Sareks mest okända plats

Det undangömda massivet jag så gärna ville se.

Oväntade vyer är fjällbestigarens häftigaste belöning. Nyfiken är man alltid, och en högklassig utsikt som tilltalar mer än förväntat, är äkta bonus. Om man dessutom får bygga ett stenröse på toppens högsta punkt blir lyckan salig. Då tror man nämligen att ingen annan varit där. Nu, anno 2021 har dock snart sagt varenda höjd i fjällen försetts med förstabesökarens främsta visitkort, ett stenröse. Det finns inte många toppar kvar att rösa kan man gissa, inte mycket otrampad mark att hitta, trots att svenska fjällvärlden är stor. Jungfrulig terräng är en utrotad geografisk kvalitet. Ändå kan det finnas enstaka luckor kvar för den som vill lämna de upptrampade spåren. Det skulle jag få erfara i år.

Bekanta profiler i Sarek, Oalgasj tv och Bielloriehppe Östra Kam th.

Denna prolog får inleda min berättelse om färden i juli 2021 till Sareks minst besökta plats. En överraskning väntade. Men låt oss ta det från början. Sareks nationalpark är knappt 2000 kvadratkilometer stor, fågelvägen ungefär 5 mil från norr till söder, och fyra från väster till öster. Om man bortser från den föråldrade parksgränsen (från 1909) och ser naturgeografin i sin helhet, är området vi kan kalla Sarek betydligt större än så. Detta är avgjort den största obebodda högfjällstrakten i Europa bortsett från Ryssland. För oss som uppskattar vidsträckta vildmarker har Sarek en magnetisk lockelse, särskilt som det också äger ett dramatiskt bergslandskap. Att området är ovärderligt för naturvården och den biologiska och naturgeografiska mångfalden, säger sig självt. Det har blivit världsarv för den sakens skull.

Fjällripa, hona.
Lappspira.

Vi är väldigt många Sareknördar idag, vad man nu menar med ett sånt epitet. Själv har jag vandrat regelbundet i området under drygt femti år, gått genom alla dalgångar utom en och bestigit över 50 toppar. Sådan egofixerad statistik har förstås inget allmänt intresse, men med denna CV kunde jag vara nöjd. Dock fanns en vit fläck i min Sarekkarta nämligen en dal jag aldrig satt min fot i, Niehtervagge, en bortglömd sänka som få har hört talas om. Den saken är absolut av betydelse. Dalen ligger i nationalparkens östra kant, i ett område med en del avrundade men ändå resliga fjäll omgärdade av vida högslätter mellan Rapadalen och sjön Sitojaure. Trakten bildar en slags kil på kartan, mellan parkgränsen i öster och de högre massiven i väster, ett förbisett ingenmansland där ytterst få vandrare tar sig fram. Orsaken är nog områdets jämförelsevis lågmälda karaktär och funktion som ”återvändsgränd”. Det är inte så lätt att fortsätta därifrån in i Sareks hjärta. Till detta område ställde Jill och jag kosan när vi lyckades placera vår hund på dagis för att kunna vandra en dryg vecka i Sarek (man får inte ha med sig hund i nationalparken). 

Vår färdrutt.

Från bron över älven Sijddoädno leder en cykelväg till sjön Laitaure. Den blev vår inledande sträcka, en ganska tradig lunk genom skogslandet, men sinnet lättade när vi kom fram till sjön med den inspirerande vyn mot porten till Sarek där de tre framträdande kulissbergen Tjahkkelij, Nammasj och Skierffe stod upp likt utmanande klippborgar som vakade över ingången till Rapadalen. Vädret var stekande varmt. Mygg, knott och bromsar flockades. I samma väder fortsatte vi sedan till Aktse, platsen där Kungsleden snuddar Sarek, och gick vidare i kortbrallor på stigen mot Skierffe, men på himlen började cirrusslingor dyka upp. Bakom högfjällen i Pårte fördunklades skyn. Det blåste friskt. En front var troligen på väg. Vid nationalparksgränsen vek vi av från stigen och gick upp till en liten tjärn öster om fjället Bassoajvve för att tälta. 

