Bilden är fotograferad 25 juni 2019 från Rongbuk i Tibet. Monsunen verkar ha kommit av sig när de sista solstrålarna träffar toppen av Mount Everest.
Två dagar efter midsommarafton 2019 lägger sig en färgsprakande skymning över världens högsta berg. Trots att det är monsuntid rodnar himlen i det vackra ljuset och när natten omfamnar denna mäktiga natur känner jag mig lycklig och emotionellt utmattad på samma gång. Jag har haft tur med vädret, inget är givet på denna plats och en stark våg av underbara känslor väller upp inombords. Ögonen grumlas av tårar vilket gör mig sentimental. Stämningen känns laddad fast jag mest stått still under fem timmar, oavbrutet med kameran redo. Höjden över havet är drygt 5000 meter och syrebristen gör sitt till. Trots god sikt blåser hårda och byiga vindar genom den smala Rongbukdalen. Körare på körare sveper genom den krispigt klara luften. Det är råkallt och jag har bara rört mig inom ett begränsat område, mest för att hitta olika vinklar mot den norra bergväggen nedanför jordklotets högsta punkt.
Äntligen har jag kommit till den tibetanska sidan av Himalaya. Äntligen har jag sett Mount Everest i det mest intressanta och imponerande perspektivet. Som jag har längtat hit.
På passet Pang La ser man Everest för första gången när man far på vägen från Lhasa till Rongbuk. Denna vy såg även de första pionjärerna på 1920-talet. Världens högsta berg till vänster, dominerar hela panoramat.
Här har jag använt zoomobjektivet 40-150 plus konverter 2X på min Olympuskamera för at få en kikareffekt och komma nära Everest från Pang La. Brännvidden motsvarar 600 mm i fullformat. Till vänster skymtar man världens fjärde högsta berg Lhotse. Vi ser också den skarpa nordostryggen tv om Everest toppkrön, och nordryggen som går ned från denna nordostrygg mot höger ned till det stora snöfältet. Nedanför detta ligger det omtalade Nordpasset som är skymt i bilden.
Detta är serpentinvägen ned från passet Pang La. Man kan numera köra bil ända fram till Everest Base Camp på tibetanska sidan.
Världens högsta berg heter Chomolungma på tibetanska vilket kan översättas till ”gudomlighetens moder”. Dess höjd är 8848 meter över havet, slutgiltigt fastslagen av Indien och Kina så sent som 2010. Främst har toppen blivit världsberömd under sitt internationella namn Mount Everest, som är en hyllning till det indiska lantmäteriets brittiska chef i mitten på 1800-talet. Mängder av klättrare och vandrare runt om i världen vill komma hit och vistas nära eller på berget. Toppen har en gudomlig karisma som påverkar alla som älskar bergsnatur. För de som lever permanent i omgivningen är hela massivet en konkret helgedom som de regelbundet dyrkar i form av olika ceremonier. Tibetaner, sherpas och deras rikt andliga kultur förgyller intrycken vi alla får i denna magnifika miljö.
Här följer en svit bilder som visar Everest under eftermiddagen och i solnedgången. I denna syns i förgrunden smältvattenälven som kommer från Rongbukglaciären.
Vår hållning till Everest varierar dock. Bergsklättrare ser toppen som en helig gral man helst vill erövra. Att ta sig upp till högsta punkten är en livsfarlig utmaning och den ultimata prestationen för devota bergsklättrare. Varför man vill försöka är en personlig fråga. ”Bara för att det finns där”, är det klassiska svaret från pionjären George Mallory 1923. Vad han egentligen menade är mer begripligt än det låter. Som pionjär ägde han privilegiet att vara ute i mänsklighetens tjänst. Berget fanns där och var okänt för resten av världen. Det behövde införlivas i människans kunskaper om jorden, det behövde karteras och bestigas.
