Sightseeing i skuggan av corona

och glädjen med en husbil.

Vintern kom av sig. Inget var sig likt. Vi tänkte sticka till Cypern i mitten av mars, hustrun och jag. Ville vandra i bergen, vi hade aldrig varit där. Snöbristen hemma hade väckt en ny sorts längtan, men den kinesiska pandemin kom emellan och resor till Medelhavsön förbjöds. Vad kunde vi göra istället? 

Världen förvandlas till kaos. Myndigheter uppmanar varenda mänska att gå i karantän. Vi tar saken på allvar. Har inget alternativ. Att resa individuellt är plötsligt mer solidariskt än kollektiva transporter. Då slår det mig att bästa platsen för vår karantän är husbilen. I den kan vi bunkra förnödenheter för flera dagar och ge oss ut på en roadtrip som bryter isoleringen utan att vi kommer nära andra personer. Fylla bränsle kan man göra med sitt kort vid pumparna. Och om vi dessutom kör till ödsliga naturområden där man kan sträcka på benen utan att möta någon – det vill säga vandra – borde smittorisken vara minimal.

Vi ger oss iväg på en karantän-resa med husbilen. Detta är berättelsen om sightseeing i skuggan av corona. Under resans gång pendlar vårt stämningsläge mellan starka naturupplevelser och de overkliga intryck som påtvingad ödslighet och det minst sagt repetitiva pratet i bilradion frambringar. Efter ett tag stänger vi av. Den abstrakta hotbilden har blivit en snackis för de snacksaliga, men landskapet vi färdas i ser ut som det brukar. Dock, den sparsamma biltrafiken skapar en märklig olust. Vi kastas mellan äkta oro och glädjen som synen av den svenska naturen påbjuder när ljuset vänder åter i vårens tid. En konstig resa blir det.

Sjöns ymniga förekomst av vattenväxter lär vara det som lockar svanarna.

Första destinationen är sjön Tysslingen, en mil väster om Örebro. Den är känd som samlingsplats för flyttande sångsvanar. Vi kör till norra sjöänden i gråväder och möter ett vitt hav av kacklande storfåglar ute på fältet. Svanarna delar platsen med många gäss, och i luften flyger rastlösa flockar. Grågäss, prutgäss, kanadagäss beblandar sig med de änglalika långhalsarna. En äldre dam och känd ornitolog i trakten, räknar antalet individer varje morgon. Hon står vid ett plankskydd och kan på nödvändigt personligt avstånd till oss, berätta hur det ligger till.

Dag II 18 mars

Tretusentvåhundra sångsvanar trotsar regnet när vi tidigt nästa dag går upp för att titta på härligheten. Även ett par mindre sångsvanar gömmer sig i hopen av de stora. De är svårupptäckta men trevliga att se och jag gläder mig åt diset. Som fotograf är man ofta lite eljest. Tjong. Solen bryter igenom en kort stund. Läckert men temperaturen är kall. Efter ett par timmars skådande sätter vi oss i det rullande huset och öser på med värme. 

Körningen går till Garphyttans nationalpark för lunch. Ödsligheten längs vägen tycks ovanlig och det är folktomt i nationalparkens picknick-natur. Innan skaffningen går vi upp till områdets utsiktspunkt. Garphyttan är en paradox till nationalpark, bildad 1909 mest för att staten ägde marken och för att en dåtida domänjägmästare tyckte det var vackert här. Och så är det, ett hamlat kulturlandskap med ädla lövträd och betesmarker som bevarats, allt överdådigt att se i grönska men ändå långt ifrån den typ av storslagen vildmark där begreppet nationalpark föddes i Yellowstone 1872. Hursomhelst Garphyttan blev en av de nio första i Europa och Sverige. Paradoxen är att vi på köpet skyddade en granskog med inplanterade tyska träd, och den naturtypen har nu övergått i urskogsfasen ety all skog i en nationalpark av princip inte ska fällas av människans hand. Därvid har uppstått ett regelrätt plockepinn som utmanar. Utsikten från Svensbodaberget mot Kilsbergens östra brant är i alla fall värt den mödosamma stigen. Parkens pastorala partier bidar mer sin tid. Lövträdens stammar står kaxigt nakna och utstrålar en explosiv förväntan.