Den tradiga cykelvägen till Laitaure.
En ståtlig fjällentré med sjön Laitaure i förgrunden och topparna i massivet Bielloriehppe i bakgrunden, här fotograferade med lång brännvidd.
Småtimmarna vid Laitaure med Skierffe i bakgrunden.

När vi äntligen stegade ut på den lättgångna fjällheden brusade befriande känslor upp i hågen, ungefär som glädjeruset efter första glaset bubbel. Skog i all ära, det är också njutbar natur att ströva i, men fjällvandrandets själ är heden och de långa siktvidderna. Norrut i vår tilltänkta färdriktning bredde ett böljande och öppet landskap ut sig, som ett annat Sarek än de centrala och alpina delarna; som en terräng mer lik Padjelanta än de höga toppar Sarek blivit känt för. Ett tält stod placerat nära tjärnen, och till kvällen dök fyra till upp. Vafalls, här skulle ju vara ödemark, undrade vi. Kanske har platsen blivit en samlingspunkt för Skierffe-bestigare som vill slå läger nära toppen, vad kunde man veta. En yngling berättade om möjlig mobilkontakt på en höjd inom nära håll. Jag gick dit och läste av väderrapporten. Regn skulle komma imorgon bitti klockan 05, och jag som ville gå upp på Skierffe. Detta var min sista uppkoppling. Som så ofta påverkar nätets kaotiska information tanken och i ett nafs tog jag kameran och rusade ensam bort mot Skierffe. Jag ville fotografera nya bilder därifrån. På passet nedanför toppen såg dock vädret alltför hotfullt ut och fotoljuset hade släckts ned. Jag vände och kom efter två timmar tillbaka till tältet samtidigt som regnet började falla. Väderprognoser för fjällen är lågoddsare. 

Den lilla tjärnen öster om Bassoajve, med fjällryggen hos Dagarlåbbdå längst bort th.

Tät Lützen-dimma omfamnade tältet nästa morgon och det enda vi ville var att avvakta väderutvecklingen. Utan mobilkontakt och utan en bok att läsa, inte ens en färdknäpp att smutta på och med minimal utrustning och snål mathållning, allt för att hålla packningens vikt nere, tvingades vi utveckla vår färdighet i den förmåga som idag kallas mindfullness. Man avlövar nervträdet i skallen, har ingen chans till multitasking, tänker nästan bara på vad som händer utanför tältväggen, snackar lite, och timmarna går. Vi hann inte ens bli rastlösa innan dimman lättade, och när detta hände mådde vi förbaskat bra. Rev tältet och började gå den kurs vi tänkt oss, rundade Bassoajvve med riktning mot sjön Abbmojavrre. Sikten hade blivit riktigt bra, men vinden var frisk och ihållande med kraftiga stötar, och temperaturen hade sjunkit till omkring 10 grader, en väderlek som kom att hålla i sig mest hela tiden under resten av färden.

Lägerplatsen nedanför Dagarlåbbdå.

Faktiskt, trots vad jag nämnt ovan, hade jag gått i dessa faggor förr. Under min andra Sareksommar genomförde jag och en kompis en maratonetapp från sjön Bierikjavrre i centrala Sarek. Året var 1967 och vi gick då genom Bassdavagge och upp i Skajdasjvagge, över den dalens höga pass ned i Vassjavagge och passerade Abbmojavrre för att till slut lägga oss i en bivacksäck intill Abbmojåhkkå nära Kungsleden. Vi hade ledsnat efter två veckor i centrala Sarek, med en mathållning som inte passade ynglingar. Det var den gången i den branta backen upp till passet, som jag trots det fina vädret ropade så högt att det ekade mellan bergväggarna: ”Jävla stenhögar. Aldrig mera fjällen”. På den tiden hade vi ryggsäckar utan midjebälte, hela tyngden låg på axlarna som värkte och jag var mördande trött.

