Bästa rundturen i Sarek 

Sarvesvagge betyder i översättning rentjurens dal.

  Där den arktiskt betonade högplatån Luohttolako möter långsträckta dalen Sarvesvagge, klarnar ljuset för oss. Platåns gråa vidd ger vika för dalsidans gröna branter när ett hissnande perspektiv tar plats. Vyn tilltalar oss extra mycket denna eftermiddag. Inte förvånande. Efter fem dagar har vi hunnit gå halvvägs längs vår cirkulära vandring runt fjällmassivet Pårte i södra Sarek. Hittills har vi mest haft ostadigt väder och vandrat i oerhört stenig terräng. Nu känns det upplyftande att komma fram till denna utsiktspunkt. Vi blickar ned mot bördiga förhållanden på dalens botten. Stämningen inspirerar.

Vyn på kanten av Luohttolako över Sarvesvagge mot Tielma.

  Sarvesvagge är en av traktens längsta och mest dominerande dalar. Den tillhör grönskans rike i Sarek. Dess björkdungar, videsnår, kärr och öppna gräsmarker bidrar starkt till både nationalparkens och färdruttens variation. Samtidigt omges dalen av de högresta, ofta avrundade och ibland uppkäftiga fjällen som symboliserar Sarek. Vi har nått djupt in i vildmarken. Härifrån är det flera dagars vandring till närmaste civilisation. Mitt i Sarvesvagge brusar älven, vilket skänker den orörda miljön en harmonisk klangbotten. Som helhet utgör Sarek en mix av många berörande egenskaper, såväl vad gäller naturen som den känsla man får inombords; branta fjäll och djupa dalar, vida vidder och alpin terräng, rikt djurliv och artfattiga biotoper, prunkande vegetation och karga marker, höglänta ödsliga ställen och lägre delar med oklara stigar som trampats av både vandrare och renar. Överallt rinner vatten i jåkkar och ätnos, och högre upp finns glaciäris med snö. Toppar, toppar, toppar så långt ögat når. Man får ett intryck av tidlöshet och tillförsikt. Otroligt att denna storslagna natur har bevarats intakt. Jag upprepar – intakt!

Hela gruppen samlad ovanför Sarvesvagge.

  Vi är på väg att runda det höga Pårtemassivet som håller sig med två av Sveriges tolv fjäll över 2000 meter. Massivet har också utrymme för Sareks största glaciär. Jag är färdledaren för vår grupp i ZoomFotoresors regi. Turens upplägg har jag tagit fram. Vi följer en av mina favoritvägar i Sarek, med exempel på de flesta av områdets naturgeografiska ingredienser. Tillsammans är vi åtta personer med intresse för både fjällen och fotografin. Från början var vi 10, men två vände tillbaka efter första lägret på grund av hälsoproblem som plötsligt dök upp. Sarek kräver att man är i riktigt god form. Nu är vi nio som fullföljer vandringen mot vildmarkens centrum. 

Det enkla vadet på Pårekslätten.
Axel Hambergs Pårekhydda som var en av hans baser när han kartlade Sarek i början av 1900-talet.
Den här bilden finns på en skylt bredvid hyddan. Förmodligen är det Hamberg tv och en medhjälpare th. Andra tider, andra prylar.
Så här ser vi ut idag, med lätt hightech-utrustning.


Stämning på Pårekslätten första kvällen. Tjevrra i molnen.
Även en regnbåge dök upp vid första lägerplatsen, Gallakvarre i bakgrunden.

  Egentligen hade jag tänkt att vi skulle gå varvet runt Pårte i motsols riktning, men andra dagen när vi korsar över Pårekslätten, drar ett förfärligt oväder in från öster med ihållande regn, och den hårda blåsten kommer från nordost. Läget som uppstått blir en prövning för vår flexibilitet. Man måste kunna ändra sina planer under en Sarektur; de ståndaktiga kan hamna i trubbel. Vi ändrar sålunda färdriktningen och går turen medsols istället. Får därmed vinden i ryggen denna dag. Detta känns betydligt bättre än att streta mot blåsten enligt den ursprungliga planen. När Pårekslätten har övertvärats på dess vältrampade stig, följer vi sonika stigens fortsättning nedanför Pårtemassivets högresta toppar. Vi släntrar på skrå upp mot fjället Tjevrra som döljs i molnen. Vädret är som sagt inget man önskar sig, alla kämpar i det tysta. Framåt kvällen måste vi hitta en lägerplats i den hårda blåsten. Slät mark krävs för de åtta tälten plus tillgång till vatten. Första stället där vi försöker resa några tält ligger mycket utsatt. Inte bra. En i gänget hittar en mer skyddad plats längre ner i ravinen. Utmärkt, där får det bli. Lägret etableras, alla är dyngsura, men ingen klagar högljutt. Det här är Sarek, säger jag överslätande. 