Ett ödehus vid Tysslingen.

Urskogen i Garphyttan.

Vårt mål för dagen är Sydsveriges mest okända nationalpark Tresticklan, bildad 1996. Den ligger långt i väster, i Dalslands gränstrakter mot Norge, i en del av landet där bara få brukar röra sig. Från orten Dals-Ed kör vi norrut genom storskogens suckande djup. Atmosfären känns sällsynt ödestyngd. Var är vi? Molntäcket har spruckit upp och solen skiner men landskapet utstrålar en stämning som vi sällan upplevt i Sverige. Mil efter mil rullar vi på utan att möta någon annan trafik och vi ser nästan inga bosättningar, men barrskogen kring vägen verkar frodas på god bonitet. Denna bördiga ödemark förmedlar ett annat intryck än Norrlands karga vidder, med dess magra skogar av pinnträd. Dalslands glesbygd tycks i dagens situation vara ett övergivet område och mer bortglömt än de ödemarker i norr där man inte förväntar sig annat liv än det man ser. Har vi drabbats av ett coronaspöke?

Några hus passeras och slutligen kommer vi fram till avtaget mot nationalparken. En tjälskjuten och smal skogsbilväg leder oss till en enslig vändplats i storskogens inre. Där förkunnar en skylt att här börjar ett av landets trettio mest exklusivt utvalda naturområden – en nationalpark med andra ord. Kall natt.

Svennetjärnen i Tresticklans nationalpark.

Dag III 19 mars

Den krispigt klara gryningen sätter fart på vårkänslorna. Vi går upp före ljuset och hör pärlugglan ropa på håll medan en spillkråka klonkande flyger förbi. Tursäcken fylls med termoskaffe och mackor och sen går vi iväg, på en väl preparerad stig upp och ned över en avlång höjdrygg med kalt berg och ned i en lika långsträckt sprickdal med en del myrmark. Glest genomskinlig tallskog breder ut sig i alla riktningar. Träden är anmärkningsvärt jämnstora och jämngamla därför att de växt upp efter en stor skogsbrand i mitten av 1800-talet. Ett drygt trettiotal tjärnar ger liv åt nationalparkens dragspelstopografi. Tresticklan liknar på flera sätt de andra två nationalparkerna i det Sydsvenska sprickdalslandskap, Tiveden och Tyresta. Fast alla tre börjar på T och består av liknande natur är de ändå subtilt olika. I Tresticklan märks karaktärsdraget främst genom de parallella och långsträckta, nordsydliga höjdryggarna och de långsmala vattensamlingarna i dälderna mellan dem. Vi tar oss in till hjärtat av detta landets största vildmarksområde söder om fjällen och på väg tillbaka möter vi mot alla odds en äldre man. En annan självutnämnd upptäcktsresande i dessa dagar, undrar vi. Ännu en coronaflykting, kanske?

Bron över Stora Tresticklan.

Skogen i Tresticklan har sällan grova träd. Den allestädes närvarande genomsikten är ett karaktärsdrag.