Nu kom jag efter 54 år tillbaka till trakten för detta minne, mer dragen till Sarek än någonsin. Kasten mellan olust och vällust är sällan så demoniska i övriga livet som på fjället. Att gå här med sin livskamrat var dessutom ett stort emotionellt plus denna gång. Vi hoppades kunna runda Abbmojavrre på västra sidan, fast kartan antydde ett tvärstup. Kanske fanns en gångbar rasbrant under dessa klippor, slikt förekommer i fjällen men ack nej, omöjligt. Istället fick vi vada Abbmojåhkkå´s utflöde från sjön, dessbättre en lätt historia på stora stenar. Några kilometer längre norrut stannade vi för att slå läger. Terrängen vi passerade var en veritabel stenåker och man fick spana intensivt efter möjliga tältplatser. Nära den namnlösa sjön 1046 fanns en möjlighet, men att resa tältet i den hårda vinden blev en utmaning. Under natten blåste det upp till halv storm. Vi hade svårt att stå upprätt i byarna när man lämnade tältet. Det behöver nog inte sägas, men pålitlig utrustning är en grundbult under dessa förhållanden.

En dag med ovisst väder väntade. Vi gjorde en rekognoscerande dagstur och stannade kvar vid lägerplatsen en natt till. Dagen efter fortsatte vi mot den del av Sarek som var mitt stora önskemål, de sammanlänkande fjällen Dagarlåbbdå, Vassjabakte och Dagartjåhkkå, Sareks minst besökta plats. Jag hade hittills bara hört om en person som varit inne i detta massiv vars branter vetter mot öster och ligger osedda och svåråtkomliga från alla håll när man går de vanliga rutterna i Sarek. Visst har nog en och annan till varit där, men detta undangömda sceneri frestar en nörd, och jag kände mig angelägen att få en glimt. Vinden hade oväntat lugnat ned sig när vi slog läger i östra änden av Vassjavagge nedanför den höga fjällsidan på Dagarlåbbddå, men orosmoln rörde sig bakom massivet på väg hitåt från centrala Sarek. Läget var tveksamt, men skam den som ger upp. Jag tog mig en liten packning med regnkläder och kameran och stegade ensam iväg för att bestiga branten vi tältade intill. 

Utsikt från Dagarlåbbdå mot Sareks mest okända plats, grytan nedanför fjället Vassjabakte tv.

Eftersom jag hunnit bli +70 klättrade jag inte direkt som en bergsget utan gick mer metodiskt mot avvägda etappmål i branten, pustade ut vid dessa ställen och fortsatte, 400 höjdmeter rakt upp nästan i fallinjen som lutade 35-40 grader. När jag till slut såg den sista bergskanten mot himlen och tagit mig över denna hamnade jag på en bred sadel mellan Dagarlåbbdå´s två höjdkrön och upptäckte att där fanns plana jordytor som möjliggör tältning på höjden 1600 meter. Vyn mot det hemlighetsfulla massivet tog andan ur mig. Jag hade tur. Molnen hade inte slukat utsikten, jag kunde skärskåda topografin. Det jag såg var en halv krans av tvärbranta fjällsidor som till hälften omringade en jättestor skål i massivet. Anblicken såg ut som en krater, som en kaldera, eller som en väldig nedslagsplats för en meteorit, men naturligtvis var landformen en glaciärnisch av kolossala mått. Jag har aldrig sett någon liknande i hela svenska fjällvärlden, ett överväldigande stort och djupt schakt urgröpt av glaciäris. Med ögat följde jag fjällkammen som inramade det hela, över Dagarlåbbdå´s västra krön 1056 meter, till Vassjabakte och vidare bort till Dagartjåhkkå under vars stup det låg en juvel till fjällsjö Dagarjavrre, den nionde högst belägna i Sarek, 1236 meter över havet. Och därbakom skymtade bland molnen de djärva topparna i massivet Ähpar.

Den läckra sjön Dagarjavrre, med branten på Dagartjåhkkå och massivet Ähpar bakom.
Estetiska bergslinjer kring Dagarjavrre.