Andra lägerplatsen dagen efter regnet, med fjället Tjevrra i bakgrunden.

  Vi bildar en förvånansvärt homogen grupp; ingen har sackat efter. Gruppturer i oländiga vildmarker som detta, ställer särskilda krav på deltagarna och färdledaren, både fysiskt och psykiskt. De flesta av oss är nya ansikten för varandra. Åldersspannet ligger mellan plus 40 år och + 70. Alla är vi män, inget vi kunnat styra. Jag hade gärna sett att tjejer hakade på; många kvinnor går ju tuffa turer i Sarek. Men ingen anmälde sig. En social utmaning är frånvaron av integritet. Vi lever nära varandra under primitiva och intensiva förhållanden och i stort sett dygnet runt. Detta kräver tolerans. Så skönt därför, att denna grupp visar sig fungera lättsamt ihop. Vi kommer bra överens. Hans-Jürgen är från Hamburg, Markus från Köln, Ulf från Helsingborg, Janne från Katrineholm, Fredrik och Jan är från Göteborg, Torbjörn från Lidingö och Lukas från Stockholm. Alla har god fjällvana.

  Tredje dagens morgon har vinden mojnat och och molntaket lyft. Vi ser Tjevrra i sin helhet och kan med ögat följa fortsättningen till höjdryggen Sähkok. Regnplaggen och annat blött kan nu torkas – så sakteliga. Uppe på ryggen kommer vi till en utstakad renskötarled med ledkryss. Den förvånar oss, inga leder ska ju få finnas i Sarek. Dessutom har någon målat blåa märken på stenar efter jämna avstånd längs stigen. Vem som ansvarat för detta tilltag vet vi inte, men målningen irriterar oss. De färgade fläckarna och kryssleden fräter på vildmarkskänslan, men indignationen avtar när en falk flyger förbi. Var det möjligen en jaktfalk?

Kryssleden på Sähkok.

  Vi rundar Tjevrra på dess västra flank. Lämnar stigen och siktar mot Ruopsokjåhkå som rinner i en djupt nergrävd ravin. Dit blir det utförsbacke och längst nere i botten väntar det första rejäla vadet på turen. Regnat har sannolikt fått vattenföringen att stiga. Trots detta kommer vi galant över, och masar oss sedan sakta uppför den mustsugande backen som leder till en bred hylla väster om toppen Loametjåhkkå, högt över den långa dalen Njoatsosvagge. Molnen har stigit och delvis glidit isär. Utblicken släpper fram det eleganta landskapet i dessa nejder, och övernattningen blir på hela turens läckraste lägerplats, på hyllans kant med extremt fin vy mot den trånga och ypperligt välformade fjällporten i övre Njoatsosvagge.

Vy mot Tjuolda tvärs över Njoatsosvagge.
Vadet över Ruopsokjåhkå.
Njoatsosvagge mot fjällen Tsahtsa och Vassjabakte.
Lägerplatsen med utsikt mot övre Njoatsosvagge.
Den eleganta fjällporten i övre Njaotsosvagge med fjället Vassjabakte tv och Bulkas th.

  Nästa dag vandrar vi ledigt i stiglöst land och söker oss till fjällbranten på hyllans högra sida. Här har jag gått många gånger, men alltid i motsatt färdriktning. När vi efter en dryg halvmil kommer fram till hyllans abrupta avslut, står vi vid en hög brant som överst störtar tvärt och sedan sluttar ned mot den utsökt gräsbevuxna ravindalen där Balgatjåhkå rinner. Om man som jag brukar göra, möter detta stup nerifrån, är det ganska enkelt att leta sig upp till hyllans kant där vi står nu. Det finns små avsatser och klyftor att klättra på. Uppifrån vår plats verkar nedstigningen nästan omöjlig, men utsikten tjusar oss med sitt djup. Jag går efter stupets kant till en lägre punkt och hittar faktiskt en ränna att navigera nerför. Nedåtklättringen går bra och alla kommer helskinnade ut på ravindalens underbara gräsängar som har en rik flora. Sen följer vi jåkken motströms till ett fall där vattnet kastas ned från högslätten Luohttolako som är vårt mål för dagen. 