Nästa etappmål i vår improviserade färdplan heter Bohuslän. Vi kör tillbaka mot Dals-Ed men viker huxflux in på en annan väg som plötsligt dyker upp och som pekar mot nationalparkens södra del. Under en riktig roadtrip ska man vara öppen för alla möjliga färdriktningar. Nu hamnar vi mot förmodan på en smal grusig förbindelse som leder genom skogsbrukets marker. Härjade hyggen och väldiga vedupplag passeras, men till sist kommer vi till den skyddade skogens ingenmansland. Där stryker vägen intill Tresticklans nationalpark. Någon entré har inte anlagts, men en stig leder in i skogen, längs en överraskande djup bäckravin. Via den kommer vi till Heråtjärnet som omges av uppstickande höjder som kittlar fantasin. Terrängen häromkring ser ut som en vild pälsjägarmark och kanske hade Orre-Bryngel vägarna förbi. Han var en legendarisk färdman i Tresticklans skogar. Bryngel Halvardsson var född 1798 och som vuxen gick han klädd i rock och knäbyxor gjorda av getskinn och med pälshåret vänt utåt, och på huvet hade han en mössa av lomskinn. Han verkar ha sett ut och levt som en svensk David Crockett. Kul tanke, men vi känner oss för närvarande mer besläktade med Robert Pirsig, amerikanen som skrev boken ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”. Läs den!

Hygge söder om Tresticklan, knappast ett miljövänligt skogsbruk.

Heråtjärnet illustrerar nationalparkens pälsjärgarland.

Efter denna geografiska abrovinkel fortsätter vi resan med husbilen. Letar oss fram i vårsolens glada sken till Ramsvikslandets naturreservat norr om Smögen. Där har jag varit förr och vill nu återse detta unika klipplandskap där Bohusgraniten vecklar ut sina vågiga hällar ned mot Skageracks böljor. Kustens skönhet är av världsklass och den lättrosa berggrunden göder en taktil lockelse. Man vill gärna smeka den släta ytan som dock är både hård och kall. Efter ett tag kommer vi till Fykan, den välbekanta samlingen med stugor och båthus som är ofta avbildad och så självklart pittoresk där den ligger i sin omgivning, att man som fotograf nästan tappar inspirationen därför att den kreativa utmaningen går upp i rök när allt är serverat. Man kan i stort sett inte misslyckas med kameran. 

Fykan.

Dag IV 20 mars

Kall luft och kalla vindar härskar när vi inleder följande dag med en promenad. Hittills har vi inte sett någon annan mänska vilket verkligen är en ynnest i detta mäkta populära område. Vi tackar årstiden och corona för detta. Som klyschan säger: inget ont som inte har något gott med sig. Över klipporna och de sparsmakade ljunghedarna klättrar vi upp till Sote Bonde och det blir en rejäl vandring, ned i och upp ur branta sprickdalar och genom täta snår.  

Nu måste vi till Smögen för att handla. När vi en stund senare knallar på hamnbryggan i detta under rådande omständigheter ödesmättade semesterparadis, tycks vi ha kommit till en plats som drabbats av neutronbomben, det där otäcka vapnet som dödar allt liv men lämnar byggnader och bilar oskadda. Knappt en människa syns till, inga trutar flyger omkring, ingen båt i rörelse, dödens tystnad råder frånsett en vind som ylar svagt i byarna. Stämningen känns kuslig fast solen skiner med vårens styrka. Nåja, vi möter trots allt några enstaka flanörer som är ute i eget ärende. Och vi köper Smögenröra och bröd i en affär för att sedan dra vidare mot Hornborgasjön.

Möte på rekommenderat avstånd, gäller ej hundar.

Om framtiden vet vi inget!

På en kulle vid fågelsjöns södra ände finns en uppställningsplats för husbilar. Här är vi definitivt inte ensamma. Kullen liknar en marknad för dessa ekipage. Från platsen ser man ned mot strandängarna där tusentals tranor bjuder upp till sitt skådespel. Folk sitter gärna i sin jättebilar och gluttar, och så gör även vi men här vill vi inte stanna för natten. Kanske börjar vi bli folkskygga. Ännu en coronaeffekt? Vi letar upp en tom parkeringsplats på andra sidan reservatets Naturum och förbereder middagen i vår lilla husbils pentry. 

