Gryningsljuset lyser på Kailash när en ridande pilgrim är på väg mot högsta passet.
Vi lämnar Lhasa häpna av motsägelsefulla intryck. Huvet har förstått men känslorna vill inte riktigt greppa spännvidden i det tibetanska samhällets moderna metamorfos. På 1980-talet fanns bara några få grusvägar i landet och nästan inga turister, inte ens från Kina. Nu är det mesta annorlunda. Dagens välgjorda trafikled mot Shigatse bidrar till vårt konfysa tillstånd. Först är den av god motorvägsklass och efter Lhasa flygplats åtta mil bort, blir den en tvåfilig asfaltsväg av modernt stuk. Den tar sig elegant fram genom den breda floddalen som i denna del har skogsbestånd med popplar nedanför bergskedjornas siktmurar. Vi viker av på en annan lika välgjord huvudväg som går mot kända orten Gyantse. På passet Kampa La 4792 meter över havet, överblickar vi en flik av den mycket stora sjön Yamdok Tso. Vid en välordnad utsiktsplats trängs horder av kinesiska bussturister, men än syns inga Himalayafjäll på horisonten.
Farväl Lhasa där en kinesisk dam poserar framför Potala.
Resan arrangeras av Tibet Vista, landets största turoperatör för utländska turister. Man tar emot cirka 800 gäster per år. Vår grupp har åtta deltagare utöver Jill och mig. De är från Spanien, Italien, Malaysia, Tyskland och Hongkong. Den kunnige guiden Garong är tibetan och talar utmärkt engelska. Vi färdas i en mindre buss.
Vår guide Garong förbereder vandringen i Darchen.
Vägen leder ned till den glasklara sjön och fortsätter längs stranden. Hela detta sjöbäcken invallas av jordbruna bergsryggar med torr och gles gräsvegetation som sluttar mjukt mot den himmelsblåa vattenytan. Sjöns färgeffekt är explosiv i det karga och nakna landskapet. Naturen tycks utomjordisk. Långt bort, på andra sidan vattnet framträder ett högt snöfjäll i sjutusenmetersklassen. Längre fram, på passet Gangbala (5 030 meter), stryker vi förbi den toppen.
Yamdok Tso och en fjärran sjutusenmeterstopp.
Gyantse var förr den tredje största orten i Tibet (inte numera) och blev känd av de fåtaliga utländska resenärerna i början på 1900-talet. Stadens örnnäste till fort klänger fortfarande på sin bergskulle. Denna dzong är restaurerad efter kulturrevolutionens förödelse. Sevärt är även klostret Palcho som hyser den största stupan i Tibet. Den är en Kumbum, en väldig kupol som byggdes 1497.
Dagen avslutas i Shigatse som har drygt hundratusen innevånare och ett stadsliv lika hektiskt som Lhasa. Härifrån fortsätter färden till Everest (det blir en egen blogg) och därifrån tillbaka norrut till staden Saga, som är en garnison 35 mil väster om Shigatse. I Saga köper jag en ylletröja. Det är sista chansen innan Kailash. Till saken hör att att vårt incheckade flygbagage aldrig dök upp i Lhasa. Vi tvingas genomföra hela vistelsen i Tibet med endast kläderna vi reser i, plus handbagaget (som i mitt fall innehöll all kamerautrustning). En utmaning. I varannat hotell blir det till att tvätta skjorta och kallingar. Jill skaffade en jacka i Lhasa, hon hade vandrarkängorna i handbagaget. Jag får gå i mina låga trailskor runt Kailash.
