Sareks mest okända plats

Oväntade vyer är fjällbestigarens häftigaste belöning. Nyfiken är man alltid, och en högklassig utsikt som tilltalar mer än förväntat, är äkta bonus. Om man dessutom får bygga ett stenröse på toppens högsta punkt blir lyckan salig. Då tror man nämligen att ingen annan varit där. Nu, anno 2021 har dock snart sagt varenda höjd i fjällen försetts med förstabesökarens främsta visitkort, ett stenröse. Det finns inte många toppar kvar att rösa kan man gissa, inte mycket otrampad mark att hitta, trots att svenska fjällvärlden är stor. Jungfrulig terräng är en utrotad geografisk kvalitet. Ändå kan det finnas enstaka luckor kvar för den som vill lämna de upptrampade spåren. Det skulle jag få erfara i år.

Denna prolog får inleda min berättelse om färden i juli 2021 till Sareks minst besökta plats. En överraskning väntade. Men låt oss ta det från början. Sareks nationalpark är knappt 2000 kvadratkilometer stor, fågelvägen ungefär 5 mil från norr till söder, och fyra från väster till öster. Om man bortser från den föråldrade parksgränsen (från 1909) och ser naturgeografin i sin helhet, är området vi kan kalla Sarek betydligt större än så. Detta är avgjort den största obebodda högfjällstrakten i Europa bortsett från Ryssland. För oss som uppskattar vidsträckta vildmarker har Sarek en magnetisk lockelse, särskilt som det också äger ett dramatiskt bergslandskap. Att området är ovärderligt för naturvården och den biologiska och naturgeografiska mångfalden, säger sig självt. Det har blivit världsarv för den sakens skull.

Vi är väldigt många Sareknördar idag, vad man nu menar med ett sånt epitet. Själv har jag vandrat regelbundet i området under drygt femti år, gått genom alla dalgångar utom en och bestigit över 50 toppar. Sådan egofixerad statistik har förstås inget allmänt intresse, men med denna CV kunde jag vara nöjd. Dock fanns en vit fläck i min Sarekkarta nämligen en dal jag aldrig satt min fot i, Niehtervagge, en bortglömd sänka som få har hört talas om. Den saken är absolut av betydelse. Dalen ligger i nationalparkens östra kant, i ett område med en del avrundade men ändå resliga fjäll omgärdade av vida högslätter mellan Rapadalen och sjön Sitojaure. Trakten bildar en slags kil på kartan, mellan parkgränsen i öster och de högre massiven i väster, ett förbisett ingenmansland där ytterst få vandrare tar sig fram. Orsaken är nog områdets jämförelsevis lågmälda karaktär och funktion som ”återvändsgränd”. Det är inte så lätt att fortsätta därifrån in i Sareks hjärta. Till detta område ställde Jill och jag kosan när vi lyckades placera vår hund på dagis för att kunna vandra en dryg vecka i Sarek (man får inte ha med sig hund i nationalparken). 

Från bron över älven Sijddoädno leder en cykelväg till sjön Laitaure. Den blev vår inledande sträcka, en ganska tradig lunk genom skogslandet, men sinnet lättade när vi kom fram till sjön med den inspirerande vyn mot porten till Sarek där de tre framträdande kulissbergen Tjahkkelij, Nammasj och Skierffe stod upp likt utmanande klippborgar som vakade över ingången till Rapadalen. Vädret var stekande varmt. Mygg, knott och bromsar flockades. I samma väder fortsatte vi sedan till Aktse, platsen där Kungsleden snuddar Sarek, och gick vidare i kortbrallor på stigen mot Skierffe, men på himlen började cirrusslingor dyka upp. Bakom högfjällen i Pårte fördunklades skyn. Det blåste friskt. En front var troligen på väg. Vid nationalparksgränsen vek vi av från stigen och gick upp till en liten tjärn öster om fjället Bassoajvve för att tälta. 