Dag V 21 mars

Nattens temperatur blir 6 minusgrader. Jag går upp ensam före solen och följer dramat. Några andra skådare har dykt upp och oväntat möter jag en bekant, Odd från skridskoklubben. För andra gången under denna resa genomför jag nu en distanserad konversation (den första var med damen vid Tysslingen). Jo, frugan och jag pratar också med varandra, men ändå. Gryningen utvecklas till en storartad upplevelse. Nästan 5000 eleganta tranor flyger in och slår sig ned på strandängarna där de har något mystiskt och högljutt för sig mot fonden av Billingens inramande höjder. Ibland kan skrän faktiskt låta som skön musik. Och synen av dessa högresta, nästan soldatliknande urtidsfåglar som på sitt eget sätt och just vid Hornborgasjön hyllar vårens och hormonernas återkomst, är en av stora händelserna i den svenska naturen. Jag glömmer helt bort omständigheternas karantän men håller mig likväl, som brukligt är när man ska fotografera natur, virus eller inte, så långt som möjligt från andra som också samlats för att se på samma spektakel. 

Efter drygt fyrtio mils färd snett genom Sverige mot sydost kommer vi senare på dagen till Ottenby, vid Ölands södra udde. Vi vill se om våren är i antågande även där. Nja, men coronaeffekten är tydlig. Bara en handfull bilar står på parkeringen. Vi kör tillbaka till lunden och går ut på Schäferiängarna, den plats i Sverige som mest liknar en vidsträckt stäpp. En del gravänder och några skärfläckor vankar i strandlinjen, men fågellivet är på det hela taget återhållet. Så trevligt därför, att vi får se några dovhjortar, tre bockar med rejäla horn som poserar stiligt mot fonden av Östersjöns horisont. I april tappar de sina prydnader som nog är större än någonsin, så här i slutet av mars. Efter en för alla besök i Ottenby, sedvanlig runda vid fyren Långe Jan, kör vi ut på en av tvärvägarna som går över Stora Alvaret och hittar en plats där vi kan ställa vårt hjulburna krypin. Kvällen blir underbar.


I vilda djurs ögon ryms skapelsens villkor…

Vitkindade gäss.

Lands ände vid Ottenby.

Dag VI 22 mars

Inledningsvis denna dag åker vi ned till Ottenby igen. Ser ejdrar, alfåglar plus alförrädare, samt en flock med vitkindad gås och loja sälar som ligger på stenblocken utanför stranden. Radiokanalen som vi åter lyssnar på ältar epidemien om och om igen vilket får oss att fundera över läget. Kanske dags att åka hem nu, innan man stänger Stockholm och stoppar all biltrafik genom staden. Man vet inte vart de politiska besluten barkar hän i dessa märkliga tider. Sagt och gjort, vår rundresa måste avslutas. Vi säger adjö till natursköna Öland och rattar hemåt, på en Europaväg 22 som mellan Kalmar och Norrköping är så tom på bilar att man tänker: något måste ha hänt. Men därefter längs E4, tilltar trafiken successivt och mellan Södertälje och Stockholm tycks råda business as usual en vanlig söndagseftermiddag. Uppriktigt sagt: man vet inte vad man ska tro…

Det här är vår lilla husbil eller snarare campingbil. Jag har samma filosofi när det gäller detta val som valet av kamerautrustning (alla bilderna är gjorda med Olympus E-M1X).”Small is beutiful”. Jag älskar friheten som behändiga saker medger. Marco Polo heter förresten denna modell av Mercedes. Namnet passar oss utmärkt.

20 tankar på “Sightseeing i skuggan av corona”

  1. Kreativt och uppmuntrande – vilken road trip. Tack Claes för en välformulerad bild- & text. Nöden är uppfinningarnas moder!

    Svara
  2. Underbart att få följa med på den här fantastiska karantänresan i ord och bild. Och vilka bilder sen! Knappt att verkligheten är så knivskarp. Såå vackert!

    Svara
  3. En lisa för själen att följa med på er tur. Den osynliga fienden börjar gå på nerverna. Jag ska försöka ransonera nyhetsföljandet. Din berättelse landade perfekt hos mig.