För länge sedan, närmare bestämt i augusti 1897, bestegs Dagartjåhkkå av den mytomspunna Sarekpionjären Axel Hamberg. Förstås måste man säga. Han vigde sitt liv åt att utforska Sarek, och även om området är stort och på hans tid var helt outforskat, lyckades Hamberg med bedriften att ta sig upp på 48 toppar som förstabestigare. Han dog 70 år gammal och under sista besöket i Sarek 1931 nådde han sina egna forskningsstugor vid Pårek och Litnok i en ålder av 68, svag och bräcklig kanske efter sviterna av den TBC som drabbat honom drygt tio år tidigare. När jag tänker på Hamberg och den epoken känns det oundvikligt att jämföra med vår tidsålder. Medellivslängden har ökat och folkhälsan blivit bättre, kartorna är fantastiskt detaljerade och kunskapen om geografin oändligt mycket större, för att inte tala om fjällutrustningen, informationsflödet, ja allt. Så mycket mer beundran detta tidsperspektiv väcker för pionjärer som Hamberg, om man också försöker föreställa sig att man var med då. Bara att ta sig fram till denna plats var en ofantlig prestation på den tiden. Förvisso kännetecknades epoken av en glorifierad mansvärld, men om detta kan man bara ha förnumstiga åsikter i backspegelns perspektiv. Hans 22 år yngre hustru Sigrid, var en strong kvinna som ofta följde med på expeditionerna. Gamla tidevarv rymmer sina nyanser.

Nuförtiden när nästan allt ska mätas med digital precision, har mången vandrare en mer extrem approach till sina fjällturer än pionjärerna. Det har blivit vanligt att man går så snabbt och långt som det bara går, vissa joggar längs lederna, allt för att sätta rekord och mäta varje steg med sina noggranna räknare. Man vill veta på millimetern och sekunden vad man hunnit med. Om det är rätt eller fel kan vi ha olika åsikter om; för egen del hade jag i unga år en viss dragning till fysiska prestationer som egenvärde. Den attityden är pådrivande och kan medföra vissa insikter. Kanske hade pionjärerna anammat denna moderna trend om de levat idag. Men när hela poängen med ens fjällvistelse handlar om jämförande tävlingslusta är inte jag med på tåget. Vandring innebär enligt min mening att man ser sig omkring och försöker vinna insikter om naturen. Går man snabbt och fort blir fjällen bara en kuliss. Sundare är det om turerna innebär ett försök att förstå hur landskapet är uppbyggt, hur ekologin fungerar, hur man själv funkar under primitiva förhållande, och att man lär sig uppleva njutningsfulla och rofyllda stunder i den enkla tillvaron på fjället.

Sikt från Dagarlåbbdå ned mot norra änden av sjön Sitojaure.
Mitt lilla stenröse på Dagarlåbbdå.

Jag fortsatte på bergsryggen österut mot krönet 1641 på Dagarlåbbdå. Väl där konstaterade jag, först nästan i förbigående strax därpå som en slags chock – det finns inget stenröse på toppen. Situationen kändes plötsligt sensationell. Hade ingen människa varit här före mig? Hade svårt att tro det, men staplade som reflex en del stenar på hög, och spanade därefter mot den västra toppen 1656 som också tycktes vara utan ett röse. Gick dit men fann en förfallen liten stenhög som måste vara upplagd av människohand. Okej, det var som jag misstänkte, andra hade varit här men kanske inte på den toppen som jag nyss rösade. Det lockade att fortsätta bestigningen upp på Vassjabakte 1733 meter, en till synes enkel match, men molnen verkade osäkra så jag vände och gick tillbaka till den nyrösade toppen, passerade den och fortsatte på bergskammen österut för att om möjligt se mer av sjön Sitojaure. Kommen drygt hundra meter längre ned sprack hela min illusion. I stenskravlet upptäckte jag en björkstav som en människa måste slängt ifrån sig. Den var redig och fick mina tankar att snurra. Någon annan hade trots allt varit här, men fjällvandrare som föredrar att gå med stadiga och tjocka björkstavar brukar sällan bestiga toppar, såvitt jag förstått. Kanske var det en renskötare som tagit sig upp för att spana efter renar. Kanske vände han där staven låg, vem vet. Oavsett detta var fyndet inget att sörja, även om han också hade gått högst upp till platsen för mitt röse.

Den tjocka björkstaven på Dagarlåbbdå.