När vi äntligen stegade ut på den lättgångna fjällheden brusade befriande känslor upp i hågen, ungefär som glädjeruset efter första glaset bubbel. Skog i all ära, det är också njutbar natur att ströva i, men fjällvandrandets själ är heden och de långa siktvidderna. Norrut i vår tilltänkta färdriktning bredde ett böljande och öppet landskap ut sig, som ett annat Sarek än de centrala och alpina delarna; som en terräng mer lik Padjelanta än de höga toppar Sarek blivit känt för. Ett tält stod placerat nära tjärnen, och till kvällen dök fyra till upp. Vafalls, här skulle ju vara ödemark, undrade vi. Kanske har platsen blivit en samlingspunkt för Skierffe-bestigare som vill slå läger nära toppen, vad kunde man veta. En yngling berättade om möjlig mobilkontakt på en höjd inom nära håll. Jag gick dit och läste av väderrapporten. Regn skulle komma imorgon bitti klockan 05, och jag som ville gå upp på Skierffe. Detta var min sista uppkoppling. Som så ofta påverkar nätets kaotiska information tanken och i ett nafs tog jag kameran och rusade ensam bort mot Skierffe. Jag ville fotografera nya bilder därifrån. På passet nedanför toppen såg dock vädret alltför hotfullt ut och fotoljuset hade släckts ned. Jag vände och kom efter två timmar tillbaka till tältet samtidigt som regnet började falla. Väderprognoser för fjällen är lågoddsare. 

Tät Lützen-dimma omfamnade tältet nästa morgon och det enda vi ville var att avvakta väderutvecklingen. Utan mobilkontakt och utan en bok att läsa, inte ens en färdknäpp att smutta på och med minimal utrustning och snål mathållning, allt för att hålla packningens vikt nere, tvingades vi utveckla vår färdighet i den förmåga som idag kallas mindfullness. Man avlövar nervträdet i skallen, har ingen chans till multitasking, tänker nästan bara på vad som händer utanför tältväggen, snackar lite, och timmarna går. Vi hann inte ens bli rastlösa innan dimman lättade, och när detta hände mådde vi förbaskat bra. Rev tältet och började gå den kurs vi tänkt oss, rundade Bassoajvve med riktning mot sjön Abbmojavrre. Sikten hade blivit riktigt bra, men vinden var frisk och ihållande med kraftiga stötar, och temperaturen hade sjunkit till omkring 10 grader, en väderlek som kom att hålla i sig mest hela tiden under resten av färden.

Faktiskt, trots vad jag nämnt ovan, hade jag gått i dessa faggor förr. Under min andra Sareksommar genomförde jag och en kompis en maratonetapp från sjön Bierikjavrre i centrala Sarek. Året var 1967 och vi gick då genom Bassdavagge och upp i Skajdasjvagge, över den dalens höga pass ned i Vassjavagge och passerade Abbmojavrre för att till slut lägga oss i en bivacksäck intill Abbmojåhkkå nära Kungsleden. Vi hade ledsnat efter två veckor i centrala Sarek, med en mathållning som inte passade ynglingar. Det var den gången i den branta backen upp till passet, som jag trots det fina vädret ropade så högt att det ekade mellan bergväggarna: ”Jävla stenhögar. Aldrig mera fjällen”. På den tiden hade vi ryggsäckar utan midjebälte, hela tyngden låg på axlarna som värkte och jag var mördande trött.

Nu kom jag efter 54 år tillbaka till trakten för detta minne, mer dragen till Sarek än någonsin. Kasten mellan olust och vällust är sällan så demoniska i övriga livet som på fjället. Att gå här med sin livskamrat var dessutom ett stort emotionellt plus denna gång. Vi hoppades kunna runda Abbmojavrre på västra sidan, fast kartan antydde ett tvärstup. Kanske fanns en gångbar rasbrant under dessa klippor, slikt förekommer i fjällen men ack nej, omöjligt. Istället fick vi vada Abbmojåhkkå´s utflöde från sjön, dessbättre en lätt historia på stora stenar. Några kilometer längre norrut stannade vi för att slå läger. Terrängen vi passerade var en veritabel stenåker och man fick spana intensivt efter möjliga tältplatser. Nära den namnlösa sjön 1046 fanns en möjlighet, men att resa tältet i den hårda vinden blev en utmaning. Under natten blåste det upp till halv storm. Vi hade svårt att stå upprätt i byarna när man lämnade tältet. Det behöver nog inte sägas, men pålitlig utrustning är en grundbult under dessa förhållanden.

