunjackan påtagen mår man som man förtjänar. Vi sitter utanför världens bästa fritidsbostad, och äger hela härligheten. Alla andra som under dagen varit häruppe har gått ned. Ögat assimilerar det härliga landet som viker ut sig. Utsikten rymmer mängder av taggiga fjäll och ljusa glaciärer i alla riktningar utom mot öster, där skogsklädda höjdsträckningar och uppodlad mark kan anas. Galdhöpiggen har trätt fram som en monark under rodnande himmel. De flesta fjällen har namn man inte har i huvet. Kartan ger svar, att klara ut den saken är alltid roande, men som alltid i den stora naturen känns helheten större än delarna, och till slut bryr man sig inte om vad de heter och låter istället njutningen blomma ut i ett meditativt här och nu. Kan man bli hedonist på en fjälltopp?

Gryning på Glittertind.

DAG 6

Den blånande gryningen kommer med större skärpa än skymningen. Knivskarpa tinnar vars profiler börjar bli hemtama, men i fjärran syns mulliga moln. En lång dags färd ligger framför oss. Vi går iväg tidigt och följer ledens fortsättning mot Glitterheim. Halvvägs ned ser vi en molnhätta lägga sig på Glittertind. Glada bestigare låter sig inte hindras. Ett gäng från Oslobaserade advokatbyrån Glittertind är på väg upp. De ska göra sin årliga tur på ”firmatoppen”, men de valde fel dag. När vi är nere i dalen fångas hela massivet i moln, och bergskroppen försvinner för en oberäknelig tid. Inte oss emot. Någon bättre emotionell inramning kan man inte tänka sig. Man går upp i moln. Dessa skingras när man står på toppen, och när man sedan gått ned kommer töcknet tillbaka. I en sådan naturlig dramaturgi känner man sig utvald.

Det får blir en fika Glitterheim och sedan har vi ett utdraget travande mot Bessheim, över två pass, förbi de stora sjöarna Russvatnet och Bessvatnet. I den förstnämnda gör vi sista doppet, och i nästan mörker når vi hotellet som är fullbelagt. Även i mitten av september är lördagar en högsäsong för turistnäringen i dessa nejder. Vi tvingas köra många mil för att hitta en campingsstuga. Har liksom ingen lust att tälta i det strilande regnet som börjat falla.

Färdvägen.

SLUTSATS

Axel Hamberg skrev i sin guidebok om Sarek att det ”är Sveriges vidsträcktaste alpland att ställa vid sidan av det norska Jotunheimen såväl i areal och höjd som topparnas storslagenhet.” Något överdrivet skulle jag säga. Var han där? Visst, Rapadalen är oöverträffad, men Jotunheimen är generellt sett en djärvare fjällvärld och innehåller betydligt fler sjöar och större glaciärer. Men Jotunheimen är inte alls en vildmark av samma dignitet som Sarek. Och om vi bortser från nationsgränsen, kompletterar de varandra på Skandinaviska halvön. Båda områdena är extremt natursköna och fjällvandrarnas paradis, men av olika skäl, Jotunheimen representerar det utbyggda (med leder och hyttor) och lättillgängliga högfjällsområdet, Sarek det svåråtkomliga och outbyggda. En annan skillnad: i Sarek ser man nästan alltid renar, området är ett renskötsel-land. Så icke Jotunheimen. För länge sen pågick renskötsel även här, men djuren har förvildats. Det finns en stark stam av skygga vildrenar i Jotunheimen, men hur ofta ser man dem?

Sarek tillhör de äldsta nationalparkerna i Europa bildad 1909, centrala delen av Jotunheimen blev nationalpark 1980. Den fridlysta arealen är betydligt mindre än Sarek, men området som helhet är något större än den svenska motsvarigheten. I Sarek finns sju toppar är över 2000 meter, i Jotunheimen nästan hundra. De flesta prominenta fjäll vi såg når över den nivån.