Från Saga rullar bussen vidare mot väster över ändlösa vidder och längs obefolkade bergskedjor, 45 mil i ett sträck och hela tiden omgivna av den repetitiva tibetanska naturen. Här och där betar yakar, och oavbrutet genom bussfönstret syns gräsgröna eller torrgula högslätter som inramas av chokladbruna, ibland cementgråa eller asksvarta, skrovliga, långsträckta och ändå milt högresta bergsryggar som trots sitt mörka spektrum, vilda struktur och höga absoluta höjd över 5 000 meter, verkar snälla och förlåtande. Inte en vit snöfläck kan vi skåda. Över detta folktomma landskap vilar ett arkadiskt lugn och eftersom utblickarna fortsätter utan slut, bara med små sofistikerade variationer på samma tema, och eftersom vägen oavbrutet kilar framåt genom den storslagna tavlan, tycks vi befinna oss i ett väldigt Shangri La som världen tycks ha glömt. När hörde man senast talas om dessa destinationer? Att färden ändå inte känns långtråkig trots den ensartade naturen speglar troligen den andlighet som terrängen utstrålar, om man är sensibel. Denna vibration gör att jag allt bättre förstår varför människorna på dessa vackra men torftiga höghöjdsvidder, genom seklerna utvecklat sin egen starka religiositet.
Det tibetanska landskapet, berg, stäpp, yakar och en herde.
Vägen mellan Shigatse och Kailash.
Vi får syn på Shisha Pangma 8046 möh, det lägsta av världen fjorton berg över 8000 meter, och det enda som är beläget i Tibet helt och hållet.
Ibland dyker den tibetanska vilda åsnan upp.
Efter passet Mayomla 5 112 meter öppnas nya synfält mot väster och när vi kommit ned på nästa högslätt blir det ett kort stopp vid en utsiktspunkt där sjön Gunju Tso visar upp sin glittrande yta. Platsens stora sanddyner bildar en oväntad förgrund till de höga snöfjällen som himlar långt i fjärran. Vi stannar senare för lunch i den lilla staden Togqên. Ortsnamnen växlar på kartorna, och stavningen skiftar. Transkriberingen från tibetanska och kinesiska är en tolkningsfråga. Staden har i alla fall rena gator, men toaletterna är som de oftast är i det här landet, outhärdliga skithål.
Äntligen dyker Kailash upp, cirka 130 mil väster om Lhasa.
Nu ser vi äntligen Kailash, ett makalöst berg som skjuter upp mot himlen likt en pampig katolsk kupolkyrka. Jag tänker på Tintin i Tibet: ”Där! Vad var det jag sa?.. Ser Du! Det går inte att ta miste på, där har vi berget! Titta bara på formen!” Kailash reser sig högt ovanför en hord av lägre och karaktärslösa toppar. Namnet är sanskrit och betyder ”kristallberget”, medan den tibetanska beteckningen Gang Rinpoche kan tolkas som ”den oskattbara”. I buddistiska texter kallas det Meru. Hursomhelst ståtar Kailash som en drottning omgiven av bönderna på ett schackbräde. Den avrundade formen är sällsynt stilren och redan vid första anblicken förstår man varför berget hålls heligt av de fyra stora asiatiska religionerna: buddhism, hinduism, jainism och den gamla tibetanska bon-tron. Detta berg är verklighetens axis mundi, himmelspelaren som förenar gudarnas boning med jorden. Hinduernas Shiva huserar däruppe.
Kailash sydsida tronar i kvällningen nästen två tusen meter ovanför stäppen.
För att belönas med en lycklig framtid vandrar tusentals pilgrimer varje år ett varv runt Kailash; hinduer och buddhister i medsols riktning, jainister och bon-troende går motsols. Några ägnar sig åt prostration då man lägger sig ned och ställer sig upp, gång på gång. Då tar turen ett par veckor, normalt traskar man runt berget under tre dagar. Helst ska vandringen genomföras på en enda dag! Denna tradition har pågått under tusentals år och denna ”kora” som turen kallas lokalt, är nog världens mest omhuldade pilgrimsvandring. Men också den mest krävande. Högsta passet Drolma La når 5 660 meter över havet och hela rundturen är 52 kilometer lång. Påfrestningen blir stor för de många pilgrimer som är ovana vid hög höjd och kyla. Den som har genomfört 108 rundvandringar kring Kailash garanteras stor visdom (!).
Pilgrim på sitt livs vandring.
Numera är det okej att rida för indier.