En dag med ovisst väder väntade. Vi gjorde en rekognoscerande dagstur och stannade kvar vid lägerplatsen en natt till. Dagen efter fortsatte vi mot den del av Sarek som var mitt stora önskemål, de sammanlänkande fjällen Dagarlåbbdå, Vassjabakte och Dagartjåhkkå, Sareks minst besökta plats. Jag hade hittills bara hört om en person som varit inne i detta massiv vars branter vetter mot öster och ligger osedda och svåråtkomliga från alla håll när man går de vanliga rutterna i Sarek. Visst har nog en och annan till varit där, men detta undangömda sceneri frestar en nörd, och jag kände mig angelägen att få en glimt. Vinden hade oväntat lugnat ned sig när vi slog läger i östra änden av Vassjavagge nedanför den höga fjällsidan på Dagarlåbbddå, men orosmoln rörde sig bakom massivet på väg hitåt från centrala Sarek. Läget var tveksamt, men skam den som ger upp. Jag tog mig en liten packning med regnkläder och kameran och stegade ensam iväg för att bestiga branten vi tältade intill. 

Eftersom jag hunnit bli +70 klättrade jag inte direkt som en bergsget utan gick mer metodiskt mot avvägda etappmål i branten, pustade ut vid dessa ställen och fortsatte, 400 höjdmeter rakt upp nästan i fallinjen som lutade 35-40 grader. När jag till slut såg den sista bergskanten mot himlen och tagit mig över denna hamnade jag på en bred sadel mellan Dagarlåbbdå´s två höjdkrön och upptäckte att där fanns plana jordytor som möjliggör tältning på höjden 1600 meter. Vyn mot det hemlighetsfulla massivet tog andan ur mig. Jag hade tur. Molnen hade inte slukat utsikten, jag kunde skärskåda topografin. Det jag såg var en halv krans av tvärbranta fjällsidor som till hälften omringade en jättestor skål i massivet. Anblicken såg ut som en krater, som en kaldera, eller som en väldig nedslagsplats för en meteorit, men naturligtvis var landformen en glaciärnisch av kolossala mått. Jag har aldrig sett någon liknande i hela svenska fjällvärlden, ett överväldigande stort och djupt schakt urgröpt av glaciäris. Med ögat följde jag fjällkammen som inramade det hela, över Dagarlåbbdå´s västra krön 1056 meter, till Vassjabakte och vidare bort till Dagartjåhkkå under vars stup det låg en juvel till fjällsjö Dagarjavrre, den nionde högst belägna i Sarek, 1236 meter över havet. Och därbakom skymtade bland molnen de djärva topparna i massivet Ähpar.

För länge sedan, närmare bestämt i augusti 1897, bestegs Dagartjåhkkå av den mytomspunna Sarekpionjären Axel Hamberg. Förstås måste man säga. Han vigde sitt liv åt att utforska Sarek, och även om området är stort och på hans tid var helt outforskat, lyckades Hamberg med bedriften att ta sig upp på 48 toppar som förstabestigare. Han dog 70 år gammal och under sista besöket i Sarek 1931 nådde han sina egna forskningsstugor vid Pårek och Litnok i en ålder av 68, svag och bräcklig kanske efter sviterna av den TBC som drabbat honom drygt tio år tidigare. När jag tänker på Hamberg och den epoken känns det oundvikligt att jämföra med vår tidsålder. Medellivslängden har ökat och folkhälsan blivit bättre, kartorna är fantastiskt detaljerade och kunskapen om geografin oändligt mycket större, för att inte tala om fjällutrustningen, informationsflödet, ja allt. Så mycket mer beundran detta tidsperspektiv väcker för pionjärer som Hamberg, om man också försöker föreställa sig att man var med då. Bara att ta sig fram till denna plats var en ofantlig prestation på den tiden. Förvisso kännetecknades epoken av en glorifierad mansvärld, men om detta kan man bara ha förnumstiga åsikter i backspegelns perspektiv. Hans 22 år yngre hustru Sigrid, var en strong kvinna som ofta följde med på expeditionerna. Gamla tidevarv rymmer sina nyanser.

Nuförtiden när nästan allt ska mätas med digital precision, har mången vandrare en mer extrem approach till sina fjällturer än pionjärerna. Det har blivit vanligt att man går så snabbt och långt som det bara går, vissa joggar längs lederna, allt för att sätta rekord och mäta varje steg med sina noggranna räknare. Man vill veta på millimetern och sekunden vad man hunnit med. Om det är rätt eller fel kan vi ha olika åsikter om; för egen del hade jag i unga år en viss dragning till fysiska prestationer som egenvärde. Den attityden är pådrivande och kan medföra vissa insikter. Kanske hade pionjärerna anammat denna moderna trend om de levat idag. Men när hela poängen med ens fjällvistelse handlar om jämförande tävlingslusta är inte jag med på tåget. Vandring innebär enligt min mening att man ser sig omkring och försöker vinna insikter om naturen. Går man snabbt och fort blir fjällen bara en kuliss. Sundare är det om turerna innebär ett försök att förstå hur landskapet är uppbyggt, hur ekologin fungerar, hur man själv funkar under primitiva förhållande, och att man lär sig uppleva njutningsfulla och rofyllda stunder i den enkla tillvaron på fjället.