Numera är klättringen enbart en egocentrisk aktivitet. En drivkraft kan vara att man är nyfiken på topografin och utsikten, men även prestige och prestationshunger driver bestigarna. Man vill bevisa sin förmåga att komma upp, både för sig själv och omgivningen. Vår tids guidade turer till toppen har blivit en omfattande kommers som många bergsälskare runt om i världen anser skända denna heliga natur. Everest lockar dessutom fram ett dåligt omdöme hos mången klättrare. Dödsfallen är åtskilliga och liken lämnas kvar uppe på berget därför att riskerna är för stora att ta ned kropparna, men faktum är också att över 6000 människor till dags dato har stått däruppe på högsta punkten och sedan kommit levande ner igen. Att de som bestigit Everest numera blivit så många har dock raderat allmänintresset för deras bravader. De flesta är okända namn. Ändå måste man imponeras av deras bedrifter.
Här står jag på Kala Pattar 1972 och Rolf Bardon tog bilden. Everest är den svarta pyramiden uppe till höger. Denna stund glömmer jag aldrig.
Flertalet beundrare som kommer till Everest nöjer sig med att titta på härligheten. De har en enklare och mer oskyldig strävan, man vill gå till bergets fot. Vandringen dit innebär betydligt mindre risker än en bestigning, men bör för den sakens skull inte underskattas som prestation. Som vandrare låter man sig hellre förtrollas av Everest på distans. Alla på dessa höjder berörs dock av den syrefattiga luften. Sherpas insatser som guider och bärare är i de flesta fall en förutsättning för ett framgångsrikt besök, oavsett vad man vill göra vid eller på Chomolungma.
I tonåren började jag läsa nästan allt om Everest och blev på avstånd förälskad i berget och dess alpina historia. Den extrema höjden och det majestätiska utseendet särskilt från norr, liksom alla dramatiska berättelser som klätterexpeditionerna levererade, berörde mig så djupt att jag längtade och längtade. 22 år gammal fann jag lyckan och kunde förverkliga drömmen om detta magiska berg. Jag vandrade till Everest med en klasskamrat som jag höll kontakten med, Rolf Bardon. Året var 1972 och äventyret vi upplevde tillsammans är fortfarande starkt i mitt minne.
1972 bodde vi hos denna sherpafamilj i en av byarna mellan Lukla och Namche Bazar. Det som förvånade oss var den nakna eldstaden utan skorsten och placerad mitt i rummet på övre våningen i detta stenhus. Röken slingrade ut mellan skifferpannorna på taket, men det var mycket sot i rummet. Bottenvåningen var husrum för deras djur, främst jakar.
Vi bodde också hos Dawa Tensing. Han var en gammal legendarisk sherpaguide som deltog redan i den brittiska expeditionen 1924 då George Mallory försvann. 1972 bodde han i Pangboche och han dog 1988 i hög ålder.
På den tiden var Tibet stängt för utlänningar och den kinesiska kulturrevolutionen pågick som värst vilket medförde stor förödelse, bland annat sargades det gamla klostret i Rongbuk norr om Everest. Nepal var emellertid öppet för trekking och vi började vandringen vid den berömda flygplatsen i Lukla som hade byggts 1964 under överinseende av Edmund Hillary som tillsammans med Norgay Tensing hade genomfört förstabestigningen på Everest 1953. Trekking hade som turistnäring i Nepal startat 1968, fyra år före vår ankomst. Redan efter kort tid vandrade årligen mellan 1000 och 2000 främlingar mot Everest, men alla nådde inte fram till foten eftersom den höga höjden över havet tvingade många att vända. Idag är det ungefär 100 000 vandrare per år som försöker komma fram på den nepalesiska sidan av Everest, men nästan allt kring berget är annorlunda nu än då vi var där 1972.
Namche Bazar på höjden cirka 3700 meter över havet, är huvudorten för sherpafolket. Bilden är från 1972 då byn bestod av ett begränsat antal stenhus.
En sherpakvinna jag fotograferade 1974 med Leicaflex och Kodachrome 25.