Vid lägret var det vindstilla när jag återvände, men redan nästa morgon blåste det friskt igen. Himlen bortåt det håll vi skulle gå var dessbättre klar, medan fjället som jag besteg igår sveptes in av molnen. Nu var målet min vita fläck, dalen Neithervagge. Hittills hade hela trakten känts som världens ände, med vidsträckta ödsliga vidder som låg för ögonen mot söder. Inga flygfän surrade i luften beroende på kylan, inga lämlar eller smågnagare knatade omkring, fågellivet var magert bara några ängspiplärkor, stenskvättor, ljungpipare och större strandpipare syntes samt en mosnäppa som flög förbi. Floran var fattig och inte ens en ren kunde skådas, men när vi skulle ta oss upp i backen till vår nya dal upptäckte vi på håll fyra vandrare som kom gåendes därifrån. Nåja, ingenstans kan man längre vara garanterat ensam, men genom den stiliga dalsänkan Neithervagge gick vi mol allena. En hög och bitvis stupande brant längs den namnlösa toppen 1528 vallade elegant in sviten av sjöar som låg på botten av denna nisch-artade fördjupning. Atmosfären utstrålade frid, naturen var vacker och till en början trampade vi över lättgången mark. Uppe på passet varifrån Neitharvagge sluttar ned mot Rapadalen, blev dock terrängen mer besvärlig. En kilometer med oländigt blockhav låg i vår väg, men när vi kommit över högsta punkten visade sig Rapadalen i all sin prakt, och solen sken på oss och efter ett tag ersattes de stora blocken av härliga gräshedar. Vad mer kunde man begära.

Neithervagge.
Den ansträngande terrängen på passet i Neithervagge.
Vandring nedanför Gierdogiesjtjåhkkå med Skierffe inom synhåll.
Stenig terräng ovanför Rapadalen med Ridok-kammen i bakgrunden.
Den mer leende högslätten väster om Skierffe.

Vi kom nu in på det som många vandrare numera kallar Höga Vägen ovanför Rapadalen, en trevlig sträckning att följa till centrala Sarek och Rapaselet, hela tiden ovanför skogsgränsen och med fina vyer över den förtrollande dalgången. Jag har beskrivit denna väg i min guidebok om Sarek och tycker detta vägval är mer givande än stigen nere i Rapadalens slutna skog. Till min häpnad upptäckte vi att stigar finns även här, först fragmentariska och längre fram allt mer ihållande. Det var länge sedan jag gick sträckan senast. Bitvis är Höga Vägen ansträngande, särskilt där man går på skrå i branten nedanför toppen Gierdogiestjåhkkå, men mellan det fjället och Skierffe ligger en lättvandrad och tjusig högslätt där stigen kryssar fram mellan en del videsnår. Via det upptrampade spåret kom vi upp till passet nedanför Skierffe och nu syntes många vandrare på olika avstånd. Vi nattade där uppe nedanför det ikoniska väktarfjället med sitt väldiga stup och såg åtskilliga bestigare komma och gå. Med andra ord hade vi på bara någon mil förflyttat oss från Sareks minst besökta del till dess mest populära plats. Och följande morgon gick jag själv upp på Skierffe för ta mina nya bilder av det enastående panoramat. Sedan återstod två dagars vandring i lugnt tempo, tillbaka till startplatsen vid älven Sijddoädno.

Nammasj från Skierffe.
Skierffe-stupet.
Det måleriska lapptäcket av starrmyrrar, älvslingor och lagunsjöar i Rapadalens delta vid sjön Laitaure.
Den märkligaste utsikten i Sverige och kanske i hela Europa. En vy att ta till sitt hjärta och tänka tillbaka på.

Vår utrustning

Vi är lättviktsjägare. Hade enkel torrskaffning till mathållning: välling och müsli på morgonen plus te och två mackor hårt bröd med påläggsost ur tub. Varma Koppen-soppa till lunch plus tre mackor hårt bröd. Middagen var en påse frystorkad varmrätt och därefter pulverkaffe med några kex. Varsin påse plockgodis hade vi för att tillfredsställa snaskbehovet. Möjligen låter denna matsedel mager och fakir-mässig, men faktum är att i kombination med de dagliga promenaderna hölls magen och kroppsvikten i utmärkt trim. Rena hälsokuren.