    Svara
  4. Härliga bilder och text som visar på södra Sveriges mångfald och möjligheter till exklusiva naturupplevelser. Roligt att ta del av denna trip till kontrasternas landskap.

    Svara
  5. Som vanligt härliga bilder…..Olympus? Vi har sångsvan i mina hemmamarker också, men inte lika många som på dina bilder….

    Svara
    • Tack Ulf, alla bilderna är gjorda med Olympus E-M1X. Sångsvanen breder ut sig allt mer. På Ingarö har vi en grupp med drygt tio som håller till på ett fält när mitt hem.

      Svara
  6. Väldigt trevliga rader till välkomponerade bilder. Blev alldeles till mig, när jag läste om din resa. För 25 år sedan köpte jag en folkabuss …. och reste till nästan samma platser. Trestickla , Tisselskog vid Dalslands kanal, där jag hittade lite sommar-hjortron , Västkusten o. Smögen där vi badade o. fick simma som 17 tillbaka, eftersom strömmarna just då drog ut till havs, …. och kom till slut Till Schäferiängarna där jag gick och smög på hjortar. Men mina bilder ligger nedpackade så jag kan inte bild-svara dig just nu. …. eftersom jag är hemma i Sthlm för den deprimerande coronavirusen. Har svårt med det ”namnet” ….. korona för mig, är den heta strålning, som syns från solen , när man plåtar solförmörkelser ,….som är en trevligare upplevelse … än virus.

    Svara
    • Tack Bosse och intressant att du gjorde en liknande resa med en husbilsfolka. Ibland tänker man likartat sätt fast det gått lång tid mellan situationerna. Låter dramatiskt med havsströmmarna på Västkusten. Beträffande corona håller jag helt med dig, en korona runt solen är betydligt trevligare än en pandemi.

      Svara
  7. Hej!
    Makalöst fina bilder med tillhörande trevlig läsning. Ger inspiration till kommande utflykter (Corona-flykt) med bil och MC. Jag har varit på de flesta platser du har återgivit men har inte fått till i närheten så bra bildresultat trots Olympus-arsenal. Tror det beror på antingen smutsigt filter eller skräp bakom kameran..
    MVH//Leif

    Svara
  8. Härligt att jag hittade hit och fick följa med på denna vackra och härliga resa! Riktigt uppmuntrande i denna karantäntid.

    Svara
  9. Fina bilder (som vanligt…). Vi lär få leva med Corona länge än, dessvärre. En ny verklighet. Trots kritiska jämförelser med våra grannländer så är läget här ganska uthärdligt ännu, i motsats till på en del andra håll, som i stora delar av USA. Funderar på vad man ska hitta på i sommar. Svenskarnas ”hemestrar” lär göra det trångt på många håll i naturen. Fjällstugor, tåg och bussar torde vara riskabelt, flyg går inte. Vägarna är knappast så tomma som du fann dem i våras (såg trafikproblemen på Stekenjokkvägen på TV). Det lutar mot kombinationen bil, tält och fjäll; kanske besök i mindre besökta nationalparker och liknande områden. Hade egentligen planerat ännu en Kebnekaisebestigning, med familj och vänner, men kom av sig.

    Min Olympus E-M1 Mark II får hänga med. Dess största nackdel i naturen är att batterierna tar slut fort. Hittade du någon bra lösning p detta? Hälsningar, Thomas

    Svara
    • Hej Thomas och tack för din kommentar. Delar din reflektion. Även jag ska iväg på en roadtrip vad det lider. Riskerna har minskat betydligt nu när R-talet är nere på 0,72. Till din fråga. Batterierna är ganska bra för Olympus men det är viktigt att du verkligen slår av kameran när den inte används, annars slukar skakningsstabilisatorn kraft eftersom den är igång. Jag slår av och på hela tiden för att spara batteri. Dessutom har jag alltid med ett par fulladdade extra batterier på varje utflykt, och under längre turer i fjällen behövs en powerbank på minst 20 000 mAmp.

      Svara

Lämna en kommentar