Fjällbranten ovanför vattendraget Balgatjåhhkås´s ravindal.
Vattenfallet i Balgatjåhkå.

  Efter en lunch vid vattenfallet fortsätter vi gå efter bäcken uppåt till nämnda högslätt. Här bör nämnas att Luohttolako är Sareks bäst bevarade hemlighet, lika unik som den betydligt mer kända Rapadalen, men med en natur av helt annan karaktär. Mitt i myllret av toppar utbreder sig denna överraskande vidsträckta och undulerande högplatå som är grov till karaktären. Marken är översållad av block, som ett övergivet stenbrott. Platån utgör en naturgeografisk anomali i Sarek, en hundratals miljoner år gammal kvarleva från gamla tider då vår fjällkedja var nedbruten till ett vågigt landskap varefter detta reste sig på nytt och ny vittring grävde ut de höglänta delarna som bildar fjällmassiven i omgivningen. Trots terrängens karga beskaffenhet hittar vi efter några kilometer en lägerplats med utrymme för alla tälten. Molnen döljer dock fortfarande fjällens övre delar. Som tröst kan vi i alla fall överblicka vidden. 

  Dags att valla kamerorna. Vi går åt olika håll på eftermiddagen. Några inklusive mig siktar mot glaciären Balgatjiegna. I rådande väderlek är denna högalpina miljö motbjudande och ändå effektfull. Vi trampar en lång sträcka över nakna grus och stenmarker som tidigare varit täckta av den starkt tillbakadragna ismassan. Framme vid fronten fortsätter vi högt upp på glaciären och letar efter motiv. Det knastrar som krossat glas under sulorna. 

Engagerad fotografering vid fronten av Balgatjiegna.
Fotografering med gammal analog Leica M4.
Nästan fluorescerande tuvor av källmossa nedanför Tvillingryggen.
Från Balgatjiegna bjuds vi på överblick över Luohttolako.
Flyttblock framför Balgatjiegna med Balgatjåhkkå i bakgrunden.
Norra toppen på Tvillingryggen där jag klättrade 1970. Egentligen borde topparna heta Trillingryggen för de är tre på rad. På den södra inträffade en tragisk klätterolycka två dagar innan vi började vår vandring.

  När vi dagen därpå korsar över Luohttolako vägrar molnen släppa greppet över alla toppar. Sikten är i alla fall god där vi traskar fram och alla när vi en förhoppning om att molntäcket ska skingras så att vi med behållning kan bestiga fjällbulan Nåite i nordöstra delen av högplatån. Efter en lunchrast alldeles nedanför den utvalda knallen lodar vi iväg utan packning och går upp på Nåite, drygt 300 meters stigning. Toppens krön är platt som en fotbollsplan och har försetts med ett otal handlagda stenrösen. Djävla nedskräpning tycker en av oss och river några av stenhögarna, medan vi andra väntar på att dimman ska lätta och erbjuda oss en av de finaste utsikterna i Sarek. Men ack nej, endast som genom en tyllgardin kan vi korta ögonblick skönja Rapadalen och rovdjurstorget. 

Toppen av Nåite med lite yrsnö i luften.
På toppen av Nåite i väntan på att hela panoramat ska visa sig. Tillfällig sikt mot Ahkavagge.

  Senare samma dag står vi vid utsiktspunkten som inleder denna berättelse. Medan vi tar oss nedför den branta backen till Sarvesvagge ändrar naturen i ett slag anlete. Upplevelsen känns som en resa från Aktis till tropikerna. Väl nere på en grusbank invid den brusande strömmen i Sarvesjåhkå, hittar vi en superb lägerplats allt medan himlens landskap pulser av molnens framfart. Innan läggdags står Nåite i klar dager, men ingen vill av förklarliga skäl åter ta sig upp dit för att fotografera; härifrån tusen meter i stigning.

Avvaktande sikt mot Sarvesvagge och Niejdariehpvagge.
Lägerplatsen i Sarvesvagge.