Under vandringen 1972 bodde vi hemma hos gästvänliga sherpafamiljer eftersom det inte fanns några lodger för vandrarna. Folket i byarna var nyfikna på oss då det var relativt få vandrare som dök upp. Huvudorten Namche Bazar var en liten samling stenhus placerade i en dalgryta som vi passerade. Två dygn därefter och högre upp, dvs fredagen 17 mars, lämnade vi de ödsliga stenladorna vid sommarbosättningen Dingboche, för att därifrån gå sista etappen till Everest. Med frystorkad svensk mat i våra ryggsäckar som också var lastade med ved och kvistar, gick vi helt ensamma på stigen upp till det karga landskapet vid Gorak Shep där det fanns ett par primitiva stenhus att övernatta i. Vandringen längs Khumbuglaciären flankerades av gigantiska fjälltoppar och kändes utomjordisk vacker. Någon lika storslagen, uppslukande och skrämmande natur hade vi aldrig sett. En del moln dök upp och snö började falla. Som de mest ensamma människorna på planeten tog vi skydd inne i den dragiga och iskalla stenhyddan vid the Lake Camp, som Gorak Shep kallades då. En svag eld höll oss vid liv och värmde vårt vatten.
Morgonen därpå vaknade vi till ett strålande solsken och började klockan 07 och utan packning, streta upp mot Kala Pattar 5545 meter över havet. Namnet betyder ”svart klippa” och avser ett krön på den bergsrygg som leder bort mot stupen hos det sällsynt vackra berget Pumori. En timme tog det oss att gå upp dit medan solen började värma luften. Utsikten runt hela panoramat var fenomenal. Branta berg täckte allt land bort mot horisonten i öster, och bakom ryggen i väster ståtade svindlande höga bergväggar nära inpå. Inga synliga spår av civilisation kunde iakttas.
Luften var vindstilla och vi hade Mount Everest för oss själva. Världens högsta berg reste sig som en hög och svart hajfena bakom de mer snötyngda bergen Nuptse och Khumbu. Trots sina sköna drag såg dessa lägre toppar ut som små lakejer på knä vid kungen. Inga andra människor än vi befann sig i denna fjällvärld ovanför den högsta byn Periche som låg en dagsetapp bort i den riktning varifrån vi hade kommit. Tack vare denna gripande ödslighet kände vi oss utvalda och undrade hur många svenskar som dittills hade varit på Kala Pattar. Möjligen några till, trodde vi. Där och då fick min dröm om Everest ny kraft. Någon gång i framtiden ville jag klättra upp på världens tak.
Utsikten från Kala Pattar mot öster. Det spetsiga berget är Ama Dablam och tillhöger syns Kangtega.
Hemma igen blev Everest en allt större mani för mig och två år senare återvände jag med min fästmö Jill till Nepal. Vi vandrade hela vägen från utkanten av Katmandhu till Everest. Färden startade i Lamosanghu dit vi kom med lokal buss och sedan var vi ute på vandrande fot i sex veckor bland bergen. Japanska fotografen Shirakawa hade då publicerat sitt berömda praktverk om Himalaya. I Namche Bazar hade några hotell byggts för det växande antalet trekkare och där vi bodde hängde posters med Shirakawas bilder. Att se dem gav mig inspiration för fotograferandet och vi mötte många likasinnade vandrare. Samtal uppstod hela tiden om bergen och fotograferandet, och om expeditionernas öden och äventyr.
Under vandringen mellan byarna Pangboche och Periche framträder den väldiga sydväggen på berget Nuptse, och i bakgrunden höjer sig Everest som en kamelpuckel.
Min affektion till Chomolungma var enorm när jag kom hem. I böcker som den tidens standardverk ”Mount Everest” med initierade kapitel av Toni Hagen, G O Dyhrenfurth, C von Fürer-Haimendorf och Erwin Schneider, läste jag fakta om geologin, topografin och sherpakulturen. Realistisk eller inte, men min önskan att få delta i en Everestexpedition blev allt mer intensiv. Livets vardag satte emellertid stopp. Studier och därefter anställningar samt familjebildningen ändrade förutsättningarna radikalt, dessutom visste jag inte om min fysik räckte till. För övrigt skulle det dröja till slutet av 1980-talet innan en svensk expedition organiserades. Då hade jag passerat bästföredatum för personer som har världens högsta berg i sikte. Och den erfarenhet av höghöjdsklättring som krävdes fick jag aldrig tillgodogöra mig. I själva verket hade helt andra drivkrafter än avancerad bergsbestigning blivit viktigare i mitt liv. Everest hade hamnat i bakgrunden och drömmens låga hade slocknat, men gammal kärlek rostar aldrig.