Lätta ryggsäckar som rymmer 70 liter är legio. Inget ombyte togs med mer än extra sockor och kalsonger. Ett varmt plagg mot kyla som dunjacka ingick, plus regnkläder förstås. Sovsäcken var av typen tre-säsongers och klarade ned till -10 grader. Extra lätta luftmadrasser behövdes att sova på. Tältet var av tunneltyp med tre bågar och extra stor absid. 

Min kamerautrustning bestod av Olympus OM-D Mark lll med objektiven 12-40 mm och 40-150 mm inklusive en två gångers teleförlängare. Åtta batterier tog jag med för att vara på säkra sidan. Använde bara fyra – där tog jag i överkant.

Allt som allt vägde min packning cirka 16 kg vid start, Jills 13 kg. Om skodonen vill jag säga något extra. Vad man har på fötterna är av särskilt vikt när man går i fjällen. Att vandra med lätta skodon gör turen mindre energikrävande. Tumregeln säger att varje hekto i skodonen motsvarar fem hekto mer vikt i ryggsäcken vad gäller energiåtgången. Men skodonen ska fylla många funktioner. Tidigare har jag använt låga trailskor med lågt skaft som slutar vid fotknölarna. Dessa är utmärkt komfortabla tills man kommer till en jåkk. Även ganska små vattendrag kräver att man tar av sig skorna för att behålla sina låga skor torra. En del lättviktsvandrare använder helst ultralätta träningsskor (typ) eller till och med sandaler, och lägre vikt än så kan man inte få på fötterna. De tillåter sig bli blöta och traskar över blöta myrar och jåkkar utan att bry sig. Detta kan funka bra så länge man bara går i dalarna eller på stigar och så länge temperaturen inte är svinlåg, men ska man upp på fjällbestigning över blockmark och snöfält är dessa skodon inget att föredra, inte heller om det blir ihållande kall väderlek. Jag har länge velat ha ett par superlätta högkängor med smidig och greppsäker sula plus rejält skaft som ger bra stöd i besvärlig terräng, som kan hålla kylan borta på snötäckt mark och i kall väderlek och som medger att man vadar flertalet vattendrag utan att ta av sig dem. Torra och varma fötter är en viktig faktor för att man ska känna sig tillfreds. 

Höga kängor har förvisso funnits länge på marknaden, men problemet är deras höga vikt. På denna vandring prövade jag en ny modell som hade rekommenderats mig, ett par Alfa Jerpe, en hightech-känga med högt skaft (drygt två decimeter). Kängan väger bara 6 hekto och känns väldigt lätt på foten och sulan av ny typ är mycket böjlig och ger utmärkt friktion på sten och klippor. En nyhet är snörningen som består av en amerikansk uppfinning som kallas BOA Fit System och som utnyttjas i alla möjliga skodon för olika användning, joggning, cykling, golf etc. Systemet består av en ratt som vrider åt en stark nylontråd. På min nya känga finns två stycken, en som justerar över foten, och en ratt som drar åt kring kängans skaft. Systemet fungerar enkelt och är förträffligt,  är lätt att använda och ger en flexibel åtsnörpning. I sanningens namn var jag lite avvaktande inför systemets hållbarhet, men efter denna tur på delvis krävande marker är jag övertygad och imponerad. Kan ge mina bästa rekommendationer. Priset: 5000 kr.

42 tankar på “Sareks mest okända plats”

  1. Vad spännande att läsa. Få se när jag/vi går i fjällen nästa gång. Just nu står det skrivet i stjärnorna…

    Svara
    • Kul att di gillade bloggen Thomas. Hoppas du kommer upp på fjälltur inom en snar framtid, bra för kropp och själ som du vet.

      Svara
  2. Fin beskrivning av denna speciella del av Sarek.
    Passar på att fråga om du har någon ny info. om den planerade nya dragningen av Kungsleden vid och omkring bl.a. Laitare?

    Svara
  3. Intressant läsning och vackra bilder! Och en imponerande prestation, tycker jag som får hålla mig till dagsturer i lite snällare Härjedalsfjäll!