  Nära lägerplatsen finns en säregen kanjon som vi går till följande morgon, inte minst för att fotografera. Där kläms älven in i en trång klyfta med fantastiska stenformationer som kan göra en skulptör grön av avund, och fylla en fotograf med stor inspiration. En fråga som osökt dyker upp när vi ser oss omkring är hur gammalt detta knivsnitt i berggrunden kan vara. Har det bildats före eller efter istiderna? Säg det den som vet. Därefter drar vi vidare genom de östra delarna av den prunkande dalen Sarvesvagge. Fragmentariska stigar finns i de täta videsnåren som fyller ut dalbottnen, och dessa snår blir ännu fylligare ju närmare Rapadalen vi kommer. De två stora dalgångarna möts vid rovdjurstorget. Där ligger Sareks hjärta. 

Kanjonen i Sarvesvagge mot fjället Nåite.

  Hela denna del av nationalparken och särskilt Sarvesvagge utstrålar vildmarkens ljuva essens, en atmosfär som känns med varje andetag. Denna nimbus kan inte upplevas någon annanstans i Sverige eller för den delen i övriga Europa. Vi vet att björnar och storälgar trivs här. Kanske följer någon oss med blicken. Fjällsidorna reser sig imponerande höga, särskilt Nåite, men vandringen är ansträngande. Där det är möjligt går vi tätt intill älven, men på ställen med överhängande vegetation som hindrar detta, tvingas vi in i videt och måste kämpa vidare som en djungelexpedition. Eftersom dessa naturförhållanden är vildmarkens villkor, och eftersom ingen röjd stig anlagts för att underlätta för människan, kan man godta, ja rentav glädja sig åt den besvärliga terrängen. Vi är här för att ta pulsen på Sarek och vinna insikter om den här naturens sanna väsen. Respekt är det som fångar oss, respekt för den orörda fjällvärldens väldiga storhet.

Sarvesvagge. Vi ska vidare till solfläcken och där vika av th, söderut upp i Lullihavagge.
Genom videsnåren i Sarvesvagge.
Liten blåklocka.
Fjälskära.
Fjällfibbla.

  Småningom kommer vi förbi stupet hos Nåite som länge invallat vår vandring och ser nu att älvfåran breddas över öppna grusmarker. Egentligen hade vi tänkt stanna lite längre fram, vid Noajddevallda, ”trollkarlens äng”, en attraktiv plats där FN.s generalsekreterare på 1950-talet Dag Hammarskjöld slog läger 1946. Ett ikoniskt fotografi av honom framför tältet fångades där. Slik historia skapar en särskild aura. Men vi finner älvfårans marker lämpligt utjämnade och stannar för att slå läger på dem. I skymningen syns kvällsljuset strila vackert över Rapadalens väktare, fjället Låddebakte. 

Låddebakte och mötet mellan Sarvesvagge och Rapadalen.
Lägerplatsen där älven breder ut sig på grusbankarna i nedre Sarvesvagge.

  Här viker vår tur av, från östlig till sydlig riktning. Vi lämnar Sarvesvagge påföljande dag och strävar in i Lullihavagge, en smal dalgång med ett högt pass som leder oss tillbaka till Pårtemassivet. Äntligen är vädret på vår sida. Den knallblåa himlen släpper fram varmt solsken, även om lufttemperaturen fortfarande är modest. Ett vad över Noajddejågåsj väntar om hörnet när vi rundat Nåite, fjället som med den nya samiska stavningen skrivs Noajdde. Därefter går vi i lugn takt uppför en utdragen backe. Till dalpasset måste vi stiga cirka 900 höjdmeter. Nåja, ryggsäckarna har dessbättre blivit kännbart lättare så här långt på vandringen. Ett tvärsnitt genom Lullihavagge visar att den närmast är en v-dal, och terrängen kantas av hotfullt svarta fjällbranter. Dessutom håller sig dalen med en kittlande kanjon i mitten. Vi skråar uppåt i makligt tempo. Samtidigt hinner vi verkligen glädjas åt naturens skönhet. Tre vandrare syns, de enda människor vi sett sedan dag tre. 

Noaiddejågåsj.
Högt upp i Lullihavagge.
Från Lullihavagge mot Sadelberget tv och Ahkatjåhkkå th. Glaciären Ahkajiegna framför topparna, har dragit sig tillbaka stort sedan jag såg detta panorama första gången för 50 år sedan.
En liten vattensamling på passet speglar de omkringliggande solbelysta stupen.
På passet i Lullihavagge ligge ett jättestort block som rasat ned från branten. När detta hände skulle man inte vilja vara här, eller kanske ändå – på behörigt avstånd.