Med ett lång teleobjektiv har jag fotografera solnedgångens ljus på Everest. Till höger syns ett krön på kammen som klättrarna kallar Sydtoppen. I sherpas terminologi är dock Lhotse massivets sydtopp, för det är vad namnet Lhotse betyder.
År 1999 vandrade Jill och jag tillbaka till Kala Pattar. Vi flög först till Lukla och gick den vanliga vägen genom sherpas hemtrakt i Solu Khumbu. Miljön hade förändrats radikalt, sherpalandet var en helt ny värld. Det var så många västerländska vandrare på stigen att denna kunde ha legat i Alperna. Vi masade oss fram i en lång ringlande kö upp till Namche Bazar som hade förvandlats till en liten bilfri stad med många hotell och kaféer med internet och diskotek. Vid Gorak Shep där jag 27 år tidigare hade varit ensam med Rolf i en sjaskig stenkoja, fanns nu flera uppvärmda lodger som serverade både öl och maträtter. Men trots denna omfattande metamorfos var jag lika entusiastisk inför synen av Mount Everest som tidigare. Kärlek kan vara en slitstark känsla när den riktas mot monumental natur och Chomolungma behåller greppet om dem som fångats av bergets utstrålning. Denna gång var det möjligheterna till vackra foton som fascinerade mig mest.
Utsikten mot Everest från kala Pattar 1999. Den spetsiga toppen th heter Nuptse och är 7861 meter hög. Fast den ser högre ut än den mörka trekanten av Everest är Nuptse tusen meter lägre! Perspektiven lurar ögat. Nere tv där Khumbuglaciären bildar en böj ligger Everest Bas Camp som är en tältstad med expeditionerna när det är rätt årstid.
Just 1999 var för övrigt ett speciellt år i Everests historia. På nordväggen hittades kvarlevorna efter George Mallory. Under ett drygt decennium dessförinnan hade Tibet varit öppet för expeditioner som klättrade längs den norra rutten på Everest, den som de första klättrarna hade stakat ut. På 1920-talet organiserades tre brittiska expeditioner, de första någonsin till berget. Då var Tibet öppet – i alla fall för britter – medan Nepal var stängt. Mallory var med på alla tre och han var en av den tidens främste klättrare. Han personifierade Everest och när han sedan försvann in i dimmorna förvandlades han till en legend. Vad som hände honom och hans följeslagare Andrew Irvine när de 8 juni det ödesdigra året 1924 lämnade sitt höjdläger 8170 meter över havet för att klättra upp på den då obestigna toppen, vet ingen. Men spekulationerna har varit många.
Här följer mina egna tankar om händelsen. George Mallory är den klättrare i hela alpina historien som fascinerar mig mest. Han var en gåta som person och hans öde på Everest är lika gåtfullt. Mallory var, sägs det, mycket älskvärd till sättet och i porträttbilderna hade han ett gudalikt utseende, liksom hans bildsköna hustru Ruth. De gifte sig 1914 strax innan första världskriget bröt ut. Under en period 1916 deltog han i kriget vilket måste ha satt sina spår i psyket. Till sin fysik var han en född klättrare och han utbildade sig i humanistiska ämnen för att verka som lärare. Mallory var både boklärd och gymnastiskt vig, intelligent och tankspridd på samma gång.
Under expeditionen 1921 blev det huvudsakliga uppdraget att hitta en väg till toppen. Ingen västerlänning hade dittills varit närmare Everest än 6 mil. Expeditionen kartlade vägen dit via klostret i Rongbuk och förbi ispelarna på East Rongbuk Glacier upp till det isbelagda Nordpasset som ligger 2300 meter under bergets högsta punkt. Efter ett misslyckat toppförsök avslutades äventyret. Året efter, dvs 1922 hade man som klart uttalat syfte att bestiga Everest men vädret blev miserabelt och i en allvarlig lavinolycka nedanför Nordpasset dödades sju sherpas. Expeditionen misslyckades.
1924 stod allt på spel, särskilt för Mallory. Detta var sista chansen för honom. Han var då 37 år gammal och hade tre små barn och en älskvärd hustru som hade lämnats hemma. Hans inre tvekamp mellan klätterlusten, äregirigheten och familjeplikterna står skriven i eldskrift när man läser mellan raderna i hans texter, framför allt i de bevarade breven till Ruth. ”En strid på liv och död väntar”, skrev han till henne från ett av expeditionens läger.
