Kajakfärd på Vänern med stroke-drabbad äventyrare

Hjälpen för att komma i kajaken.

Det här är det bästa jag vet, årets högtid, säger Bengt ”Bengan” Rodin med sitt rungande smittsamma skratt. Kalendern skriver 2 augusti 2021 när vi sitter tillsammans i den sköna skymningen vid första lägret. Vi är på ön Gåsen i Segerstads skärgård i norra Vänern. Fyra paddlare som gillar att paddla, men Bengt är inte någon vanlig person i en kajak. För fyra år sedan drabbades han av en kraftig stroke hemma i köket och bara tack vare rådigt handlag av hans hustru Britt-Mari hann han till sjukhuset innan det var för sent. Vid 67 års ålder kunde livet tagit slut för denna kraftfulla äventyrare som paddlat på många håll i världen, Patagonien, Grönland, Alaska, Indonesien, you name it. Bengt är en äventyrare av det rejäla slaget som hållit på sedan ungdomen med kajakexpeditioner, fjällvandringar, bergsbestigning inklusive Himalaya, långfärdsskridsko etcetera. Troligen är det därför han nu klarar av denna tur på Sveriges stora innanhav. Om sina imponerande bedrifter i världens vildmarker och farvatten har Bengt för övrigt skrivit en bok som han gett ut i egen regi (”Händelser under ett aktivt och avancerat friluftsliv”).

Bengt ”Bengan” Rodin.

När jag var på rehabilitering med andra strokepatienter, fick jag intrycket att de flesta hade gett upp, fortsätter han. Men jag gav mig tusan på att försöka komma tillbaka så gott det går. Och som han lyckats. Talet blev efter en tid nästan normalt, men högerbenet gav honom bara begränsat stöd, det hade mist mycket av rörelseförmågan. Numera behöver han stavar för att haltande kunna ta sig fram. Vandring och skidåkning är inte längre möjligt, men redan sommaren efter stroken ville han pröva kajaken där man sitter still och mest använder överkroppen. Vi gjorde vår första paddling med honom i Sörmlands skärgård, och det har hittills blivit fyra, två i Stockholms skärgård, och nu denna.

Med på alla har varit Per Lind som följt Bengan under mängder av tuffa kajakäventyr i fjärran länder. Per driver sitt eget friluftsföretag Avanza Kayak och har tidigare importerat de hopfällbara kajakerna Feathercraft som tillverkats i Kanada men numera lagts ned, tyvärr. Dessa farkoster är möjliga att ganska behändigt frakta vart man vill i världen, vilket båda gjort tillsammans många gånger. För egen del lärde jag känna Bengan under en kajakexpedition till östra Grönland 2014, bara vi två. Han föreslog detta äventyr efter ett föredrag jag höll i Karlskoga där Bengt bott större delen av sitt vuxna liv och arbetat som skyddsingenjör åt Boforsverken. Under en middag efteråt hemma hos honom, frågade han om jag vill hänga med till Grönland och så blev det. Den fjärde personen i vårt kompisgäng på Vänern är Claes Fransson, även han en mycket erfaren friluftsmänniska som i och med denna färd deltagit på två av turerna med Bengan. Claes, Per och jag har också gjort ett par skidfärder i fjällen tillsammans.

Per Lind.
Claes Fransson.
Undertecknad stående, med min kajak i bakgrunden. Claes Fransson tv. Foto: Per Lind.

Vi inser alla fyra vad som krävs på dessa turer. Bengan sitter tillsammans med Per i en hopfällbar tvåmanskajak modell Feathercraft, medan Claes och jag har var sin Prijon gjorda av plast. Den stora utmaningen är att hjälpa Bengan ned i och upp ur kajaken, vilket han inte klarar av egen kraft. Eftersom han är stor och tung krävs en gemensam insats. Vi hjälper honom så gärna och gläds enormt mycket åt att han trots sin skada kan fortsätta med det som han tycker mest om här i världen, att paddla. Balansakten blir det svåra momentet. Det kan hända att han snubblar, risken finns att han hamnar i vattnet, men eftersom Bengan behållit sin självdistans trots stroken, garvar han gärna åt sig själv om det blir svårt. Och vi med honom. Under middagen vid första lägret dräller han lite matsmulor på bröstet och skrattar igen, men när han senare berättar om något häftigt äventyr han gjort kan en sinnesrörelse och saknad skönjas i hans ansikte, som om en sorgtyngd rullgardin dragits ner. Situationen berör oss alla. Ödmjukt känner vi med honom. Det känns stort och viktigt för oss tre friska, att få hjälpa till. Bengans djävlar anamma är en stark förebild.