Jag fortsatte på bergsryggen österut mot krönet 1641 på Dagarlåbbdå. Väl där konstaterade jag, först nästan i förbigående strax därpå som en slags chock – det finns inget stenröse på toppen. Situationen kändes plötsligt sensationell. Hade ingen människa varit här före mig? Hade svårt att tro det, men staplade som reflex en del stenar på hög, och spanade därefter mot den västra toppen 1656 som också tycktes vara utan ett röse. Gick dit men fann en förfallen liten stenhög som måste vara upplagd av människohand. Okej, det var som jag misstänkte, andra hade varit här men kanske inte på den toppen som jag nyss rösade. Det lockade att fortsätta bestigningen upp på Vassjabakte 1733 meter, en till synes enkel match, men molnen verkade osäkra så jag vände och gick tillbaka till den nyrösade toppen, passerade den och fortsatte på bergskammen österut för att om möjligt se mer av sjön Sitojaure. Kommen drygt hundra meter längre ned sprack hela min illusion. I stenskravlet upptäckte jag en björkstav som en människa måste slängt ifrån sig. Den var redig och fick mina tankar att snurra. Någon annan hade trots allt varit här, men fjällvandrare som föredrar att gå med stadiga och tjocka björkstavar brukar sällan bestiga toppar, såvitt jag förstått. Kanske var det en renskötare som tagit sig upp för att spana efter renar. Kanske vände han där staven låg, vem vet. Oavsett detta var fyndet inget att sörja, även om han också hade gått högst upp till platsen för mitt röse.

Vid lägret var det vindstilla när jag återvände, men redan nästa morgon blåste det friskt igen. Himlen bortåt det håll vi skulle gå var dessbättre klar, medan fjället som jag besteg igår sveptes in av molnen. Nu var målet min vita fläck, dalen Neithervagge. Hittills hade hela trakten känts som världens ände, med vidsträckta ödsliga vidder som låg för ögonen mot söder. Inga flygfän surrade i luften beroende på kylan, inga lämlar eller smågnagare knatade omkring, fågellivet var magert bara några ängspiplärkor, stenskvättor, ljungpipare och större strandpipare syntes samt en mosnäppa som flög förbi. Floran var fattig och inte ens en ren kunde skådas, men när vi skulle ta oss upp i backen till vår nya dal upptäckte vi på håll fyra vandrare som kom gåendes därifrån. Nåja, ingenstans kan man längre vara garanterat ensam, men genom den stiliga dalsänkan Neithervagge gick vi mol allena. En hög och bitvis stupande brant längs den namnlösa toppen 1528 vallade elegant in sviten av sjöar som låg på botten av denna nisch-artade fördjupning. Atmosfären utstrålade frid, naturen var vacker och till en början trampade vi över lättgången mark. Uppe på passet varifrån Neitharvagge sluttar ned mot Rapadalen, blev dock terrängen mer besvärlig. En kilometer med oländigt blockhav låg i vår väg, men när vi kommit över högsta punkten visade sig Rapadalen i all sin prakt, och solen sken på oss och efter ett tag ersattes de stora blocken av härliga gräshedar. Vad mer kunde man begära.

Vi kom nu in på det som många vandrare numera kallar Höga Vägen ovanför Rapadalen, en trevlig sträckning att följa till centrala Sarek och Rapaselet, hela tiden ovanför skogsgränsen och med fina vyer över den förtrollande dalgången. Jag har beskrivit denna väg i min guidebok om Sarek och tycker detta vägval är mer givande än stigen nere i Rapadalens slutna skog. Till min häpnad upptäckte vi att stigar finns även här, först fragmentariska och längre fram allt mer ihållande. Det var länge sedan jag gick sträckan senast. Bitvis är Höga Vägen ansträngande, särskilt där man går på skrå i branten nedanför toppen Gierdogiestjåhkkå, men mellan det fjället och Skierffe ligger en lättvandrad och tjusig högslätt där stigen kryssar fram mellan en del videsnår. Via det upptrampade spåret kom vi upp till passet nedanför Skierffe och nu syntes många vandrare på olika avstånd. Vi nattade där uppe nedanför det ikoniska väktarfjället med sitt väldiga stup och såg åtskilliga bestigare komma och gå. Med andra ord hade vi på bara någon mil förflyttat oss från Sareks minst besökta del till dess mest populära plats. Och följande morgon gick jag själv upp på Skierffe för ta mina nya bilder av det enastående panoramat. Sedan återstod två dagars vandring i lugnt tempo, tillbaka till startplatsen vid älven Sijddoädno.