Och så blev det. Utrustningen de använde var i alla avseenden primitiv för denna krävande natur, trots att expeditionen hade försetts med de bästa produkterna för sin tid. Kläder, sovsäckar, tält, kängor, rep, syrgasapparater etc kan inte i något avseende jämföras med dagens high tech prylar som Everestbestigarna tar med sig. Denna aspekt lyfter pionjärernas prestation till extrema höjder i ett retrospektivt perspektiv. Mallory och Irvine gav sig ut på ett toppförsök som med alla sannolikhet var förhandsdömt att misslyckas. Ingen visste ens hur en människokropp klarade sig på denna höga höjd. Många av prylarna var inte ändamålsenliga, och de hade ingen detaljerad karta till hands eller en rekognoscerad väg att följa. Allt vara terra incognita för dem. De var helt enkelt sanna pionjärer, och kanske var de också vilseförda av sin pionjäranda.
Noel Odell hade fått till uppgift att hjälpa dem på tillbakavägen efter bestigningen. På toppdagen gick han upp till deras högsta läger och i en molnlucka såg han deras figurer som små svarta prickar på sex hundra meters avstånd när klockan var 12.50. De rörde sig beslutsamt mot toppens pyramidala avslutning, enligt Odell. Molnen hade skingrats under en kort stund för att sedan slutas igen.
Eftervärlden har länge diskuterat om Mallory och Irvine befann sig på första eller andra steget, två tydliga klippsprång längs nordostryggen på Everest. Egentligen finns tre markanta steg, och jag fotograferade dessa när jag såg nordväggen från Rongbuk 2019. I snart hundra år har Odells observation av olycksparet varit utgångspunkten för en livlig debatt huruvida de nådde toppen, eller ej. Många har menat att paret befann sig ovanpå det andra steget när de observerades av Odell och därför hade en rimlig chans att komma allra högst upp under dagen. Men andra stegets klippa är 30 meter hög och en tuff teknisk utmaning på drygt 8500 meters höjd. Somliga experter menar att de omöjligt kunnat klättra uppför detta hinder.
Diskussionen om vad som hände 1924 blev ännu hetare när man efter 75 år sensationellt hittade kvarlevorna efter Mallory. Hans av väder och vind väl balsamerade kropp hade 1999, i den då ovanligt varma våren, kommit fram ur snön som annars täckte kroppen. Man kunde se att Mallory hade dött av en kraftig skallskada och ett brutet ben efter ett fall som knipsade av repet som han var inbunden i. Fallet hade inträffat en bit nedanför första steget, dvs ganska nära deras sista höjdläger, vilket tyder på att olyckan inträffade under nedstigningen från berget.
Två saker håller liv i frågan om de nådde toppen. Den första är att hans alpina solglasögonen som var nödvändiga att ha på sig i dagsljuset på denna höjd låg instoppade i en ficka, vilket tyder på att hans fallolycka inträffade när det var sent på eftermiddagen eller mörkt. Det andra gåtfulla är att fotografiet av hans hustru Ruth inte kunde hittas i Mallorys klädfickor. Han hade tagit med sig denna bild att placera på toppen av Everest. I klädpaltorna på hans kropp fanns bara några brev och anteckningspapper. Tyvärr fanns inte heller den Kodak Vestpocket Camera som olycksparet hade tagit med sig.
De flesta auktoritativa kännare har i sin bedömning utgått från att Mallory och Irvine valde att gå längs nordostryggens krön, och därför tvingades forcera klippsprången i steg 1, 2 och 3. Jag har fastnat för en annan teori som lanserades av en amerikansk Everestbestigare som heter Michael Tracy. Han besteg toppen längs samma nordostrygg år 2013 och har presenterat en högst trovärdig teori om vad som hände 1924 (https://www.youtube.com/watch?v=I_vx9CbD7rk). Sitt resonemang bygger han på att Odell såg Mallory och Irvine ovanför det tredje steget, alltså högre upp än andra steget, som man tidigare trott. Ovanför denna punkt låg toppyramiden alldeles inpå och klockan var kl 12.50 vilket innebar att de hade 2-3 timmar kvar att klättra upp till högsta krönet som i så fall nåddes ca kl 16.