    Svara
    • Tack Karin, Härjedalsfjällen är inget dåligt alternativ, finfina trakter. ha det bra där.

      Svara
  4. Underbar läsning som tog mej med in i känslan av äventyr, när man tex går över en okänd kam och landskapet öppnar sej med överraskningar.. igenkänning i allt och kängorna till slut; vilken överraskning:) kopierade namnet och ska studera:) har visserligen relativt nya lättvikts kängor.. och nyinköpta begagnade Kiruna kängor av äldre modell som kanske besöker får hänga med på långa träskidor i vinter.. inåt högfjällsdalarna.. känns spontant väldigt magiskt och med utsikten mot äpar å sito..

    Svara
    • Roligt att du gillade bloggen Berit. Ja utsikten inåt Ähpar är magisk. Lycka till med dina kängor.

      Svara
  5. Underbart att läsa om dina turer som vanligt, suget på Sarek ligger där å ”lurar”…… Men nån gång SKA det bli av😊, synd på att hundarna inte får haka på, hade nog varit där om så hade varit fallet……😇

    Svara
    • Tack Lennart, ja satsa på en Sarektur när du kan. Bestämmelsen om hundar tycker jag är lite klåfingrig.

      Svara
  6. Hej! En som vanligt enastående beskrivning av landskap och personliga reflektioner. Jag har gjort samma iakttagelser som dig angående mål och mening med en tur i fjällen.
    Mycket givande läsning och bilder.
    Stort Tack!

    Svara
  7. Tack för din rika beskrivning- fick längtande fjällkänsla! Kom aldrig riktigt in i Rapadalen på mina vandringar men Skierfeklippan har jag upplevt. Nu återstår dagsvandringar men är så tacksam för alla vandringar jag har i minnet.
    Läser så gärna om dina vandringar!
    Agneta P

    Svara
    • Så glad jag bli att du läser mina om min vandringar. Tack Agneta. Dagsturer är också fint.

      Svara
  8. Fantastiskt spännande och mycket initierat. Det känns nästan som man var med er på vandringen. För min del får jag väl se mig om IRL efter knäartros

    Svara
  9. Tack för en fin berättelse och bilder. Härligt att läsa om din glöd för Sarek (fortfarande efter drygt 50 år), och jag förstår dig! Var själv där i slutet av förra veckan och vandrade med dottern, och vi var (trots vädret) som vanligt hänförda. Vi var bla upp på och runt södra Pårtemassivet, Luohttolahko, i Njoatsovagge mm. Och folktomt där också. :)

    Svara
  10. Fantastiskt bra skrivet som vanligt.
    Gick ifjol nästan exakt samma väg och såg då inte en människa förutom runt Skierfe, iofs rätt sent på säsongen.
    Svärfar har en stuga vid Aktse och är en av andelsägarna av hemmanet så jag tillbringar mycket tid där, vandrat mycket i närområdet.
    Men nu till min fråga.. Kängorna du gått med ser ut väldigt intressanta. Hur vattentäta upplever du att dom är? Tål dom att gå några timmar i våtmark utan att man blir fuktig? Söker ett lättare alternativ till mina Jörnkängor..

    /Andreas

    Svara
    • Hej Andreas,och tack för uppskattningen. Vad härligt att tillgång till en stuga i Aktse, och kul att du gick samma färdväg som vi. Beträffande kängorna kan jag säga att jag vadade flera gånger utan problem. De har Goretex och det brukar vara effektivt i kängor men slits med tiden i oundvikliga veck som uppkommer när man gått mycket, allt enligt min erfarenhet (har haft åtskilliga Goretexkängor). Det får man acceptera, jag tycker Goretex är betydligt bättre än läder. Jag skulle tro att dessa Alfa Jerpe är perfekta att klafsa över våtmarker i. De är otroligt smidiga och lätta på foten.

      Svara
  11. Härlig skildring och fina bilder. Vi är 4 gubbar som ger oss iväg om en vecka upp till Lappland. Tänkte ev. försöka oss på Jojo leden, men lite osäkra på hur teknisk klättringen är och om stegjärn och isyxa behövs? Har fått lite olika bud från rutinerade rävar. Bra tips om mat och kläder!