  Efter högsta punkten öppnas Lullihavagge mot en bredare förlängning av dalen söderut. Ett skrämmande ståtligt fjäll som heter Skajddetjåhkkå, inramar vår allt bekvämare lunk i svagt medlut. På fjällets nedre sluttning etablerar vi ett läger. Det goda vädret kvarstår ännu på förmiddagen nästa dag, men vi hinner bara vandra vidare några kilometer innan skyarna åter börjar dra ihop sig över Pårte. Härifrån ser vi alltjämnt några av massivets toppar, och nu från ett annat håll än i början på turen. En lång barriär av sammanlänkade fjällryggar framträder. Rakt söderut höjer sig Boarektjåhkkå som byggs upp av en rund och bullig arkitektur, vars utformning fortsätter vidare till Pårtetjåhkkå. Därefter tar djärvare tinnar vid, i synnerhet Balgatbakte. Mäktigast av alla är Balgattjåhkkå, en kolossal pyramid som till sin kroppshydda är en av de mest voluminösa fjälltopparna i landet.  

Vandring med fjället Gaskastjåhkkå i bakgrunden.
Lägerplatsen nedanför Skajddetjåhkkå.

  Nära bron över Gådokjåhkå (en av tre i Sarek som byggts för rennäringens skull) slår vi läger mitt på dagen. Vi hade hoppats på en fin eftermiddagsbestigning upp till Gådokgajsse för att därifrån kunna blicka ned mot Rapadalens delta och det skarpa fjället Skierffe, med mera. Men åter snuvar vädret oss på utsikten. Tunga frontmoln väller in och det börjar regna när vi är halvvägs uppe. Sedan fortsätter ovädret över natten och på morgonen skymtar vi snöprydda toppar genom slöjorna. Dessbättre är vinden loj när vi begynner sluta cirkeln runt Pårte, och trots det ogina vädret väljer vi att gå genvägen över det höga passet mellan Boarektjåhkkå och Stuor Jiertta. Däruppe får vi stega fram på fem centimeter tjock nysnö; ett käckt bidrag till våra erfarenheter av områdets lynniga temperament. På andra sidan ligger en utdragen sluttning som för oss ned till Pårek, och där kopplar vi på stigen som vi följde den andra dagen. Lägerplatsen denna dag blir på samma ställe som vi valde första natten. Därmed är vår rundgång kring Pårtemassivet fullföljd. Återstår bara sista dagens stilla lunk i gott väder på stigen ned till Kungsleden och vidare till byn Kvikkjokk, vår startpunkt. Alla är välbehållna och vid gott mod. Kan man vara annat efter att ha smakat på Sareks många sidor. Och Kvikkjokk med sitt läge och anrika historia är den plats som i mitt tycke är Sarekfärdernas bästa slutpunkt. Med en god middag är våra strapatser till ända.

Spegelbilder i en liten tjärn med Pårtemassivet i bakgrunden.

Balgattjåhkkå med Balgatbakte tv, ett av de mest storståtliga av svenska fjäll.
Med nysnö på topparna, i bakgrunden Skajddetjåhkkå.
Upp mot passet vid Stuor Jierta.
Cirkeln sluter sig när vi åter vandrar över Pårekslätten och kan se tillbaka mot Tjevrra där vi hade det blåsiga andra lägret.