Tracy tror med andra ord att paret i den position som Odell såg dem hade nått längre än det som tidigare antagits. Han menar också att de istället för att följa nordostryggens kant gick ganska långt nedanför denna på ganska svagt lutande klippor fram till the Great Cuoloir. Detta var den väg deras kamrat Edward Norton hade gått fyra dagar innan, när han tog sig in i snörännan (the Great Cuoloir) och kom högre upp än någon annan människa hade varit, 8573 meter. Det verkar logiskt att olycksparet följde samma väg.
Om Tracey har rätt, är det troligt att Mallory och Irvine nådde toppen av Everest sent på eftermiddagen och sedan gick tillbaka i sina egna spår som de hade trampat upp. Efter skymningen störtade Mallory medan Irvine blev kvar när repet brast. Skadad satte sig Irvine i en skreva och frös ihjäl. Till saken hör också att den tankspridda Mallory hade glömt ficklampan när de startade på morgonen. Den låg kvar i lägertältet.
Resonemanget som Tracy för verkar trovärdigt och kan förklara varför Mallory inte hade på sig sina solglasögon när han störtade, och varför fotografiet på hans älskade Ruth inte har återfunnits. Kanske kan vi få det definitiva svaret om man hittar kvarlevorna efter Irvine som rimligen ligger begravd i snön ovanför platsen där Mallory hittades. Kanske finns deras kamera hos honom med avgörande bildbevis. Om de nådde toppen var Mallory och Irvine de första människorna på Mount Everests topp, 29 år före Hillary och Tensing.
Varför är Mallorys öde så medryckande för eftervärlden? Jag vet inte, kanske är det vår inlevelseförmåga med dessa personer som gör oss nostalgiska. När jag i juni 2019, går upp i gryningen för att åter fotografera Everest syns den historiska vägen där Mallory gick i klar lyster. Men jag tänker faktiskt på annat. Omgiven av mängder med turister är det framför allt turismen som väcker mina funderingar. Kineserna har anlagt en asfalterad väg till detta restaurerade kloster i Rongbuk där de brittiska pionjärerna på sin tid blev välsignade av munkarna innan bestigningsförsöken. Endast skyttelbussar tillåts köra hit på den nya vägen, och ett par primitiva lodger har anlagts vid Rongbuk för att inkvartera den dryga miljon turister som numera årligen anländer hit för att titta på Everest, de flesta är kineser. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan komfortabla och lyxiga hotell byggs. Everest/Chomolungma är nu definitivt införlivat som en del av den globala och turistiska värld vi alla lever i. Något annat var förstås inte att vänta, men på nepalesiska sidan måste man fortfarande vandra upp till Gorak Shep för att komma nära Everest. Enligt en nyhet jag såg i höst planerar Nepal att bygga en väg till Lukla. Hur utvecklingen ska sluta vet ingen.
Vägen till Base Camp på tibetanska sidan.
Skyttelbussarna till Everest. All känsla av jungfrulighet och pionjäranda är bortblåst.
Den trånga Rongbukdalen leder min blick rakt mot den väldiga pyramid som är världens högsta berg. Om man inte tappar andan av den synen så är det för att luften är så tunn på drygt 5000 meters höjd, att man förlorat fattningen. Från Kala Pattar i Nepal blev jag lika överväldigad av Everests närvaro. Dock, trots min långvariga relation till berget, och trots att jag med kikaren kan följa pionjärernas väg längs nordostryggen, känner jag ingen som helst lust att försöka klättra upp. Min ålder har förstås tagit ut sin rätt, men mina perspektiv på berg och naturupplevelser har också breddats. Vad har man där uppe att göra undrar jag, och tänker på de risker som klättringen innebär, och den trängsel som det blivit på Everest under de få dagar på året när vädret gör en bestigning möjlig. Är dessa mina tveksamheter bara en obotfärdigs bortförklaring? Jag vet inte…
FOTOGRAFISKA KOMMENTARER
Under vandringen 1972 hade jag med mig min första egna systemkamera, en Zeiss Contarex med tre Zeissobjektiv, Distagon 25 mm, Planar 50 mm och Sonnar 135 mm. Filmerna var Kodachrome II och Kodachrome X. Av bilderna blev det en utställning på Kulturhuset i Stockholm, och ett stort reportage i tidningen FOTO i september samma år.