    Svara
    • Hej Staffan, Jojo leden kräver ingen alpin utrustning, handlar inte alls om teknisk klättring, är en synnerligen givande men ganska ansträngande färdväg. Du kan läsa mer om den i min guidebok På fjälltur Abisko Kebnekaise i serien Fjällklassiker hos Calazo.se. Generellt om mat och kläder är att det är mkt personliga val man gör. I Kebnekaisetrakten kan du skaffa torrmat i många stugor, kolla vilka. Om kläder kan jag kort säga att ni behöver varma förstärkningsplagg typ dunjacka, plus vantar (kan bli snö om oturen är framme), samt pålitliga regnkläder.

      Svara
  12. Hej,
    Som vanligt lockande läsning och magiska bilder. Tyvärr inser jag att längre vandringar i Sarek är snart historia.
    Planerade en snarlik tur som er, med utgångspunkt vid Sitoälvsbron. Vet du om det finns möjlighet för någon transport fram till Sitoälvsbron, t. ex. från Tjåmotis?
    Vill gärna undvika att åka egen bil från Norrköping.
    Vandringshälsingar
    Bertil E.

    Svara
    • Hej Bertil, tack för uppskattning och information, ja i Tjåmotis kan du beställa skjuts, bäst att förboka.

      Svara
  13. Mycket inspirerande och underhållande läsning, lagom långt, samt bilder som interfolierade väl i läsningen. Intressanta kängor – tror inte Hamberg ens kunde drömma om något liknande.
    Tack Claes!

    Svara
  14. Hej Claes,

    Jätteintressant berättelse och som vanligt fina bilder. Augusti 1967 gick jag med dåvarande paret Wanntorp – Henni och Hans Erik – genom Sarek från Akka till Aktse och jag har inte kvar kartan (vilket spelar mindre roll för dåvarande generalstabskartorna hade inte de samiska namnen på topparna) men vi gick passerade niehtervagge på vår väg mot Skerfe. Vill minnas att den sjö som nu heter Dagarjavrre inte fanns på kartan alls. Vi gick sedan upp på Skerfe och tittade ut över Laidaure. Sedan gick vi ner till Salto.

    Svara
    • Hej Lars-Erik, vad trevligt att du läste bloggen. Och intressant att du gick med Wanntorps som jag också lärde känna lite senare. Det var ju ungefär samma väg ni valde som jag gick sommaren innan, men inte i Niethervagge som ni, men bakom Skierffe. Du har rätt om Dagarjavrre; den sjön fanns inte med på Generalstabskartan, hela denna trakt var bara schablonmässigt ritad, uppenbarligen hade inte kartograferna på 1800-talet gått där.

      Svara
  15. Tack Claes för denna inspirerande läsning och de fina bilderna. Det var nu ett tag sen jag vandrade i Sarek, närmare bestämt 19 år sedan. Känner mig riktigt sugen igen.

    Svara
  16. Trevlig och inspirerande läsning! Jag har köpt hem skorna på prov men funderar på om sulorna är för mjuka om packningen är på 25-30kg istället för de ca 15 du hade på din tur? Luftar de bra eller blir det väldigt instängt? Tack på förhand!

    Svara
    • Hej Tobias, tack för uppskattningen. Om kängorna kan jag säga att de är superbra.I början var jag lite avvaktande mot Boa-spännena men de är alldeles utmärkt praktiska och pålitliga. Sulan ger bra grepp och är nog inte för mjuk för tyngre packningar än jag hade. Inte heller har jag haft några synpunkter på luftigheten. Enligt min erfarenhet är dessa Alfa-kängor jämförbara med alla goretex-kängor och jag har aldrig haft problem med fotsvett i sådana, men den saken är nog väldigt individuell.

      Svara
      • Tack så mycket för inputen! Har inte hittat några direkta recensioner på nätet så värdefullt att fått höra om dina erfarenheter. Ser fram emot att följa kommande äventyr på bloggen. :-)

        Svara

Lämna en kommentar