Sven Hedin var här i september 1907 på sin sista stora Tibetexpedition. Han skriver: ”Jag rider min lilla hvita ladaki, de fyra männen gå till fots, ty kring det heliga berget får ingen rida, om han icke, som jag, är hedning.” Kailash ligger i bergskedjan Gangdisê som ingår i det system av tibetanska bergskedjor norr om Himalaya som Sven Hedin benämner Transhimalaja. Just denna bergkedja slutar abrupt vid högslätten Barkha Thanka och vid bergens fot ligger staden Darchen, numera en riktig turistort för alla pilgrimer, med massor av inkvartering och sovenirshopar. Där stannar vi för natten.
Vandringen börjar i dalen väster om Kailash.
Himalayas murmeldjur är pigga krabater.
Pilgrimsturen inleder vi vid Kangni Chorten där bergen börjar; en liten stupa som nås med bussen. Rakt norrut fortsätter en kanjonliknande dal med skyhöga och släta bergväggar av sandsten på vänster sida och de alpina förtopparna till Kailash på höger. Stigen är en körväg som slutar vid klostret Drira Gompa 13 kilometer längre bort och 300 meter högre upp. Under dagen blir vi omkörda av några enstaka bilar som är på väg dit (!). Frånsett den tunna luften är det lätt att vandra, och vi är bra acklimatiserade efter att senaste veckan ha åkt jojo med bussen, pendlat mellan 4000 och 5000 meter över havet. Många äkta pilgrimer är på väg runt berget. Solen värmer från en klarblå himmel. Vi har tur med vädret, har bra karma. Gudarna är på vår sida. När vi har genomfört rundvandringen kommer snö och dimma, får vi senare höra.
Första dagens vandring.
Vi har kommit till första dagens slut och ser nordsidan av Kailash.
Vilket berg! Och det är en jungfrulig topp!
Jag går upp i nattmörkret för att göra denna bild. Ingen måne, kolsvart. Jag riggar stativet och riktar kameran utan att se något i sökaren, bergets skepnad syns dock ganska bra när ögonen vant sig. Jag gör flera provexponeringar för att hitta rätt komposition. Till slut får jag denna på 2500 ISO, 15 sek exponeringstid och f/1,6 med objektivet 25 mm/ f1,2.
Dalen svänger mot öster och nu ser vi rakt upp mot Kailash stupbranta bergvägg. Sven Hedin skriver: ”Vid hvarje krök vill man stanna och beundra, ty denna dal är något av det grannaste jag sett i vild bisarr naturskönhet.” Toppen av Kailash står femtonhundra meter över huvet och pekar rakt upp mot evigheten. Dess höjd är 6 638 meter över havet. Vid klostret Drira Gompa finns inkvartering med grandios utsikt mot bergets väldiga nordvägg. Nästa dag, i gryningsmörkret klockan sex, börjar vi gå mot passet. Eftersom Pekingtid råder dröjer dagsljuset till åtta. Den långa ringlande ormen av tända ficklampor slingrar sakta uppför backarna. En samling tehus i form av stora tält dyker snart upp i det tidiga dagsljuset. Härefter delar sig dalen och stigen fortsätter i den norra grenen där vi pustar och stånkar i allt brantare lutning, delvis på snö och då och då passerade av traditionellt klädda och snabbfotade pilgrimer. Kailash försvinner till slut bakom andra berg, men en ny fantastisk fjällvärld syns på passet som är täckt av färgglada böneflaggor. Vi får höra att man brukar lägga döda kroppar däruppe, skeletten finns under flaggspelet. Det förklarar nog korparnas idoga närvaro. I den tibetanska buddhismen är luftbegravning en beprövad metod då man lämnar kropparna åt vilddjuren. Pilgrimerna stannar och tillber djupt försjunkna, medan vi storögt ser på. Den omkringliggande bergskedjan som dykt upp måste vara ett eldorado för globala vandrare, tänker jag. En labyrint av fjälldalar mellan ett gytter av namnlösa toppar mellan 5000 och 6000 meter. Fortfarande okända marker, vandrarens terra incognita.
Passet Drolma La 5 660 meter över havet.
Fjällvärlden på andra sidan, den östra, om passet.
Bergrödstjärt lever på hög höjd i Himalaya.