En glad Bengt.
Att ta sig ur kajaken efter en stroke är ingen lätt uppgift.

Betydligt enklare om man är oskadd.

Färden startar i Åsundasundet sydost om Grums. Efter en kort sträcka genom det smala vattendraget är vi ute på Vänerns vida vidder med en horisontlinje som är stor som havets. Öarna i Segerstads skärgård dyker upp. Att paddla här ger en annan sorts naturupplevelse än vid havskusternas skärgårdar. Vattnets doft är söt, bottenvegetationen ser annorlunda ut, sjöfågelfaunan är artfattigare men bjuder bland annat på storlom som inte håller till i haven. Man kan avgjort skopa upp en mugg vatten och släcka törsten, i alla fall när man paddlar ute på de öppna fjärdarna. Närmare fastlandet avstår man helst. En annan sak som slår mig är att så gott som alla öar är skogsklädda. Det finns inte samma mängd med kala skär som längs Östersjön, men små luriga kobbar ses här och där.  

Från Gåsen mot Gåsskären.

Vänerhavet är Europas tredje största insjö efter de ryska Ladoga och Onega, och är rentav den 26:e största sjön på Jorden. Det är med andra ord ingen liten pöl vi befar, strandlinjen längs fastlandet är 179 mil och det största djupet är 106 meter, medeldjupet 27 m, och det finns 22 000 öar i Vänern. I sammanhanget vill jag också säga att stora sjöar med havshorisont på sätt och vis trollbinder mig mer än de riktiga haven. För när man far framåt mot horisonten dyker motsatta stranden upp i synfältet inom rimlig tid. Den vetskapen kittlar extra mycket, vattenvidden känns inte lika oändlig och tröstlös som ute på ett stort hav. Sjöar liknar därför öar, de bildar ett avgränsat territorium om än av vatten och inte land. Och öar har som bekant alltid sin lockelse.

En av Timmeröarna med moln och horisont.

Bengan har lagt upp denna färd i sina hemmavatten. Vi ska genomkorsa Segerstads skärgård, runda den stora Hammarön, svepa förbi Karlstad och Skoghall och sedan leta oss tillbaka till startpunkten. Gåsen blir vår första landkänning och där hittar vi en etablerad lägerplats bakom en läcker sandstrand. Hela detta vattenområde ingår i det stora naturreservatet Värmlandsskärgården som omfattar arkipelagerna längs norra Vänerkusten. Anmärkningsvärt få hus syns utmed stränderna och vildmarkskänslan kunde vara gripande om det inte vore för två industriella inslag i landskapsbilden, dels Skoghallsverkens väldiga pappersmassabruk som framträder i norr, och dels vindkraftparken på Gässlinge grund i söder. 

Aliens har landat!

Mot Parken!

Imponerande anläggning med en servicebåt på uppdrag.

Dag två i nästan helt vindstilla och solstekande väderlek paddlar vi förbi de nämnda vindmöllorna som står likt groteska monster mitt ute på den vidsträckta fjärden som vi korsar mot Hammaröns sydspets. Som energikälla är de tvivelsutan landskapsförstörande, ändå kan jag inte undgå att fascineras lite grand. Det är trots allt tankeväckande vad ingenjörskonsten kan åstadkomma. Men möllorna förtar naturupplevelsen och det känns skönt när vi lämnar dem bakom ryggen. Därefter paddlar vi till ett litet naket skär utanför Skallholmarnas fågelskyddsområde. På skärets klippor blir det långrast med lunch och bad i behaglig vattentemperatur, efter att vi med möda hjälpt Bengan ur kajaken. 

På det namnlösa skäret utanför Skallholmarna påminner naturen om Östersjöns yttre skärgårdar.
Lunchrast.
Fackelblomster.
Strandlysing i högblom på en ö.

Färden fortsätter sedan under allt molnigare himmel. En stor grupp storlommar ligger samlade på vattnet och ropar och knorrar på lommars vis. I horisonten syns en mörk och skogsraggig landprofil upplyft likt en hägring – Härö. Den lockar men ligger långt ut och vi vänder istället mot norr till Sättersholmarna där vi på eftermiddagen hittar den förtjusande holmen Svartköjan som erbjuder en utmärkt lägerplats på hällar av vad jag tror är en förskiffrad mylonit eller på svenska gnuggsten, en mörk nästan svart och finkornig bergart med ytan linjerad av långsträckta och knöliga ribbor. Möjligen är bergarten bildad av nermald urgammal gabbro som krossats av tektoniska krafter och den tillhör Transskandinaviska granit-porfyrbältet som föddes för 1,7 miljarder år sedan och som har ett annat geologiskt ursprung än liknande urberg i östra Svealand. Hursomhelst är detta en fascinerande bergart att titta på och fotografera med sin grafiska karaktär.