Vår utrustning

Vi är lättviktsjägare. Hade enkel torrskaffning till mathållning: välling och müsli på morgonen plus te och två mackor hårt bröd med påläggsost ur tub. Varma Koppen-soppa till lunch plus tre mackor hårt bröd. Middagen var en påse frystorkad varmrätt och därefter pulverkaffe med några kex. Varsin påse plockgodis hade vi för att tillfredsställa snaskbehovet. Möjligen låter denna matsedel mager och fakir-mässig, men faktum är att i kombination med de dagliga promenaderna hölls magen och kroppsvikten i utmärkt trim. Rena hälsokuren.

Lätta ryggsäckar som rymmer 70 liter är legio. Inget ombyte togs med mer än extra sockor och kalsonger. Ett varmt plagg mot kyla som dunjacka ingick, plus regnkläder förstås. Sovsäcken var av typen tre-säsongers och klarade ned till -10 grader. Extra lätta luftmadrasser behövdes att sova på. Tältet var av tunneltyp med tre bågar och extra stor absid. 

Min kamerautrustning bestod av Olympus OM-D Mark lll med objektiven 12-40 mm och 40-150 mm inklusive en två gångers teleförlängare. Åtta batterier tog jag med för att vara på säkra sidan. Använde bara fyra – där tog jag i överkant.

Allt som allt vägde min packning cirka 16 kg vid start, Jills 13 kg. Om skodonen vill jag säga något extra. Vad man har på fötterna är av särskilt vikt när man går i fjällen. Att vandra med lätta skodon gör turen mindre energikrävande. Tumregeln säger att varje hekto i skodonen motsvarar fem hekto mer vikt i ryggsäcken vad gäller energiåtgången. Men skodonen ska fylla många funktioner. Tidigare har jag använt låga trailskor med lågt skaft som slutar vid fotknölarna. Dessa är utmärkt komfortabla tills man kommer till en jåkk. Även ganska små vattendrag kräver att man tar av sig skorna för att behålla sina låga skor torra. En del lättviktsvandrare använder helst ultralätta träningsskor (typ) eller till och med sandaler, och lägre vikt än så kan man inte få på fötterna. De tillåter sig bli blöta och traskar över blöta myrar och jåkkar utan att bry sig. Detta kan funka bra så länge man bara går i dalarna eller på stigar och så länge temperaturen inte är svinlåg, men ska man upp på fjällbestigning över blockmark och snöfält är dessa skodon inget att föredra, inte heller om det blir ihållande kall väderlek. Jag har länge velat ha ett par superlätta högkängor med smidig och greppsäker sula plus rejält skaft som ger bra stöd i besvärlig terräng, som kan hålla kylan borta på snötäckt mark och i kall väderlek och som medger att man vadar flertalet vattendrag utan att ta av sig dem. Torra och varma fötter är en viktig faktor för att man ska känna sig tillfreds. 

Höga kängor har förvisso funnits länge på marknaden, men problemet är deras höga vikt. På denna vandring prövade jag en ny modell som hade rekommenderats mig, ett par Alfa Jerpe, en hightech-känga med högt skaft (drygt två decimeter). Kängan väger bara 6 hekto och känns väldigt lätt på foten och sulan av ny typ är mycket böjlig och ger utmärkt friktion på sten och klippor. En nyhet är snörningen som består av en amerikansk uppfinning som kallas BOA Fit System och som utnyttjas i alla möjliga skodon för olika användning, joggning, cykling, golf etc. Systemet består av en ratt som vrider åt en stark nylontråd. På min nya känga finns två stycken, en som justerar över foten, och en ratt som drar åt kring kängans skaft. Systemet fungerar enkelt och är förträffligt,  är lätt att använda och ger en flexibel åtsnörpning. I sanningens namn var jag lite avvaktande inför systemets hållbarhet, men efter denna tur på delvis krävande marker är jag övertygad och imponerad. Kan ge mina bästa rekommendationer. Priset: 5000 kr.