Sammanfattande intryck

Vandringsturer runt ett fjällmassiv är ett fint sätt att utforska landskapet och topografin. En form av vördnad framkallas när man ser samma berg ur olika vinklar, och upplägget har visst släktskap med asiaternas ”parikarma”, då pilgrimer cirklar runt en heligt topp för att tillbe gudarna. Vi är förvisso moderna västerlänningar med utrustning i high tech, men vår motivation påverkas av en innerlig längtan till orörd natur, vad denna nu kommer sig av, nyfikenhet, naturskådning, eskapism, andlighet, estetik eller lusten att utmana sig själv under ett äventyr. Kanske en mix av alltsamman. Eftersom Sarek visade oss många exempel på allt som kännetecknar området, har vi kommit naturen ovanligt nära, och detta på ett sätt som enklare turer i solgass sällan ger förutsättningar till. Framför allt är det den valda färdvägens naturliga skiftningar som gör den till en av de bästa, eller snarare mest hjärtevarma färderna i Sarek. Vi har gått cirka tolv mil på tio dagar och traskat upp och ned i många backar, vadat flera gånger och sett många oerhört tjusiga vyer. Sareks topografi har trängt in i våra ben och gett eko i vårt minne. Ursäkta min begeistring men jag menar det verkligen, och hoppas att de andra i gruppen kan känna något liknande i sin eftersmak. Vi har hållit väl ihop och enligt min uppfattning är en grupp som denna, med åtta jämspelta deltagare plus en färdledare gränsen för en lyckad gruppvandring. Med fler deltagare uppstår ofta subgrupper som splittrar sammanhållningen. Slutligen ska sägas att vi har fotograferat i enlighet med vår tids sätt att föreviga händelser och intryck. Om detta ska inte fördjupas här, men av erfarenhet har jag lärt mig att växlande väderlek är mer lyckat för landskapsfotografering än stadiga högtryck. Därvid kan dock uppstå en konflikt mellan lusten att njuta av den lättsamma brygd som solskenet innebär och driften att på ett sofistikerat sätt gestalta de komplexa känslor som fyller en människa när uppslukande natur visar sig, men den saken får utredas i ett annat sammanhang.  

21 tankar på “Bästa rundturen i Sarek ”

  1. Tack för att jag fick ”följa med” på er Sarekvandring! Många minnen väcktes till liv, bl.a. tiden som föreståndare på Saltoluokta (1977-1981) och en Pårtebestigning 1977 med min blivande make, ett inne jag bär med mig livet igenom.

    Svara
  2. Tack för intressant och underbar läsning. Jag önskar jag fått vara med! Har fjällvandrat i många år och en återstående dröm är att besöka Luohttolako, som jag läst om, bland annat i Dina böcker. Jag vandrar då och då i fantasin de svenska fjällen med hjälp av Dina böcker…..det är mysigt…och jag hade förmånen att känna Edwin Nilsson, känd som parkvakt i Sarek…
    Men det kanske är försent att besöka Luohttolako? Vandringen dit verkar ganska svår…. Jag är 78 år, men i hyfsat god form.
    Du skriver bra, vilket jag uppskattar mycket som fjällvandrare och utbildad journalist. Nu bor jag i södra Frankrike. Det finns vilda spännande berg ganska nära…har Du vandrat i Pyrenéerna?

    Svara
    • Tack Lars för din uppskattning av bloggen. Edwin var en verkligt stor naturkännare och fantastiskt ödmjuk person, jag träffade honom många gånger. Svårt att bedöma om du fixar Luohttolako numera. Jag skulle tro det av vad du skriver. Naturligtvis har vädret stor betydelse. Du kan ju alltid vända om det blir utmanande, jag föreslår en uppstigning från Njoatjosvagge, som är mindre brant än den från Sarvesvagge. Du får klura på det. Apropå Pyrenéerna har jag vandrat där vid flera tillfällen och tagit med dessa turer i mina böcker ”Äventyrets stigar” och Vandra i Europa”.

      Svara
  3. Hej Claes och vilket fantastiskt inlägg! Det där känns som en rundtur jag verkligen skulle vilja göra. Vad är tidsåtgången om man tar det hyfsat lugnt och fotar en del? Hur lång är sträckan?

    M.v.h. Daniel

    Svara
  4. Vi gjorde ungefär denna runda med raskare kroppar för ca 13-14 år sedan,men motsatt riktning. Är så glad över att fått vara uppe på Luottolahko när vädret varit helt perfekt. ( samt en gång i sämre väder,kortvarigt).
    Canyon i Sarvesvagge skulle jag gärna se,men det kanske endast blir på bild.

    Svara
  5. Tack Claes, du har naturkänsla, naturkunskap, kamera och penna som allt ihop är unik.
    Väldigt roligt att läsa.
    Rolf

    Svara
  6. Claes ! Tack för att jag fått ta del av din beskrivning och dina foton från er omfattande vandrings- och fotograferingstur i Sarek. Jag är helt betagen och imponerad över den vandring ni gjort och de resultat ni nått. Genomförandet har naturligtvis krävt stor kunskap och erfarenhet. Därtill har det uppenbart erfordrats styrka, envishet och målmedvetenhet. Allt detta är beundransvärt och säkert något som som långt ifrån alla människor kan klara av. Det är därför underbart att ni som har denna förmåga låter oss andra ta del av era vidunderliga foton och beskrivningar. – Tack Claes !