Berggrunden på Svartköjan.

Mängder av fotomotiv på Svartköjan.

Bengan sitter med sina egna tankar bekvämt tillrätta i en stor stol, som nerfälld spänns på kajakdäcket under paddling. Vi andra gör en utforskning av den några hundra meter stora holmen. Av förklarliga skäl kan Bengt inte följa med. Växtligheten ger intryck av urskog med en del grova tallar. På närbelägna tvillingön Söökojan syns en fyr som vittnar om Vänerhavets betydelse för sjöfarten. Stora fartyg går upp till industrierna längs kusten, men vi slipper se något. I kvällningen särar molnen på sig och gjuter stämningsladdat guldljus över hela miljön.

Bengt ensam i sina tankar på Svartköjan.
Holmens inre.
Sikt mot fyren på Söököjan.
Gyllene skymning över Timmeröarna sedda från Svartköjan.

Till paddelfärdernas stora fördel hör att man kan ta med mycket utrustning och god mat och dryck i kajaken. Våra två tält står uppresta inne bland träden, men matplatsen ligger öppet på hällen där vi placerat två små hopfällbara campingbord och ett par minimalistiska fåtöljstolar. För äldre personer är dessa en gudagåva. Menyn blir så gourmet-betonad som den kan efter omständigheterna, med vin till maten och en tuting som eftersläckare. Samtal pågår om ditt och datt. Bengan och Per kastar glada skämt mot varandra. Claes och jag diskuterar gärna något ämne innan vi dras med i lustigkurrarnas upptåg. Vid tiosnåret är det läggdags med snabb insomning efter en dag av ihållande paddling och frisk sjöluft att andas.

Guormet-middag i det fria.

Den tredje dagen är de andra lik, med laber vind och solsken. Vi fortsätter norrut mot vikarna nära fastlandet. Därvid kan vi konstatera att vassbältena i Vänern är mer utbredda och tätare sammanhållna än de vid Östersjökusten. Mitt på dagen glider vi framför de moderna husen i Karlstads waterfront, som påminner om ett litet Miami Beach i miniatyr. För ovanlighetens skull syns nu mängder med båtar. Hittills har det varit förvånansvärt ensamt på turen. Efter att ha passerat stadens hamn kommer vi in på en av Klarälvens åtta förgreningar i det delta som vattendraget byggt upp vid mynningen i Vänern. På grund av landhöjningen flyttas deltafronten långsamt söderut och den stora sjön blir successivt lite mindre. När vi paddlar på den smala och makliga strömmen omgivna av tät nästan tropisk vegetation, ändrar i all hast färden karaktär. Upplevelsen blir mer intim än när vi passerade över de vida fjärdarna. 

Karlstads waterfront.
På Klarälvens förgrening.
De båda Claes-arna verkar ha missat navigeringen på Dingelsundsådran, påpassligt fångat av Per Lind.

Vi lunchar ovanför en strandbank som övergår i en stor beteshage med kritter. Många farkoster passerar på det smala vattnet nedanför, kajaker och puttrande småbåtar. Under återstoden av denna genomfart i deltat, följer vi en ålande älvgren som kallas Dingelsundsådran. Jag skulle gärna kalla den Djungelådran för nu tycks vi paddla i Amazonas ett par kilometer innan vi kommer ut i den breda Kattfjorden där de höga byggnaderna i Skoghallsverken är ett dominerande landmärke. På andra sidan fjorden ligger Onsön med en fin lägerplats på dess södra strand som Bengan känner till. Där stannar vi för natten vid en inskuren vik med liten playa och tät skog runt omkring. Vi är åter tillbaka i Segerstads skärgård. Den sista dagen styr vi kosan mot startpunkten vid Åsundasundet där cirkeln sluts. Bengan har än en gång bevisat sin tåga. Dags att skiljas, Claes ska till sin dotter i Lysekil, Bengan till Karlskoga (ja, han kan köra) medan Per och jag skumpar hemåt i en gemensam bil till Stockholm. Jag tror nästan det syns en tår i Bengts öga.

Det sista lägret på Onsön.

17 tankar på “Kajakfärd på Vänern med stroke-drabbad äventyrare”

  1. Väldigt starkt Claes. Som vanligt berör dina inlägg, men den här gången är det inte främst bilderna, här är det texten, innehållet och innebörden. Bilderna förstärker texten, inte det motsatta. Fantastisk insats av er alla fyra!