1974 hade jag bytt till Leicaflex med Summicron normalobjektiv och teleobjektivet Elmarit 180 mm. Filmen var Kodachrome 25.
1999 hade jag åter en annan utrustning, dels Canon EOS 1 med ett zoomobjektiv 28-105 mm, och ett teleobjektiv 300 mm plus konverter 1,4X. Dessutom tog jag med den stora panoramakameran Linhof Technorama 612 PC med endast ett objekt Schneider Apo-Symmar 135 mm. Till båda kamerorna använde jag Fujifilm Velvia. Dessutom hade jag för första gången vid Everest med ett stativ, Gitzo i kolfiber, som behövdes till Linhofkameran. Panoramabilderna jag gjorde med den har använts i flera sammanhang, bland annat böckerna ”Äventyrets stigar” och ”Världsarv naturens mästerverk”, samt till den stora utställningen jag hade på Riksmuseet i Stockholm kallad ”Jordens berg”.
I juni 2019 reste jag till Tibet med min favoritkamera idag, Olympus E-M1X med tre Zuiko objektiv, ett fast ljusstarkt 25 mm/1,2 och zoomarna 12-100 mm/4 och 40-150 mm/2,8, plus teleconverter 2X. Jag hade också med ett litet lätt kolfiberstativ av märket Manfrotto, men alla bilderna av Everest är tagna på frihand med kameran inställd i sin högupplösta funktion, då den fungerar som en 50 megapixelkamera.
Verklig trevlig läsning, Claes.
Tack Hans, det gläder mig att höra.
Mycket fin och intressant text, Claes! Särskilt om din första vandring 1972, men även om Mallorys väg mot toppen 1924. Läsvärt! Och SUPERBA bilder, i vanlig ordning! Tack! //Bengt
Tack Bengt. Det finns så mycket att säga om och kring Everest. Man blir aldrig färdig, symboliken är så allomfattande.
Härlig, och lite sorglig artikel! Rgr
Tack Roger, och jag kan dela din känsla.
Nog för att jag kan Everests historia rätt bra, men fantastiskt roligt att läsa din berättelse. Jag vet att vi delar många tankar kring turistflödet till och på Everest, och nog känner lite av samma glädje över att ha fått uppleva detta område innan invasionen av folk. En liten anmärkning i kanten; första svenska organiserade expeditionen var 1987, alltså inte i början av 90-talet. Toppen nåddes inte då, men Lars Cronlund och Daniel Bidner var en bra bit på väg.
Tack Kenneth, extra roligt när en insatt person kommenterar en blogg. Ja vi har nog många gemensamma utgångspunkter. Vi har varit priviligerade som kom dit tidigt. Tack också för ditt påpekande om första svenska expeditionen, hade glömt den.
En sann njutning att se bilderna och intressant text. Kan förstå att resan måste ha varit givande, särskilt med tanke på den historik du har gällande Everest. Planerar du någon utställning med dessa verk?
Tack Lukas. Vi får se framöver om det blir någon sammanställning i bokform.
I december 2004 besökte jag Linhof-fabriken i München. Jag hade tankar om att fotografera Everest med en Master Technika 4×5 året därpå. En inte helt försumbar anledning till att det istället blev en Rolleflex Automat B (och en Canon EOS 650 med diverse objektiv) var budgeten…
Jag kan förstå det, Linhof är verkligen ingen billiga kameror, men utmärkta. Jag förmodar att du fick bra bilder även med den utrustning du tog…
Härliga bilder och insiktsfull text. Har själv svårt att förlika mej med alla klätterolyckor som sker där och nerskräpningen!
tack Sune, javisst är det svårt att förlika sig med utvecklingen på Everest, i mindre skala håller samma sak på att hända på många andra berg, t ex Kebnekaise.