Backen ned från passet till en av dessa vänliga dalar är brant. Det går lättare nu, och vi är förvånansvärt obesvärade av den tunna luften, är bra acklimatiserade med andra ord. Nere i dalbottnen finns nästa samling tehus i form av flera tält. Efter en kort paus och lite dryck fortsätter vi knalla på körvägen som utgår från platsen. Solen steker men stegen blir allt lättare. Efter ännu ett liknande tehus passerar vi fyra pilgrimer som genomför den äkta koran, under prostration. De verkar samtidigt skojfriska och har inget emot att jag plåtar när de lägger sig ned. Efter 24 kilometers ihållande lunk når vi klostret Dzuthrul Phuk Gompa, trötta men långt ifrån utmattade. Nästa dag fortsätter vi i lika bra väder en dryg mil tillbaka till Darchen och sluter cirkeln. Vår samlade karma har därmed fått många pluspoäng, och det känns väldigt tillfredsställande att vi genomfört denna legendariska pilgrimsfärd som fortfarande är en ganska ovanlig erfarenhet för västerlänningar.
I ett tehus möter vi denna bedårande flicka.
En pilgrim som vilar under sin prostration.
Att de orkar, gång på gång! Prostration är en akt av tillbedjan.
Kailash är nota bene ett obestiget berg. Herbert Tichy var i faggorna 1936 och frågade en tibetan om möjligheten att komma upp. ”Endast en man utan synder kan bestiga Kailash. Och han behöver inte klättra på de branta isvägarna – han förvandlar sig bara till en fågel och flyger till toppen”. Att gå runt ett berg ger oss andra upplevelser än bestigningar. Rundturerna är vanligen mindre utmanande men innebär en mer gedigen geografisk upplevelse av bergstoppen man rundar. Jag kan som fotograf tycka att den kontinuerliga perspektivförskjutningen mot berget ger större bildmässig utdelning än klättrandet upp och ned på dess topp. Rundvandringen skapar också en relation till berget som är mer avspänd och mindre prestigeladdad än bestigningen. Vi västerlänningar har mycket att lära av buddhisternas syn på naturen….
Gurla Mandhata och Manasarovar.
På väg tillbaka mot Lhasa ser vi Gurla Mandhata 7 694 meter, världens 34:e berg i höjdordning och en ensamstående och imponerande katedral av mer typiskt snitt, än Kailash. Denna topp reser sig söder om den heliga sjön Manasarovar, en vattensamling som enligt skrifterna skapades av guden Brahma. För hinduer är en simtur i sjön och en klunk av dess vatten renande för själen. Vi åker dit och skrotar en stund längs sjökanten. Stora kolonier av vanlig skäggdopping och brunhuvad mås håller till utanför sandstranden. Något behov av den heliga handlingen väcker dock inte sjön hos oss. Den långa resan tillbaka till Lhasa väntar.
Otroligt vackra bilder som kompletteras av din text. Det är som man var där.
Tack Claes för att du delar med dig.
Lorens
Tack Lorens.
Lite nyfiken på vilken fotoutrustning du bär.med dig!
Hej från Per i Östersund
På resan hade jag Olympus E-M1X med sex extra batterier, objektiven 12-100 mm/F 4, 40-150 mm /f 2,8 och 25 mm /f 1,2, plus telekonvertrar 1,4X och 2X. Som pocketkamera hade jag Olympus Touch. Ett litet Manfrotto Element stativ. Allt bars under vandringen i en kameraryggsäck av märket Langly, som ger plats åt både fotoprylarna och extrakläder etc.
Vilken vandring ni har gjort! Och väl beskriven
Ja Inger, en stark erfarenhet. Tack för uppskattningen.
En fantastisk berättelse. Mycket spännande att läsa. Tack för att du delar med dig.
Tack Arne, roligt att hittat till bloggen.
Fantastiska bilder och så levande text. Jag avundas verkligen er – berget har funnits i mitt medvetande sedan jag såg ett TV program om det för många år sedan!
Tack Elisabat, jag rekommenderar vandringen starkt, en väldigt speciell upplevelse.