    Svara
    • Stort tack för dina vänliga ord Rune, de värmer. Du har nog rätt i det att inte alla skulle kunna klara av de strapatser som en Sarek-tur kräver, men som du skriver är det roligt att få dela med sig av intrycken och det går ju lätt nuförtiden på nätet. Jag hoppas och tror att många förstår vilket enormt värde en nationalpark som Sarek har för oss alla. Tack för att du läste bloggen.

      Svara
  7. Fantastiskt läsning claes! Vilken prövning det måste vara att gå så många men ni lyckades! Fina bilder i en Fantastiskt miljö.
    Jag åker upp till pärlälvens naturreservat nästa vecka men efter din läsning blev man sugen på att ändra plan. Det är nått oerhört speciellt med Sarek. Nån mystik och något som är svårt att sätta ord på. Man får en ro i kroppen och sinnet trotts hård ansträngning. Att du klarar det i din ålder ger mig hopp för framtiden, jag har många år framför mig. Det va en komplimang! Imponerande! Sist jag vandrade i närheten fann jag en hel del skräp som jag tog med, hittade ni eller såg det bra ut? Tack för att du delar med dig, Allt gott /Johan Gärtner

    Svara
    • Johan, jag uppskattar din kommentar mycket. Som du säger är det något otroligt speciellt med Sarek. Ordbilden SAREK samspelar utmärkt bra med områdets särart. Varje gång jag ser det i text vibrerar mitt hjärta. Och när man är där får man som du säger, frid i sinnet. Angående min egen förmåga att klara strapatserna tackar jag ödmjukast för komplimangen. Har svårt att veta vad som är orsak och verkan, medfödd fysik eller ett långt liv på vandrande fot. Jag är mycket glad så länge det håller. Beträffande skräp såg vi inget att tala om, frånsett den odrägliga målningen efter stigen på Sähkkok. Du borde kanske ändra din plan för närmaste tiden. Bästa hälsningar Claes.

      Svara
  8. Vilken beskrivning. Kändes som att man var med. Tack Claes.
    Vandrat en del i de beskrivna fjällen.
    Njoatsosvagge är min favorit.
    Du nämner Kvikkjokk som en bra slutpunkt, men vilken är bästa startplats om man inte behöver ha samma slut- och startplats?
    Återigen tack för Din beskrivna vandring.

    Svara
    • Hej Kent och stort tack för uppskattningen. Närmaste startpunkt för att komma till Njoatjosvagge är Staloluokta, men vill man gå genom hela Sarek föreslår jag Änonjalme, men förstås kan man lika gärna starta i Suorva eller Saltoluokta, det beror på hur lång tid man ska vara ute.

      Svara
  9. Imponerande Claes!
    Jag får viss förståelse för dina frekventa besök i området när jag ser bilderna och läser texten. Uppenbarligen bleknar mygg och skoskav bort i euforin kring storslagenheten. Som vanligt en fängslande läsning.
    Auf wiederhören.

    Svara
    • Tack Staffan, det gläder mig mycket och värmer att du uppskattar bloggen och förstår min passion.

      Svara
  10. Underbart att få ”följa med” på er vandring!
    Vi vandrade 9 dagar i Sareks fantastiska, varierande och omvälvande natur strax innan ni var där!
    Vi inspirerades mycket och planerade vår rutt med hjälp av din bok full av målande beskrivningar ! Stort tack, Claes!
    (Även min fars gamla Edvin Nilssonböcker)

    Njoatsos-och Guophervágge var magnifika!
    Vadet över sarvesjåhkå och vandringen på Gáskasvágges rasbranter(i sydlig riktning) med glidande blockstenar, gapande glaciärtungor o ett och annat renkadaver….var en riktigt skräckinjagande och tuff etapp …..(rekommenderas inte!)
    Vi har vandrat mycket, men Sareks natur är absolut den som berört oss mest o djupast!
    Tack ännu en gång!
    / Malin Hammar

    Svara
    • Det var roligt att höra att Sarek berörde er så mycket. Och tack för uppskattningen av min bok och blogg. Jag förstår om Sarvesjåhkå och Gaskasvagge var en utmaning för er, brukar kunna vara det. Ändå är ni mycket nöjda. Den kommentaren säger allt. Lycka till på nästa Sarekfärd. Hälsningar Claes

      Svara

Lämna ett svar till Malin Hammar Avbryt svar