Som vanligt en målande beskrivning och spännande läsning! Bilderna är informativa och vackra! Själv har jag alltid varit intresserad av Mount Everest sedan 1953. Har läst om den första svenska expeditionen dit och Peter Habelers bok ”Der einsame Sieg” som handlar om hans bestigning av Mount Everest utan syrgas tillsammans med Reinhold Messner. Jag har även lyssnad på Göran Kropp om hans cykeltur dit och hans ensamma bestigning utan syrgas. Genom Renata Chlumska har jag även kunna prata med honom. Renata har jag lärt känna personligen genom min dotter i cykelklubben CK Ringen, där båda tävlingscyklade som flickor 1987. Jag funderar över den tunna luften och bussresan i Tibet. Under den långa vandringen i Nepal kan man vänja sig på den tunna luften, men att åka buss dit, hur funkar kroppen då? Stort tack och vänliga hälsningar, Wolfgang.
Tack Wolfgang, du verkar vara lika förhäxad av berget som jag. Trevligt. På din fråga kan jag säga att acklimatiseringen i Tibet funkade utmärkt.Dels befann jag mig i Lhasa på 3700 möh fyra dagar och bussresan innebar upp och ned flera gånger, bl a över passet Pang La över 5000 m. På så sätta fullföljde vi tumregeln gå high, sleep low.Jag hade inga som helst problem. Du kan läsa i bloggen om Kailash. där vi nådde nästan 5700 meter. Jag hade inga som helst problem.https://claesgrundsten.se/2019/07/pilgrimsvandring-runt-berget-kailash/
Jag gick där 1987 i oktober i 5 veckor med 4 kompisar! Känner igen allt. Tog 30 rullar dia som jag framkallade på Prisma där jag jobbade. Du var väl kund där. Jag hade bilderna i trappan ned till receptionen. Kul att läsa om din vandring.
Hej Hans, intressant att du var där för så länge sedan och jobbade på Prisma. Det stämmer, Prisma var mitt labb på 1980-talet. Hoppas du har fortsatt fotografera. Allt gott Claes.
Nej jag har inte vart vid K2. Får se om jag får tid nångång i livet, att ta mig inom fotoavstånd. Det verkar rätt bökigt att bara ta sig till dess fot. Men jag fastnade för berget i julas och läste massor om dess historia, vägen upp, svenska expeditioner, alla olyckor (speciellt olyckan 2008). Såg även en film om Mallaroys öde på Everest.
Jag har faktiskt din bok Bergtagen, fick den i present för några år sen. Ska erkänna att jag inte läst allt men nu ska jag verkligen göra det när du säger den tar upp detta ämne!
Kul läsning! Känner igen en hel del. Dragningen till bergets topp, det kan som en magnet! Att man kan bli som besatt innan man inte öns lärt sig klättra. Jag hade eller har det kring K2. Läser även om din tanke om vad man har på toppen att göra och känner igen mig från en vandring genom Sarek. Vi träffade då några samer och frågade om någon 2000m topp och om de hade vart där (kanske lite naivt) men de svarade kort – Vi går int upp på några toppar. De har helt enkelt inget där att göra tänker jag. Men man har väl olika inställningar till berget genom åren? Ingen inställning behöver vara fel?
Tack för din intressanta kommentar Olle. Har du varit vid K2? Varför älskar man berg – om det har jag gjort en bok som heter Bergtagen. Och varför bestiger man berg, den saken har många aspekter. Somliga gör det mest för utmaningens skull, andra mest för naturupplevelsen. Drivkraften påverkar vårt sätt att tackla bestigningarna. Som genuin klättrare väljer man gärna svåra vägar upp, som mer utpräglad naturälskare föredrar man de lätta vägarna. Om vägen eller målet är mödan värd är upp till var och en. Ingen approach är förmer än någon annan.
Nej jag har inte vart vid K2. Får se om jag får tid nångång i livet, att ta mig inom fotoavstånd. Det verkar rätt bökigt att bara ta sig till dess fot. Men jag fastnade för berget i julas och läste massor om dess historia, vägen upp, svenska expeditioner, alla olyckor (speciellt olyckan 2008). Såg även en film om Mallaroys öde på Everest.
Jag har faktiskt din bok Bergtagen, fick den i present för några år sen. Ska erkänna att jag inte läst allt men nu ska jag verkligen göra det när du säger den tar upp detta ämne!