    Svara
    • Jag tackar varmt för det du skriver, Lennart. Intressant också med din analys, som jag delar, texten var det viktiga.

      Svara
  2. Tack för en fängslande berättelse!
    Så fantastiskt av er att genomföra paddlingen och ge er vän möjligheten att uppleva något han älskar att göra.

    Svara
  3. Vi mötte en kvinna och man som båda paddlat mycket tidigare. Uppfattade det som mannen återhämtat sig från en stroke. Det var nu i våras. De kom i en Seabird dubbelkajak vid Ekenäs, längst ut på Värmlands näs. Vi hade paddlat några dagar i Lurö skärgård och skulle precis ta upp våra kajaker.. Vi gav dem ett handtag när de skulle upp med sin kajak på bilen. Tycker mannen påminde lite om Bengt, så kanske var det Bengt och hans fru (eller inte fru, vad vet jag). hur som helst verkligen juste av er att inte sluta paddla ihop med er vän trots att det inte kan ha varit en helt lätt resa, visar att ni har hjärtat på rätta stället.

    Svara
    • Hej Magnus, jag tror det var Bengan och Britt-Mari ni träffade. Vet att de var där tidigare i sommar.

      Svara
    • Hej Magnus!
      Ja det var mig och min fru Britt-Marie ni hjälpte med kajaken upp på biltaket i våras. Det är såna som ni som har fått oss att tro på att de flesta människor är vänliga. Min fru har ont i en handled, därför så har även hon svårt att lyfta upp kajaken på taket. Även hon har hjälpt mig ur och i kajaken flera gånger. Tack till er och alla andra som har varit behjälpliga på de 30-tal turer som jag har genomfört sedan jag blev sjuk.

      Svara
  4. Vad fint. Det påminner mig om min fars sista år i livet då vi försökte göra nått liknande. Paddlingen kom sent i livet till honom efter att jag lurat med honom på en kurs hos friluftsfrämjandet. Sedan var han helt fast i det och han var på god väg att bli ledare när cancern slog till. Vi lyckades tyvärr aldrig lösa det med paddlingen åt honom utan höll oss i skog och mark.

    Men så fint att läsa att det finns folk som anstränger sig för att andra ska få komma ut och göra det de älskar.

    Svara
  5. Hej Claes!
    Tack för mycket fin skildring av en sjötrakt som var min under hela uppväxten. Hade även nöjet att komma dit i jobbet när Vänerskärgårdarnas naturreservat planerades. Jag känner väl igen öarna som du beskriver liksom känslorna för sötvattnet, lukten, vassarna, horisonten. Ett ställe med särskild plats i minnet är kobben Östra grisen som ni passerade. Den ligger någon km rakt ut i sjön från Hammaröns sydspets. Det var det yttersta och mest hägrande målet med en gisten roddbåt som jag hade tillgång till och som förvarades i vassen innanför Skallholmen. Jag var förresten vid Skagens fyr förra veckan och spanade mot Grisen.
    Din fina text har också en varm ton av vänskap som berör.
    Rolf

    Svara
    • Hej Rolf, jag kunde ana att du medverkade till reservatsbildningen. Utmärkt naturvårdsobjekt. Att skäret kallades Östra Grisen där vi landade var intressant att höra, sånt vet man när man som du är uppvuxen i trakten, namnet stod inte på vår karta. Tack för uppskattningen.

      Svara
  6. Helt fantastiskt att läsa om min brors nya äventyr. Jag har läst och har hans bok i mitt bibliotek. Jag är mycket stolt över att ha Bengt som min bror. Fotot med honom i den gula jackan var bara helt topp.
    Jag tyckte också om stilen på texten och bilderna. Mycket bra. Tack för det.
    MVH Sten Rodin

    Svara
    • Hej Sten och tack för din kommentar. Du har alla anledning att vara stolt över din bror Bengt, han är ett fenomen!

      Svara
  7. Roligt att läsa om din/er tur i mina hemmavatten. Och rörande och tänkvärda är även allas kommentarer ovan. Också jag påminns om min far, som drabbades av stroke vid 60 års ålder. Han blev vänstersidigt förlamad, delvis, men kunde tala och lärde sig åter gå med käpp samt köra bil. Han fick ge upp sin stora passion, segling. Med min mors hjälp fick han 23 hyggliga år, försökte driva sitt företag i början men blev sedan farfar på heltid. Jag känner även igen den svårighet att hantera starka känslor som du beskriver.
    Hoppas din senaste resa varit givande. Tack för senast.

    Svara

Lämna en kommentar